Helveticas blogg

Rivande-fasen

2012-02-10T15:32:00.000+01:00

Så har vi påbörjat köksprojektet på allvar. I helgen rev vi ner väggarna med de halvt fungerande skjutdörrarna i original från 1947 i matsalen. Dessutom monterade vi ner ytterligare två väggar bakom vilka två garderober en gång i tiden gömts.

Säga vad man vill om gamla hus, men rackarns vilket gediget arbete man lade ner, och vilket praktfullt material! Vi slet som djur (Mest J givetvis) med att bända loss gamla fina träplank av stabilaste kärnvirke och lassa ner mängder med sågspån i svarta sopsäckar. Man sparade minsann inte på spik under efterkrigstiden och vi stönade åt de grova doningarna som likt mäktiga spjut satt djupt inhamrade i foder och brädor, ditbankade av grova arbetarhänder för 65 år sedan.

Efter en veckas intensivt brytande och bändande med kofot, sågande och slitande kan vi nu betrakta resultatet. Ett helt öppet vardagsrum från yttervägg till yttervägg.
Nu är det dags att förbereda för det nya innertaket och lägga i parkettstavar på de ställen där de forna väggarna stod.
Det där med att lägga stavparkett är knepigt, och efter vad jag förstår en utdöende konst. Vårt fiskbensmönstrade ekparkett är även det ett gediget hantverk, och det kräver en hel del yrkeskunnande för att få det riktigt snyggt. Därför vände vi oss till Veteranpoolen för att höra efter om det fanns någon pensionerad gammal golvläggare som vet hur man gör. Lyckligtvis hade de en man som kunde åta sig uppdraget och vi ska boka in honom så snart vi kan.
Fortsättning följer och jag lovar att hålla er uppdaterade på projekt Kök.

Gammal vänskap rostar aldrig

2012-01-31T20:58:00.000+01:00

Idag hälsade jag på en gammal vän till mig som jag inte träffat på ett par år.
Visst är det märkligt hur man, med en del människor, bara kan plocka upp tråden där man var? Trots att flera år har förflutit infinner sig den där goa känslan direkt, där man känner att det är samma person som man lärde känna, och hade så kul med.
Vi pratade gamla minnen, skrattade åt dråpliga saker vi upplevt ihop och uppdaterade varandra på det som hänt sedan sist.
Det kändes underbart att återuppta den kontakten och trots tiden som förflutit hade vi fortfarande mycket att prata om.
I en vänskapsrelation har man båda ett ansvar att upprätthålla kontakten men ibland glider man ifrån varandra. Trots goda intentioner rullar vardagen på och rätt som det är har flera år passerat. Jag ska verkligen försöka att vårda den här vänskapen lite bättre. Livet är för kort för att slösa med sina vänner.

Snö och kök

2012-01-21T17:11:00.000+01:00

Idag var det den stora köks-tittar-dagen för mig och J.
Vi har ritat och funderat, reviderat och ändrat alla skisser, tänkt ett varv igen och sedan börjat om...

I vårt hus har vi på vårt bo-plan endast ett sovrum. Däremot har vi ett tämligen väl tilltaget vardagsrum med tillhörande matsal i fil med skjutdörrar.
Just matsal känns lite overkill när man, som vi, mest intar måltider framför TV:n och endast nyttjar matsalen när det kommer gäster. I köket sitter vi aldrig och äter. Den lilla alkoven där köksbordet trängs med två stolar känns inte alls funktionell.

Vad gör man då? Jo: Man flyttar köket från dess befintliga plats till matsalen. Därefter slår man bort de två väggsnuttarna in mot vardagsrummet där skjutdörrarna ändå alltid står öppna och utgör ett öppet valv. Vad får man då? Jo: En öppen planlösning mellan kök och vardagsrum med matsalsmöbeln förflyttad endast ett par meter in mot tv-hörnan och gott om plats för ett snitsigt kök längs med bortersta väggen. Och vad mer? Jo: Man får ännu ett sovrum där det gamla köket låg. Visserligen ett lite märkligt L-format rum men ändå!

Så idag gav vi oss ut i akt och mening att rekognosera marknaden för kök. På morgonen just denna dag drog ett kraftigt snöväder in över västkusten och våra besök på diverse köksåterförsäljare akompanjerades av dåligt väglag och förfäran över våra medtrafikanter som tycktes helt oförstående inför det blöta och halkiga vita.

Visst är det märkligt hur en del bilister tycks sluta tänka när vädret skiftar? Plötsligt utför de helt obegripliga manövrar, kör mot enkelriktat, tvärnitar vid rödljus och struntar högaktningsfullt i att hålla ett lämpligt avstånd till framförvarande bil.

Nåväl! Efter en hel dags flängande mellan olika firmor i snömodden fann vi så äntligen vårt drömkök! Inne på Kvänum satt det uppmonterat. Ett vitt retro-kök i funkis-stil men med moderna lösningar som mjukstängande luckor och lättrullande lådor. Det var perfekt. Utom priset...

Smakar det så kostar det, och en billig variant skulle kosta minimum 129 000 kr utan bänk, diskho, blandare eller vitvaror! Som hittat...

Ordet drömkök har fått en ny innebörd. Det där köket kan man bara drömma om!

Vädergnäll

2012-01-05T15:26:00.000+01:00

Låt mig bara få spy ur mig här och nu: Jag hatar regn och blåst!!
De senaste veckorna har varit mer än välfyllda av slikt väder och jag avskyr det innerligt. Jag får så ont i huvudet när de så påhittigt namngivna stormarna viner kring öronen och himlen är smutsigt grå eller svart.

De läsare som följt bloggen ett tag, vet att jag stundom plågas av väderframkallade migränattacker och den senaste tiden har det varit väl mycket huvudvärk i mitt liv.
Idag jobbade jag halv dag (som mitt finfina kollektivavtal föreskriver) dag före röd dag och det innebar att jag till min förundran kom hem i dagsljus. Det kändes som evigheter sedan. När jag åker till jobbet strax före halv åtta är det mörkt, och när jag kommer hem från jobbet vid halv fem är det lika mörkt.

Jag vet att det är ett lyxproblem att gnälla över vädret, sådant som man ägnar sig åt när man inte har några riktiga problem, men för mig börjar det här skitvädret i kombination med mörkret påverka min hälsa.

Sol, en decimeter snö och ett par minusgrader nu tack!

Mellandagsmätt

2011-12-28T10:58:00.000+01:00

I år är det ett rentav uselt år ur ledighetssynpunkt. En arbetsgivarjul, som en del väljer att kalla den. Så jag tar mig till jobbet, trots att jag inte direkt darrar av iver och förväntan när klockan ringer. Det hade varit ganska skönt att få ligga och dra sig länge, äta lyxfrukost med julskinka på vörtbröd och till det en stor mugg varm oboy. Härligt onyttigt och precis så som julen i övrigt har varit.

Vi har ätit oss, nej förresten, frossat oss igenom julafton, juldagen och annandagen. Trots att många saker på julbordet har rationaliserats bort sedan en del år, är det ändå en imponerande laddning mat som man under plågsamma former vid andra omtaget lyckas få i sig.

Det första som rök på vårt julbord när den äldre generationen började försvinna var dopp i grytan. Flottigt och menlöst tyckte vi barn. Sedan försvann syltorna. Rullsylta och pressylta. Uäääck! (Vem i hela fridens namn äter det!!??) Leverpastejen fick också förpassas och allt till förmån för två nya ting som numera har blivit en tradition på vårt julbord som inte får missas; crepes med champinjonstuvning och mimosasallad. Givetvis ska det vara hemmalagat.

I övrigt har vi det mesta som traditionen bjuder, men eftersom jag vare sig äter gravad lax eller sill i någon form (som ännu finns kvar till min övriga familjs stora glädje) så blev det två trevliga och goda alternativ för mig! Annars har vi skinka, köttbullar och prinskorv, revbensspjäll, potatis till sillen, ägghalvor, rödkål och grönkål, sillsallad, Janssons frestelse, bröd, kex, ostar och säkert en hel del till som jag har glömt.

Sedan när man har ätit tills man vill gråta är det dags för dessert... Ris a la malta med sylt eller saftsås för den som så önskar. Givetvis är gröten preparerad med obscent mycket vaniljsocker och därtill en skållad mandel. I år var det J som fick mandeln trots att både jag och min syster grävde ordentligt i skålen innan vi tog till oss en portion.

Nu skulle man ju kunna tycka att ätandet hade nått sitt crescendo men icke! Ett par timmar senare är det dags för kaffe och tårta... I år bad jag min mor att skippa tårtan och istället serverade hon mandelmusslor med grädde och hjortronsylt. Som om det skulle fylla mindre!

På kvällen avslutar vi med att pressa i oss allt julgodis som jag producerat under dagarna närmast jul. Mozartkuber blandas med chokladkola, knäck, polkagrisfudge, konfekt med vit choklad och kokos samt praliner innehållande mandelmassa, nötter, hackade aprikoser indränkta i sherry.

Sedan vill man bara gå i ide. Tänker att man nog inte behöver äta på minst ett par dagar, men ack vad man bedrar sig. Magen är kraftigt utänjd och framåt kvällningen sitter det fint med en skinkmacka och en kopp té.

Helt galet!

Förkylningens klagan såhär inför jul

2011-12-22T11:32:00.000+01:00

Nej, det är inte jag som är förkyld. Åkomman har drabbat min käre man, och för att generalisera en smula kan man säga att han inte på något sätt förnekar det typiskt manliga sättet att hantera en förkylning på. Han ömkar och kvider. Rentav lider! (men knappast i det tysta)

Jag måste, vid anmodan, upprepade gånger lägga min hand på hans panna för att bekräfta hans utsaga om att han nog måste ha väldigt hög feber. Han blir väldigt förnärmad när jag lite försynt låter påpeka att temperaturen varken är onormal åt ena eller det andra hållet.
Han suckar och stönar, kvider som ett litet barn. Snyter sig med en plågad uppsyn och försitter intet tillfälle att ingående beskriva sina symptom.

Jag försöker verkligen att uppbringa en god laddning sympati och vara sådär omtänksam och rar, men det finns gränser! Igår rann tålamodet över och jag ylade i ett svagt ögonblick att jag inte orkade höra ett ord till om hans förkylning.

Hoppas att tillfrisknandet går fort. Nu är det bara två dagar kvar till Julafton.

Lucia

2011-12-13T12:10:00.000+01:00

Idag är det den 13:e december och således Lucia. Jag hann med en kvart av utsändningen från Domkyrkan här i Göteborg innan det bar av till Ebbas dagis för ett live-framträdande.

Jag gillar Lucia. Jag har alltid tyckt om att sjunga. och de gamla vackra visorna och psalmerna gör mig lite varm inombords. Alla ljus som lyser upp mörkret och flickorna i sina vita särkar som skrider fram under ljuva toner. Så vackert!

Redan på dagis var lusse ett evenemang jag verkligen såg fram emot!
Men bara några år senare, i skolan var det inte så roligt. För att välja Lucia så fick nämligen klassen rösta! På den tiden hade man föga eller ingen förståelse för hur kränkande det kan vara för en liten tjock flicka att inte få en enda röst av sina klasskamrater. Jo, en röst fick jag för det mesta. Min bästa vän Anna var oerhört lojal och vi röstade givetvis på varandra. Jag ville så innerligt gärna bli Lucia, men jag visste att det var omöjligt. Det var alltid den sötaste flickan med längst hår som fick det ärofulla uppdraget och jag var definitivt inte söt.

Så hände det fantastiska. Istället för att rösta på varandra så skulle det lottas bland flickorna vem som skulle få bli Lucia! Jag knep ihop ögonen och hoppades, önskade, ja vädjade att namnet fröken skulle ropa ut, var mitt. Hon drog en lapp ur högen på katedern och läste: Helena!

Jag var överlycklig! Men den glädjen blev kortvarig. Mina älskvärda klasskamrater spillde ingen tid. Genast förklarade de för mig (utom frökens hörhåll givetvis) att någon av de andra flickorna hade passat bättre...
"- inte för att vara taskig men..." är ett numera bevingat uttryck som upprepades ett oändligt antal gånger under min skoltid.

Plötsligt insåg jag det fasansfulla. Jag skulle stå i centrum! I fokus för allas blickar, en jätte i vit särk jämte mina nätta små klasskamrater. De skulle titta på mig, inte för att jag var en ljuv och skir Lucia, utan för att jag såg löjeväckande ut. Jag fick ångest. Glädjen över att ha blivit Lucia förbyttes i magont och illamående. Men det var så dags... Jag gjorde som jag brukade. Morskade upp mig och spelade tuff. Dolde min inre svaghet.

Luciatåget genomfördes i klassrummet inför alla föräldrar, jag minns inte om mina var där, jag minns bara att jag ville sjunka genom golvet. Till råga på allt så filmade en pappa hela tilldragelsen. Han dokumenterade hela vår skolgång och på VHS-bandet ser man tydligt hur en väldigt tjock flicka försöker att undvika kameran och tittar bort. Hon skäms, blygs över sin storlek men försöker maskera det genom att spela apa och skämta om allt.

När jag såg Ebba och hennes små dagisvänner som på ett förtjusande vis framförde såväl Luciasång som tip-tapp och staffans-visan så kan jag sakna den tiden för egen del. Inga krav eller förväntningar, ingen uppfattning om mode eller utseende. Ett sorglöst och enkelt leverne fyllt av lek och stoj. Jag hoppas att de får fortsätta att vara barn länge!

Genomskådad...

2011-12-02T14:53:00.000+01:00

Har ni tänkt på hur lätt det är att man slirar lite på sanningen när man talar med barn?
I veckan besökte jag min rara systerdotter som är fyra år och mitt uppe i den rosaskimrande Barbie-åldern med allt vad det innebär.
När vi hade ätit middag förkunnade hon att nu skulle vi se på film! Jag försökte halvhjärtat att slippa undan men resignerade ganska omgående och fanns mig strax framför en dvd med Scooby Doo. Ebba var väldigt nöjd med sällskapet och ville genast visa hela sin imponerande samling av filmer.
- Har du sett den här? frågade hon och höll fram en dvd med Barbie på.
Jag tvekade en sekund. Om jag svarade nekande skulle barnet troligen vilja visa filmen för sin moster och jag känder verkligen inte för att tillbringa över en timma med Barbie. Jag beslöt mig för att på ett lite svävande sätt säga att jag nog faktiskt hade sett den.

Men den ungen narrar man inte så lätt... Ebba höll fram filmen igen, la huvudet på sned och sa:

- Helena... Det är fult att luras.

Jag kände mig helt blottad. Försökte dra ut foten ur klaveret genom att säga att jag kanske inte hade sett den just hemma hos henne, men det hjälpte föga. Istället upplyste barnet mig om att man inte får luras.

Jag skämdes och gav upp inför den stränga förhörsledaren som tycktes se rakt igenom mig. Var min vita lögn verkligen så uppenbar? Nästa gång ska jag säga som det är; att jag inte gillar Barbie!

Leggad för trisslott...

2011-11-26T14:38:00.000+01:00

Vad är det med mig och händelser i kassan?

För ett par dagar sedan befann jag mig i en en större butik i Borås, närmare bestämt på Knalleland. Jag handlade lite av varje, och när jag kom fram till expediten bad jag om att få komplettera mina inköp med en trisslott. Jag stod redo med mitt bankkort och skulle just skjuta in det i dosan då hon bad om legitimation.

Jag tvekade en sekund, men drog sedan lydigt fram körkortet och överlämnade det. Jag förstod inte varför hon bad om leg när jag själv stod i begrepp att knappa in min kontokod. De allra flesta affärer har lämnat det krångliga systemet då man vid kortbetalning behövde legitimera sig och signera en slip. Men när hon lämnade tillbaka körkortet tillsammans med lotten slog det mig som en bomb: Jag hade just blivit leggad för att få köpa en trisslott!

Helt omtumlad knappade jag in koden, godkände beloppet, samlade hop mina varor och dröp ut från butiken. Jag spekulerade ett tag över möjligheten att damen i kassan möjligen varit A: full eller B: påtänd men övergav den tanken när jag vände mig om och konstaterade att hon såg synnerligen kompetent och normal ut. Men jag förstod fortfarande inte. Det är 18-års gräns på spel och dobbel. Jag är 34!

Några vänner skrattade gott och tyckte att det var kul, att jag borde njuta av komplimangen. Men det är väl ingen komplimang att bli tagen för någon som inte ens är myndig!

Då kan man ju fundera på om jag på något sätt gjorde ett så dåligt eller förvirrat intryck på damen att hon tog mig för omyndigförklarad.

Ingen vet, men vad jag skulle vilja veta är var kassörskan tänkte när hon såg personnumret på mitt körkort...

Seriöst adventsmys

2011-11-23T15:14:00.000+01:00

Jag måste bara få berätta en liten rolig anekdot. Igår svängde jag som hastigast förbi Coop för att i stressen rycka till mig ett paket köttfärs och en liter mjölk. (Givetvis fylldes korgen av mycker mer än så, men det hör inte till historien)

När jag ställde mig i kön till kassan och började lastade upp mina varor på bandet lade jag märke till mannen bakom mig i kön. Nej, förresten, inte mannen utan hans varor, som han packade upp på bandet då mina snabbt blippade förbi scannern.

Snyggt och prydligt radade han upp följande: En röd adventsljusstake, tre tomtar av olika design, en julduk, två domherrar i filtat garn, en påse skumtomtar, en påse clementiner samt...: Ett paket kondomer!

Jag kunde inte låta bli att flina brett för mig själv och spekulera över mannens planer för den stundande första advent. Undrar om hans pyntande och servering av skumtomtar och clementiner genererade använding för kondomerna...

Förlovade!

2011-11-17T15:52:00.000+01:00

I fredags, närmare bestämt den 11.11.11 förlovade vi oss. Jag och J åkte ut till Saltholmen och i solnedgången, ute på en klippa, med havet nedanför oss gick han ner på knä och friade. Kan det bli mer romantiskt än så? Tog jag till lipen? Ja det kan ni ge er katten på att jag gjorde!

Jag vet att min man är romantisk, men att han verkligen skulle fria, när vi ändå hade kommit överens om att förlova oss, det visste jag inte. Det var ett sådant där ögonblick som man sparar i hjärtat. Den där perfekta stunden med solen som ett glödande klot på väg ner i horisonten, hand i hand med mitt hjärtas kärlek och en ring på fingret. Låter det smörigt? Då kanske du inte ska läsa mer i just det här inlägget.

Efter att vi växlat ringar tog vi oss försiktigt nerför klipporna igen och tog båten från Saltholmen till pensionat Skäret på Styrsö. Där åt vi en fin förlovningsmiddag i en underbar miljö. Vi beundrade våra nya ringar och njöt av den goda maten. När vi kom tillbaka till Saltholmen körde vi in till stan och besökte Js mormor och morfar på Stampens kyrkogård och min farmor och farfar på Örgryte gamla. Ljusen lyste upp mörkret men det gjorde nog vi med. Visst kan man stråla av lycka och vi kände oss rusiga och nyförälskade.

I ringarna hade vi graverat in: Falkeman ♥ Helvetica.

Det var våra nicknames på forumet där vi först lärde känna varandra. Vårt MC-intresse var det första vi delade och nu delar vi så mycket mer. Jag hoppas att vi får göra det många år framöver, jag och min blivande man.

Alla helgon och vi vanliga

2011-11-04T18:38:00.000+01:00

I morgon är det Alla helgons dag. Lite underligt att den dagen består som helgdag, eftersom vi i den protestantiska läran varken tror på, eller tillber helgon.

För oss är det en dag för åminnelse. Att tända ljus, och minnas de som inte längre finns med oss i livet...

Vi har en familjegrav på Örgryte gamla kyrkogård. Den lilla vitputsade kyrkan med sitt koppargröna tak har anor från 1200-talet men kyrktornet är från 1748.
Det är en liten trång kyrkogård med många stora och pampiga gravar. Några är minnesmonument i marmor med höga pelare och omsorgsfullt inhuggna inskriptioner.

Vår grav är inte riktigt så iögonfallande men ändå en förhållandevis stor med upphöjd granitram och skifferplattor. Själva gravstenen är svart och de inhuggna bokstäverna förkunnar att detta är en familjegrav. En grav som farfar köpte någon gång på 50- eller 60-talet.

Pappa har berättat att det kändes lite makabert att bli förevisad en grav där någon annan funnit sin sista vila. Farfar lär också ha varit väldigt nöjd med köpet. Och det undrar jag inte på. Då, på den tiden låg kyrkan fortfarande lite vid sidan av. Det måste ha känts fint att få välja sitt sista vilorum på en plats som andades frid. Visst var trafiken säkert märkbar redan då, men det skulle han veta, farfar, att han och farmor numer ligger begravda i ett trafikkaos... Kyrkan som en gång säkert var en idyll i utkanten av staden med ängar och åkrar runt omkring är nu inklämd i ett gytter av lastbilsbuller, blinkande trafiksignaler och avgas-os. Någon sista vila är det inte tal om...

Nåväl, idag var jag i alla fall där och placerade ut både krans (eller en grankvist-uppsättning som tycks ha ersatt kransarna) och ljus i två lyktor. Det var ännu ljust ute, men jag vet att de båda lyktorna kommer att lysa ganska ensamma... Gravarna är så gamla och i många fall bortglömda. Det finns inga anhöriga kvar, eller ingen som orkar, kan eller vill gå dit längre. Det är synd. Det är så sorgligt med en kyrkogård som under allhelgonahelgen ligger försänkt i mörker...

Men på vår grav lyser det i alla fall. Vi finns ännu kvar och kan minnas. (Även om min farfar tyvärr hann gå bort många år innan jag föddes) Så länge det finns andra kvar som kan berätta, och hålla minnena levande så finns de ändå alltid med oss i våra hjärtan.

Och ljusen får lysa även för alla de andra. Frid över ert minne.

Drömmar

2011-11-02T21:01:00.001+01:00

Jag sover förhållandevis lätt. Vaknar av minsta ljud och behöver både mörker och rätt temperatur i sovrummet för att kunna sova. Jag drömmer mycket, eller snarare minns mycket av mina drömmar, och ibland vaknar jag helt förundrad över vad min hjärna har hittat på under natten!

Jag drömmer ofta om hus. Små, stora, nya och gamla. Allt från slott och herrgårdar till torp och stugor.
I drömmarna befinner jag mig i olika miljöer, men det går ut på att jag rör mig där inne, från rum till rum, jag vandrar igenom korridorer och salar, uppför och nerför trappor.
Jag känner nyfikenhet och förundran, ibland känns det nästan som att jag letar efter något.

Hus har alltid trollbundit mig och jag känner mig väldigt besläktad när jag besöker en gammal byggnad. När man kliver in i ett hus kan man nästan känna stämningen där. Hus har en själ, och det känns i hela kroppen om det är ett lyckligt hus eller ett hus i sorg...

Det mest ledsamma jag vet är gamla ödetorp. En liten sned stuga med inrasat tak, helt översållad av vegetation, flagnande färg och krossade fönsterrutor ger mig ett nyp i hjärtat. Vilka bodde där? Hur många barn fötts och har vuxit upp där inne, värmt sig vid spisen, lekt, skrattat och gråtit? Hur många har älskat och hatat, kämpat på trots att de haft det fattigt och knapert? Nu är de borta och glömda. Och huset som de en gång byggde, älskade och vårdade är nu dömt att duka under av tidens tand. Det gör mig så ledsen...

Den tappade timman

2011-10-30T09:55:00.006+01:00

Så här kan man läsa om sommartid:

"Sommartid innebär att lokal tid justeras fram (vanligtvis en timme) under en del av året i ett försök att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren. Genom att vi följer klockan när vi stiger upp, men dagsljuset när vi bestämmer oss för att gå och lägga oss, får sommartiden oss att stiga upp tidigare och stanna uppe längre i förhållande till normaltiden."

Vaddå!? Vi följer klockan när vi stiger upp? Jo visst på vardagarna kanske, men inte på helgen. Och följer vi verkligen dagsljuset när vi går och lägger oss? Nä på vardagarna måste man ändå gå och lägga sig i hyfsad tid på sommaren även om det är ljust, annars får man inte sina sju eller åtta timmars sömn.

Nu är det normaltid, eller vintertid igen, och det var inte alls vad vi behövde i vårt dräneringsprojekt! Istället för att kunna köra på fram till kl 18 då dagsljuset försvann, är vi nu tvungna att lägga av redan kl 17.00... Elände!
Igår var vädergudarna med oss och vi fick mycket gjort. Idag regnar det på tvären. Så den där timman gör varken till eller från idag, eftersom det ändå är ovädersmörkt ute, trots att det är mitt på dagen...

Nu är det i alla fall makadam i diket och väggen är primad. Ytskiktet är på plats och nu är det dags att lägga ner rören och få rätt fall på dem. När vi ändå hade tillgång till släp igår blev det utöver tre vändor till Allt i Mark, en tur till Bulycke för att slänga skräp och sedan en tripp till Hornbach för inköp av golv- och väggmaterial till baksidan på badrumsväggarna. J ville vara säker på att allt var tätt och riktigt monterat innan vi isolerade och täckte regelverket så vi har haft bara OSB-skivor och rör som rumsavskiljare. Inte så kul att ha i köket...

Nu har vi i alla fall material för våra inomhusprojekt när utesäsongen är över. Bara några helger kvar nu.

Hej plugg, igen...

2011-10-26T14:39:00.000+02:00

För två år sedan läste jag en kurs i Rättspsykologi och den som följt bloggen kunde just i oktober 2009 läsa ett klagande inlägg om tenta-pluggandets våndor. Nu gör jag det igen.

Den här gången är det en universitetskurs som på uppdrag av bland annat min arbetsgivare ges på distans. Kursen heter Arbetslivets juridik och omfattar 15 poäng. Alltså kvartsfart.

Vansinnigt intressant är det men bitvis ganska tungt. Jag är inget fan av lagtexter, och feta kompendier med AD-domar är inget jag rekommenderar som kvällslektyr direkt. Jo förresten, de är ju grymt sövande så vid insomnia måste det vara en perfekt metod!

Inte för att ämnet är trist men upplägget... Hela textblock utan vare sig styckeindelning eller rubriker, sida upp och sida ner med löptext och meningar långa som år på finaste fikonspråk.
Jag anser mig vara tämligen väl bevandrad i den akademiska världen efter många års universitetsstudier men det här slår det mesta!

Två seminarieuppgifter har jag lyckats haspla ur mig hittills och det tycks ha gått över förväntan. Vid första fysiska kurstillfället i Stockholm träffade jag mina kurskamrater och kunde konstatera att vi var en brokig skara människor. Alla åldrar mellan 30 och 60 med varierande bakgrund och studievana.

De stackarna som senast satt på en skolbänk på 60 - eller 70-talet och aldrig någonsin har läst på universitet eller högskola är det synd om! Allteftersom informationen om kursens upplägg förmedlades från adjunkten framme vid tavlan spärrande de stackarna upp ögonen i förtvivlan och vanmakt. Pennorna rasslade frenetiskt mot konferensblocken och den 30 cm höga traven med kurslitteratur framkallade tunga suckar.

Det är faktiskt en ganska stor skillnad i studieteknik när man sitter med gigantiska mängder material. Det gäller att kunna sålla bland rättskällorna och förstå att det inte är effektivt att läsa alla böcker från pärm till pärm. (Och att det heller inte förväntas av en) Men det lär man sig, och när man väl fått ordning på sina papper och bara kan fokusera på att verkligen svara på det som uppgiften frågar efter är man så gott som hemma.

Rapport från diket

2011-10-18T13:02:00.000+02:00

En och en halv månad har vi hållit på.
Rivit betong-altan, hackat, huggit, slagit, svurit och svettats. Sedan har vi burit. Släpat och slitit, vältrat och knuffat stenblock. Svurit och svettats.
Sedan har vi grävt. Hackat, bänt och brutit loss mer sten. Svurit och svettats.

J:s föräldrar har varit fantastiska! Många helger har de lagt på vårt projekt, och både försett oss med arbetskraft, mat och bullar. Långsamt har vårt gemensamma slit givit utdelning. De enorma mängderna sprängsten har till sist givit vika, och blottat grunden på huset. J:s pappa har använt stenarna och byggt terrasser framför huset för att utjämna vårt leriga, kirskåls-stup ner mot gatan.

Nästan dagligen ser vi människor stanna till nere på vägen och förundrat titta upp mot vårt hus. De undrar var vi fått all sten ifrån...

J har slitit mest av alla. I sol och regn har han arbetat nere i det smala utrymmet mellan husgrunden och urberget. Hackat och borrat, skrapat och bänt. Utöver bilmaskinen vi använde för att demontera vår altan, har vi bara använt oss av ren handkraft. En grävare hade inte kunnat ta sig upp, och eftersom de glada nybyggarna som anlade huset, sprängde själva 1947, så blev det inte mer än att man just precis kunde mura upp grunden. Utrymmet mellan berget och sulan är inte mer än någon decimeter på sina ställen. Det är inte en optimal arbetsställning att ligga nertryckt i ett lerigt dike, där det inte ens är axelbredd, och samtidigt med en liten planteringsspade skopa upp geggigt oljegrus och allsköns bråte de glada nybyggarna funnit för gott att dumpa där.

Men nu är det inte långt kvar. En helg till så är vi nere. Sedan väntar nästa steg. Att lägga ner dräneringsrör, anlägga brunnar och tilläggsisolera källaren.

Jag hoppas bara att vi blir klara innan tjälen går i jorden, men utan att säga för mycket, ser det onekligen ganska ljust ut!

Höstmys i trädgården

2011-10-08T21:31:00.002+02:00

Så här när vintern står och knackar på dörren är det dags att göra höstfint i trädgården. Som av en händelse råkar det även sammanfalla ypperligt med att trädgårdshandlare och blomsterförsäljare rear sina rester av perenner, buskar och träd.

Jag älskar att shoppa loss på utomhusavdelningen på Blomsterlandet eller Plantagen, men tyvärr brukar det som hamnade i vagnen där ute och var så billigt, inte alls bli lika billigt i kassan på grund av de omfattande mängderna...
Sist blev det både doft-olvon, norsk spirea och diverse lökar. Visst är det underbart på våren, när man efter den långa mörka vintern, äntligen kan se små hoppfullt gröna skott sticka upp ur den mörka jorden?

Tyvärr bor vi i ett rådjursstråk. Grannarna har hägnat in sina odlingar med elstängsel, häller ut kilovis med blodmjöl och kletar Rå-odör på pinnar, allt för att hålla de glupska djuren borta. Jag har inte kommit dithän utan hyser en stilla förhoppning om att just min trädgård ska skonas från angrepp.

Jag borde ha vetat bättre... I våras åt de (rådjuren, inte grannarna) upp skotten på mina buskar och slaktade rosorna precis när knopparna slagit ut. Grannarna skakade på huvudet och jag riktigt kände hur de rent skadeglatt inom sig förkunnade; "Vad var det jag sa!"

Nåväl, med förstärkt mod och tillförsikt inhandlade jag alltså ett gäng lökar, och med en dåres envishet planterade jag dem på ställen i trädgården jag bedömer som nästintill helt ointagliga för ett rådjur.

Men tulpaner petade väl ändå inte den tokiga människan ner i jorden, tänker ni nu! Och jo, det gjorde hon.

Alla som vet någonting om trädgårdar vet att just tulpaner är det mumsigaste ett rådjur kan tänka sig och att det skulle kunna göra vad som helst för att få smaska i sig några stycken. Men jag vägrar att ge upp. Det är MIN trädgård och jag vill odla vad jag känner för, inte vad de där eländiga kreaturen inte behagar äta...

Jag lovar att rapportera i vår, om jag får se frukterna av mitt slit och min havererade trädgårdsbudget. Håll tummarna nu!

Sekt eller samfund

2011-09-09T11:21:00.000+02:00

Längre ner på vår gata ligger en stor vit byggnad bakom en tät tvåmershäck som effektivt blockerar all insyn. Infarten skyddas av svarta höga metallgrindar. Varje dag är trafiken dit omfattande och parkeringen fylls av stora bilar. Jag ser familjer komma gående med många barn. Kvinnorna har långa kjolar, långt utsläppt hår och en liten sjalett på huvudet. Männen har kostym.

När jag flyttade till området frågade jag J vilka de var och han svarade att de var Plymouth-bröder. Jag tänkte inte så mycket på det och tiden gick. När vi såg de ålderdomligt klädda familjerna skakade vi på huvudet och refererade till dem som "playwood-bröderna"

Men för en tid sedan blev jag nyfiken. Funderade lite på vad det var för några typer och läste om dem på nätet. Jag blev både faschinerad och förbannad.

Jag tror på allas lika värde. Att alla, oavsett kön, ålder, ursprung, hudfärg eller sexuell läggning, är lika mycket värd. Det innebär också att jag respekterar olika människors tro. Även om jag inte delar någons åsikt kan jag ju ändå respektera den. Men inte om man kränker någon annan!

Enligt rörelsens egna regler får man inte göra följande:

Se på TV, lyssna på radio, använda dator eller mobiltelefon, läsa skönlitteratur.
Läsa vid universitet. De strängaste utövarna predikar att högre utbildning än grundskola är inte tillåten för flickor. Pojkar kan i undantagsfall få gå praktisk gymnasieutbildning.
Kandidera eller rösta i politiska val
Ta livförsäkring
Bära vapen
Delta i fackförening, yrkesförening eller någon grupp som omfattar "orena", dvs icke-medlemmar av kyrkan.
Bo i samma hus som, eller äta mat tillsammans med, icke-medlemmar (orena)

Utöver dessa regler får en kvinna får inte stå över en man. Preventivmedel är förbjudna, liksom att ha husdjur, eftersom man inte får slösa kärlek på dem i stället för på Gud. Medlemmarna ska klä sig och leva enkelt. Kvinnorna får inte klippa håret. Allt ekonomiskt överskott går till kollekten. Den som bryter mot reglerna blir socialt utesluten.

Med dessa regler kan det synas omöjligt att ta del i arbetslivet och därför driver de flesta av bröderna egna företag. (Hur man nu kan driva ett företag utan att använda dator eller mobiltelefon...)

Jag känner inte församlingen på vår gata, och jag vet inte om de är bokstavstroende eller "hard-core" som den värsta grenen av rörelsen, men bara den tanken, att man betraktar någon som inte är med, som OREN, gör mig fly förbannad! Att anse en kvinna underlägsen en man gör mig likaledes.

Skillnaden mellan en sekt och ett samfund är ibland hårfin, men en religionssociologisk minimidefinition av sekt i sju punkter har gjorts av Roy Wallis:

Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

I rest my case...

Och så kom hösten...

2011-08-30T15:11:00.002+02:00

Allting har en ände men korven den har två. Och semestern tog slut den med.
Vi var nöjda. Badrummet blev klart, vi fick bytt fönster på södersidan, vi var i Stockholm, Grisslehamn, Tyskland och Björkäng och hann besöka vänner här och där, samt företa oss en hel del båtturer.

Det är underbart att få komma ut i skärgården och vi har verkligen fått användning för vår båt. Det är inget märkvärdigt. En plastbåt; Ryds, 4,40 lång med en Johnson-motor på 100 hästar. (Och ja; det ÄR en för stor motor i förhållande till båten, men kära nån, det måste ju hända något när man gasar...)

Den tar oss dit vi vill och vi har varit på många öar och ätit god mat och god glass. Rörö, Källö-Knippla, Hönö, Fotö och Marstrand. Jag älskar verkligen västkusten och norra skärgården!

När badrummet blev klart började vi fundera över nästa projekt och kom överens om att högsta prioritet var dränering av grunden. Dystert kunde vi konstatera att den gjutna betong-altanen på sydsidan utgjorde ett hinder och tvunget måste bort.

I fredags hyrde J en bilmaskin. En nätt liten sak på 40 kilo med ett metallspett som hamrade sig genom betongen med ett öronbedövande vrål. Vi turades om att hantera monstret och svor långa ramsor när spettet fastnade och maskinen måste kastas fram och tillbaka med full kraft för att få det att lossna igen.

Hela fredag kväll höll vi på, och på lördagen kom J:s föräldrar och hjälpte till. Det började regna och efter ett tag var alla som dränkta katter. Regnvatten blandades med svett, smuts och sand, och stundom kändes allt övermäktigt. Det översta lagret var visserligen betong men under det hade man byggt upp med sprängsten. Allt ifrån stora stenblock ner till småsten och sand. Ofattbara mängder! Handskarna blev blöta och gick sönder i fingertopparna av slitaget från alla stenar. Vi bröt sten, lyfte sten, bar sten, vräkte ut sten i en sluttning i hällande regn.

På söndagen fortsatte vi med sammanbiten envishet och värkande kroppar. Våra ansträngningar gick nästan obemärkta förbi. I de sanslösa mängderna hade vi bara skrapat lite på ytan.
Men till helgen kör vi igen, och helgen efter det, och helgen efter det, och efter det och... Ja, ni fattar!

Åter till mittens rike.

2011-08-19T13:17:00.003+02:00

Som jag tidigare berättat har jag under många år närt en dröm. En dröm att få återse min barndoms semesterparadis. I mitten av Tyskland ligger det, och då; på åttiotalet bara en kort bit från den östtyska gränsen. Vår andra gemensamma semestervecka bar det äntligen av. Bilen var lagad och packad och efter ett besök med övernattning i Björkäng gav vi oss av den andra augusti, tidigt på morgonen.
Vi avverkade de första milen ner till Helsingborg och körde in mot färjekön. Jag kände mig lite upprymd och spänd precis som jag gjorde för så många år sedan. Det var varmt och med rutorna nere betraktade vi våra medresenärer. Ett nöje vi tenderar att ägna oss åt. Det brukar både vara underhållande och därtill gratis!

Efter en kort överfart i strålande solsken på övre däck återvände vi till bilen och körde av rampen. Vi bestämde oss för att köra en bit på strandvägen, bara för att det brukar vara så vackert längs med havet. När vi kände att det var dags för lunch stannade vi på ett värdshus och åt galet dyra och små räkor med bröd och citronmajonäs. Men gott var det! Och så fick jag ju möjlighet att öva min danska och det gick förvånansvärt bra.

Efter lunchen fick det vara slut med sightseeing och dags att öka på hastigheten. Ut på motorvägen och vidare till Rödby. Det var till vår besvikelse en väldigt liten färja vi fick åka med. Jag som sett fram emot enarmade banditer kände mig snuvad. Varken på färjan mellan Helsingborg/Helsingör eller på Rödby/Puttgarden såg jag skymten av dem och mynten fick ligga orörda. Istället åt vi en slabbig friterad middag med potatismos som inte direkt lyfte humöret.

Efter ganska många händelselösa mil på Autobahn nådde vi Hamburg. Där stannade vi till och gick en kort sväng på stan. Jag var inte över-imponerad. Det var som vilken stad som helst men utan mysfaktor. Även om vi hade god hjälp av vår GPS insåg vi snart att en karta hade varit bra. I en bokhandel hittade vi snart vad vi sökte; en stor hederlig ihopvikbar karta över norra Tyskland. En viss förvirring uppstod i kassan när expediten undrade om hon skulle slå in den som present...
Vi kunde knappt hålla oss för skratt länge nog för att ta oss ur affären där vi exploderade i munterhet.

Efter en bedrövlig middag på en liten italiensk restaurang där de inte tog kort, och inte heller kände sig hågade att informera sina gäster om det, bestämde vi oss för att lägga Hamburg bakom oss. Eftersom det var en osedvanligt varm sommardag med strålande sol kom vi överens om att campa. Tält och sovsäckar hade vi med oss och nu letade vi med karta och GPS efter en camping som låg söderut. Till sist hittade vi en som hette Jesteburg.
Det var kväll när vi äntligen kom fram. Vi hade åkt igenom små små byar med vindlande vägar och mängder av gamla korsvikeshus med halmtak.
Det var en liten camping inramad av skog och, förstod vi senare; järnväg...

Ägaren Herr Hubert Lewandowski tog emot oss och på knackig skoltyska försökte jag göra mig förstådd. Det gick tydligen bra för vi blev anvisade en plats för tältet och fick köra in bilen, allt för den nätta summan av 15,50 €. Han förklarade att grindarna var låsta melan 22.00 och 08.00 men vi hade ingen önskan att ge oss av före kl 8 så det gjorde inget.
När vi rest tältet tog vi en promenad och kunde konstatera att hela området var en semesterby för tyskar. De hade sina husvagnar uppställda permanent och en del såg ut att ha tagits över av vegetation. De måste ha stått där i över tio år. Några hade byggt in sina vagnar i små hus och en del hade hela trädgårdar med höga häckar.

Vi och en familj från England var ensamma campare, några få permanentboende fanns också, men i övrigt var campingen märkligt öde.
Bakom vårt tält stod en stor granhäck, och bakom den; en pool full av skrikiga ungar... De små glinen hade tydligen inga regler alls för kl tio plaskade de och hojtade de ännu. Sedan blev det stilla en stund.

Vi hade gått och lagt oss men insåg snabbt att någon sömn skulle det inte bli än på ett tag. Istället för att leka "plaska och skrik så högt man kan" övergick satungarna till att leka Pirates of the Carabien. De slogs med svärd, gapade och levde och som extra förstärkning körde de ledmotivet till filmen på en bandare på repeat!
Jag var rasande och när skitungarna till sist började smyga runt vårt tält och kasta saker på tältduken började jag fantisera om att bunta ihop dem och tejpa igen matluckan på dem.

En granne längre bort kom till sist fram och undrade försynt om pojkarna möjligen kunde sänka stereon och sedan blev det lugnt. Men inte kunde jag sova för det. Luftmadrassen var för mjuk och jag frös i min sovsäck. Varje kvart dundrade långa godståg förbi på järnvägen. Sammanbitet bestämde jag mig för att aldrig tälta mer.

När morgonen kom rev vi tältet som var blött av dagg och kondens och lämnade Jesteburg. Vårt nästa mål var Goslar. Denna härliga medeltida stad som numera återfinns på Unescos världsarvslista. Jag mindes att vi, när jag var barn, alltid såg ett klockspel med figurer i Goslar, någonstans på ett torg, och jag trodde mig veta att det spelade klockan tolv på dagen. Det slumpade sig så att vi körde in i Goslar några minuter i tolv. Jag skuttade ut bilen och började leta mellan husen. Till sist kom vi fram till torget och rådhuset och där längst upp, där var det! Det klingade i klockorna och figurerna kom ut. Jag kände till och med igen melodin! Jag kände mig så nostalgisk och insåg att det var ungefär 25 år tidigare som jag stått på samma plats och tittat på samma skådespel. Det kändes fantastiskt!

Vi åt lunch på en restaurang vid torget och J övertalade mig att beställa dessert, trots att jag var mätt. Denna plats krävde en lokal specialitet; Apfelstrudel. Jag gjorde som jag brukar; petade bort äpplena och åt upp resten. J beställde sin med glass, grädde och vaniljsås! Men så såg han också lidande ut mot slutet.

Proppmätta tog vi en promenad och tittade på allt staden hade att erbjuda. Med en liten klump i halsen kunde jag konstatera att det var mycket tomma lokaler, många affärer som stängt igen och inte alls samma myllrande folkliv jag mindes från förr. En sak var i alla fall sig lik; det var nästan uteslutande tyskar där. Väldigt få turister från andra nationer har hittat dit. På turistinformationen fanns det inte heller några broschyrer på engelska.

Resan fortsatte. En bit sydöst om Goslar ligger Bad Harzburg, en gammal kurort dit fok vallfärdade för att dricka brunn. Alldeles intill Harz, en stor nationalpark med fantastisk natur. Med den tidigare natten i färskt minne beslöt vi oss för att hitta ett rum. Inne på den lilla turistbyrån vid tågstationen träffade vi en trevlig dam som tyvärr inte talade ett ord engelska men även nu fungerade skoltyskan och hon lyckades fixa ett rum till oss hos en uthyrare.

Förr var det mest änkor efter kriget som hyrde ut delar av de stora husen till friluftstörstande stadsbor, eller krassliga människor. Det finns nästan fler läkare i stan än vanliga invånare, men idag är även spa-trenden väl utbredd. Nåväl; den tiden då man kunde sätta upp en skylt med "Zimmer Frei" är över. Myndigheterna har styrt upp uthyrningen och idag ska man vara auktoriserad och betala skatt för sina gäster. Det gjorde att vi fick en hel förteckning över boenden med fina bilder och angiven standard. Vår uthyrare hade två stjärnor på fasaden men det var helt och rent, och det räckte för oss.

När vi installerat oss och kört in bilen på gården tog vi en promenad ner på byn. Gågatan genom centrum är inramad av stora träd och jag mindes väl den lummiga allén och alla blommor. På en liten öppen plats såg jag en fontän som jag också kände igen. Den är ljuvlig! Full av små troll, som hänger över kanterna, gör grimaser, häller vatten på varandra och till och med en på kanten, som glatt kissar ner i vattnet.

Ett annat kärt återseende var den stora granitkulan. På en liten lekplats vid sidan av promenadstråket finns en stor granitkula som man kan snurra på. Den satt jag och snurrade på när jag var liten, och genast bad jag J att ta ett foto på mig uppflugen på kulan. De som passerade tyckte väl jag var knäpp men det bjuder jag på!

Eftermiddagen övergick i kväll och mörka moln rullade in över idyllen. Det gjorde oss inget för vi hade hittat en glasseria! Italiensk Gelato när den är som bäst! Det var nog den godaste glass jag någonsin ätit och den gigantiska portionen med banan och chokladsås var en hel middag! Turligt nog satt vi under en stor markis för plötsligt brakade ovädret lös! Det åskade, blixtrade och regnet vräkte ner. Vi satt kvar för att vänta ut det, men blev sittande länge nog för att börja frysa. Efter en halvtimmas väntande lättade det något och vi småsprang tillbaka till vårt pensionat. Det var ljuvligt att få sova i en riktig säng och jag var helt utsövd morgonen därpå. Stackars J hade nästan inte sovit alls eftersom han tyckte att madrassen var på tok för hård.

Efter en god och generöst tilltagen frukost gav vi oss av. Regnet hängde i luften men vi hade bestämt oss för att åka upp i Burgberg-linbanan. Linbanan byggdes redan 1929 och sedan dess har fler än 25 miljoner passagerare åkt med den! Berget i sig är inte så imponerande högt med sina 483 meter men det räckte gott för att det skulle hissna i magen när man tittade ner. Det är vackert däruppe och det är porten in till Harz med sina många vandrings-och cykelstigar. Där finns också ruinerna av ett gammalt slott och ett monument över Bismarck. Åter översköljdes jag av minnen från barndomen och en god portion nostalgi. Eftersom vädret var ganska trist var utsikten från berget begränsad, och efter en stunds knatande åkte vi ner igen. Nu var det bara en sak till jag var tvungen att få se: Campingen!

Av min mor hade jag fått veta att den hette Wolfstein och låg österut, inte alls långt från gamla östtyska gränsen. Direkt när vi kom dit kände jag igen mig och jag kunde minnas var lekplatsen låg och ängen med utsikt över de skogsklädda bergen i fjärran. Lite som landskapet i inledningen av Sound of Music. Jag drog mig till minnes att jag i sjuårsåldern hade tappat en tand någonstans på campingområdet och att jag då i förtvivlan letade för att inte gå miste om den vanligtvis så goda affären med tandfén. Givetvis hittade jag den inte, men jag vill minnas att min far ändå såg till att jag inte gick lottlös när jag så snöpligt tappat min trofé.

Tråkigt nog var campingen nästan tom på folk. Öde gapade platserna, och på området för säsongsboende var det helt tyst och stilla. Entrén var ombyggd, och borta var restaurangen och det stora akvariet i väggen där man kunde peka och välja vilken fisk man ville ha tillagad. Det kändes ledsamt.
Det började dugga och vi fortsatte vår resa. Vi fortsatte österut och kom så småningom till den gamla östtyska gränsen. En by som plötsligt en dag på det brutalaste sätt separerades från sina grannar. De rostiga lyktstolparna stod kvar och i marken fanns det järnvägsräls nedsänkt i asfalten som plötsligt bara upphörde. Vid sidan av vägen stod ett monument och en stor skylt med texten: Här var Europa delat fram till och med den 11 november 1989 kl 16.00.

Jag minns att vi var där när jag var liten. En bit från gränsen var ett utsiktstorn av trä uppbyggt, där man kunde se in över taggtråden, in i Östtyskland. Jag var för liten för att fatta det då, att det var historia som skrevs. Att man kunde se soldater med vapen på andra sidan, människor av samma folk, fast delade av en mur och taggtråd. Jag tyckte det var urtrist och plockade hellre blommor vid en bäck en bit bort. Helt ovetande om att jag troligtvis var bevakad av beväpnade soldater med kikare från andra sidan.

Vi fortsatte men vädret förbättrades inte och eftersom jag var nöjd, och inte hade fler önskemål på min nostalgitripps-lista så bestämde vi oss för att köra på och förhoppningsvis komma hem samma kväll. J körde hela vägen och förutom ett stopp vid ett vägarbete på en halvtimma gick det undan. Ett snabbt stopp på ett Mc Donalds och sedan drog vi vidare. Vi nådde Köpenhamn vi halv åtta och då hade vi äntligen lyckats köra ifrån regnet. Det blev middag i Nyhavn och till sist övernattning i Björkäng dit vi kom vid elvatiden på kvällen. Vi var trötta men väldigt nöjda med vår roadtripp.

Roadtrip

2011-08-10T15:46:00.002+02:00

Jag gillar att åka bil och kör mer än gärna själv. Min pigga spanska senorita Seat Leon är härlig att ratta och svarar snabbt med ett mjukt sus från turbon när man pressar henne. Men före semestern lät hon inte längre så pigg. Ett distinkt pysande, pffrrrruuttt lät från motorrummet och jag misstänkte att något var tokigt med avgassystemet. J viftade bort det med att det inte var något att bry sig om, och att det bara lät sportigt... Jo pytt!

Vår första gemensamma semestervecka hade vi bestämt att besöka huvudstaden. Turista några dagar och sedan köra vidare till Grisslehamn där ena storkusinen bor.
Halv åtta på morgonen kom vi iväg och avverkade milen i tämligen rask takt. Tidig lunch blev det på ett hamburgerhak på vägen och vi nådde Stockholm lagom för att börja vårt turistande i gamla stan. Vi hittade en finfin parkering på Riddarholmen och påbörjade vårt strosande. Vädret var ömsom sol, ömsom en droppe eller två, men det gjorde oss ingenting. Vi besökte Livrustkammaren och fikade på Stortorget lagom tills solen dök upp igen. Så småningom drog vi oss mot Gärdet och lägenheten vi fått låna. Ett par hus från där jag bodde när jag gjorde ett gästspel på 1,5 år.

Efter lite uppackning och bäddande av säng bestämde vi oss för att promenera genom Östermalm i jakt på en bra restaurant. Det var svårare än vi trodde att hitta något lämpligt men till sist landade vi på ett italienskt ställe med gudomligt goda pizzor. Vi strosade en bit på Strandvägen och fick hoppa in i en port när himlen åter öppnade sig och generöst välsignade oss med lite väta.

Dagen därpå tog vi bilen och körde till Vaxholm. Jag har en släkting som bor där och vi hälsade på helt oanmälda och blev bjudna på kaffe i trädgården. På tillbakavägen kom vi överens om att även om Stockholm skärgård har sin charm, så kan den ändå inte mäta sig med västkusten. Landskapet med de kala, mjukt rundade klipporna som skiljer sig så mycket från inlandet är fantastiska, och vattnet är härligt salt. Möjligen är vi aningen partiska men kan ni hålla det emot oss?

Åter i stan blev det ett besök på Söder. Vi åt lunch på en uteservering på Medis och letade sedan upp Katarina Brandstation där exteriören är med i Nile City. Stadsmuseet hann vi också med och sedan blev det plötsligt dags för middag. Vi fick underhållning till maten då gatan utanför plötsligt fylldes av brandbilar, poliser och ambulanser. Någon hade känt röklukt och nu hissade man upp en stor korg med teleskopkran för att utröna var det kom ifrån. Efter en lång stund packade de ihop och åkte igen, det enda vi kunde se var att fönstren på översta våningen stod på vid gavel, inget annat.

Dag tre tänkte vi vika åt en båttur, kanske till Fjäderholmarna och dagen passade synnerligen bra. Det var redan varmt, trots att det var ganska tidigt, och solen strålade med full kraft.

När J startade motorn började något blinka i instrumentpanelen. Det var Laddningslampan... Jag kan inte mycket om bilar, men så mycket vet jag att det inte är ett gott tecken. Efter en stund under motorhuven gissade J att det var remmen eller remspännaren som varslade om uppsägning.

Därefter följde en sista dag i Stockholm vi lätt kunde varit utan. Utan att veta exakt hur långt bilen skulle gå innan batteriet la av, navigerade vi oss ut mot ytterområdena och märkesverkstäderna. För att göra en lång historia kort så avverkade vi tre eller fyra verkstäder som inte hade tid att hjälpa oss, och de hade ändå inte delar hemma. Det var en dyster stämning i bilen, och tystnaden ackompanjerades bara av lampans retfulla blinkande. Varje gång J gasade tändes den upp och på tomgång släcktes den. För att spara det lilla batteri vi hade kvar stängde vi av AC:n; radion och ljuset. Solen gassade obarmhärtigt och trots nedhissade rutor var det fruktansvärt hett i kupén.

Efter en stund gav vi upp. Vi befann oss i Kungens kurva och hade slut på idéer och verkstäder att fråga. Det blev köttbullar på IKEA och mycket funderande. Till sist avgjorde J att det var bäst att göra jobbet själv. Vi åkte till Mekonomen och köpte rem och remspännare och inne på Jula köpte han ett verktygsset och arbetshandskar. Istället för en båttur i skärgården stod han med huvudet i motorrummet i 25-gradig värme på en parkering. Efter drygt en timma, mycket svett och möda var han klar. Vi packade in allt i bilen och höll tummarna. Tyvärr hjäpte bytet inte. Lampan blinkade fortfarande och J svor fula ramsor. Nu visste han att det måste vara generatorn som var kass.

Vi ringde till min svåger som varit bilmekaniker och han tipsade om att det fanns begagnade generatorer att köpa på bildemonteringar runt om stan. Tyvärr låg de alla en bit utanför Stockholm och vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna nå fram innan batteriet skulle lägga av, men vi hade inget val. Det hade blivit sen eftermiddag när vi rullade ut mot Huddinge och ett industriområde en bit ut på landet. Vi drog en suck av lättnad när vi nådde fram, och en ännu större när vi såg att de stängde kl 17 och vi var där 16. 30. Vi fick vår generator som suttit i en Audi TT och nästa mekanikerjobb påbörjades.

Under hela vår dag hade jag haft kontakt med kusinen som väntade oss i Grisslehamn och avlagt rapport, men vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna ta oss dit. När J var klar var klockan strax efter fem och industriområdet var helt öde. Han startade motorn och äntligen funkade det!

Minns ni att jag redan före vår avresa påpekat att det väste och pös från avgassystemet? Det ljudet hade under vår tripp blivit avsevärt värre och en granskning av flexslangen mellan motorn och avgasröret bekräftade det jag misstänkt; det var hål!

Men missljud kan man leva med så länge motorn går och det gjorde den nu. Lättade påbörjade vi färden norrut och strax efter sju ankom vi Grisslehamn och en härlig grillkväll. Det var så trevligt att vi satt uppe och pratade halva natten och dagen därpå promenerade vi runt byn innan vi påbörjade återresan till Göteborg. Allt gick bra och vi unnade oss ett stopp i Gränna där vi köpte ett gäng polkagrisar, och ännu ett stopp utanför Borås där vi fick té och macka hemma hos mamma och pappa.

Vi det här laget väsnades vårt fordon något fruktansvärt och lät mer som en gammal raggarbil med hela avgassystemet på svaj. När vi kom hem var det sent och vi skrattade något hejdlöst när vi försökte smyga oss upp för backen hemma. Som tur var, var de flesta grannarna bortresta.

Som om J inte fått nog av att leka bilmek fick han allt vackert fortsätta visa sina färdigheter. Ett par dagar senare bytte han slangen och fröken Seat återfick sin ljuva stämma.

Vår första del av semestern var till ända och nu stundade nästa äventyr: Tyskland!

Musjakt!

2011-07-18T09:42:00.001+02:00

Härom natten vaknade jag av att katten vispade runt i köket, på ett synnerligen misstänkt sätt. Direkt förstod jag att hon åter igen burit in en av sina troféer, beviset på hennes förträfflighet som jägare. Jag kastade mig upp ur sängen och in i köket, lagom för att se hur vårt lilla rovdjur misslynt petade runt med tassen i hålrummet mellan den nya badrumsväggen och golvet.

Jag svor för mig själv när jag sjasade undan henne och själv försökte spana ner i sågspånet men utan att se något. Att ha en mus under golvet i köket var inte något jag hade tänkt mig, men då jag inte kunde göra mer just då, återgick jag till sängen och mitt sovande.

Morgonen därpå låg både J och jag på golvet och lös med ficklampa ner i hålet och krafsade runt sågspånet utan framgång. Katten som för länge sedan tappat intresset, tittade oförstående på oss när vi grälade på henne om oskicket att ta in levande byten i huset.

Dagen gick och på kvällen satt vi i soffan och såg på TV. Plötsligt spratt J till och pekade mot matsalen. Och där på golvet satt en liten mus och tittade på oss. Vi flög upp ur soffan och försökte jaga in den i ett hörn men den var snabb och pilade in i köket igen. Vi tjöt av förtret och hoppades att den inte skulle dyka ner i hålet igen. Jakten fortsatte. Vi drog ut kyl och frys och lös med ficklampan i alla små skrymslen och vrår men tji mus! Uppgivet återvände vi till soffan. En stund senare när J kom in i köket hade den lilla gynnaren vågat sig fram igen och den här gången lyckades vi fånga den under en plastburk när den sprang på fönsterbrädan.

Försiktigt bar vi ut den i trädgården och satte ner burken på marken. När vi lyfte på den satt musen helt stilla i ficklampans sken och kikade på oss med sina blanka små ögon. Sedan skuttade den snabbt därifrån.

Väderstyrd

2011-07-15T15:37:00.001+02:00

"Om ett problem har en lösning, så är det inget problem, om det inte har en lösning kan man ändå bara skita i det!"

Dessa kloka ord har jag refererat till många gånger.

En enkel devis, men ack så svår att applicera i verkliga livet; Att inte låta saker, som man inte kan påverka, beröra en.

Väder är en sådan sak. Jag vet att jag är väderstyrd. Sol gör mig glad, tunga regnmoln och blåst gör mig nedstämd. Små skitsaker i sammanhanget. Jag lever och har en förhållandevis god hälsa, en underbar familj och vänner, en sambo som jag älskar och ett hus att bo i med en härlig grön trädgård att greja i. Jag har det bra. Bättre än många andra. Så varför blir jag så missmodig och låg när regnet öser ner och tunga skyar jagar över himlen? Varför vill jag bara dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter visar sig?

Det gör mig skamsen. Att inte ta vara på livet, utan gnälla över väder och vind. Respektlöst på något sätt... Nu ska jag gå ut och vara tacksam. Tacksam över att jag kan gå, och över att jag kan känna regnet på min kind. Att jag kan se och höra dropparna slå emot gatan. Att jag kan känna doften av svensk sommar.

Tack för det!

När chocken lagt sig...

2011-07-13T11:04:00.002+02:00

Några dagar har passerat sedan dramat på gatan. Grannen är hemma igen och repar sig långsamt. Sex stygn i bakhuvudet, en brosk-skada i näsan, blåslagen i ansiktet och stel i kroppen. Hans fru och dotter mår inte heller så bra. Vi har träffats nästan varje dag och bara pratat. Processat det som hänt. Ältat om och om igen...
Polisen har ännu inte gripit någon, men enligt uppgift bevakar de flera adresser. Vi är på helspänn hela tiden. Spanar ner på gatan när främmande bilar passerar. Lyssnar efter motorljud från motarder. Funderar över hur allvarligt menade hoten var...
Någonstans försöker vi ändå återgå till vardagen. Se på TV, handla, laga mat, fortsätta renovera badrummet, men tankarna finns där hela tiden, snurrar runt som ett svart moln och lägger sig över våra sinnen.

Gjorde vi fel? Skulle vi ha agerat annorlunda? Var det värt det? Civilkurage kostar på, och ibland är priset för högt. Ilskan väller fram i vågor och snuddar vid hat. Varför kom inte polisen när vi ringde? Varför dröjde ambulansen? Varför har de fortfarande inte gripit någon?

Hur lång tid kommer passera innan vi känner trygghet igen?
Ingen vet...

Man misshandlad efter bråk om motorcykel

2011-07-10T08:00:00.000+02:00

"En man blev vid femtiden på lördagseftermiddagen misshandlad av en yngling med en skruvmejsel. Upprinnelsen till bråket gällde en stulen motorcykel som färdades på gatan i hög hastighet. När mannen tillsammans med sina grannar stannade föraren uppstod bråk och en hotfull situation. Ynglingen lämnade då platsen som passagerare på en annan motorcykel och återkom en stund senare med fler personer. En av dem hotade mannen till livet, högg mot honom med en skruvmejsel och slog honom sedan i ansiktet. Mannen föll och började blöda kraftigt från näsa och huvud. Polis och ambulans kallades till platsen. Mannens familj som blev vittne till dramat chockades svårt."

Så kunde det ha stått i tidningen idag. För det var vad som hände igår på vår gata...

Vi hade kalas igår eftersom jag fyller år idag. Mina och J:s föräldrar, tillsammans med min syster och hennes dotter. Hela dagen och kvällen dessförinnan hade MC:n, en KTM, kört upp och ner för gatan i hög hastighet eftersom parken vid vändplatsen blivit ett tillhåll för ungdomar. På vår gata bor det många barn och flera av grannarna irriterade sig på buskörningen. Vår närmsta granne berättade att han ringt polisen flera gånger men att de inte kom...

Vi satt ute på balkongen och jag hörde höga röster från gatan. Jag gick ner tillsammans med svärmor och där nere stod J och hans pappa tillsammans med vår granne och hade stoppat MC:n som nu var i sällskap med ännu en hoj. Det var en aggressiv stämning och killen skrek att han skulle åka men eftersom hojen var stulen med uppbrutet tändningslås så förklarade vi att han fick gå därifrån. Han hotade oss flera gånger men till sist hoppade han upp bakom sin kompis och drog iväg ner för backen. Motorcykeln stod kvar och vi förstod att de nog skulle försöka ta den tillbaka. Vi körde undan den en bit för att den inte skulle stå mitt i gatan, men inte längre än att den var väl synlig.

Efter en kort stund hörde vi motorljud uppifrån parken. Fyra personer dök upp och en kille hade en skruvmejsel i handen som han viftade med. Alla skrek och de vrålade ut hotelser. Nu hade fler grannar kommit ut på gatan och blev vittne till hur killen först kastade en colaburk som missade målet och hur han sedan högg mot grannen med skruvmejseln. Han väjde undan och träffades då av en knytnävsslag som tog över näsan och sänkte honom. Jag stod snett bakom och såg hur han föll handlöst baklänges ner i asfalten. Jag kan ännu höra dunsen av hans bakhuvud och se hur blodet strömmade fram...

Alla skrek och flera försökte skydda honom mot killen. Gänget tog med sig motorcykeln och försvann från platsen. Situationen var kaotisk. Jag ringde efter polis och ambulans medan grannens fru och dotter skrek hysteriskt. Blodet rann nerför backen och jag kände paniken komma. Det var långa minuter innan de kom men då hade grannen återfått medvetandet. Tre polisbilar kom till sist och när ambulansen åkte iväg med vår granne påbörjade de förhören.

Vi var rädda... De hotade oss till livet och ingen vet vad de är kapabla till. I natt var vi extra noga med att låsa alla dörrar, men samtidigt gör det mig förbannad att någon ska få mig att känna mig osäker i mitt eget hem. Det här är mitt hus och ingen ska få inkräkta på min trygghet. Framför allt inte några osnutna sketungar, även om jag vet att de redan är förhärdade brottslingar. Men det här är VÅR gata, och ingen ska ta den ifrån oss!

Semesterminnen

2011-07-05T11:25:00.000+02:00

Det är ett tag kvar för min del. Till semester och ledighet. Men den 21:a juli är det min tur att mentalt stämpla ut och stänga av jobbet för fyra fria veckor.

Vi har inte planerat så mycket. Det blir att fixa med badrummet och göra lite korta dagsutflykter, kanske med MC eller båt. Annars ska vi turista i Stockholm några dagar, och sedan avsluta vistelsen i norr med att hälsa på min kusin i Grisslehamn. Om det hinns med, tar vi bilen och drar söderut, till Tyskland. Jag vill så gärna se det igen. Och vad är det då hon vill se, undrar du nu... Jo, jag vill återvända till Harz.

När min syster och jag var små tillbringade vi många husvagns-somrar i Bad Harzsburg, en underbar liten medeltidsby nära Goslar, en mindre väldigt gammal stad med korsvirkeshus, slott och borgar och mängder av rosor!

Jag minns morgonen när det var dags för avfärd. Mamma och pappa hade packat bilen och husvagnen kvällen före, och vi blev väckta okristligt tidigt. Sömndrucket vacklade man ut med sin kudde under armen och hörde fåglarna sjunga sin gryningssång. Det var redan ljummet i luften, trots den tidiga timman och det doftade sommar och solvarm bil.

Vi klättrade in i baksätet och kivades en stund om var vi skulle sitta, men vanligtvis slutade det med att jag hamnade på golvet med min kudde och en filt. (Tidigt i livet fick jag erfara, att man med en syster som är nio år äldre, sällan vann så många strider... )

Vi hade i alla fall laddat upp med serietidningar, våra Sony Walkman med kassettband, inspelade från Tracks och Rakt Över Disc och jag hade plockat med mig en större del av min imponerande samling mjukisdjur. Kort sagt; vi var resklara.

Jag minns den spänning och förväntan som låg i luften på väg mot färjelägret där vi skulle åka båt, något som jag var väldigt glad åt! Tax-free-butiken, de enarmade banditerna, ljuden på bildäck och skräckblandad förtjusning när bogvisir eller portar äntligen öppnades och vi fick köra ur det bullriga mörkret och ner på fasta marken igen.

Jag minns inte hur länge vi körde, men jag minns lunchpauserna på rastplatser där den enkla husvagnsmenyn erbjöd makaroner och falukorv, eller soppa med smörgås, alternativt fiskpinnar med pulvermos. Riktigt ledsen blev man bara när den vidriga trekantiga burkskinkan i gelé med sparrisstuvning serverades.

När det blev dags för saft och kaffe-paus var det Nes-cafe som gällde, eller "Näs-kaffe". Till det var det Wafferkex med citron eller choklad, eller i värsta fall vidriga mandelkubbar. Hade man riktig tur fanns det kammarjunkare med kardemumma!

Mina semesterminnen är ljusa och fina. Det var en underbar tid fylld av många upplevelser och sevärdheter. Det var vackra miljöer och spännande äventyr. Ibland lite väl spännande...

Vi åkte linbana upp på bergstoppen Brocken, där legenden säger att häxorna bor, för det är Blåkulla. Mina föräldrar underblåste gärna den myten, och jag smög omkring och undrade vilka av tanterna som var häxor. Ett år hade de någon festlighet med riktiga häxor som jagade skrikande barn över gräset. I albumet hemma finns en bild på mig när jag klamrar mig fast runt mammas hals, livrädd för häxorna. Den ömma modern gapskrattar på bilden och försöker balansera sin dotter som egentligen passerat åldern då man blir buren.

Men det var en härlig tid. Och jag är så glad över att ha så fina sommarminnen. Nu får jag och J samla nya minnen tillsammans.

I denna ljuva sommartid

2011-06-28T12:46:00.004+02:00

Midsommar kom och gick. Vi firade tillsammans med mina föräldrar och släktingar i Björkäng. Dansade kring midsommar-stången, åt sill och drack nubbe.

(I ärlighetens namn gjorde jag faktiskt bara det sistnämnda eftersom jag avskyr att leka offentligt lika mycket som jag avskyr sill, men det går alldeles utmärkt att äta köttbullar till snapsen kan jag meddela!)

På kvällen grillade vi och drack härliga vita viner från Frankrike. Även om vi inte kunde sitta ute, då det i vanlig ordning var tämligen svalt midsommarväder, så kändes det ändå att det är sommar!

På midsommardagen drog vi vidare till Småland för nästa kalas på söndagen då J:s farmor fyllde 90 år. Det var ett härligt gäng som träffades, över 20 gäster, unga som gamla. Äldst var Greta med sina 90 år och yngst lilla Annie, tre veckor ung.

När vi sjungit och hurrat för födelsedagsbarnet, ätit och druckit i flera timmar, var det dags att vända hem till Göteborg. Vi kom hem vid åtta-tiden på kvällen och kunde konstatera att det var en ljuvlig försommarkväll. Solen stod ännu högt och det var helt stilla. Fåglarna pilade fram och tillbaka för att mata sina hungriga ungar och mellan varven sjöng och flöjtade de av hjärtans lust.

Vi bestämde oss för att ta en tur med båten och eftersom den ligger i en småbåtshamn bara tio minuters bilfärd från oss så var det snart gjort att hoppa ombord och kasta loss.

Det var fantastiskt! J:s mamma hade så förtänksamt packat ner en del överblivet från kalaset till oss, innan vi lämnade Småland, och snart satt vi förtöjda vid en kobbe och mumsade på melon, vindruvor, jordgubbar och snacks. Solen värmde skönt och vågorna kluckade mot skrovet. Måsarna höll sig på behörigt avstånd och allt var sådär perfekt som det kan vara, en svensk sommarkväll i skärgården.

Tvångs-lekarnas förbannelse.

2011-06-20T12:31:00.000+02:00

Läser rubriken "Gör din midsommar till en lek" i dagens Göteborgs Posten och känner omedelbart rysningar längs ryggraden. Sävehofs damlag testar midsommarlekar, och jag drar mig till minnes brottsstycken ur min egen svunna barndom, där det klämkäckt och obligatorsikt skulle lekas vid olika tillfällen.
Med sorg minns jag hur den tjocka flickan, som inget hellre ville än att vara osynlig och bortglömd, gjordes till åtlöje i diverse "roliga" lekar som hoppa säck, springa med ägg i en sked i munnen, äta kolasnören på tid eller kasta tennisboll. Att avstå var inget alternativ. ALLA SKA VARA MED! Mantrat upprepades under hela mig uppväxt och ledsamma skolår. Men jag ville inte vara med. Jag ville sjunka genom jorden av skam när min hopplöst feta kropp dallrade fram över gräset. När jag med mörkrött ansikte flåsade av ansträngningen, som andra ungar inte ens blev rosiga av. När svetten bröt fram, och jag med den drunknades förtvivlan i vanlig ordning skojade bort allt. Gjorde narr av mig själv innan någon annan hann göra det.

I de vuxnas ögon var jag den där tjocka glada ungen som alltid hade svar på tal. Jag spelade apa, skojade och skämtade, men inombords grät jag. Jag såg och hörde allt, men försökte bortse från mina klasskamraters kvävda fniss, viskningar och rullande ögon. Kamrater... Jo just det...

Att tvinga barn att delta i aktiviteter borde vara förbjudet. Att utsätta barn för andra barns (och vuxnas) subtila elakheter borde vara straffbart. De kunde lika gärna ha kastat upp mig på en scen inför hela skolan, naken med en strålkastare riktad mot den feta barnakroppen. Förnedringen var ändå så djup att jag kan känna den inom mig än idag.

Jag kan inte få en ny barndom, mina skolår är sedan länge till ända, men jag lider med alla de barn som fortfarande utsätts för lekarnas förbannelse. De barn som går ett sommarlov till mötes med lättare hjärta än andra barn, för de vet att de får vara ifred i tio underbara, ljuvliga veckor från glåporden, viskningarna, knuffarna och skratten.

Jag fick inte välja. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du som läser det här aldrig någonsin utsätter ett barn för tvångs-lekarnas förbannelse. Det traumat sitter kvar. För resten av livet...

Hoarding

2011-06-17T15:49:00.000+02:00

Vet ni vad hoarding är? Det visste inte jag heller förrän tills igår.
Jag satt och slötittade på TV och zappade mig fram och tillbaka mellan kanalerna. Av en händelse kom jag att hamna mitt i ett program om människor med tvångssyndrom när det gällde att samla och göra sig av med saker. Syndromet Compulsive hoarding som ungefär kan översättas med tvångsmässigt samlande, eller samlarsjuka, där den som är drabbad inte kan förmå sig att göra sig av med någonting, trots att tingen saknar värde.
En äldre dam levde i ett fruktansvärt kaos med skit i högar och ja; det var just skit! När hon inte längre kom in på toaletten på grund av alla saker, påsar, petflaskor, burkar, papper, tidningar, leksaker, prydnadssaker etc så började hon använda vuxenblöjor som hon sedan lagrade omkring sig, fulla med urin och avföring...

Huset var fullt av ohyra och började ätas upp inifrån av urin och smuts. Stanken var outhärdlig och situationen uppmärksammades först när hon ramlade av sin toastol i köket och inte kunde ta sig upp. Räddningspersonalen fick bryta upp dörren för att rädda henne.
Då var hon i så dåligt skick att läkarna övervägde att amputera hennes ben som var helt sönderfrätta av urin och avföring och därtill angripna av bakterier och ohyra.

Visst är det märkligt... Hur en människa inte förmår att ens göra sig av med en använd blöja... Att inte kunna slänga ett kvitto, en tidning, en förpackning, burk eller flaska... Att uthärda att leva i en sanitär katastrof med skadedjur och insekter myllrande över avskrädeshögarna. Att inte kunna sova i en säng eller ens kunna nå sitt badrum och göra sina behov på grund av alla saker och allt skräp.

Och andra sidan myntet, där en människa inte klarar av att någonting är i oordning, att något står snett, är dammigt, eller inte sorterat efter storlek och färg. Att få ångest över ett gult blad på en krukväxt eller en tavla på sniskan. Kamma mattfransarna med liten kratta och gnida sönder alla ytor med sjuklig städ-iver, överdosera bakteriedödande medel och älska klorin, inte klara av att röra något utan vita bomullshandskar och duscha flera gånger om dagen. Sjukt åt andra hållet.

Tur att man är lite lagom pedant-slarvig och heeelt normal.. (!)

Hantverkare...

2011-06-14T08:09:00.000+02:00

Vi bor i ett bygg-kaos. Inte nog med att badrummet långsamt håller på att ta form; mitt i alltihop ordnades det renovering av tegelfasaden på södersidan. Väder och vind har gått hårt åt fogarna mellan telgelstenarna, och det porösa murbruket har börjat vittra sönder.

Det började inte bra. På Kristi Himmelfärdsdag ringde de från firman som skulle fixa jobbet och berättade att firman som skulle leverera byggställningen skulle komma redan på fredagen. Vi trodde att vi hade god tid på oss att ta bort betongräcket till den gjutna balkongen men nu blev det lätt panik. Utrustade med en slägga turades vi om att med råstyrka, ilska och envishet banka ner betongen småbit för småbit. Jag fick praktfulla blåsor i händerna och värk i kroppen i flera dagar efter det, men ner kom det sabla räcket till slut!

Fredagen var en klämdag och jag var ledig. Ledig och ledig förresten! Jag var hemma och tvättade, städade och förberedde J:s födelsedagskalas. Mellan varven spanade jag ut på gatan för att se när den där ställningsfirman kom men tji! Ingen kom...

På onsdagen veckan därpå kom tegelgubbarna. De stod och rev sig i huvudet en bra stund när det inte fanns något att klättra på, men några telefonsamtal senare (som lät ganska irriterade) lovade ställningsfirman att komma omgående. Nu blev arbetet försenat, men några dagar senare drog det igång.

Vet ni hur mycket det dammar och skitar ner när man skär ut gamla tegelfogar ur en vägg? Det visste inte jag heller förrän hela trädgården och mitt trädgårdsförråd under balkongen täcktes av ett tjockt lager damm. Efter att de dammat ner allt drog de fram vattenslangen och spolade... Det blev inte rent, utan resulterade i ett lager grå murbruksgegga överallt... Ställningen var inte helt inplastad som vi tydligen kommit överens om och allt spreds för vinden.

Nu har de ockuperat trädgården. Lagt upp lager med säckar på min nysådda gräsmatta, kastat verktyg överallt. En av dem hade slängt sin tröja över trappräcket och i natt regnade det. Ha! Det kan de gott ha för att de inte tänker längre än näsan räcker!

Utöver ett hafsigt och slarvigt arbete med att täcka, och en fullständig avsaknad av att vara lite rädd om närmiljön, berättade en av dem att han hade tagit två fästingar på katten och att hon bet honom. Klart hon gjorde! Hon känner inte honom och här tar han sig friheter. Saga är en väldigt speciell kattfröken med mycket integritet och det borde han verkligen respektera. Ge katten i katten!

Igår kväll samlade jag fimpar på gräsmattan och funderade på J:s utbrott där han i affekt vrålade att det aldrig någonsin skulle komma in en hantverkare mer i vårt hus. Jag är böjd att hålla med!

Blomster-frossa!

2011-06-10T11:04:00.002+02:00

Ända sedan jag var en liten tös i flätor har jag älskat blommor. Hemma i mormor och morfars sommarstuga stod det ofta vattenfyllda kaffefat med små tusenskönor som barnet stolt överlämnat. Utan stjälkar förstås, men det var ju vackert ändå. Gräsmattan var fylld av de små vita blommorna som övergick i mörkt rosa och utgjorde en oemotstådlig lockelse för en unge.

När jag blev äldre gav jag mig ut på otaliga expeditioner i syfte att i triumf bära hem en imponerande bukett blommor till min ömma moder. Min specialitet var att hitta blommor där det till synes saknades. Min far, som är lite av en botanisk expert, artbestämde inslagen i buketterna med hjälp av en fältflora och jag lyssnade och lärde. De latinska namnen lade jag sällan på minnet men förvånansvärt många arter sitter kvar i huvudet och ibland roar jag mig med att identifiera dem i vår vildvuxna trädgård.

Trädgården är min stora hobby och min skyddszon. Här sker såväl kontemplation och reflektion som rekreation. För mig är det ljuvligt att få skapa och forma något som jag vill ha det. Därför har jag utvecklat ett lätt missbruk. Ni som känner mig vet att jag har en förkärlek för skor och ibland tenderar att överdosera inköpen. Detsamma gäller även för blommor, buskar och andra växter .

Jag blir lätt euforisk inne i en handelsträdgård och får verkligen lägga band på mig för att inte kasta ner allt jag ser i en kundvagn. Jag vågar inte räkna på hur mycket pengar jag har lagt på perenner, blommande buskar, jord och gödsel, men jag skulle kunna handla hur mycket som helst för att få min gröna oas precis så som jag vill ha den. Jag vill ha en syrénberså och en rosenrabatt, vill känna doften av shersmin och pioner, jag vill njuta av blomsterprakt från såväl paradisbuske som rosenprakttry och jag vill ha en odling med frukt och bär. Fänrikshjärta, klint och prästkragar, riddarsporre, stockros och lejongap. Jag vill ha allt!

Men jag får hejda mig och bida min tid. Den här trädgården stod övergiven i många år och det kommer att ta tid att få den att återuppstå i all sin prakt. Tid och pengar. Men en dag blir den färdig och då ska jag njuta frukterna av all möda. Och jag är på god väg!

Välkommen Annie!

2011-06-07T11:48:00.001+02:00

J. har blivit morbror. I går morse födde hans syster en liten perfekt flicka på självaste nationaldagen. Det är bekvämt det där. Att fylla år på en dag då alla är lediga.

En av mina systerdöttrar är född den 1:a maj och det är alltid kalas då eftersom det passar så bra.

Visserligen muttrade en annan av systrarna att hon sedan flickebarnet föddes, förnekades möjligheten att demonstrera för att istället äta tårta, men det tar vi med ro. Hon är säkert välkommen att ha med sig ett plakat eller banderoll till kalaset om hon så skulle önska. Och kalas är ju så himla trevligt!

Men nu var det ju sötaste lilla Annie som kom till världen och J. blev som sagt morbror. Jag har ju varit moster i hemskt många år nu till fyra barn (varav de flesta inte alls är barn längre) och känner mig ganska hemtam med den titeln. Men visst är det något speciellt och fantastiskt!?

Man hinner glömma bort hur små och späda de är när de är alldeles nykläckta och vi satt helt förundrade med det lilla knytet i famnen. Ackade och ojade oss över att allt var så litet och perfekt utmejslat. Den lilla lilla munnen, den lilla söta näsan, de små minihänderna med ytte-pytte-fingrar. Helt fantastiskt!

Välkommen till världen Annie!

Tok-shopping i London!

2011-05-31T13:48:00.008+02:00

Det var flera år sedan jag var i London och min kära sambo hade aldrig varit där, så vi bestämde oss redan tidigt i våras för en tripp. Billigt var det. För flyg och fyra övernattningar på hotell i utkanten av London betalade vi en högst överkomlig summa av 2500 kronor per person.

Efter mycket nervös väntan och oro för att det sabla askmolnet skulle sätta käppar i hjulet för vår resa, kom vi iväg på utsatt tid. Klockan 19.00 lokal tid, landade vi på Heathrow. Det är en smått euforisk känsla att som turist kliva av ett plan i ett annat land och insupa atmosfären. Känna förväntan och spänning inför de kommande dagarna och få göra det tillsammans med någon man tycker om!

Ganska obehindrat tog vi oss fram till hotellet i Finsbury Park, och bestämde oss för att ta en tidig kväll och starta tidigt dagen därpå.

Som alla vet, så är standarden inte så hög på engelska hotell, och man får i många fall vara glad om det är helt och rent. Som tur var slapp vi den förväntade och fasade heltäckningsmattan, och kunde gå omkring på ett slitet men ändock ett tarkett-golv. Sängen var slut i fjädringen med en grop i mitten, men rummet var rent och det räckte för oss.

Efter en blygsam frukost bestående av rostat bröd, ost och marmelad samt mjölk och flingor påbörjade vi resan mot centrum. Det är fantastiskt smidigt att åka tunnelbana i London. Enkelt att hitta och snabba förbindelser. Vår första dag i staden ägnade vi åt en tur i London Eye, det stora hjulet med milsvida utsikt, efter det tog vi en båttur på Themsen och tillbringade eftermiddagen med att promenera i S:t James Park ner mot Buckingham Palace. Efter det styrde vi kosan mot Regent Street. Här strosade vi nerför gatan och förundrades över alla härliga butiker med Preussisk ordning i hyllor och klädställ. I varje butik fanns en entrévärd (väktare i kostym) och en uppsjö av personal, som bara väntade på att få serva potentiella kunder.

Jag blev alldeles salig av alla skoaffärer, och när vi kom till Hamleys, den stora leksaksaffären i fem våningar, var jag bara tvungen att gosa in mig i en hylla med mjuka härliga nallebjörnar. Ett helt våningsplan bara med mjukisdjur!

Dagarna gick fort och vi turistade på förmiddagarna och shoppade på eftermiddagarna. Vi tog tunnelbanan till White City och europas största inglasade köpcenter; Westfields. Helt galet! Vi var där i sju timmar och shoppade som två vildar. Skor, jeans, t-shirtar, allt var så mycket billigare än hemma. Vi pausade och konstaterade belåtet att vi fyndat stort!

I söndags var det dags för hemfärd och tid att lämna England för den här gången. Men jag har en känsla av att vi kommer tillbaka.

Love London!

Bilar och tåg

2011-05-17T10:54:00.004+02:00

Sköna maj förvandlades snabbt till "helt-uppbokade-galet-stressiga maj".. Men eftersom jag älskar ljus och värme, så kan jag leva med att våren är en av de mest hektiska perioderna på jobbet. Det ena väger liksom upp det andra. Nåväl. Helgerna är i alla fall fyllda av allsköns annan aktivitet och i början av maj fick jag till mig stora glädje en anledning att ikläda mig en kappklänning, små söta svarta pumps, vita handskar och en liten kuvertväska. Jag var tuperad till oigenkännlighet och mina ögon var vilt svärtade med eye-liner. Kort sagt: Jag blev en donna anno 1973. Och varför då, undrar den nyfikne läsaren.

Svaret är Volvo och muséets dag. I år var det 50 år sedan den unge chalmeristen Pelle Petterson fick möjlighet att som examensjobb designa en bil år Volvo PV. Det blev den sedemera legendariska "Helgonet-bilen" P1800.

Svärfar råkar äga en sådan bil och nu stundade utsällning och kortege till Götaplatsen för uppställning tillsammans med många andra Volvo-bilar från svunna tider. Jag var som sagt väldigt nöjd över att få dressa upp mig för att passa in i tidseran och jag kände mig väldigt 73. Tyvärr var det ingen annan som anammat chansen att få klä sig i stil med sin bils årsmodell och jag var sorgligt ensam. (Men jag kände mig sjukt snygg!)

Jag gillar bilar. Har alltid gjort. Men lika mycket som jag gillar bilar hatar jag numera tåg. Vems felet är varierar mellan trafikverket, SJ och några andra aktörer, men sju gånger av tio går det inte alls bra när jag åker tåg mellan Stockholm och Göteborg.

För en vecka sedan skulle vi upp över dagen, några kollegor och jag. Dit gick det över förväntan och vi var i tid, men hemresan blev en mardröm...

När vi nått Töreboda stannade vi och informerades om att en blixt slagit ner i ett ställverk och resulterat i strömlöshet på hela sträckan ner till Göteborg. Flera tåg stod nu stilla på spåret både norrut och söderut. Efter ca en timma fick vi veta att felet var lagat men att man bara kunde öppna ett spår och att signalerna var trasiga. Vi väntade igen... Ännu en timma passerade...Vi fick åka vidare till Skövde. Där fick vi vänta ytterligare i två timmar. Maten tog slut i Bistron och jag hade bara ätit ett äpple sedan lunch. Jag gick loss på en påse cashewnötter eftersom det enda som det fanns gott om var snacks och alkohol... Ständiga upprop i högtalarna informerade oss om att man inte hade någon information att ge...

När tåget väl började rulla mot Göteborg var jag trött, stel och hungrig. Vi skulle ha varit framme 20.17. Vi kom in på stationen kl 00.30.

Jag hatar tåg...

Mer trädgård

2011-04-29T15:40:00.007+02:00

Arbetet med trädgården fortskrider och i helgen firar vi Valborgsmäss genom att beställa ett lass finfin matjord och anlägga gräsmatta där vi i i höstas fyllde igen den äckliga trädgårdsdammen. Det gröna alg-slemmiga vattnet tömde jag och svärmor med gemensamma krafter ut, och istället fyllde vi hålet med sten och därpå ganska ansenliga mängder makadam.

Vid trädfällningen fylldes hela området med galet mycket stammar, ris och grenar, men även det är nu äntligen bortforslat. (Efter många timmars slit)

Runt dammen har jag planerat blommande buskar och klätterrosor som en fin inramning och nu fattas bara den gröna mjuka gräsmattan.

Nu ska bara resten av veden klyvas, och sedan väntar akuthjälp till den stackars häcken som för en tynande tillvaro. J gick lös på den med liv och lust vid röjningen av all vegetation som tagit över hela trädgården och det resulterade i en stympad och delvis svårt sargad gränsmarkering. Nedre delen av trädgården består av ren blålera och när den torkar har de stackars rötterna all möda i världen att leta sig ner igenom ett lager som nästan liknar betong. Nu ska de få lite mjuk gosig jord att växa och frodas i men det innebär att allt måste grävas upp och den nya jorden myllas ner.

Det är så sant som det är sagt: Den som har hus och trädgård saknar inte fritidssysselsättning...

Men det är värt allt slit för visst är det underbart att få komma hem och känna doften av körsbärsplommonträdet i full blom, se knopparna svälla på syrenen och höra koltrastarna flöjta. Här är ett smakprov av våren i vår trädgård

Dymmelonsdagen

2011-04-20T09:16:00.002+02:00

Påskfriden är inledd. Stilla veckan är för min del en kort arbetsvecka, där skärtorsdagen är en halv arbetsdag, och således lämpar sig alldeles ypperligt för att ta ledigt på.
Det märks i trafiken att många har påsklov. Det är lite tunnare i köerna och ändå fler olyckor än vanligt.
Märkligt det där... De ovana bilförarna ska nödvändigtvis ut och beblanda sig med sta-borna och då går det illa. De flesta verkar vara stelopererade i nacken eftersom man konsekvent ger blanka katten i att vrida på huvudet och slänga en blick i "döda vinkeln". Användandet av blinkers verkar helt ha gått ur modet, och att väva ihop två filer enligt blixtlåsprincipen synes rent omöjligt utan häftiga inbromsningar, trängande och tutande.
Vilsna turister krypkör och läser skyltar samtidigt, varpå de till sist kommer på att de ligger i fel fil och kastar över fordonet i nästa. Att filerna delas av en heldragen linje verkar helt ointressant i sammanhanget.
Varje vägarbete kommer som en total överraskning trots omfattande skyltning en god stund i förväg, och slashasarna som sitter och sover när trafikljuset slår om till grönt, verkar ha kongress i stan eftersom de alla samlas i centrum...

I morgon tänker jag inte utsätta mig för det där. Möjligen tar jag bilen till handelsträdgården och köper lite mer blommor, i övrigt tänker jag tillbringa dagen i trädgården. Högarna med ris, kvistar och kapade stammar krymper långsamt och ambitionen är att allt ska vara väck efter påsk. Hoppas att vi kan återgå till vårt badrumsprojekt då. Jag är trött på att ha en toalettstol i köket...

Operation trädgård

2011-04-13T09:17:00.008+02:00

Mitt i renoveringen av badrummet bestämde vi oss för att ta ner en stor och vildvuxen tall i trädgården. Det aktuella trädet var en tvåarmad best som stod mellan två luftburna telefonledningar varav den ena ledde in till grannens hus. Under blåsiga dagar kunde vi se hur den vajande kronan touchade ledningen på ett oroväckande sätt, Placerad på gränsen mellan oss och grannen kändes det inte optimalt att själv ge sig på den.

Min kära sambo, som är en sann optimist och med den sköna devisen: ingenting är omöjligt som mantra, ville givetvis själv gå loss på eländet med sin motorsåg men där satte den förnuftiga (och försiktiga) Helena stopp.

Det blev en arborist som fick åta sig uppdraget att i sektioner såga ner tallen. Det gick bra, men när den var nermonterad i mindre delar, uppskattade vi den nya ljusa utsikten såpass att vi genast kompletterade avverkningen med att själva ta ner en något mindre tall och två rangliga björkar.

Det blev väldigt bra, men efterarbetet har nu tagit en vecka. Hela föregående helg stod jag vid den inlånade trädgårdskvarnen och matade ner grenar, tallris, kottar och kvistar. Det kändes väldigt bra att höra maskinen tugga ner allt till grovt flis och se valsen jobba. När behållaren blev full tömde vi ner den i den tråkiga slänten där det mest växer kirskål och annat ogräs. Hoppas att de sura tallbarren kväver det.

Alla stora bitar av stammen ska nu kapas och sedan klyvas till lagom stora vedträn. Sedan ska allt staplas i vedbon och där ligga och torka i minst ett halvår. Därefter... är det bara resten kvar...

Renovering. Del 1

2011-03-29T10:58:00.015+02:00

Så var processen igång. I helgen rev vi med gemensamma krafter ner väggen mellan köket och vår lilla toalett som så småningom ska bli ett snyggt och funktionellt badrum. Helkaklat med dusch-hörna, handdukstork, klinkers med golvvärme, sänkt tak med dimbara infällda spotar.

Men det känns tämligen avlägset just nu, när man i skam och mörker gör nummer två med endast en fasthäftad byggplast mellan toalett och köksbordet. Öppen planlösning mellan dass och kök känns ganska omysigt faktiskt...

Att riva en vägg och bygga upp igen en bit längre ut är lite trixigt. Särskilt i ett hus byggt 1947, när man så påhittigt arbetade under devisen; Man tager vad man haver. Ett flertal gånger fick vi oss små överraskningar till livs. Som när vi mödosamt arbetat oss igenom ett lager träpanel med bakelitremsor mellan, slitit loss bräda för bräda och kastat ut genom fönstret, och kom till lagret innanför. Bakom de spontade brädorna hade någon faktiskt bemödat sig med att isolera väggen. Med kutterspån...

Om ni visste hur mycket kutterspån det kan finnas i en vägg... Vi öste ur, hostade och sopade ner i svarta plastsäckar. Väntade en stund till dammet lade sig och fortsatte till nästa sektion. Till sist var allt borta, men i utrymmet mellan väggen och taket hittade vi mer kuriosa. I flera renoveringar, bland annat på 60 och 70-talen tätade man med tidningspapper och vi kunde dra fram remsa efter remsa med annonser och artiklar, bland annat om spionaffären Stig Wennerström. Till sist var hela väggen nere och vi började bryta upp golvbrädorna och blottade bjälklagret. Vi blev glatt överraskade när vi såg att det låg tätt och gott och väl lämpade sig för tyngden av en ny vägg. 60 extra centimeter gör att vårt nya fina badrum kommer att bli på hela 3,5 m2! Nu ska rören pluggas och den gräsliga tvättställskommoden bort, sedan ska det tunna lagret av betong hackas bort och plankorna friläggas. Med lite tur kan vi påbörja uppförandet av den nya väggen till helgen!

Kortknäpparen gör ingen fotograf!

2011-03-16T13:08:00.004+01:00

Jag har en bekännelse jag måste få delge er.

- Jag fotar fortfarande analogt...!

- Phu, var det bara det, tänker ni nu, och förargas kanske en smula av min dramatiska inledning.

Men faktum är, att i den digitaliserade tid vi lever så är det inte riktigt OK att lämna in filmrullar och låta framkalla dem. Det är inte OK att kompisarna inte kan se fotot på en display direkt och ha synpunkter på huruvida det ska raderas eller ej.
Och det är framför allt inte OK att som jag, ha synpunkter på de som fotar hejvilt och låter avtryckaren på digitalkameran smattra som ett maskingevär.

För mig är fotografering en konstform. Det krävs både teknik och känsla för att få fram en perfekt bild. Att tänka i bilder och se motivet, samtidigt som man skalar bort allt annat oväsentligt runt omkring. En riktig fotograf är omsorgsfull och noggrann. Letar bra bilder istället för att chansa. En duktig fotograf är en person som lämnar in en rulle på 36 bilder och får ut 36 bra foton. Inga "uppe-i-himlen eller taket-kort" inga "klippa av fötter eller ben-kort" inga "för mycket/lite ljus-kort" För då är det just vad jag skrev: kort!

När jag pluggade till journalist hade vi en fotograf som föreläsare, eller bild-journalist som han hellre kallade sig. Han refererade till motiven som bilder, tagna av en fotograf. De glada amatörerna som i bästa fall fick fram en tredjedel av filmen kallade han för kortknäppare...
Ta kort kan vilket blåbär som helst göra, att fota, är förbehållet de som vet vad de gör.

Därför håller jag fast vid min kära kamera. En systemkamera, en Canon EOS 300 som var snuskigt dyr på sin tid men som aldrig har svikit mig. Mina bilder blir fantastiska. Kvaliteten är ypperlig och motiven brukar det heller inte vara några fel på. (Sa hon blygsamt...)

Så omodernt, tänker ni nu. Men jag slår vad om att ni sitter med säkert hundra bilder i era digitalkameror varav kanske tjugo är riktigt bra. Ni tar massor med kort för att ni vet att av tio dåliga så kan ni radera nio och ingen behöver någonsin få reda på vad som var brutto och netto.

Och där ligger de, för ni framkallar väl inte? Sätter in dem i pärmar som man kan bläddra i, och skriver en liten rad om var och när bilden är tagen? Nä! Ni knäpper kort, glada i hågen utan en tanke på den stress som ett fullt minneskort framkallar. (...)

Förbannelse över snön!

2011-03-10T09:47:00.004+01:00

Lika intensivt som jag nyss hyllade solen, känner jag idag hat mot den vinande snön.
I vanlig ordning ämnade naturen skoja till det genom att överraska med ett av sina bakslag. Nyss var det sol och vårlikt, men det förbyttes snabbt i kyla, snö, regn och blåst. Det smutsiga blöta dominerar återigen, och som följd av det känner jag mig osedvanligt dyster till sinnes.
Vän av ordning lär väl fnysa och reflektera över att allt är som det ska. Det hör till, och varje år är det samma sak, men jag lider verkligen av det här.

Det är som att låta en svältande känna doften av en portion ljuvlig mat, och sedan fräckt rycka undan tallriken. Som att låta en tävlande ana segern och sedan lägga krokben just före målsnöret. Som att förvägra en stackars törstande några droppar vatten genom att hälla ut det på marken framför honom...
Jag vill bara gå hem och lägga mig. Dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter behagar visa sig.
Men jag gör som jag brukar. Biter ihop och står ut.

Älskade sol!

2011-03-08T11:15:00.002+01:00

Välkommen tillbaka säger jag, du är omåttligt saknad, och min tillvaro kändes nästan outhärdligt grå innan du visade dig.

Dina ljumma livgivande strålar mot min kind gör mig varm i hela kroppen, och jag känner mig påtagligt lättare i sinnet när jag vet att du åter är hos oss.

I helgen var det vackert väder och våren kändes påtagligt nära. Vid min inspektionsrunda i trädgården fann jag att små spetsiga skott stack upp både här och där från de påskliljelökar som jag förhoppningsfullt petade ner i jorden sent i höstas.

Katten fick vårkänslor och smög njutningsfullt runt huset i jakt på nya byten. En skogsmus under köksbordet skvallrade om framgång i den frågan...

J backade ut motorcyklarna ur garaget och Kermit fick göra sin stämma hörd en stund. Friskt grön och skön sjöng han en vårsång. Tyvärr har vinterns ymniga gruspåläggning resulterat i att vår backe mer ser ut som en äkta grusväg. Jag avskyr att köra på grus!

Så våra vänner fick snällt bli återförda till vilan i garaget i väntan på mer sol, värme och sopning av gatan.

Vårmode 2011

2011-03-03T12:34:00.003+01:00

På lunchen tog jag en snabb titt i affärerna längs med Kungsgatan för att som vanligt fuska till mig någon form av koll på vad som är inne och inte i vår.

Låt mig med en gång meddela att jag är synnerligen missnöjd för egen del.
I samtliga butiker jag äntrade var intrycket detsamma; i år är det ljuvt och skirt som gäller. Troligen med inspiration av Mickan i Solsidan.

Men det romantiskt rara går till obscen överdrift! Det kändes mer som att objuden komma in på ett swingers-party där spetsar och volanger vilt och ohämmat kopulerar. Ett party som fullständigt briserar i en orgie av volanger, spetsar, mammelucker och små klädda knappar i mjuka oskyldigt ömsinta färgsättningar. Ljust luddigt rosa, svagt himmelsblått och gräddvita nyanser omfamnar en stackars flanör i ett skimmer av romantik och flickaktig rodnad.

Uäck!!!

Det fullständigt vällde sötsliskig gullighet mot mig!

Va f...!?
Jag vägrar att klä mig som om jag vore fyra år gammal. Jag har inget behov av att låtsas vara ljuv och skir. Är det spetsar och volanger som krävs för att jag ska framstå som kvinnlig så ber jag att få avstå. Tack!

Rovdjuret

2011-03-01T10:56:00.007+01:00

Vår katt har många namn. Råttan, Gosenosen, Miss Mjau, katten, (och i enstaka fall kattkräket) men egentligen heter hon Saga.

Saga är en vacker liten dam med bärnstensfärgade ögon och yvig man och svans. Hon är en korsning mellan allt möjligt, men med betydande inslag av Norsk Skogskatt.

En katt kan se mjuk och gosig ut, men faktum är att den i sanning är vass i fem ändar av sex. Saga kan se ut som ett mjukisdjur när hon ligger ihopkurad som en liten boll och sover, men när hon gäspar och blottar sina imponerande huggtänder påminns man om att det här en liten tiger. Ett rovdjur som domesticerats under årtusenden men likväl är just det; ett rovdjur.

Därför är det inte så konstigt att instinkten slår till och på ett ögonblick får den mjuka tabbymönstrade pälsbollen att förvandlas till en grym och blodtörstig mördare...

Igår hade jag migrän och efter en halv dag på jobbet insåg jag det ohållbara i att befinna mig där och åkte istället hem för att dra ner rullgardinen och bädda ner mig i sängen.

Min ankomst gladde det lilla djuret alldeles omåttligt denna dag vilket var lite märkligt med tanke på att hon inte är den översociala typen. Redan i hallen demonstrerade hon sin förtjusning över att någon kommit hem. Hon strök sig kring benen, jamade och vässade belåtet klorna på hallmattan.

På golvet mellan hallen köket såg jag en av hennes leksaksmöss och tänkte precis plocka upp den och kasta iväg den, då jag med ett utrop av avsmak ryggade tillbaka och kände äckelkänslorna välla upp.

Det var ingen leksaksmus som låg där...

Det var ett nydödat byte som vår lilla jägare förnöjt förevisade en av sina människor genom att ömsom slicka på det, ömsom putta lite med tassen i förhoppning om att den stackaren kanske skulle röra lite på sig igen.

Som tur var, var den stendöd.

Helt ologiskt för en katt började människan svära och gapa, utstöta äcklade ljud och åbäka sig. Istället för att vara glad över den fina presenten sopade människan under mycket tjutande och fula ord upp sorken på en tidning och slängde den i sophinken...

Människor är konstiga...

Sagor som tar slut

2011-02-18T11:16:00.004+01:00

Jag vill tacka livet, sjöng Arja Saijonmaa och visst borde man vara mer tacksam. Tacksam över att man varje dag får stiga upp ur sängen, att man kan och orkar gå till jobbet, att man kan skratta, gråta och älska.
Min mor brukar ibland halvt på skämt och halvt på allvar beklaga sig över att bli äldre.
Hon ser sig i spegeln och uppger med ett beklagande tonläge:
- Det är inte roligt att bli gammal!
Varpå jag milt brukar påminna henne om att det alternativ som står till buds, inte är direkt muntrare...

Men tiden är utmätt. Vi måste alla någon gång avsluta vårt jordeliv.

Men det är en oerhört nedslående tanke; att jag idag är en dag närmare slutet än vad jag var igår. Jag vet det. Men det gör det inte lättare. Vi föds och vi dör, men jag har svårt att acceptera det. Att det finns något vi inte styr över. Att vi med all vår teknik och forskning inte kan skjuta upp det oundvikliga...

Att saker och ting tar slut är inte roligt. En god middag, en fantastisk flaska vin, en bra bok. Eller som när jag var liten; en saga.
Jag kunde aldrig acceptera att en saga tog slut. När jag kröp upp i någon vuxens knä med en sagobok var det helt otänkbart att bara få höra den en gång. Minst två gånger skulle den läsas och med exakt samma tonfall och berättarröst. Inte hoppa över något ord eller hitta på eget.
Allt skulle vara precis så som jag visste att det skulle vara!

Som barn hade jag ett stort behov av att veta att saker och ting inte var föränderliga. Det var en trygghet för mig att veta att sagan alltid slutade lyckligt på samma sätt, och när det roliga var slut, så kunde man få höra sagan igen, från början.
Jag vill fortfarande inte att bra saker ska ta slut.

Det som är viktigt

2011-02-17T09:37:00.002+01:00

Jag har tidigare skrivit om de val man måste göra i livet, och vad som egentligen spelar någon roll. Saker och ting kan snabbt ställas på sin spets och när det bränner till, börjar var och en fundera över sina prioriteringar.
Sjukdom är en sådan sak. Man säger att en frisk man har tusen önskningar men den sjuke bara en...
När någon som står oss nära insjuknar, reagerar vi med bestörtning, oro, rädsla och ibland ilska. En sjukdom påverkar inte bara den som är sjuk, utan även alla runtomkring. En hel familj rister i sina grundvalar och håller andan...
Hur ska man förhålla sig till något man inte kan påverka eller rå över? Ovissheten gnager och tär. Vad kommer att hända nu?
Du har säkert själv kommit i kontakt med det. Med ordet som är så hemskt att man inte vill nämna det vid namn. Det stora svarta som förintar och förgör. Som söndrar och förgiftar.

Om jag kunde skulle jag dra ut i strid, Jag skulle svinga mitt vapen och i vilt raseri krossa det svarta. Som i sagorna skulle jag nedlägga monstret som spottar aska och eld, kämpa in till döden för det som är rätt och riktigt; att ingen ska behöva gå igenom det här.

Om jag kunde...

Gallra och skövla

2011-02-04T15:14:00.006+01:00

Utanför huset vrålar motorsågarna. Kommunen har äntligen insett att de stora träden längs vår gata står farligt nära de luftburna ledningarna. De började igår med att röja sly och idag kom det tunga artilleriet. Minst åtta gubbar sågar och fäller, drar och lastar. En arborist är också här. Den stackarn har suttit uppflugen i höga trädkronor hela dagen och det blåser tämligen hårt.

Men plötsligt ser det lite ljusare ut när den täta skogen glesas ut. Ibland är det ju som bekant nödvändigt att gallra.

När jag var barn såg jag det inte riktigt på samma sätt.

Vårt hus var det näst sista på en återvändsgata. Det låg högt och bakom var en skogsbeklädd kulle som kröntes av ett vattentorn. På baksidan hade vi alltså skogen som närmsta granne under ganska många år. Det var gammal trollskog, med många platser att gömma sig på, bygga kojor eller plocka blåbär i.

Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år den morgon när jag vaknade av motorsågarnas gälla vrål. Först förstod jag inte vad det var jag hörde, men efter att ha lyssnat en stund lokaliserade jag ljudet till baksidan på vårt hus.

Jag tassade upp i mitt långa nattlinne och ut på balkongen. Eftersom huset låg på en sluttande tomt så var ena kortsidan på balkonen nära marken och förbunden med densamma av en metalltrappa på tre steg. Där stod jag i min blommiga nattsärk och spärrade upp ögonen i vild häpnad och bestörtning. Nästan hela min skog var borta! Mina träd var nedsågade, kapade och höll som bäst på att bli borttransporterade. Det vimlade av gubbar utrustade med hjälmar och motorsågar och de höll på att skövla, ja döda MIN skog...

Jag började störttjuta och rusade in till mina föräldrar som for upp och undrade om elden var lös. När de lyckats tolka mitt budskap genom hulkanden och snyftanden följde de med ut för att bevittna förödelsen. Jag skrek till gubbarna att de skulle sluta att såga ner min skog men det brydde de sig inte om.

När allt var över blev det helt tyst. Det luktade kåda och sågspån och det enda som fanns kvar på kalhygget bakom huset var en och annan böjd och ynklig björkstackare som de sparat.

Det var helt tomt. Alla mina träd var borta och jag var helt otröstlig. Pappa tyckte också att de inte hade behövt gå riktigt så hårt fram, men han försökte trösta mig med att det snart skulle växa hallonsnår där istället. En klen tröst tyckte jag.

Ödet kan ibland spela en ett spratt och faktum är att jag idag bor i ett nästan identiskt placerat hus. En sluttande tomt med skogen direkt bakom huset. Inte så mörk och tät som min barndoms lekplats men det känns ändå tryggt att ha naturen in på knuten.

Och idag kan jag faktiskt se fördelarna med att glesa ut lite, även det ändå kan nypa lite i hjärtat på mig när jag går förbi ett kalhygge.

Väntan i vården

2011-01-31T18:16:00.004+01:00

Jag har under en tid besvärats av min högra ljumske. Det värker och strålar ut i benet och ner i foten. Jag haltar fram, oförmögen att lyfta benet och vid varje ojämnhet jag trampar på, skjuter pilar av vass, ylande galen smärta från muskelfästet i ljumsken och ner över knä, skenben och fot.

Nätterna är värst. Det molvärker, bultar och pulserar, och minsta rörelse framkallar kvidanden och djupa andetag genom sammanbitna käkar. Jag har inte sovit på två nätter nu. För att inte väcka J med mitt kastande av och an i sängen, har jag istället flyttat ut på soffan men det hjälper inte.

Trots starka smärtstillande tabletter har jag inte kunnat sova. Bara slumrat en kortare stund i gryningen då jag slutligen slocknat av ren utmattning.

I natt var jag flera gånger uppe och haltade runt i vardagsrummet, suckade och tyckte synd om mig själv. Jag svettades och frös om vartannat. Tog fler tabletter som inte hjälpte... I ren desperation övervägde jag vid fyratiden på morgonen att karva av mig benet med en kökskniv men började istället grina.

I förmiddags åkte jag till min vårdcentral och fick träffa en läkare. Han var bra. Ställde mycket frågor, klämde, kände, sträckte och tryckte och skickade mig sedan på röntgen. Efter en halvtimmas väntan fick jag komma in. De tog tre bilder på min höft. Framifrån, bakifrån och från sidan. Sedan fick jag gå tillbaka till doktorn. Han kunde inte se någon skelettskada men eventuellt en förkalkning och eftersom han inte kände sig säker ville han skicka mig till ortopeden på Mölndals sjukhus.

När jag parkerade bilen insåg jag att besöket nog kunde ta lång tid och efter en stunds tvekan betalade jag för två timmar. Det var dumt gjort. Jag borde ha begripit bättre...

Inne i akutmottagningens väntrum var det halvfullt. Klockan var 11.40 och när jag tagit min kölapp konstaterade jag att det var fem nummer före mig men bara en sjuksköterska som tog emot vid disken. Jag väntade, väntade och väntade.

Efter två timmar blev det äntligen min tur. Framme hos sköterskan lämnade jag över remissen och utlåtandet från röntgenläkaren. Hon informerade mig om att jag nu skulle sitta ner och sedan bli uppropad till den första bedömningen som skulle göras av en sjuksköterska. Efter det skulle jag hamna i en annan kö för att få träffa en ortopedläkare. Det gjorde mig inte på bättre humör.

Vid det här laget hade min parkeringstid gått ut och jag fick halta iväg för att lägga på mer pengar. Jag var trött, hade ont, och såg den ena efter den andra av mina medpatienter passera mig i intaget. Jag blev ständigt nedprioriterad. Äldre och sjukare människor än jag fick givetvis komma in före. Jag såg två stadiga poliser eskortera in en ung man som såg synnerligen påverkad ut, en kvinna komma in på bår med bröstsmärtor, ett antal äldre personer med brutna hand- och fotleder och andra med mer osynliga krämpor. De flesta hade anhöriga med sig.

När jag väntat i tre timmar var jag trött, hungrig och ledsen. Jag vågade inte gå ifrån av rädsla för att bli uppropad och inte vara där, men jag började bli uppgiven och frågade sköterskan i luckan var någonstans i högen min journal låg. Hon förklarade tröstande att det nog inte skulle dröja så länge nu, men jag återvände dystert till min plats.

En halvtimma senare öppnades en dörr och en ung sjuksköterska ropade äntligen upp mitt namn.

Jag haltade in i undersökningsrummet där hon bad mig klä av mig och meddelade att hon strax skulle komma tillbaka och titta på min ljumske. Sedan försvann hon. Där låg jag på en brits, utan byxor under en blå filt och väntade.... I tjugo minuter låg jag där och funderade på om hon glömt bort mig, om jag skulle dra på mig kläderna igen och påkalla uppmärksamhet. Men så öppnades dörren och en man kom in. Han presenterade sig, till min stora glädje, som ortopedläkare och jag brydde mig inte om att fundera över var sköterskan tagit vägen nu när jag hade en läkare till hands.

Han lyssnade på mig när jag berättade, och meddelade att han hade studerat röntgenbilderna noggrant men att det nog var fråga om en rent muskulär skada. Efter att ha känt igenom alla muskler från ljumsken ner till foten bekräftade han att det var en skada i muskelfästet i ljumsken. Han tittade beklagande på mig och refererade till alla idrottsmän som någon gång drabbats av en sådan skada och hur smärtsam och svårläkt den är.

För att få en andra åsikt gick han ut ur rummet för att överlägga med en kollega som var specialist på idrottsskador.

När han kom tillbaka hade han med sig en remiss till en sjukgymnast. Han hade skrivit ut smärtstillande och anti-inflammatoriska tabletter och ordinerade vila. Återbesök om två veckor.

Fyra timmars väntan var över. Sedan köade jag en stund på apoteket, och avrundade dagen med en kortare bilkö genom Tingstadstunneln. Väl hemma igen svalde jag raskt min medicin och landade på soffan. Jag hoppas så innerligt att jag får sova i natt.

Tankar i barskåpet

2011-01-28T13:31:00.006+01:00

På botten i ett vitrinskåp av ek förvarar jag min nätta samling av spiritus, och vid flytten till huset fick även J:s alkoholhaltiga drycker inleda samboskap med mina tämligen ålders-stigna flaskor.

Det blev en imponerande samling av de mest skilda slag, och arrangemanget framkallade viss munterhet. Bland annat kunde jag konstatera att min halvtomma flaska med läckert blå Curacau, nog hade passerat bäst-före-datumet, liksom den överblivna slatten med illande grön Kiwi-Pepino.

De färgglada vätskorna fick mig osökt att minnas min barndoms kalas då det till kaffet alltid bjöds på avec. Jag var bara en liten skitunge men tyckte det var väldigt kul att botanisera nere i den kombinerade mat- och vinkällaren, för mina föräldrar hade samlat på sig en imponerande mängd tax-free-dryck under sina utlandsresor.

Där fanns bland annat fina bubbliga flaskor med gyllengul bananlikör, och det bästa; en vacker prinsesslik flaska med magiskt violett innehåll som jag inte kunde stava mig igenom etiketten på. (Det var givetvis den stora åttiotalsflugan; Parfait d' Amour)

Vid kalasen tog jag på mig uppgiften att samla ihop en ansenlig mängd flaskor som jag tyckte att mina föräldrar skulle bjuda sina gäster på. Besviket kunde jag konstatera att de inte alltid uppskattade mina små färgglada förslag utan hellre föredrog de trista säkra korten: Amaretto, Baileys och kakao-likör...

Men ibland var det till min glädje någon som vågade sig på ett glas av det där vackra, och då kände jag mig väldigt nöjd med mig själv.

Så här i vuxen ålder inser jag att det som ser vackert ut inte nödvändigtvis behöver smaka lika trevligt, och jag är heller inte så förtjust i likörer. Men det ser ju tämligen dekorativt ut i skåpet så de där flaskorna får nog stå kvar ett tag till.

Oxveckorna

2011-01-25T12:31:00.002+01:00

Det är så seeegt!
Vintern behåller sitt grepp, men i sann Göteborgsk anda har det vackra vita snölandskapet förbytts i mer välbekant grå smuts, dimma, regn och grus.
Oxveckorna är ett bra uttryck. Väldigt målande för hur det känns just nu. Trögt, långsamt och tjurigt...
Idag är det råkallt och blåser snålt. Den enda ljuspunkten denna tisdag är datumet. Det är den 25:e! Lön således.
Lägenheten är uthyrd, flyttlasset har gått till huset och möblerna är på plats, men vi lever i ett kartonghelvete...
Mändgden flyttlådor, papperskassar, svarta sopsäckar och alla annan bråte gör att jag blir helt uppgiven, och J nästintill handlingsförlamad... Var ska man börja? Och vad gör man, när det man packar upp, inte ryms i det lilla husets ganska begränsade förvaringsutrymmen?

Katten, som under inflyttningen misstänksamt ockuperade dörrmattan, om människorna skulle få för sig att försvinna utan henne, har vant sig, och förlustar sig genom att provligga samtliga nya möbler. Även flyttkartongerna utgör lämpliga viloplatser och hon måste testa dem alla.

Men när fröken Katt en dag bestämde sig för att testa klorna på min soffa, fick hon sig en välriktad stråle vatten från uppfostringsflaskan, som jag så förtänksamt placerat ut på soffbordet. Det gjorde henne lika delar förvånad och förnärmad, men minnet är kort, och när hon hade tvättat sig och lagt pälsen i ordning gjorde hon det igen med samma påföljd. Hoppas att budskapet gått fram nu.

Tappade sugar och bortslarvade karaktärer.

2011-01-13T09:46:00.002+01:00

Januari är här och det nya året inleds, som alltid för min del, med en stor portion ilska och förbittring över de eländiga och onödiga kilon som jag samlat på mig under höst och jul.
- Vinterhull! påstår en del tröstande, men jag vet precis vad det är.
Det är latmasken som brer ut sig!

Minns ni att jag med hjälp av viktklubb.se gick ner 7 kilo i början av sommaren? De är tillbaka kan jag meddela... Med moms...
Har man en gång varit så överviktig som jag varit. (Jag gick ner 30 kilo med hjälp av Viktväktarna under 2001) så har man inga lysande förutsättningar att hålla vikten på en lagom nivå. Varje vinter fyller jag långsamt fettdepåerna ett halvt kilo i taget, utan att orka hålla i träningen...
Missförstå mig rätt, jag är inte tillbaka där jag var för tio år sedan, men det är illa nog att ha de där onödiga sladdriga kilona som gör att jag inte längre kommer i mina jeans. Tights och kjol eller klänning är vad jag går runt i, och det är ju för all del snyggt, men jag vill kunna välja plagg för att jag vill, och inte för att jag måste...
- Men snälla människa, det är väl bara att äta mindre och röra på sig mer, tänker ni nu och jo, det är ju helt korrekt.
Som alla andra överviktiga vet jag exakt vad jag ska göra för att lösa mitt problem, men att gå från teori till praktik är ibland en väldigt lång och brant uppförsbacke.
Min latmask sitter hårt invirad runt ryggraden och vilar huvudet bekvämt mot axeln, men nu är det slut! Nu ska den bort!
Nya raska tag med träning, promenader och en hälsosammare livsstil väntar, och det, mina vänner, är ett löfte!

Gott slut och gott nytt år!

2010-12-31T07:50:00.003+01:00

Så har det blivit dags att blicka tillbaka och summera året som gått.

Det har varit ett händelserikt år med många förändringar i mitt liv.

I januari åkte jag skidor för första gången i mitt liv. En händelse som ska upprepas över trettonhelgen då jag och J åker till Sälen. Men då blir det skidskola för mig och det ser jag fram emot!

I mars blev jag singel efter ett nästan två år långt förhållande och jag tröstade mig genom att införskaffa min gode vän Kermit. En illande grön Kawasaki ER6F som mina svåger och hans bror pimpade och modifierade till perfektion.

I maj fyllde Ebba tre och hade sedvanligt födelsedagskalas med bamsig tårta. Hon fick bland annat en stor pool i födelsedagspresent och det passade det lilla vattendjuret utmärkt! Sommaren förflöt med underbara MC-turer, härliga helger i Björkäng med mycket grillning, sol och bad.

I juli åkte jag och familjen till Danmark och hade en ljuvlig vecka tillsammans, och i augusti övergick vänskapen till J i något djupare. Vi åkte båt i skärgården, fikade på öarnas glasscaféer, gick ändlösa promenader utan mål, tog långa bilturer ut på landet och bara njöt av varandras sällskap... Att huset han bodde i råkade ha en stor vildvuxen trädgård i behov av omsorg gjorde inte saken värre. Jag fick mitt hungrande trädgårdsbehov väl fyllt!

I slutet av augusti reste jag till Kreta med tjejerna och förlängde sommarens sköna värme. Det var härligt men när man är nykär är man aldrig riktigt närvarande, och det var med stor glädje jag återsåg J när han hämtade mig på flygplatsen!

Hösten har väl aldrig gått så fort som i år. Ganska snart stod det klart att min lägenhet på Guldheden i det närmaste alltid stod tom eftersom jag i praktiken bodde ute på ön.

Mina möbler flyttar in i huset om några veckor, och en andrahandshyresgäst får förmånen att bo i den fina tvåan som jag mentalt redan lämnat.

Det visste jag inte i början av 2010, att jag både skulle få man, hus och katt innan året var slut.

Nu hoppas jag bara på ett händelserikt och fantastiskt 2011. Gott slut och gott nytt år på er!

Nu är glada julen slut slut slut!

2010-12-29T14:59:00.003+01:00

Så var det mellandagar och tillbaka till arbetet.

Julen firade vi mest på resande fot kändes det som. Först till Rydaholm i Småland, sedan till Klågerup i Skåne och sist till mina gamla hemtrakter Borås.

Men det har varit en bra jul! Väldigt stämningsfull, med mycket snö, god mat och dryck och härliga galna färder på fyrhjulingen genom de småländska snödrivorna. Detta åkdon som numer ersatt häst och släde med tillhörande bjällerklang. Nu är det ett dämpat rasslande av snökedjor som dränks i det stabila motormullret och blandas med förtjusta små utrop från passageraren bakpå.

Jag kände mig som ett barn igen och kunde inte låta bli att dra omkull J i den djupa snön som gick oss långt över knäna. Han gav givetvis igen ganska omgående när jag var oförberedd och jag stöp som en fura ner i det mjuka vita. Men det straffade sig också genom att han, en stund senare, blev praktfullt mulad med mycket snö innanför jackan. Barnsligt, jag vet, men ack så roligt!

Granen

2010-12-20T20:07:00.004+01:00

Det har väl knappast undgått någon att jag är en riktig julälskare Jag myser framför brasan, slår in julklappar och kokar knäck till smäktande toner av Bing Crosby. Pyntar och plockar, städar och gör fint. Plötsligt förvandlas jag till en Stepford-wife med tusen projekt igång samtidigt, allt för att sträva mot perfektion. Ja, den perfekta julen!

J låter mig hållas. Småler bara lite åt min iver och tröstar mig när jag bryter ihop i stressrelaterade kollapser och osammanhängande ylar att jag inte hinner.

Jag ska ju koka skinka och grönkål, göra kola och slå in i cellofan, handla de sista julklapparna och finurla ihop fiffiga rim, montera ihop pepparkakshuset och gärna baka sju sorters kakor...

Olägligt nog beordrades jag att inställa mig i Hufvudstaden för en utbildning måndag och tisdag... I JULVECKAN!!!

Om jag inte tuggat sönder mina fingrar tidigare så kan jag nu meddela att jag skriver med såriga, köttiga tentakler.

Nåväl. Igår kom vi äntligen iväg för att köpa en gran. Lycka! Jag har aldrig tidigare haft plats för en gran så jag har fått glädjas åt andras.

Det där med gran är roligt. Hemma hos mina föräldrar var det mamma och jag som brukade köpa gran. Pappa blev fråntagen det uppdraget ett år när han kom hem med ett skrangligt beläte som saknade grenar på ena sidan. Han förstod inte alls varför familjen klagade, den sidan kunde ju ändå stå vänd in mot väggen(...)

Om jag inte minns fel åkte vi faktiskt och köpte en ny gran det året...

De senaste åren har de under mina vilda protester begagnat sig av en plastgran. Urrrk! Hädelse säger jag! En sådan skabbig tingest kommer aldrig att komma innanför min dörr.

Så det var med spänd förväntan (och i mitt fall även med spända käkar) som vi anlände till de lokala granförsäljarna för att hitta den perfekta granen. Inte för stor, eller för liten, inte för gles eller pinnig i toppen, inte för ihoptryckt eller osymmetrisk... Förvånade nog hittade vi en bara efter några minuter. Den var inte perfekt men den var fin ändå.

Den kvällen frossade jag i julmys. Att klä granen är lite heligt och något som hela familjen gör men det blev inte riktigt som hemma. J gjorde lite halvhjärtade försök att tillfredsställa mina önskemål om delaktighet, och katten var som vanligt mest i vägen och dängde till julgranskulorna med tassen. Men det gjorde inget. Jag var lycklig, och granen blev väldigt fin.

Rimmare

2010-12-19T00:25:00.002+01:00

Jag gillar att rimma på mina julklappar. En klyftig, underfundig versrad eller två, framkallar leenden och nyfikenhet under paketöppningen. Men det ska vara något smart, som inte i förväg avslöjar paketets innehåll.

En av jularna när jag fortfarande bodde hemma hade jag ansträngt mig så till den milda grad och rimmat på alla julklappar. Jag var nöjd med mig själv, men lite misslynt över att min familj inte delade min entusiasm och själva kom på bra rim.

Min ömma moder gjorde då ett tapper,t men tämligen misslyckat försök. På julafton överräckte hon glatt ett ganska tungt paket med en liten vers på. Jag läste, skrattade och gratulerade henne till ett gott försök men förklarade att man inte kan avslöja innehållet på ett så banalt sätt. Versen löd nämligen: - Om du denna brukar, kan du få släta dukar...

Hon hade lika gärna kunnat skriva: - Här har du ett strykjärn...

Men vi fick oss ett gott skratt allihop.

julklappsjakt

2010-12-16T16:59:00.005+01:00

Julklappsjakten är i full gång och det kräver sannerligen sin man eller kvinna!

Jag gillar inte önskelistor för vuxna. Det känns bara som att byta pengar när man önskar sig något man ändå kan köpa själv.

Men när man var liten, utan egna pengar var det strålande bra! Såväl rimliga som orimliga önskningar plitades omsorgsfullt ner på en lista och lämnades till mamma för vidare leverans till tomten.

Nä nu ljuger jag faktiskt. Jag visste redan tidigt att det där med tomten var påhitt. Min illusion om den fete mannen i stort skägg med säck på ryggen krossades en jul när jag var tre år gammal. När tomten skulle böja sig ner och hämta upp ett paket ur säcken tappade han helt sonika ansiktet! Alltså; tomtemasken åkte av och blottade min egen ömma moder. Minns inte om insikten väckte vare sig ilska eller bestörtning eller kanske rentav rädsla men därvid blev det; tomten fanns inte på riktigt.

Nåväl; när jag var barn var det alltid spännande att på julafton få veta om ens innersta och högsta önskningar besannats eller inte. Att jag inte skulle få en häst eller hund som vanligtvis toppade listan begrep jag nog, men det fanns ju andra saker där sannolikheten var tämligen låg att önskningarna skulle infrias.

Två sådana julklappar minns jag alldeles särskilt.

1982 var jag fem år gammal och ville så förfärligt gärna ha en cykel. Jag längtade efter att få cykla som min äldre syster men förstod samtidigt att en cykel var en väldigt dyr sak.

Men på julaftons morgon när jag vaknade och sprang in till granen så stod den där! En fin ny och glänsande blå cykel. Jag var överlycklig och ville genast börja cykla. Inomhus och med långt nattlinne svepande kring benen...

Året därpå hade My Little Pony nått mig. Några av er kanske minns de söta små hästarna med långa manar och svansar i kulörta färger. Jag hade flera stycken och byggde hus åt dem i min

bokhylla.

De hade små sängar med filtar och mattor på golven. Men det jag egentligen ville ha var slottet! My Little Pony-slottet var rosa med blå tak på tornen. Porten var gul och fungerade som en vindbrygga. Med snören kunde man fira ner den och välkomna gäster in i den rosa härligheten. Det var en dröm för en liten flicka, och helt ouppnåelig. Slottet kostade nästan 500 kronor. Det var fasansfullt mycket pengar och mina föräldrar kunde inte förstå att det enda jag ville ha den julen var en bit plast i rosa och blått.

Jag tjatade och tjatade och se; till sist bar det frukt. Envisheten segrade, mina föräldrar föll till föga, och gjorde mig till ett väldigt lyckligt barn.

Jag minns fortfarande den smått euforiska känslan när jag slet av pappret från den stora papplådan och såg de fina bilderna på sidorna. Lyckan var total, och mina ponnyhästar fick genast flytta in i slottet tillsammans med den lilla violetta draken Elliot. Hade jag kunnat ha med mig slottet i sängen så hade jag sovit med det under armen. Den julen glömmer jag aldrig.

Se upp i backen!!

2010-12-08T09:59:00.003+01:00

I måndags kväll var det en riktigt sagolik skymning. Snön låg gnistrande vit som ett täcke, trädens grenar tyngdes ner av ett tjockt lager vinterpäls och solen sjönk ner bakom bergen.
Det var fortfarande ljust när vi gick ut på promenad. Stadens avlägsna ljus reflekterades i snön men det var helt tyst. Vi hade snowracern på släp när vi knegade uppför backen in i skogen. Snön låg djup och vi pulsade på. Blev varma och andfådda men förtjusta över allt det vackra. En magisk kväll!

Uppe på toppen av backen slängde vi oss på snowracern och tog fart. De mörka granarna susade förbi och det gick fortare än vad vi trott. Backen svängde i 90 grader och vi tog kurvan i fullt ställ under skräckblandad förtjusning. Tårarna rann utför kinderna av fartvinden och med hjärtat i halsgropen insåg jag att åkdonets styrförmåga var nästintill obefintlig. Galet, men kul!!

När vi väl fick stopp hamnade vi i en hög tjutande av skratt.

Vi konstaterade att det kunde ha gått riktigt illa, men att vi legat på rätt sida marginalen. Inte helt olikt våra MC-turer i somras.

Sedan tog vi en promenad i elljusspåret, pulsade fram under tystnad och bestämde oss för att spara den där magiska kvällen i minnet. Snön började åter falla och flingorna smälte på ögonfransarna. Vi vände hem. Väldigt lyckliga...

Första advent

2010-11-28T20:03:00.004+01:00

Idag är det första advent.

En alldeles fantastisk första advent. I nästan alla fönster lyser stjärnor och adventsljusstakar och för att toppa mysfaktorn så snöar det! Härligt!

Vi dricker glögg, äter pepparkakor och lussekatter och bara myser i soffan.

Lussekatter ja... Jag gillar mina lussekatter utan saffran. Stopp! skriker vän av ordning, UTAN saffran!? Och ja, just det. Jag gillar inte saffran. Jag tycker i likhet med min mor att det smakar näsblod. Men då är det väl inga riktiga lussekatter tänker ni, och jo; det är det visst!

Bara lite mindre gula och väldigt mycket godare!

Om man nu kunde få folk att inse att det är en styggelse att stoppa in russin i dem så vore allt toppen. Russin är en dekoration som går bra att peta bort men det är inte ok att blanda i det i degen! Urrrk!!

Men jag kan leva med det en dag som idag. En fantastisk första advent!

Fröken katt

2010-11-23T10:23:00.002+01:00

J har en katt. En väldigt trevlig och personlig katt.

Saga är ung, bara ett år och fortfarande tämligen lekfull. På kvällen sträcker hon ut sig i soffan på sin inmutade plats och dåsar, kisar med ögonen och spinner. Hon slumrar och utstrålar ett fantastiskt lugn, endast med avbrott för matpauser. Hon sträcker lättjefullt på sig, tvättar sig noga och studerar omgivningen en stund. Hoppar ner från soffan med ett elegant skutt och strövar med hög svansföring in i köket. En kort stund senare hör man ett kraftigt knastrande från matskålen. Jag visste inte att kattmat var så högljudd...

Vid läggdags kommer hon tyst, på mjuka pälsförsedda tassar, och hoppar upp i sängens fotända. Efter ett varv, ibland två lägger hon sig ner och inleder kvällsbadet. Hon tvättar sig minutiöst. Överallt och länge. Sträcker ut sin smäckra kropp och blir nästan dubbel så lång. Sedan spinner hon...

Fröken katt tycker om att bli kliad bakom öronen och käkarna, under hakan och ovanpå huvudet. Men inte på kroppen. Om man stryker henne över pälsen tittar hon förebrående på en, suckar och börjar tvätta sig. Förtretad över att blivit nedsmutsad, eller rufsad i pälsen av en människohand.

Hon sover ihoprullad som en liten boll men vaknar på natten och är hungrig. Hon hoppar ner med en tyst duns, släntrar ut i köket och äter igen. Krasandet fortplantar sig i tystnaden. Sedan kommer hon tillbaka, hoppar upp och kliver omkring på täcket för att hitta den perfekta platsen. Tvättar ansikte och tassar efter sin nattliga måltid.

På morgonen är hon extra gosig. Hon gäspar stort och blottar sina huggtänder som det rovdjur hon faktiskt är. Men hon påminner mer om ett kramdjur. En trött, varm och gosig pälsboll som spinner som en liten motor. Tills hon får nog av kelande och resolut lämnar rummet.

Saga har en egen dörr, men går helst igenom huvudentrén. Hon sitter fint i hallen med svansen ringlad runt tassarna och väntar på att personalen ska öppna för henne. Hon kikar ut och vid blöt väderlek vänder hon upp sitt lilla huvud och blänger missnöjt på människan som öppnat dörren. Kikar ut och tar trevande några steg ut på trappan. Hon avvaktar några sekunder innan hon tvärvänder och smiter in igen. Istället går hon in på toaletten och använder kattlådan som annars står orörd. Hon tvättar sig noga efter besöket, äter lite till och återgår sedan till sängen för att åter dåsa bort en stor del av dagen. Hon måste samla krafter för att hälsa människorna välkomna när de kommer hem från jobbet. Och kanske är detta en sådan dag då hon fångar en mus som hon i triumf bär in i huset och stolt förevisar sina människor.

Bilen bakom

2010-11-22T08:04:00.003+01:00

I morse var jag lite sen när jag körde till jobbet. Lite sen och lite disträ. Jag satt helt enkelt och tänkte på annat när jag upptäckte attt jag befann mig i fel fil. Ingen fara, jag gasade på lite, hittade en lucka, blinkade och körde in. Jag hann nästan få in hela bilen när det slog om till rött. I samma ögonblick som jag stannade hängde sig bakomvarande bilist på tutan med all sin kraft. Upprepade gånger!

Vadfalls!?

Jag vill bara be att få påminna den vakne läsaren om att jag inte på något vis med våld trängde mig in i filen, jag var endast lite sen och jag kan möjligen även sträcka mig till att medge ett viss mått av oplanerad körning.

Men mannen (!) i bilen bakom var inte redo att förlåta ett sådant allvarligt brott i morgontrafiken. Han hängde sig återigen med all sin kraft på sitt signalhorn och körde obehagligt nära min spoiler för att inpränta sitt missnöje och mitt fatala misstag...

Men nu var den här situationen ändå utredd tänkte jag efter några hundra meter, men icke! Nu hade karln verkligen retat upp sig på allvar och lekte stroboskop genom att flippra av och på med helljuset under en halv minut...

Nu började jag bli lite fundersam och lite bekymrad. Var det en galen man i bilen bakom? Skulle han preja mig av vägen, slita upp dörren och slå mig på käften? Jag sjönk ner i sätet och försökte se lite söt och förvirrad ut men när han körde upp i filen bredvid blev det lite väl frostig stämning och jag vände resolut bort huvudet...

Jag mötte inte hans ursinniga blick, men jag skymtade ett högrött ansikte bakom rutan. Möjligen förekom det även hyttande och fingervisande...

Nåja! jag hoppas att han har lugnat ner sig nu. Det är inte bra för hjärtat att reta upp sig på det där viset!

Konsten att räcka till

2010-11-16T18:02:00.002+01:00

Ibland har jag så dåligt samvete.

Jag skulle så gärna vilja vara så mycket. En god medmänniska, arbetskamrat, företrädare, dotter, syster, moster, vän, partner. Men tiden tycks inte räcka till. De goda föresatserna att höra av sig, ses, umgås, prestera och leverera, urholkas och strandar så småningom i ett stressande, hetsande och toppas slutligen av ett utsmetat dåligt samvete som en klistrig glasyr...

Lider jag av "Duktig-flicka-syndromet"?

Jag vet inte, men jag vet att det inte är det minsta tillfredsställande att känna såhär. Att aldrig riktigt räcka till. Att mest bara vara lite, eller nästan.

Jag vill känna att jag har kontroll. Och när jag har det; kunna slappna av och lukta på blommorna. Ta dagen som den kommer och vara nöjd.

Det är så mycket man måste, eller kanske borde... Jag får återigen ta mig själv i örat och konsultera mina tidigare inlägg i frågan. Sanningen är att man måste bara två saker; välja, och dö. Det är de enda två saker man inte kommer undan i livet.

Men om man väljer allt och tiden inte finns. Hur blir det då? Hur ska man kunna prioritera och sänka sin ambitionsnivå, och vad i hela fridens namn ska man prioritera ner? Jobb? Familj? Vänner? Boende? Fritidsaktiviteter?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste ta mig en ordentlig funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Stressar det mig mer att välja bort eller prioritera ner något, än att göra allt, och sno runt som en förgiftad råtta? Jag vet faktiskt inte, men om någon har tips på hur man multiplicerar sig så är de välkomna!

Livet från andra sidan bordet

2010-10-27T22:45:00.003+02:00

Allt reder sig.

Under den devisen har jag försökt att leva mitt liv de senaste åren. Ända sedan jag för länge sedan var och lyssnade på en föreläsning av komikern Anna-Lena Brundin.

Det är en anmärkningsvärt klok kvinna. Hon sa något som jag sedan dess har burit med mig och försöker att agera utifrån. Nämligen:

- Om ett problem har en lösning så är det inget problem. Om det inte har en lösning, kan man bara skita i det!

Klockrent eller hur?

Smaka på den formuleringen, och applicera den på valfri situation i livet. Varför oroa sig och älta i onödan? Varför blicka bakåt istället för framåt? Varför inte leva här och nu? Just precis nu. I den här stunden...? Om du har makten att lösa problemet, så gör det! Prata inte bara om det!

Allt reder sig, och just nu känns livet ganska bra. Jag har de fyra benen på bordet som jag tidigare skrivit om; Arbetslivet, Boendet, Hälsan och Sociala relationer.

Om något falerar kan bordet ändå hållas uppe, men utan stabilitet. Om två ben fattas, kan bordet inte stå någon längre stund. För de som verkligen befinner sig nere på botten i det svarta hålet, för de som bara har ett, eller inte något endaste ben på sitt bord, är det ohållbart... Fyra stabila starka ben. Balans i livet. Förnöjsamhet. Lycka.

Jag är lycklig men inte helt frisk.

Som en annan klok man sa: - Den som är frisk har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en...

Men jag kommer att bli frisk även om det tar tid. Och jag har tre andra starka ben på mitt bord.

Från himmel till helvete

2010-10-18T18:20:00.002+02:00

Visst är livet föränderligt. Det är märkligt hur fort ens tillvaro kan ta en helt annan vändning och ibland helt ställas på ända.

Som för mig... Från den smygande lyckan, lite osäker men ändå varm och mjuk. En förtröstan och en glädje i att ha funnit någon som så omedelbart kändes så rätt. Till oro, smärta och uppgivenhet. Vägen är så kort, mellan total lycka och kompakt mörker...

Nej jag är inte döende. (Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga) Och nej, jag är inte dumpad eller bedragen. Men jag har ont. Och jag mår inte bra.

För en månad sedan mådde jag bra. Jag var lycklig och frisk... Nu är jag sjuk. Om man är sjuk blir man med stor sannolikhet också olycklig. Men jag har något värdefullt. Ett litet ljus i mörkret. Jag har någon som delar min sorg, någon som håller om mig och tröstar mig när det känns för jävligt och det är jag tacksam för.

Men jag är inte längre jag...

Jag som i vanliga fall är glad och positiv. Ser ljust på livet och skrattar ofta. Jag som har svårt för människor som bara beklagar sig och ältar. Som gnäller över krämpor och tigger om att bli ömkade...

Nu är jag själv på väg dit. Vad ska jag säga när någon frågar hur jag mår? Jag berättar hur jag mår... Och när jag är själv grinar jag. Tycker livet är orättvist.

Undersökningarna är vidriga! Man är utelämnad, ångestladdad, nervös, orolig och ledsen. Att en främmande människa ska se och peta på en DÄR...

Skammen är nästan värst... Om man har ont i huvudet, ryggen eller i hjärtat kan man prata om det, men när det kommer till det allra privataste tar det emot... Det är inget man vill diskutera vid fikabordet på jobbet... Bara något man tiger om, och lider i ensam... Som ett dubbelt straff...

Trist att ha tråkigt

2010-09-29T18:25:00.003+02:00

Kommer ni ihåg hur det var att vara barn? Jag minns det tämligen väl. (Troligtvis därför att det inte var så länge sedan jag var barn, eller...? Nähä, inte det!)

I vilket fall som helst, så minns jag speciellt hur det var när fantasin tillfälligt tröt och man inte för sitt liv kunde komma på något att göra. Hur frustrerande det var att vara helt sysslolös och grinig. Och det medförde såklart ett ganska intensivt tjatande på den ömma modern:

- Mamma jag har trååååkigt!!

Inte blev det festligare för det, mer en lätt irriterad stämning och tunga suckar med ett gott råd från hjärtat:

- Du får väl hitta på något!

Kära nån så dumt sagt... Om jag hade haft inspiration så hade jag ju givetvis för länge sedan sysselsatt mig själv, och inte behövt hjälp från övriga familjen.

Nu var jag inte så ihärdig i mitt tjatande för min mor kom ofta med tämligen ointressanta och rentav skamliga förslag, som att jag skulle städa mitt rum eller på annat sätt bidra till hemmets skötsel och det var ju inte tråkiga eller jobbiga saker jag ville ha att göra.

En dag kom jag på den briljanta idén att tillverka en idébox. Helt enkelt en plåtburk, en gammal kakburk tror jag att det var, som jag sedan fyllde med små lappar. På lapparna skrev jag allt jag kunde komma på. Cykla, ringa en kompis, leka affär, rita, skriva en berättelse, plocka blommor, pyssla, rasta kaninen, rota i syrrans rum osv. Mycket påhittigt!

När jag blev uttråkad och rastlös tog jag således fram min burk och drog en lapp. Ett utmärkt sätt att fördriva tiden för ett barn.

Idag är det sämre beställt. Vi är så bortskämda med upplevelser, känslor, syn- och hörselintryck och annan stimuli och när det blir tomt uppstår en frustration som är svår att matta.

Där är jag nu... Jag har trååååkigt!!!

Jag vill ha en boost, ett lyft, en kick. Förnyelse och må-bra-känsla. Allt för att förtränga att det är höst och det enda roliga man har att se fram emot, är jul om sisådär tre månader...

Skinnbrist i skohyllan

2010-09-26T19:33:00.003+02:00

De senaste åren har det öppnat upp en hel del skokedjor runt om i stan. De är stora, syns ofta i diverse reklamsammanhang och deras koncept går ut på att sälja billiga skor.

Att tillverka skor i skinn är dyrt, att göra dem i konstläder eller syntet måste vara tok-billigt. Hur kan man annars sälja ett par vinterstövlar på 199 kr?

Men frågan är hur varma och sköna de där stövlarna är när kvicksilvret kryper ner under nollan.

Min teori är: Inte det minsta varma!

Jag har, som mina läsare vet, under åren utvecklat en mild sko-fetischism vilket genererat ett ganska ansenligt antal skor i min klädkammare. Som jag tidigare påpekat köper jag sällan riktigt dyra skor, men billiga pjucks hittar desto oftare hem till mig. Men ingen regel utan undantag och när det gäller stövlar är jag noga med att det ska vara skinn. Riktigt äkta skinn. Mina klassiska svarta stövlar med höga skaft och låg klack har hängt med i många år nu. Jag har klackat om dem ett flertal gånger och även bytt dragkedja på dem. Allt för att förlänga deras existens. Tyvärr har de ändå en begränsad livslängd och redan i vintras sjöng de på sista versen...

Jag är väl medveten om att man måste vara ute i extrem god tid för slika inköp och därför begav jag mig ut samma dag lönen landat på kontot för att inhandla ett par nya. Jag hade såklart redan recognoserat och konstaterat att det där med skinn inte längre är självklart i skobutikerna. Ett flertal av dem hade ett litet undanskymt hörn för skinnstövlar och boots och resten av hyllorna dignade av billiga skitskor (Ursäkta uttrycket)

Till sist landade jag på Jerns, en butik där konstgjort är sällsynt och priserna därmed ganska höga. Där fann jag dem.. Ett par svarta klassiska stövlar i skinn med tre spännen på skaftet av ett märke som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle köpa. Håll i er; ett par Ecco!

För mig har Ecco alltid varit fula nörd-skor för människor med fel på fötterna, men nu har de verkligen hottat upp sig och insett att bekväm kvalitet inte behöver vara skitfult. Gilla!

Löning!

2010-09-24T20:48:00.003+02:00

Visst är det ljuvligt när dagen D infinner sig? När det rasslar till på det ökentorra kontot och slantarna rullar in? Härliga tider!

Magnus Ugglas gamla dänga "Kung i Baren" är faktiskt inte så långt från verkligheten. I alla fall har jag ett uppdämt behov som fullständigt briserar när lönen kommer. Och om man studerar folklivet på stadens gator runt den 25:e så har jag många bröder och systrar som reagerar på liknande sätt.

För en kort stund känner jag mig rik och frikostig. Unnar mig det där extra och tänker inte så mycket på vad det står på prislappen. - Åja försök inte, säger ni nu. Du är ju för sjutton fullblods-knalle och en sådan slösar minsann inte hämningslöst.

Nej, det gör jag inte, men jag är ännu mer mottaglig för bra priser, rea och erbjudanden utan att för den sakens skull pruta.

Ni vet väl vad de säger? Smålänningen frågar:

-Hur mycket kostar det? Och Knallen frågar:

- Hur möcke sa ja betala?

Jag fyndar hjärtans gärna, men så mycket Knalle är jag inte, så att jag kan förmå mig att be dem "göra något på priset" eller fråga om det är deras "bästa pris".

För mig går kvantitet ofta före kvalitet. Jag är ingen slösare, så faktum är att jag hellre köper två billiga par skor av lite sämre kvalitet än ett enda par dyra fina skor till samma pris. Därför äger jag inte så många s.k "Märkesvaror" Jag vill inte bara ha råd med ett plagg när jag kan få tre!

Det är ju inte alltid som pris och kvalitet hänger ihop, och ibland tycker jag att det blir löjligt när alla springer runt i likadana svindyra jackor, tröjor, jeans och skor, med mer eller mindre framträdande märken på, bara för att det är just en märkesvara. Inte för att den är bättre eller ens snyggare än andra...

Tramsig märkeshysteri om ni frågar mig...!

Så nu mina vänner, blir det shopping i helgen. Härliga tider, som sagt!

Höstens intåg

2010-09-17T17:01:00.003+02:00

Efter en fin sommar med mycket sol och bad och en underbar resa till Kreta tillsammans med vännerna, är sommaren nu officiellt till ända...

Hösten tassar obönhörligt närmare och för varje dag förefaller trädkronorna aningen gulare.

Det regnar alltsom oftast, och som det gärna gör på västkusten; på tvären.

På jobbet är det som det alltid är på höstarna; full fart, och även om jag tycker att det är vansinnigt roligt, så börjar det intensiva tempot sätta sig i huvudet, och inte minst på händerna. - Hur då? undrar den vakne läsaren. På händerna!?

Och jo, det är så här: När jag är uppe i varv, peppad och lite småstressad har jag en ful ovana att bita på nagelbanden... Det ser illa ut, jag vet, och det gör infernaliskt ont med de där sönderslitna fingrarna där jag ibland lyckats gnaga så effektivt att köttet ibland är blottat.

Andra människor biter på naglarna när de är stressade, men jag måste tugga på fingrarna...

Man kan lätt se mitt inre tillstånd genom att studera mina händer, om jag inte gör som jag brukar och försöker gömma dem...

Om bara några veckor är det dags att stoppa in dem i ett par handskar eller vantar, och ingen behöver se eländet, och så blir det ju extra svårt för mig att utöva min självpåtagna kannibalism.

Tillbaka i verkligheten

2010-08-20T15:25:00.004+02:00

Semestern är över. Finito, over and out.
Fyra härliga veckor har det varit, fyllda av sol, salta bad, grillning och goa turer med Kermit och vännerna från Sporthoj.
Min första vecka tillbaka i verkligheten har varit helt OK. En viss förvirring infann sig den första arbetsdagen, med avseende på lösenord, pinkoder och var någonstans jag hade gömt passerkort och jobbmobil, men det löste sig så småningom.
Även sommaren börjar lida mot sitt slut, men med en dåres envishet vägrar jag acceptera detta trista faktum och förlänger helt enkelt årstiden genom att åka till Kreta tillsammans med några vänner. På fredag om en vecka bär det av till Almerida Bay för ännu en vecka fylld av sol, bad, god mat och dryck. Inte dumt alls!
Med samma envishet använder jag ännu mina sommarkläder och fnyser föraktfullt åt butikernas fläskiga marknadsföring av höstens klatschiga modefärger; grått och svart... Visst fryser jag, men jag vägrar att ikläda mig hösten förrän det är absolut nödvändigt... Augusti är en sommarmånad ända in i oktober, så det så!

I sommarens soliga dagar

2010-08-02T09:49:00.002+02:00

Halvtid i semestern och således två härliga fria veckor kvar.

Första veckan var jag tillsammans med familjen i Danmark. Närmare bestämt i Saeby. En underbar liten stad ca 1,5 mil söder om Fredrikshamn.

Det var fyra härliga dagar fyllda av sightseeing, god mat och dryck och många skratt.

I övrigt har jag inget särskilt inplanerat. Jag tar dagen som den kommer. Bestämmer aktiviteter utifrån väder och vind. Det har redan blivit en del tid nere i Björkäng och det är ju också ljuvligt att vara där. Nu har det inte varit några lugna och stillsamma dagar eftersom hela tjocka släkten varit där samtidigt och då blir det trångt! Men jag gillar det. Jag är glad över att jag har en familj. En vän till mig berättade för inte så länge sedan att han förlorade båda sina föräldrar i cancer under loppet av ett år när han var 18... Hur reser man sig ur något sånt? Men man kanske blir stärkt i någon mån. Han är en av de mest positiva och inspirerande människor jag känner.

Respekt!

Tiden lider, och jag med den...

2010-07-13T12:48:00.003+02:00

I lördags fyllde jag år. Igen...

Man gör ju det varje år. Lägger ytterligare en milstolpe bakom sig. Födelsedagar som borde vara ljusa tilldragelser, fyllda av fest och firande, har för mig blivit dagar för reflektion och återblickande. Och tyvärr; dagar fyllda av melankoli och stundom självömkan.

Jag har fram tills nu aldrig haft åldersnoja. Inte funderat nämnvärt över min ålder och vart i livet jag befinner mig. Inte förrän nu...
Jag som brukar vara en positiv och glad person, som inte oroar sig i onödan, inte ältar och tänker på vad som kunde varit. Nu är jag där ändå.

När vännerna sedan flera år är etablerade par, börjar bilda familj och köpa hus. När du på festen inser att du är den enda singeln kvar i gänget. När din bästa killkompis försvinner ur ditt liv på grund av en tjej. När det börjar ta emot och värka i käkarna varje gång du måste le glatt och svara på den imbecilla frågan: - Och hur går det med kärleken?

Det är då jag vill sluta le och bara skrika:

- Det går inte alls fattar du väl! Det är därför jag är ensam!

Men så kommer det en ny dag. Med nya möjligheter. Då man kan resa sig ur gruset, damma av sig och köra på ett tag till utan att bry sig. Tills nästa dipp...

Med vännerna på landet

2010-07-07T13:30:00.004+02:00

Föregående helg var synnerligen trivsam. Jag hade kört ut mina stackars (...) föräldrar från sommarhuset och bjudit ner några vänner för en helg med sol, bad, lekar, god mat och dryck. Det var en fantastisk helg, och jag påminns åter om hur kära mina vänner är mig. Hur roligt man kan ha tillsammans och hur lätt det kan vara när man gör saker ihop med andra.

Så tack till er; som bidrog till att göra helgen så lyckad, och till er som inte var där; hoppas att ni prioriterade rätt. :-)

Blötdjur

2010-06-28T20:31:00.002+02:00

I helgen var hela familjen på landet.

Det är bara fem minuters promenad till havet, men förra året när vi var på stranden ville Ebba absolut inte gå nära vattnet. Hon satt i sin vagn och vände demonstrativt bort huvudet från det stora blöta, och struntade högaktningsfullt i alla förslag om att åtminstone bada fötterna.

I år var det annorlunda. Hennes sysslingar skuttade tjutande i vågorna och när hon såg det ville hon gärna gå i. Först lite försiktigt plaskande och sedan, blev det bad på riktigt!

Jag tog henne i handen och tillsammans vadade vi ut. Hon pep förtjust när vågorna slog in över knäna och sedan resten av kroppen, och sedan ville hon inte gå upp. Efter ett tag, började hon anta en lätt blå färg på läpparna men hon nekade ihärdigt till att hon frös. När ungen började hacka tänder insisterade jag på att vi skulle gå upp, men hon ville fortfarande inte. Till sist började jag själv bli lite nedkyld och undrade om vi inte kunde gå upp för min skull. Hon tittade på mig, log och sa:

- Du får stå ut.

Men mostern stod inte ut. Hon tog ungen på ryggen och galopperade in mot stranden och det var lyckligtvis nästan lika roligt som att bada.

Resa bokad!

2010-06-24T23:00:00.002+02:00

I slutet av augusti åker jag till Almirida Bay på Kreta tillsammans med några vänner. Det känns kul att ha något att se fram emot, och Kreta har jag inte varit på sedan 1996...

Då var jag där med mamma, pappa och mormor. Vi bodde i Chania, en söt liten hamnstad med vitkalkade hus, små slingrande gränder och mysiga tavernor.

Mina kära föräldrar är vana resenärer, men när de är ute och reser så är det sightseeing som gäller. Aktiviteter i det oändliga... Man ska uppleva och se så mycket som möjligt på den ynka stackars veckan man är där... Sola och bada är för dem helt ointressant.

Detta hetsiga sätt att semestra passar inte mig så bra. Jag vill ha båda delar. Kanske hyra en bil, köra runt själv och upptäcka nya platser, eller följa med på en, möjligen två guidade turer. Sedan är jag nöjd. Resten av tiden vill jag slappa vid poolen eller på stranden. Jag vill dricka paraplydrinkar, äta glass och läsa böcker, bada, ligga och tänka på ingenting, ja; bara vara.

Vara spontan, fågelfri och leva i nuet. Det är semester för mig!

Omvänd Midas hand

2010-06-20T19:25:00.003+02:00

Jag är inne i ett synnerligen dåligt flow just nu... Allt jag rör vid tycks rasa...

För en vecka sedan havererade min dator och vägrade plötsligt att öppna några program. Ett återkommande felmeddelande påstod att DLL-filen var en felaktig minnesavbildning... (Nä, jag vet heller inte vad det betyder, men efter vad jag förstår, har något viktigt som bör fungera kraschat)

Sedan dess har jag försökt leta information om vad det är för fel, och hur man åtgärdar det utan att behöva rensa hela hårddisken vid en ominstallation. Sjävklart har jag inte gjort några backup-kopior på foton, musik etc. Många gånger har jag tänkt tanken att jag nog borde, men därifrån till att köpa en extern hårddisk och dra över allt... Ja ni förstår...

Tänk så mycket man borde, och hur ledsen man kan bli när man inser följderna av att man aldrig gjorde...

Nåväl, att datorn klappade ihop fick mig att känna mig socialt avstängd. Jag förstod inte hur stor del av mitt liv jag tillbringar vid min laptop. All kommunikation och information som jag tidigare åtnjutit som en självklarhet i vardagen, försvann som i ett trollslag. (Eller snarare ett slag i magen...) Jag blev nedstämd, och kände mig ensammast i hela världen.

Samtidigt reflekterade jag över vad som skulle hända om även telefonen dog; min enda livlina ut till yttervärlden...

Jag borde ha varit med vaksam på vad jag tänkte, och hur jag sedan agerade.

Igår var det utgång på schemat och efter fixande och trixande blev det lite bråttom till bussen. In i badrummet en sista gång för att sätta fast ett par extra klämmor i håret och vips, så hade jag sopat ner telefonen, som låg på kanten av handfatet, rakt ner i toaletten...

(Ja det var spolat men det hjälper inte upp historien...)

Jag stirrade ner i stum fasa och förstod först inte vad det var som låg där nere. En millisekund senare kastade jag mig ner och försökte hysteriskt fiska upp telefonen. Det kändes som en evighet innan jag fick tag på den och kunde torka av den hjälpligt...

Alla ni som har givit era telefoner ett bad vet hur dåligt den brukar reagera på det... Min var inget undantag... I början såg allt OK ut, men en kort stund senare började skärmen flimra hysteriskt och jag kunde konstatera att jag hade fått mig ett mobilt stroboskop... Jag försökte starta om den men inget fungerade. Lampor som inte ska lysa lös, tangenter som ska vara låsta var klickbara, koder som knappades in blev till andra koder... Kort sagt; några försök senare var luren stendöd. Fuktig och stendöd!

Då ville jag nästan bryta ihop och skrika, men det hade jag inte tid med för bussen skulle inte vänta...

Jag bestämde mig för att strunta i det jag ändå inte skulle kunna påverka just där och då, och drog som planerat ut på stan.

Man skulle kunna tycka att jag drabbats nog, men ödet hade något helt annat i bakfickan... Efter en härlig helkväll några timmar senare, var det dags att ta en taxi hem. När bilen stannade nere på gatan utanför min port, började jag leta igenom fickorna efter mitt etui med kort och pengar. Det var borta...

Nu ville jag börja grina... Jag hade fått nog... Fanns det då ingen rättvisa här i världen? Jag bad taxichauffören att vända tillbaka till stället vi lämnat för att se om jag tappat det där inne. Det blev en färd med ont i magen och bakis-ångest. Väl utanför kastade jag mig ur bilen och in genom entrén. Sprang fram till soffan där vi suttit och bad de stackars kvarvarande gästerna att vänligen lyfta på sina rumpor så att jag kunde leta. Och där...! I ena hörnet mellan soffkuddarna; där var det!

Lyckan var total och jag kramade den lilla svarta rektangeln hårt i handen när jag glatt skuttade ut igen. Vid det laget hade jag fullständigt glömt bort min sura telefon i den totala glädjen över att ha kvar bankkort, körkort och trehundra kronor i sedlar... Nöjt strosade jag uppför Linnégatan och hoppade på en buss som så lägligt stannade nära hemmet.

Det var gryning. Solen steg, och de kyliga morgondimmorna vek undan. Fåglarna flöjtade och sjöng i den milda, tysta sommarmorgonen.

Och telefonen...? Den lever... Knappt. Efter att ha blivit behandlad av hårtork och upprepat milt våld. Och datorn? Har jag lånat en så länge, i väntan på att min ska bli fixad. Så är det ju. Allt löser sig så småningom.

Men nu får det räcka med tråkigheter tycker jag! Nu vill jag bara ha roliga saker i mitt liv, är det för mycket begärt månntro?

Angenäma problem

2010-06-13T11:54:00.002+02:00

Igår skulle det bli thaimat och film hemma hos en kompis. Jag planerade lite dåligt och hamnade i tidsnöd under förberedelserna. Alldeles för sent hoppade jag in i duschen, sprang ut från badrummet halvtorr några minuter senare och rafsade åt mig de kläder jag hittade överst i garderoben. Det råkade vara ett par gamla favoriter; löst sittande svarta byxor med benfickor som är urtvättade men grymt sköna. Jag drog en t-shirt över huvudet, plockade åt mig kort, nycklar och telefon, drog på skorna i rasande tempo, varpå jag rann nedför trapporna och ut i regnet.
Först då upptäckte jag att min framgångsrika deffning haft en annan oförutsedd effekt.
Jag höll på att tappa byxorna...! Plötsligt var höfterna inte tillräckligt breda för att bära upp dem och jag fick springa till bilen i ösregnet med ett stadigt tag i byxlinningen för att de inte skulle kasa ner och lägga sig runt knäna. Måste sett hysteriskt roligt ut...!

Tiden flyger

2010-06-05T21:03:00.002+02:00

Hjälp vad tiden går fort när man har mycket att göra. De senaste veckorna har bara flugit iväg och jag har ibland svårt att hänga med. Jag går till jobbet på måndag och vips så är det fredag och en härlig helg stundar!
Missförstå mig rätt, jag gillar när det händer lite, men ibland önskar jag att jag kunde få dra ut på den här ljuva försommaren, och verkligen få njuta lite extra. Framför allt sådana helger som den här. Grillning med goda vänner, middag med familjen och många mil på vägarna med Kermit. Jag är på resande fot en hel del i jobbet, och ibland känns det som att jag bara är hemma och sover. Kylskåpet är tommare än vanligt och det är ingen idé att handla ens till helgen. Mjölk har inte funnits på länge, och det är lite annorlunda att dricka sitt morgonkaffe svart, men det gör jag så gärna mot att få inta det på balkongen, omgiven av blommor och fågelsång. Och rätt som det är, så är det måndag igen.

Kermit i bitar

2010-05-29T08:19:00.002+02:00

Stackars...

Här står Kermit nedmonterad i molekyler och väntar på att bli fin. Som tur är drar jag till landet i helgen och behöver inte vara ledsen för att jag inte kan köra med de andra. Sommaren är lång och vi ska ha så sjukt mycket roligt tillsammans, Kermit och jag.

På tisdag åker jag och hämtar honom och då är han ny-pimpad och fin med nytt avgassystem från Yoshimura, nya miniblinkers, kanske också ett nytt styre och läckert gröna fälgstripes. Härliga tider!

Tack för det SJ...

2010-05-28T19:50:00.002+02:00

Jag var i Stockholm under onsdagen och torsdagen. Man brukar vara ganska sliten när man står och väntar på tåget på perrongen men glad ändå för att man snart är hemma.

Det var förr det. När tågen gick i tid...

När vi stod där, jag och kollegorna i god tid, ropades det ut i högtalarna att vårt tåg med avgångstid 16.10 var försenat på grund av fordonsfel. Sedan började det roliga... Man flyttade fram tiden först med med tio minuter i taget och sedan med tjugo minuter varpå man informerade via högtalare att tiden skulle kunna flyttas både fram och tillbaka så det var ingen idé att gå iväg och sätta sig ner någonstans.

Det var fullsmockat av folk och andra tåg kom och gick på spår 12... Det var varmt, solen bakade på och det fanns ingen skugga... Tiden gick och när 17.10 tåget kom utbröt smärre panik på perrongen. - Är det här vårt tåg? Kan vi ta det här? Men nu kommer vagnarna i fel ordning!

SJ hade så förtänksamt placerat ut en man i uniform vid plattformen och den stackaren blev nästan nedbrottad i folkmassans iver att höra vad han informerade om. Nej, detta var inte det försenade 16.10-tåget och nej, man kunde inte byta till det om man var bokad på det tidigare. Efter några minuter ropade de åter ut i högtalarna att ny avgångstid för 16.10-tåget var 17.20...! De två tågseten hade inte gått att koppla ihop så istället fick man köra dem som två separata tåg...

Till sist kom så vårt eländiga tåg in. Då hade jag tuggat på mitt åksjuketuggummi sedan kl fyra och jag kunde bara hoppas att effekten skulle hålla i sig hela resan. Jag var varm, trött, törstig men inte irriterad. Jag iddes inte... Men jag kan bara fundera över hur många timmar av mitt liv SJ = Shitty Junk är skyldig mig, totalt sett...

Grus och idioter

2010-05-23T08:08:00.003+02:00

Igår var vi ute och körde hoj. Vi var ett gott gäng på 13 personer som flydde staden och Göteborsgvarvet. Det var varmt och vägarna lockade. Jag låg i den bakersta klungan och försökte öva mig på spårval och placering. Farten var som vanligt över medel, men på grund av vägens skick och många skarpa kurvor, inte övermäktig.
När jag kom upp i en skarp vänsterkurva såg jag direkt att något var fel. Hälften av mina kamrater hade stannat och en kille satte på varningsblinkers på sin hoj. Jag körde in till kanten och hoppade av. En av de andra killarna hade gått av vägen och hans BMW låg i diket...
Han hade inte gjort sig illa, mer än lite i ena handen men man såg på de svarta spåren genom hela kurvan, hur hojen hade lagt sig tidigt och kanat ut på kraschpuckarna. Några boende kom ut och frågade hur det hade gått, och vi kunde konstatera att det efter omständigheterna slutat väl. Vid inspektion framgick det att det låg en sträng av grus precis där han lagt ned.
En annan boende kom fram och flinade åt det hela och sa:
- Det var jävligt rätt åt dig, jag hoppas att du slog dig så in i helvete! Ni kör som fan här och det här är allmän väg!
Då ilsknade jag till, och med höjd röst förklarade jag att allmän väg innebar att vi hade lika mycket rätt att vara där som han, och att han inte hade med saken att göra. Han fortsatte gaffla och avslutade med att peta in sin ännu glödande cigarett i avgasröret på en av hojarna. (Lyckligtvis inte på Kermit, för då hade han fått se på fyrverkeri...)
Med gemensamma krafter lyckades killarna baxa upp hojen från diket och en kort inspektion gav vid handen att den klarat sig bra. En backspegel hade gått av och växelspaken var lite böjd. Kraschpuckarna hade tagit det mesta.
Tur i oturen.

Kryp och kräk

2010-05-21T22:00:00.003+02:00

I morse när jag skulle låsa min lägenhetsdörr satt det en objuden gäst på väggen strax bredvid dörrklockan. En svart och tämligen välväxt spindel hade tagit sig in genom ett av de öppna fönstren i trapphuset, och bestämt sig för att väggen utanför just min dörr var mest hipp att hänga på.

Nu är jag inte sådär våldsamt sjåpig när det gäller spindlar, så jag lät honom eller henne sitta kvar där (den störde ju inte nämnvärt)

Döm om min förvåning när jag återkom i eftermiddags från jobbet och spindelrackarn satt kvar på exakt samma ställe. Jag funderade på om stackarn hade lämnat jordelivet och lämnat skalet kvar, men när jag försiktigt blåste på den, viftade den upprört med frambenen och såg märkbart irriterad ut. Så åter igen lät jag min beundrare (eller stalker) sitta kvar i trappan.

Inne i lägenheten var det varmt, ja rentat kôvet som mormor alltid brukade säga. (Borås. reds anm.) Så jag öppnade upp balkongdörren och inom loppet av tio minuter hade först en jordgeting och sedan en humla förirrat sig in och runt i rummet. Så tröttsamt! Inte heller getingar eller andra sticksiga insekter får mig något vidare upprörd, men de kan ju vara en smula irriterande...!

Jag avskyr att jaga runt flygfän och vifta ut dem, för de tycks aldrig fatta att man faktiskt försöker göra dem en tjänst! Istället börjar de surra runt, lätt panikslagna, och dunkar i både väggar och tak.

Den här gången hade jag tur. Av en lycklig slump hittade först jordgetingen ut och sedan även humlan. Och spindeln...? Tja så vitt jag vet så sitter den kvar...

Och i huvudet klickar LP-spelaren igång med Styles gamla dänga från 1989: Hänger utanför din dörr.

Mellan hägg och syrén

2010-05-19T21:34:00.002+02:00

Det är en underbar försommarkväll. Jag sitter på balkongen med min laptop i knät, och lyssnar till fågelsången. Det är alldeles ljummet i luften och när det fläktar lite, driver det in små pustar med söt och varm doft av hägg. En och annan sömnig humla surrar omkring, och ibland bryts friden av en bil eller buss som kör förbi nere på gatan. Borta i horisonten glöder himlen i violett och rosa och små fluffiga skyar av mörk bomull seglar förbi. Vackert!
Det är sannerligen den vackraste tiden på året, när träd, buskar och blommor brister ut i försiktig blom, och den skira, löftesrika grönskan breder ut sig.
Skomakaren gjorde rätt. Ni vet, han som satte en lapp på dörren till sin verkstad där det stod;
"Stängt mellan hägg och syrén"

Ebba fyller tre

2010-05-14T21:40:00.004+02:00

Idag fyller min rara systerdotter tre år. Var det verkligen tre år sedan jag körde hennes mamma till Mölndals sjukhus, lätt nervös över att vattnet skulle gå och forsa ut över passagerarsätet i min bil?
- Nä fyy, tänker ni nu, är människan så ytlig att hon bara tänker på klädseln i bilen när hennes syster kvider av värkar mitt i rusningstrafiken?
Och, självklart hade jag även systerns väl och ve för ögonen, men jag kunde liksom inte göra mer än att se till att vi kom fram så fort som det överhuvudtaget var möjligt.
(Och nej, eftersom du ändå tänkte fråga, så höll jag mig inte inom lagens riktmärken när det kommer an på hastigheten. Hade du gjort det?)

Allt gick i alla fall som bekant finfint och 12.16 föddes lilla Ebba.

Det är en rolig unge! Varje gång vi ses får hon mig att le. Som för en vecka sedan när jag var där och hon klättrade upp i mitt knä, tittade på mig och sa:
- Du är så cool!
Eller när hon leker med sina dockor och strängt förklarar för dem, att det minsann inte blir något godis förrän man har ätit upp maten.
När hennes pappa sjunger en liten stump vid middagen, får han genast en tillrättavisning som går ut på att man inte får sjunga vid bordet!
Ibland är hon på ett rysligt humör och kastar saker omkring sig. När jag förklarar att hon måste plocka upp det hon kastar på golvet fnyser hon och replikerar att det kan jag göra själv. Om jag vidhåller min uppmaning, tar hon sig för ryggen och anlägger ett lidande ansiktsuttryck varpå hon svarar:
- Jag kan inte, jag har ont i ryggen!
Som sagt, inte en tråkig stund.

På gränsen till nervöst sammanbrott

2010-05-11T16:30:00.002+02:00

I morse var det inte roligt att vara mig...

Jag stod som ansvarig för en frukostföreläsning med 45 anmälda åhörare och tre talare i en lokal, som på plats, syntes passa dåligt för ändamålet. Ett febrilt arbete med att möblera om och mysighetsanpassa inleds... En halvtimma före start, upptäcker jag till min fasa att en helt avgörande del av ljudutrustingen jag hyrt dagen före saknas... Mixerbordet, som är hjärtat i hela anläggningen är inte med. Någonstans i virrvarret av alla svarta väskor har den blivit bortglömd, kvar i butiken...!

Jag bleknar och blir torr i halsen, pulsen stiger påtagligt, men jag uppvisar ett fokuserat och sammanbitet anlete. En mask av stel återhållsamhet, som inte förråder mitt inre kaos; den lilla tjejen Helena som helst av allt vill börja grina och låsa in sig på toaletten. Möjligen skvallrar min lätt vilda blick, och mitt korthuggna rörelsemönster om min inneboende stress när jag febrilt försöker knappa in numret på telefonen till uthyraren.

Han lovar att återkomma om en stund, skickar kort därpå sin nyvakna kollega till butiken att hämta den saknade mixern varpå han sätter sig i en taxi och anländer några minuter senare. Han kopplar ihop allt, testar ljudet och tio minuter före start är allt som det ska. Föreläsningen går galant, alla nöjda, alla glada...

Förutom min puls som fortfarande inte gått ner...

Grönt är skönt

2010-05-05T15:23:00.004+02:00

Kermit, kära Kermit!

När jag nu skriver det här står du i säkert förvar i garaget och vilar dig under ditt lilla kapell. Du håller bilen sällskap och längtar efter helgen då du ska få din första service.

Förlåt att jag överskred ditt serviceintervall men jag vill ju så gärna umgås med dig, så jag kunde inte låta bli att köra 25 mil i söndags och tio i lördags...

När vi är ute tillsammans med de andra MC-piloterna syns du mest av alla, i din galet gröna skrud och alla tycker du är så fin. Du är lite tystlåten och blyg, men det ska vi snart ändra på. Jag lovar att fixa så att du får en kraftfull och myndig stämma!

Vi ses snart!

Storshopping på Bike-dagarna

2010-04-26T20:13:00.008+02:00

I lördags drog jag till Trollhättan och Bike, den stora MC-butiken ni vet. En gång om året är det Bike-dagarna. Det är ett av ortens större jippon (efter fallens dagar) med provkörning, nyheter, erbjudanden och evenemang. Det fanns go-cart, och i år även underhållning i form av ett gäng unga danstjejer från Talang. Nu var det ju inte just därför jag var så angelägen om att åka dit, utan för att slutföra mitt uppdrag; hitta ett passande skinnställ och helst även ny ryggskena och stövlar. Hjälm och handskar köpte jag i somras.

Jag parkerade en bit ifrån, och var väldigt nöjd med mig själv att jag klivit upp så tidigt en lördag för att ha en sportslig chans att shoppa loss innan alla andra MC-entusiaster kommit dit.

Klockan var inte mer än halv tio och redan låg doften av grillad korv och bränt gummi som ett skimmer över hela tillställningen. Jag styrde stegen mot det största tältet och rekognoserade en stund innan jag beslutsamt ryckte tag i en säljare som sedan inte fick lov att lämna min sida under den närmsta timman. Han hette Jonas. Jag förklarade mitt dilemma för honom att alla ställ jag provat inte räckte till över höfterna, och sedan satte vi igång med provningen. Han gjorde ett ypperligt jobb och efter en stund när jag avverkat fem eller sex olika modeller kom vi fram till att Beriks damställ avgjort satt bäst. Det är tight... Riktigt tight, men kära någon, luft får man väl ändå när man öppnar visiret på hjälmen?

Stövlar hittade vi inga och inte heller en bra ryggskena, men jag var ändå helnöjd. När jag sedan tog ett avslutande varv, spontanshoppade jag även en ny hjälm, trots att det inte var tanken från början, men den var prissänkt och framför allt grymt snygg!

Så nu är jag snart färdigekiperad för intimt umgänge med Kermit på vägarna i sommar. Vi kanske ses då!

På rätt väg

2010-04-22T20:19:00.002+02:00

Det här med viktklubb på nätet är faktiskt inte så tokigt. Jag antecknar flitigt vad jag äter, jag håller fortfarande min träning med tre gånger i veckan och dessutom eldar jobbets stegtävling på mig ytterligare. Kort sagt; jag är på G!
Redan märker jag ganska påtagliga förändringar, och jag får hålla mig i skinnet för att inte förväntansfullt kasta mig på vågen varje morgon. Det är ju så tillfredsställande att se siffrorna ticka nedåt! Min ständiga följeslagare stegräknaren däremot, kämpar jag hårt för att fylla med ännu högre siffror. Varje litet tillfälle bejakas för några extra steg.

Igår var jag i Stockholm och när jag traskade förbi Stadium kunde jag konstatera att våren är kommen på allvar; badkläder och bikinis har intagit butiksväggarna. Det är alltså dags att åter ställa sig i ett trångt provrum med taskigt lysrörsljus, och i den elaka spegeln, kritiskt granska allt som petar ut, hänger över, väller och sladdrar. Besynnerligt... Bikinin som såg så fantastisk ut på hängaren eller provdockan brukar märkligt nog inte alls se lika tjusig ut på min lösa och bleka lekamen...
Men det gör inget. Jag krymper för varje dag, och i sommar, när jag ska ha den på mig, kommer jag ändå vara skitsnygg, deffad och solbränd. Tummis!

Kermit påbackad!

2010-04-13T20:38:00.003+02:00

Hojen, eller Kermit, som jag döpt honom till, går som ett spjut. (Ett väldigt snabbt spjut...)
I onsdags hämtade jag underverket i Borås och hela vägen hem satt jag som en fåne och log för mig själv inne i hjälmen. Funderade på om man verkligen kunde ha så roligt, på riktigt. Vilken skillnad ytterligare 30 hästapållar gör och så fantastiskt det känns att äntligen ha en hoj som svarar när man vrider till gashandtaget. Jag körde flera långa kurviga omvägar så att vi verkligen skulle kunna få lära känna varandra, och jag kan nu meddela att vi är de bästa vänner!
Men dagen därpå, i torsdags, höll det på att gå riktigt illa för Kermit...
Jag hade varit på Honda-center för att prova ytterligare ett skinnställ. (Inget passar så jag måste vara vanskapt eller felaktigt ihopsatt)
På vägen ut stannade jag bakom en bil som i sin tur hade bromsat in för en lastbil som ställt sig dumt och nu höll på att trixa sig ut. Jag stod nog gott och väl fyra, fem meter bakom bilen men fick hjärtat i halsgropen när backljusen plötsligt lyste upp som tomtebloss i ansiktet på mig och bilen i full fart backade rakt mot mig!
Jag hann bara förbanna idioten och samtidigt nypa åt handbromsen innan smällen kom.
Pang! Rakt i framhjulet på Kermit.
Jag var skärrad men framför allt var jag heligt förbannad, rent ursinnig faktiskt! Jag kastade mig av hojen, stegade fram till killen som först nu insett att han faktiskt kanske borde ha kastat en blick i backspegeln och skällde ut honom. Jag delgav honom mitt hjärtas mening i gott och väl tio minuter. Kallade honom flera mindre smickrande tillmälen och ifrågasatte hans omdöme som förare. Vid det laget såg han påtagligt blek ut och frågade om det hade gått bra med mig. Rasande skrek jag att det primära här var att hojen var helt ny! (Vilket han förstås inte kunde veta, men för mig var det oförlåtligt att han backat på en hoj som jag hunnit äga i en dag) Efter en kort inspektion då jag inte sett någon direkt påverkan på framdäcket avkrävde jag honom telefonnummer och fnös när han föreslog att jag bara skulle ta en bild på bilens registreringsskylt.
Jag ifrågasatte om det verkligen var hans bil och när han påstod att det var en självklarhet gjorde han dagens andra miss. Att provocera en människa i affekt är inte att rekommendera och när han sedan toppade med att svamla om att han inte sett mig för att jag stått i hans döda vinkel övervägde jag att verkligen visa honom en död vinkel.
Ett sådant praktfullt skådespel kan ju näppeligen passera obemärkt förbi och nu hade en nätt skara åskådare samlats för att se en blixtrande arg MC-förare, fortfarande med hjälmen på, läxa upp en ung och lätt ångerfull bilförare.
Efter denna massiva monolog skildes vi åt men jag kunde inte låta bli att medvetet lägga mig bakom honom i ett par kilometer för att inpränta det jag sagt...
Och alla ni där ute, använd backspeglarna!

Nya friska tag!

2010-04-06T15:36:00.005+02:00

Påsken är över för den här gången och det är dags för nya friska tag.

Jag har registrerat mig på aftonbladets viktklubb och för noggranna anteckningar om vad och hur mycket jag har ätit. Bara att få eländet på pränt kan ju få vem som helst att radikalt minska intagen. När man upptäcker hur många kilokalorier saker och ting innehåller så tänker man sig för en extra gång. Dessutom blir det så jobbigt att äta saker som är ihopblandade när man måste skriva upp allt, och dessutom hålla reda på hur mycket det är.

Allt mäts i gram, hekto, skivor, portioner, koppar, matskedar och teskedar. Ärlighet vara längst heter det ju och här är det brutal ärlighet som gäller... "Det jag inte skriver upp, har jag inte ätit-taktiken" funkar inte alls!

Idag är första dagen av resten av mitt liv och det har gått över förväntan. Vår pågående stegtävling hjälper också till att hålla mig i skinnet. Att gå jorden runt på 80 dagar... Håhåjaja!

Det överfulla påskägget med godis från vår "snälle" hyresvärd passerar jag flera gånger per dag utan att plocka en endaste liten karamell. Jag stålsätter mig och håller huvudet högt, tänker på mitt nya smala jag och seglar nöjt förbi med en liten föraktfull fnysning mot socker- och fettbomben. Nu kör vi!

Äntligen april

2010-04-02T21:37:00.002+02:00

Våren smyger sig allt närmre, om än outhärdligt långsamt. Det är blött, kallt och påminner faktiskt mest om hur det såg ut i början av november. Den enda skillnaden är att man, när man granskar de nakna grenarna lite närmare, tydligt kan skönja svällande knoppar. Snödroppar, vintergäck och en och annan krokus har också tagit sig upp ur jorden och ackompanjeras av sopbilarnas sus och väsande.
För exakt ett år sedan flyttade jag hem från Stockholm, hem till min kära västkust och min stad, Göteborg. Samtidigt bytte jag lägenhet, efter ett mångårigt köande till en tvåa med balkong och hamnade på så vis på Guldheden.
Mycket har hänt under det här året. Både bra och dåliga saker. Det är väl det som kallas livet antar jag. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn, bara att saker händer som påverkar en på många olika sätt, och man kan bara försöka att hantera det så gott det går.
Jag undrar vad det här året; 2010 bär i sitt sköte. Det ska sannerligen bli intressant att se.

Lagen om alltings jävlighet

2010-03-31T18:04:00.002+02:00

Idag har varit en riktig skitdag!
En sådan där dag när livet fyrar av en spottloska som träffar en rakt i ansiktet och sedan följs upp av en präktig käftsmäll...
Det har regnat hela dagen... Mycket! Hämtningen av nya hojen är uppskjuten pga för mycket väta. Det suger!
När jag skulle hämta upp ett dokument från mitt konto på jobbets server fanns inget kvar. Hela filen "mina dokument" var väck... IT-supporten förstår ingenting. Vi har bytt server och då skulle allt följa med utan problem. Allt har följt med utom just MINA dokument. IT ber att få återkomma och skickar någon timma senare ett mail där man förklarar att mina dokument inte heller finns kvar på den gamla servern...! Allt jag har presterat i textväg under sex års tid är försvunnet...
Jag bestämmer mig för att åka hem. Kliver på spårvagnen och trevar i min kappficka efter mitt västtrafik-kort. Det finns inte där... Borta... Stulet eller tappat när jag dragit upp passerkort, telefon eller handskar ur de djupa fickorna... Betalar en SMS-biljett på över 20 spänn för en kortare sträcka... Livet suger!
När jag sitter på bussen från Linnéplatsen mot hemmet stannar bussen vid ett rödljus. För långt ut i korsningen visar det sig när en korsande spårvagn kommer och drämmer rakt in i bussen, backspegel mot backspegel... Det fattades bara det... Att busshelvetet skulle krocka också...! Vid det här laget börjar jag nästan skratta hysteriskt. Någon hatar verkligen mig!
Vi blir sittande i 20 minuter, sedan får vi lämna bussen.
Jag kommer hem till sist men önskar verkligen att jag inte hade lämnat sängen idag. Jag borde kanske gå och lägga mig och dra täcket över huvudet innan något mer händer...

- Ska jag blåsa?

2010-03-28T19:36:00.002+02:00

Var hos min syster med familj idag och bakade bullar. Lilla Ebba tre år rynkar bekymrat pannan när jag slår i låret i en stol och samtidigt försöker att verka oberörd och inte svära högt så att barnet hör. När jag gnuggar stället där jag kommer att utveckla ett präktigt blåmärke, betraktar hon mig allvarsamt och frågar:
- Ska jag blåsa?
Precis som föräldrar sedan tidernas begynnelse har frågat sina barn när de slagit sig. Men vem kom egentligen på idén att skänka barn illusionen om att smärta går över genom att blåsa på den? När slutar den välmenande vanföreställningen att fungera? Och vad gör man då, när det gör ont på insidan...?

Bortom verklighetens gränser

2010-03-25T09:40:00.003+01:00

Jag är inte bara en dagdrömmare, även om natten har jag i olika perioder en väldigt yvig och vild fantasi. Det finns ju en mängd teorier om varför man drömmer. Några menar att det är hjärnans sätt att bearbeta det som varit eller det som kommer att vara. Att vi plockar upp lösryckta ord, ansikten, minnen, händelser eller något du hört berättas och att du därefter skapar långa bildserier som du sedan kanske minns vid uppvaknandet beroende på om du befinner dig i REM-sömn eller inte.

I morse vaknade jag med följande filmsnutt fastkletad i huvudet;

Det är fest. Jag befinner mig tillsammans med ett antal människor (troligtvis vänner) utanför en gay-klubb någonstans där vi ska in. Stämningen är hög, skratten många och vi är påtagligt berusade. Vi går arm i arm och diskuterar att vi glömt att kolla upp busstider för att ta oss hem, och någonstans förstår jag att vi är utomlands. Två av killarna slinker in i en gränd för att lätta på trycket och när de kommer tillbaka möter jag upp den ena i en passionerad omfamning, begraver ansiktet i hans skinnjacka varpå jag i glädje- och alkoholrus utbrister i klingande sång;

- Kom och följ mig fram, kom och ta min hand!

Känner ni igen den? Kärleken är evig, med Lena Philipsson...

Och vem det var jag omfamnade? Tja.... Gissa själva...

Tala om att kreativiteten flödar när man sover. Långt bortom verklighetens gränser!

Fyrklövern - vägen till lycka

2010-03-23T19:52:00.005+01:00

Har ni tänkt på vad som gör oss nöjda, glada eller rentav lyckliga?
Som jag ser det är det fyra övergripande saker i våra liv som måste fungera tillfredsställande för att kunna uppnå förnöjsamhet. De fyra (med valfri rangordning) är:

Hälsa
Privata relationer
Jobb
Boende

Om någon av dessa fyra inte fungerar, kan man ändå klara sig ett tag, ungefär som att man stöttar upp ett bord där ett ben är trasigt. Men i längden är det förödande...

En god hälsa är ingen självklarhet men uttrycket: "Hälsan tiger still" säger allt. Man tar sin goda hälsa för given fram till den dag när man inte längre har den.
Privata relationer kan innefatta familj, vänner och livskamrat. Om du varken har familj, vänner eller partner är livet för oss flockdjur i längden inte så meningsfullt.
Om du vantrivs på ditt jobb eller inte har något arbete alls att gå till, drar det ner ditt lycko-index tämligen markant.
Och slutligen; om du inte trivs där du bor, kan du bara kompensera det ett tag, sedan drar det ned dig. Att bo i fjärde hand på ett rivningskontrakt eller ute på en lerig åker när du egentligen längtar efter stadens puls är inte kul...

Så hur många av oss har fyra stabila och väl fungerande ben? Hur många har du? Tre av fyra? Jag skulle tro att de flesta av oss längtar och strävar efter fullkomlighet. Vi vill så gärna få skruva fast det sista benet och sedan jobba på att förbättra och utveckla vår fyrklöver.

Så vad ska du göra för att få bordet i balans?

När kroppen säger nej

2010-03-18T22:37:00.002+01:00

Jag var så nöjd över att jag fått fart på min träning. Tre till fyra gånger i veckan springer jag på löpband, ägnar mig åt skivstångspass eller tränar step på bräda. Jag har hållit mig frisk och funnit att träning är ett utmärkt sätt att skingra tankarna på, när huvudet fylls av mörkt skräp som inte är det minsta konstruktivt.
Tills nu...
Jag har känt av mitt vänstra knä ett tag, framför allt vid löpningen, men intalat mig att det är normalt när man tränar hårt och att det nog går över. Igår kväll kände jag direkt när step-passet började att det inte var som det skulle. Det molvärkte och vid hopp eller steg i sidled gjorde det förbannat ont. Precis på insidan av knäskålen högg det till och sedan jag snubblat till på brädan ett par gånger och grinat illa erkände jag mig besegrad och gav upp. Jag är så besviken att jag vill tjuta. Varför kan kroppen inte bara fungera? Varför lägger den av nu?!
Jag vet inte vad det är för något som gör ont därinne, men ett knä innehåller ju en mängd saker som kan gå sönder. Ledband, korsband, ligament, meniskel och säkert en hel del annat. Kanske är det en liten inflammation som läker av sig själv om man vilar ett litet tag. Problemet är att jag inte vill vila. Jag vill träna!
Men jag är inte dummare än att jag förstår att det kan gå illa om man ignorerar kroppens signaler. Och det här förbaskade knät skriker nej ,och inte ens jag kan tala det tillrätta...

Vårtecken

2010-03-16T18:18:00.003+01:00

För att muntra upp mig själv och intala mig själv att våren faktiskt äntligen är på frammarsch:

Mjau, huskatten ni vet, är utsläppt nu när kylan har mildrats, och han gör som Ronja, utövar vårskrik. Som en... ja som en katt i mars! Idag när jag kom hem såg jag honom dessutom gräva och krafsa runt i rabatten av hjärtans lust.

Skatorna ser rysligt upptagna ut med att renovera föregående års skatbon i björkarna här utanför. Vem kunde tro att det var så omständigt att välja pinnar som är lagom långa, lagom tjocka och lagom fina? De ser bekymrade ut när de spankulerar runt och småkraxar lite. Plockar upp en pinne med näbben, synar den noga och släpper den sedan till förmån för en ännu bättre.

Snödropparna har kikat upp ur jorden om än bara i riktigt varma söderlägen.

Gruset ligger i drivor längs vägkanterna och den bruna fuktiga myllan blottläggs när solens strålar smälter undan den hårda, smutsiga snön som ligger kvar.

Om två veckor är det premiär för uteserveringarna.

I alla affärer är det full vår, ja nästan försommar. I såväl kläd- som inredningsbutiker. (Jag vet, för jag har besökt dem alla)

Och: Ta daaaa!! Jag har beställt en ny hoj! Vild, vacker och läckert illande grön är hon, My Precious...! Om två veckor hämtar jag henne i Borås och säger adjö till lillasyster ER-5.

Vår nu tack! Direkt, Omgående, med språng!

Att nå sina mål

2010-03-15T22:47:00.003+01:00

Idag såg jag en fantastisk film. Jag och Therese var i Skövde på ett event för att prata lite om avtal, trygghet och karriär. Sedan visade vi filmen Citronträd och Motorolja. En film om att nå sina mål. Trots den usla svenska översättningen, originaltiteln är "The worlds fastest Indian", och att filmen är sedan 2005 så var det en riktig höjdare! (Att Anthony Hopkins spelar huvudrollen i en film brukar borga för kvalitet)

Filmen är baserad på en verklig historia från 60-talet, om Burt Munro, en sextioårig man från Nya Zeeland som i åratal har modifierat och trimmat sin gamla Indian Scout 1920-års modell. Han har tävlat i många år men hans stora dröm är att sätta hastighetsrekord på banan i Bonneville Flats; saltöknen i Utah i USA. Med ett krånglande hjärta, många motgångar och mager reskassa lyckas den charmige lantisen mot alla odds ta sig hela vägen fram och nå sitt mål. Man behöver inte vara motorcykelfrälst för att gilla den här filmen, den går ändå rakt in i hjärtat.

Rekommenderas!

Nattlig verklighetsflykt

2010-03-14T20:59:00.003+01:00

I fredags natt bytte jag identitet. Från att ha varit Helena, en vanlig tjej förvandlades jag till en lack- och läderbeklädd superhjältinna. Viveka, Hilda och Jenni, blev Storm, Wonderwoman och Catwoman. Tillsammans med Linda, piraten från de sju haven, skingrade vi mörkret, räddade oskyldiga och straffade de skyldiga, alltsammans utfört med grace på skyhöga, svindyra klackar.

Vi var drottningar i baren, dominerade dansgolvet, och ingen kände igen oss... En härlig känsla, att uppträda incognito. Ingen vet vem du är, vart du kommer ifrån och vart du ska gå. Ingen vet ditt namn. Och bakom masken ser ingen hur du mår.

När morgonen grydde, mådde jag precis som jag förtjänade. Men det var det värt...

Dagdrömmar

2010-03-11T18:49:00.002+01:00

Brukar ni dagdrömma?
Jag gjorde det mycket när jag var liten. I tanken fantiserade jag ihop en framtid där den tjocka flickan som blev retad i skolan växte upp och blev en berömd skådespelare eller författare. Att hon blev upptäckt av en slump, hyllad som ett geni och skörda oerhörda framgångar. Att hon skulle väcka respekt, beundran och rentav avund.
-Åh, tänk om man vore som hon. Tänk att få leva hennes liv!
Jag drömde om att få ge igen. Att få visa dem alla, att bli en lysande klar stjärna, vacker, lycklig och framgångsrik.
Lite senare i livet, när jag upplevt min första hjärtesorg, drömde jag romantiska drömmar om att föremålet för mina ömma känslor skulle dyka upp på ett helt oväntat ställe och förklara sin kärlek varpå vi tillsammans skulle vandra bort mot solnedgången hand i hand... Även om jag har svårt att erkänna det, så är jag en romantiker.
Jag hoppades på under och mirakel, på någon gudomlig ingivelse eller rättvisa. Att få uppleva det där som bara händer på film eller i sagor. Att se riddaren spränga fram i full karriär på en vit springare med enda mål i livet att rädda jungfrun från draken, äkta henne och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.
Jag dagdrömmer fortfarande, men inte lika hämningslöst och fantasifullt. Mer längtansfullt och sorgset, för livet har givit mig insikt. Att det aldrig blir som i sagor och på film, hur mycket man än önskar det. Utan vad jag själv förmår att göra det till.
Men min tanke är fri...

Råttor hos frisören

2010-03-10T22:25:00.004+01:00

I den frisersalong där jag klipper mig är tjejerna inte bara frisörer utan även hundägare. Vilket genererar kunder som också är hundälskare. I salongen välkomnas alla besökare av två mycket små, nakna och kaxiga råttor med punkfrisyr. Nakenhundar. Fast de här är sällan nakna för då fryser de och därför klär mattarna på dem trendiga kläder av senaste vovvemodell. Idag hade de små hoodjackor på sig.

Själv tycker jag att det är urtramsigt att avla fram en ras som inte klarar sig utan kläder, men vi har ju tagit oss rätten att leka moder natur och avla fram de mest märkliga raser, på bekostnad av såväl fysiska som psykiska problem. Allt för att roa och behaga oss. Men det är ju knappast hundarnas fel, och därför gör jag som alla andra hundälskare som möter rara vovvar, jag böjer mig ner, klappar, gullar och rufsar dem i deras spretiga tuppkammar.

Edit: Notera att hunden på bilden inte har något med inlägget att göra.

Middagstips eller mathållningens lågvattenmärke

2010-03-09T19:46:00.003+01:00

3-minuters nudlar, äts direkt ur kastrullen vid diskbänken. Smidigt!
Knäckebröd med tveksamt gammal pesto som pålägg, alternativt ketchup (grillkrydda när det kniper)
Ett stekt ägg. (Herregud fanns det verkligen ett ägg kvar. Hur gammalt är det?!) Salt, grillkrydda eller ketchup.
Snabbmakaroner med ketchup. (Hur gammal är den här ketchupen egentligen...?)
Gröt: havregryn och vatten i micron två minuter, äts naturell i avsaknad av mjölk och sylt. Glömmer alltid salta.
En näve havrefras (mjölken fortfarande slut) Hittar några russin och festar loss på dem.
Spaghetti. (Ketchupen slut)

Mina måltider intas utan undantag framför TV:n eller vid diskbänken. Maxtid 10 minuter. Billigt och bra, ingen nämnvärd disk att ta hand om och lunch äter man ute på jobbet.

Toppen! Verkligen...

Om slumpen, ödet och konsten att välja...

2010-03-07T19:03:00.003+01:00

Om inte om hade funnits, heter det. Och tänk hur annorlunda mycket skulle vara då. Tänk om livet hade tagit en helt annan vändning. Om du i det där ögonblicket, när du står inför ett viktigt beslut som på det ena eller andra sättet kommer att påverka ditt liv och din framtid, hade valt annorlunda...
Jag har tidigare skrivit om att de enda två sakerna i livet man måste göra är att välja och dö. Det är de enda två ting vi inte kommer undan. Men vad kommer valen ifrån? Hur väljer vi, och vad påverkar våra val? Är det slumpen? Ödet? Noga övervägda beslut? Baserade på fakta eller känslor, eller kanske rentav lika delar av bägge? Är det rätt beslut? Var finns facit? Och om jag fattar fel beslut, kan jag ändra mig, eller måste jag leva med konsekvenserna resten av livet?

När jag tänker efter så är faktiskt den gamla klychan "med ålder kommer vishet" inte helt fel. Visst blir man lite klokare med åren? Inte så känslostyrd som i barndomen och i ungdomen, lite mer rationell och pragmatisk. Men kanske mer obenägen att släppa taget och chansa? En chans som faktiskt kan ge en avgörande utdelning? De flesta val är inte livsavgörande, de är små och snabba, där går man på "magkänslan". Märkligt att magkänslan är det som till största delen styr oss. Men vad består den av? Ett sjätte sinne? En förnimmelse eller spådom?
Empiriskt tänkande skulle jag tro. Vi baserar det mesta på tidigare erfarenheter och liknande situationer, men när vi ställs inför helt främmande och nya val, hur gör vi då? Väntar på ett tecken, en ingivelse eller kanske tar ett råd av någon annan. Går på magkänslan ändå, trots att vi famlar i mörkret, eller drar vi lott. Gamblar? Kanske... Beroende på insatsen och vad vi riskerar att förlora så kan det vara en väg. Har man inget eller lite att förlora så finns det ju allt att vinna. Om insatsen känns för hög och en eventuell förlust för stor så backar vi.

Det är frustrerande att veta att ingen har facit. Att det inte finns något "rätt" beslut. Bara ett beslut, och att följderna därav låter visa sig med tiden. Var och en får stå för sina val, med risken att ångra sig. Men ånger är en fruktansvärd känsla... Svart och kall äter den långsamt hål på en inifrån. Skapar röster inombords som gång på gång viskar att du valde fel. Att du borde... Skulle ha... Kunde ha... Och tyvärr är det vid den tidpunkten för sent... Alldeles för sent...