Förr i tiden

Förr i tiden. Det är ett märkligt uttryck. Märkligt eftersom det som är vår samtid, och till och med vår framtid, en gång kommer att bli förr i tiden.
Vi pratar mycket om det hemma. Barnen undrar hur det var då. Förr i tiden. Hur mycket förr var det då?
- Fanns det dinosaurier när du var liten? - Fanns Bolibompa? - Var du med när vi var apor? - Hade ni TV när du var liten? - Vad lekte du med?

Jag förklarar. Om teknikens utveckling från när jag var barn. Om hur skolan var då, vad vi lekte och vad vi åt. Det som var min vardag när jag var liten har blivit förr i tiden...

Egentligen är det helt galet.
När jag var barn fanns det två TV-kanaler. Man var svältfödd på tecknat. Jublade åt vinjetten till Anslagstavlan och Solfilmen vid väderleksrapporten. Trygga stämmor från TV-rutan var farbror Bengt Öste som läste nyheterna i Rapport, John Pohlman som presenterade vädret så tanterna nästan kysste tjock-TV:ns blanka ruta. Den unge Claes Elfsberg i Aktuellt.

Mina föräldrar var smått besatta av nyheter. Alla nyhetsprogram skulle följas noga, även om de sändes två gånger varje kväll. Man måste hålla sig uppdaterad! Varje morgon vid frukosten läste mamma och pappa Borås Tidning, och när jag var i yngre tonåren utökades morgonläsningen till att även omfatta Göteborgs Posten.

Vanligtvis var det läggdags för unga fröken Widell, som jag hette då, efter barnprogrammen. Jag tittade varje kväll. Satt på golvet så nära att jag nästan hade pannan i TV:n och insöp allt. Jag minns särskilt repriser av Fem myror, från A till Ö, Rädda Joppe, död eller levande, Joel-bitar, Lördagsgodis, Boktipset, Ika i rutan, Kalles klätterträd, Skrot-Nisse och andra klassiker. Ah ljuva 80-tal!

Men vad som är anmärkningsvärt är hur man såg på världen då, och hur man förfasade sig över förr. Liksom vi kommer göra i framtiden. Vi kommer aldrig förstå hur man kunde röka, hur man kunde använda så mycket plast, vatten och el. Hur man kunde slösa så med jordens resurser. Lika förfärade som vi är nu över vilka ord man använde förr och hur man såg på kvinnor, minoriteter, invandrare och HBTQ-personer, barnuppfostran, miljön, klimatet, skolväsendet, arbetsmarknaden och andra samtida ting, lika förskräckta kommer vi en gång i framtiden att vara över det som sker nu.

Låt oss minnas det, ty allt var inte bättre förr...

Synd eller sund

Det känns bättre men inte bra.
Det som ändå är viktigast i allt det här, är hur hon mår, och hon mår bra. Hon trivs, har så smått lärt känna sina nya klasskamrater och är kanske rentav på väg att få nya vänner...
Gott så.

För övrigt har ju hösten gjort entré redan i augusti, då regnskurarna har avlöst varandra, och temperaturen fallit påtagligt. De som högljutt beklagade sig över hettan och solens obarmhärtiga stekande har plötsligt blivit väder-kränkta av den ymniga vätan och kylan. Aldrig nöjda...

Nu fylls tidningarna av det stundande valet, blandat med kom-igång tips och diverse dieter och tränings-pepp. Nu ska vi bli sunda och goda människor efter sommarens dekadens.
Min kollega smög just förbi med en kaffekopp och ett fat med en liten tårtbit på. Skamset suckade hon att hon hade för avsikt att synda...

Vaddå synda? Man ska väl för tusan njuta av en tårtbit?

Jag är inte ett dugg bättre... Jag dricker mina diet-shaker till lunch, går långpromenader, slimmar portionerna och känner mig oerhört förgrymmad över att jag inte minskar i omfång snabbt nog. Här är det inte tal om att njuta. Det är så gränslöst tråkigt, men det är så mitt liv ser ut. Jag vet att jag äter mer än jag förbränner. Givetvis. Annars hade jag ju smalnat av. Det finns inga genvägar. Antingen äter jag mindre eller också rör jag på mig mer. Helst båda i kombination. Men varför är det så förbaskat tråkigt? Varför är allt som är riktigt gott onyttigt? Varför blir jag inte mätt när kroppen inte behöver mer? Det är den här korkade hjärnan som sätter käppar i hjulet. Jag får nog stänga av den en stund.

En sorgsen första skoldag...

Men sorgen är inte hennes. Den är min...
När vi lämnade lillasyster i morse passerade vi skolan. Det som borde ha varit hennes skola. Vi mötte alla gamla kompisar från förskolan, förväntansfulla, hand i hand med sina stolta föräldrar. Skolgården var full av barn med skolväska på ryggen och pirr i magen.
Men vi gick förbi. Bort till bilen för vidare transport till hennes skola. Den långt där borta, där hon bara känt barnen en vecka.
Jag ville gråta. Bet ihop och log för hennes skull. Ville inte låta henne märka min sorg, ilska och vanmakt över skolsystemet som berövat henne på skolgången med sina vänner i den skola vi har närmast till...

Den röda ballongen

Långt borta såg jag en ballong snabbt stiga upp mot himlen. Det måste ha varit någonstans mot Avenyn, eller kanske vid Götaplatsen som ett litet barn tappade greppet om den. Röd var den. Den såg så lycklig ut när den muntert dansade upp mot den gråmulna himlen och lät sig föras iväg av vinden.
Det är något rörande med att se en färggrann, heliumfylld bubbla bli fri. Samtidigt som ett barn kanske gråter bittra tårar över förlusten, milt bannad av sina föräldrar.
- Du borde ha hållit ordentligt i snöret!
Som om det blev lättare att bära sorgen. Att föräldrar alltid ska vrida om kniven...
- Du borde ha..., - Du skulle ha..., - Att du aldrig kan...

Men vi gör ju det hela tiden. Vi förmanar våra barn, tillrättarvisar dem, uppfostrar dem så att de inte växer upp till dåliga människor. Vi vill att de ska vara artiga och lydiga. Säga tack och helst inte vara för högljudda. Att de ska se sig för, akta sig, akta allt runt omkring sig. Vara försiktiga...

Det kan inte vara lätt. Jag försöker minnas hur det var när jag var barn. Det jag minns mest var att jag avskydde att inte bli lyssnad på. Att försöka tala med en vuxen som inte svarar, eller bara hummar utan att faktiskt lyssna på det jag hade att säga, var frustrerande. Att bli bortviftad eller avfärdad som en irriterande fluga när jag ställde mina tusen frågor om dagen. Vad kan jag säga; jag var ett nyfiket barn med en särdeles djupgående vetgirighet.

Vårt äldsta barn är som ett kvicksilver. Hon pilar hit och dit. Klättrar, klänger, hänger, hoppar och studsar. Hon går aldrig. Hon springer eller tar sig fram med hopsa-steg. Hon har svårt att sitta still på stolen. Kroppen är i ständig rörelse. Hon tar in allt. Scannar av sin omgivning och som en antenn tar hon emot allt som pågår runt henne, och hennes fokus skiftar med vindens hastighet. Liksom sin mamma ställer hon också tusen frågor. Vill veta allt, vill se allt, vill höra allt. Varför är allt som det är?
Mest är hon ändå lik sin pappa. - Ingenting på sig, ingenting i sig, ingenting med sig, brukade hans mamma säga om sin älskade son när han var i skolåldern.
Fokus på fel saker. Tappa bort, glömma av, skjuta upp...

På måndag gör hon sin första dag i förskoleklass. Sin första skoldag, av alla de tusentals hon kommer att genomleva. Så många timmar med rumpan på en stol och fokus på en enda sak. Sitta stilla var det ja... Nu ska hon in i boxen. In i en värld av förväntingar och krav. Så många barn som har misslyckats i den världen. Fått en stämpel som präglat dem restan av deras liv. Det gör mig så sorgsen och lite rädd för hur hon ska klara sig.

Vår starka modiga tjej, med sin enorma fantasi och skrämmande goda minne för det som intresserar henne. Så framåt och frejdig. Vad kommer att hända med hennes energi och glädje? Kommer den att försvinna bort som den röda ballongen, och bara lämna kvar ett sorgset barn, som tappade taget?

Är förskolan så hemsk?

Den frågan ställer jag mig när jag hämtar mina barn på förskolan. Där är nästan tomt... Mina och ett par andra ungar njuter av att få alla pedagogers uppmärksamhet och det vankas glass osedvanligt ofta. Trots att många föräldrar inte börjat sin semester ännu, slår de knut på sig själva i sin iver att låta barnen slippa förskolan. Man kallar in mor- och farföräldrar, jobbar del av dagen hemifrån, och för att verkligen ge barnen ett låååångt sommarlov delar man upp semestrarna mellan sig så att fyra veckor var, blir åtta för de små liven men inte en dag tillsammans...

För oss är de fyra eller fem gemensamma semesterveckorna lite av årets höjdpunkt. Att få göra saker tillsammans som en familj. Uppleva, få nya intryck och verkligen hinna prata med varandra. Gosa ihop sig som en familj. Vi gör utflykter, hälsar på familj, släkt och vänner. Badar i havet och bara är. Tillsammans.

Vi kanske har tur som har barn som verkligen trivs på förskolan. Som har trygga och bra pedagoger som verkligen ger barnen en meningsfylld tid med mycket skratt, lek och bus. Jag tycker inte synd om mina barn för att de är på förskolan, även om även jag önskar att vi kunde få ha åtta semesterveckor tillsammans hela familjen. Men så ser verkligheten inte ut. Man får vara glad om man kan få fyra veckors sammanhängande ledighet men då vill vi ju verkligen göra det mesta av den tiden vi har tillsammans.

Men det kanske är så att man har barnen som någon slags ursäkt för att inte behöva ha semester tillsammans med sin partner? Skilsmässostatistiken går upp efter sommaren då man tärt på varandra i husvagnar, båtar och stugor. Förväntningarna har grusats och bråken eskalerat i takt med att nivån sjunkit i vinlådan. Då är det lättare att fokusera på AB Barnen. Det lilla företag man startade ihop, och kanske det enda som håller samman en relation när all vuxentid, med föräldrarnas goda minne, trängts undan av våra små ätteläggars behov.

Nej, prioritera HELA familjen säger jag. Har man möjlighet att ha gemensamma semesterveckor och jobba ihop som en familj så gör det inget om ungarna är på förskolan ett par veckor till. En relation ska vårdas och inte slarvas bort av rädsla för vad folk ska tycka...

Förlossningens pressade läge

Den här fyndiga formuleringen i bästa Göteborgsanda mötte mig igår. För några sekunder roades jag formuleringen, för att i nästa stund reflektera över själva budskapet. Förlossningsvården i sommar-kris. Igen...

Alla vill ha semester på sommaren, även barnmorskor, men då tycks alla föräldrar ha planerat in barnafödande (i den mån man kan planera barn) Effekten blir underbemannade enheter, stress och även en ökad risk för både barn och mammor.

Belastningen på förlossningsavdelningarna har ökat markant de senaste åren av olika anledningar och det var något jag märkte bara på de två år det skilde mellan mina barn. Första gången, i juli 2012, var allt lugnt och fint, jag blev väl omhändertagen och även om lilla E hade bråttom ut så gick allt bra. Jag hade tampats med ett högt blodtryck under hela graviditeten och det ville heller inte gå ner efter förlossningen. Därför fick vi ligga kvar i över en vecka på enskilt rum. Vi kände oss trygga och sedda.
Ett år och nio månader senare, i april 2014, var det dags för lilla S att komma till världen. I ett rasande tempo inleddes värkarbetet och när vi ringde förlossningscoachen för att bli hänvisade till lämpligt sjukhus var det kö och jag kom aldrig fram. När vi sladdade in framför Mölndals sjukhus hörde jag fortfarande den inspelade rösten i luren; - Du har plats ett i kön, det blir snart din tur. Men det hann aldrig bli min tur. När jag dubbelvikt ringde på klockan till avdelningen öppnade en stressad barnmorska och meddelade att det var fullt och att jag borde ha ringt förlossningscoachen.

Där havererade jag och knästående undrade jag om vi skulle åka vidare någon annanstans. Efter en snabb undersökning bestämde de sig för att köra ut en annan blivande mamma ur ett rum och lade henne i korridoren medan de körde in mig som redan var öppen några centimeter. Tjugo minuter senare var hon född. I en säng på ett sjukhus, men hade vi bott i Norrland hade det troligtvis blivit i en bil...

- Jag är stark, jag är bäst och jag är vacker!

- Mamma, jag är så dålig och ful...

De där orden skar som knivar inom mig och jag skyndade mig att ta upp mitt barn i knät och fråga henne varför hon sa så om sig själv. Hon kunde inte riktigt uttrycka varför, men bara det faktum att hon uttalade orden gjorde mig ont.
Vi talade om att man inte bara ska vara snäll mot andra, man ska även vara snäll mot sig själv och säga snälla saker om och till sig själv.
För att ingjuta mod, kraft och stolthet över den fantastiska lilla person hon är, kom vi överens om att vi varje morgon skulle stå framför spegeln och i en kraftfull position med hårborsten i högsta hugg hojta;
- Jag är stark, jag är bäst, och jag är vacker!

Så i morse gjorde vi det. Och så började vi vår dag med huvudet högt, blicken mot himlen och våra drömmar intakta.