Musjakt, kalas och hösnuva.

Ni vet att det bor en katt i vårt hus. Eller rättare sagt, vi får lov att bo i hennes hus... Det är kanske inte heller helt obekant att vår älskade lilla pälsboll ibland beter sig mer än lovligt dumt. Som i föregående vecka när hon plockade in en ganska bastant mus som hon sedan lyckades tappa bort. Vi märkte det när hon låg och smög på ett mörkt hörn i köket. Svansen svängde avvaktande fram och åter och ögonen var, som alltid i jaktens tjusning, svarta och klotrunda. Vi såg inget men någon timma senare när vi satt i soffan kilade något ut från köket och genom hallen. Trots raketsnabba reflexer tvärvände gnagaren när vi kom sättande och pilade raskt in bakom en bokhylla. Tji mus! 

Det gick flera dagar och trots upprepade tillsägelser att genast se till att få fram sitt byte gjorde fröken katt inga ansträngningar att hörsamma uppmaningen. Lojt sträckte hon ut sig på sängen och betraktade oss kisande när vi grälade på henne, som katter gör... 

Men så igår såg jag henne piggna till och spänt fokusera på en tavla som står lutad mot väggen i vardagsrummet i väntan på tapetsering av väggar. Uppspelt vispade hon med tassen bakom och i samma stund jag kikade såg jag den. Det var en redigt stor rackare och nu satt den minsann helt stilla! Jag for ut i köket och hämtade en plastbytta för att försöka fånga in den innan vår blodtörstiga kissemiss skulle sätta sina sylvassa klor i den. Den var ursnabb och innan jag hann kasta ner burken över den sprang den över mina fötter och in under soffan tätt följd av en förtjust katt. Jag svor en lång ramsa och tillbringade minst en halvtimmas tid med att försöka skrämma fram den igen med en sopborste. Utrustad med en ficklampa lös jag överallt därunder men ingen mus. Åter igen hade den dumma katten missat sitt mål och nu låg gnagaren och tryckte någonstans. 

När J kom hem rapporterade jag om den misslyckade jakten och uttryckte mitt missnöje med att ha skadedjur lösa i huset inför mitt födelsedagskalas dagen därpå. Fattas bara att musen skulle sticka fram sina morrhår inför min mor som inte riktigt är lika pragmatiskt lagd som jag när det gäller just möss och råttor. 

Just innan vi skulle gå och lägga oss grabbade J tag i mig och stirrade vilt till höger om sig. På armstödet till soffan, bara ett par decimeter från hans arm satt den bastanta gnagaren och kikade på oss. Nu blev det fart! Katten som långsamt strosat förbi nyss på väg mot sin matskål skulle minsann få hjälpa till att fånga kräket. Jag sprang in i köket och grabbade tag i henne och kastade upp henne i soffan, samtidigt som musen flydde upp på fönsterbrädan och just höll på att trassla in sig i persiennen. För att göra en lång historia kort så slutade jakten med att J till sist lyckades fånga den längst in under soffan och återbörda den till naturen, utan så mycket hjälp från vårt lilla odjur som mest var i vägen. Jag var bara glad över att den var ute ur huset. 

Så idag var det dags för kalas. Inget märkvärdigt, bara mina och J:s föräldrar, min syster och hennes femåriga dotter. Förvånande nog så kunde vi faktiskt sitta ute på vår nya fina veranda trots ett hotande regndis, men när kaffet var urdrucket och kakorna och jordgubbarna uppätna så började det blåsa och vi retirerade inomhus där kalaset fortskred. J var nöjd över inflyttningen eftersom han led svårt av pollenallergi och gräshalterna tycks ha slagit rekord. Vår trevliga samvaro ackompanjerades av hans trumpetliknande snytningar, snörvlanden och nysningar som skrämde halv slag på hela sällskapet. Stackaren såg helt färdig ut och klagade över sin ömmande näsa. 

Men annars var det ett finfint födelsedagskalas med många fina presenter, bland annat en solsäng som jag hoppas att jag får god användning för i sommar. Nu önskar jag mig bara lite sol och värme!