Gott slut och gott nytt år!

Så har det blivit dags att blicka tillbaka och summera året som gått.

Det har varit ett händelserikt år med många förändringar i mitt liv.

I januari åkte jag skidor för första gången i mitt liv. En händelse som ska upprepas över trettonhelgen då jag och J åker till Sälen. Men då blir det skidskola för mig och det ser jag fram emot!

I mars blev jag singel efter ett nästan två år långt förhållande och jag tröstade mig genom att införskaffa min gode vän Kermit. En illande grön Kawasaki ER6F som mina svåger och hans bror pimpade och modifierade till perfektion.

I maj fyllde Ebba tre och hade sedvanligt födelsedagskalas med bamsig tårta. Hon fick bland annat en stor pool i födelsedagspresent och det passade det lilla vattendjuret utmärkt! Sommaren förflöt med underbara MC-turer, härliga helger i Björkäng med mycket grillning, sol och bad.

I juli åkte jag och familjen till Danmark och hade en ljuvlig vecka tillsammans, och i augusti övergick vänskapen till J i något djupare. Vi åkte båt i skärgården, fikade på öarnas glasscaféer, gick ändlösa promenader utan mål, tog långa bilturer ut på landet och bara njöt av varandras sällskap... Att huset han bodde i råkade ha en stor vildvuxen trädgård i behov av omsorg gjorde inte saken värre. Jag fick mitt hungrande trädgårdsbehov väl fyllt!

I slutet av augusti reste jag till Kreta med tjejerna och förlängde sommarens sköna värme. Det var härligt men när man är nykär är man aldrig riktigt närvarande, och det var med stor glädje jag återsåg J när han hämtade mig på flygplatsen!

Hösten har väl aldrig gått så fort som i år. Ganska snart stod det klart att min lägenhet på Guldheden i det närmaste alltid stod tom eftersom jag i praktiken bodde ute på ön.

Mina möbler flyttar in i huset om några veckor, och en andrahandshyresgäst får förmånen att bo i den fina tvåan som jag mentalt redan lämnat.

Det visste jag inte i början av 2010, att jag både skulle få man, hus och katt innan året var slut.

Nu hoppas jag bara på ett händelserikt och fantastiskt 2011. Gott slut och gott nytt år på er!

Nu är glada julen slut slut slut!

Så var det mellandagar och tillbaka till arbetet.

Julen firade vi mest på resande fot kändes det som. Först till Rydaholm i Småland, sedan till Klågerup i Skåne och sist till mina gamla hemtrakter Borås.

Men det har varit en bra jul! Väldigt stämningsfull, med mycket snö, god mat och dryck och härliga galna färder på fyrhjulingen genom de småländska snödrivorna. Detta åkdon som numer ersatt häst och släde med tillhörande bjällerklang. Nu är det ett dämpat rasslande av snökedjor som dränks i det stabila motormullret och blandas med förtjusta små utrop från passageraren bakpå.

Jag kände mig som ett barn igen och kunde inte låta bli att dra omkull J i den djupa snön som gick oss långt över knäna. Han gav givetvis igen ganska omgående när jag var oförberedd och jag stöp som en fura ner i det mjuka vita. Men det straffade sig också genom att han, en stund senare, blev praktfullt mulad med mycket snö innanför jackan. Barnsligt, jag vet, men ack så roligt!

Granen

Det har väl knappast undgått någon att jag är en riktig julälskare Jag myser framför brasan, slår in julklappar och kokar knäck till smäktande toner av Bing Crosby. Pyntar och plockar, städar och gör fint. Plötsligt förvandlas jag till en Stepford-wife med tusen projekt igång samtidigt, allt för att sträva mot perfektion. Ja, den perfekta julen!

J låter mig hållas. Småler bara lite åt min iver och tröstar mig när jag bryter ihop i stressrelaterade kollapser och osammanhängande ylar att jag inte hinner.

Jag ska ju koka skinka och grönkål, göra kola och slå in i cellofan, handla de sista julklapparna och finurla ihop fiffiga rim, montera ihop pepparkakshuset och gärna baka sju sorters kakor...

Olägligt nog beordrades jag att inställa mig i Hufvudstaden för en utbildning måndag och tisdag... I JULVECKAN!!!

Om jag inte tuggat sönder mina fingrar tidigare så kan jag nu meddela att jag skriver med såriga, köttiga tentakler.

Nåväl. Igår kom vi äntligen iväg för att köpa en gran. Lycka! Jag har aldrig tidigare haft plats för en gran så jag har fått glädjas åt andras.

Det där med gran är roligt. Hemma hos mina föräldrar var det mamma och jag som brukade köpa gran. Pappa blev fråntagen det uppdraget ett år när han kom hem med ett skrangligt beläte som saknade grenar på ena sidan. Han förstod inte alls varför familjen klagade, den sidan kunde ju ändå stå vänd in mot väggen(...)

Om jag inte minns fel åkte vi faktiskt och köpte en ny gran det året...

De senaste åren har de under mina vilda protester begagnat sig av en plastgran. Urrrk! Hädelse säger jag! En sådan skabbig tingest kommer aldrig att komma innanför min dörr.

Så det var med spänd förväntan (och i mitt fall även med spända käkar) som vi anlände till de lokala granförsäljarna för att hitta den perfekta granen. Inte för stor, eller för liten, inte för gles eller pinnig i toppen, inte för ihoptryckt eller osymmetrisk... Förvånade nog hittade vi en bara efter några minuter. Den var inte perfekt men den var fin ändå.

Den kvällen frossade jag i julmys. Att klä granen är lite heligt och något som hela familjen gör men det blev inte riktigt som hemma. J gjorde lite halvhjärtade försök att tillfredsställa mina önskemål om delaktighet, och katten var som vanligt mest i vägen och dängde till julgranskulorna med tassen. Men det gjorde inget. Jag var lycklig, och granen blev väldigt fin.

Rimmare

Jag gillar att rimma på mina julklappar. En klyftig, underfundig versrad eller två, framkallar leenden och nyfikenhet under paketöppningen. Men det ska vara något smart, som inte i förväg avslöjar paketets innehåll.

En av jularna när jag fortfarande bodde hemma hade jag ansträngt mig så till den milda grad och rimmat på alla julklappar. Jag var nöjd med mig själv, men lite misslynt över att min familj inte delade min entusiasm och själva kom på bra rim.

Min ömma moder gjorde då ett tapper,t men tämligen misslyckat försök. På julafton överräckte hon glatt ett ganska tungt paket med en liten vers på. Jag läste, skrattade och gratulerade henne till ett gott försök men förklarade att man inte kan avslöja innehållet på ett så banalt sätt. Versen löd nämligen: - Om du denna brukar, kan du få släta dukar...

Hon hade lika gärna kunnat skriva: - Här har du ett strykjärn...

Men vi fick oss ett gott skratt allihop.

julklappsjakt

Julklappsjakten är i full gång och det kräver sannerligen sin man eller kvinna!

Jag gillar inte önskelistor för vuxna. Det känns bara som att byta pengar när man önskar sig något man ändå kan köpa själv.

Men när man var liten, utan egna pengar var det strålande bra! Såväl rimliga som orimliga önskningar plitades omsorgsfullt ner på en lista och lämnades till mamma för vidare leverans till tomten.

Nä nu ljuger jag faktiskt. Jag visste redan tidigt att det där med tomten var påhitt. Min illusion om den fete mannen i stort skägg med säck på ryggen krossades en jul när jag var tre år gammal. När tomten skulle böja sig ner och hämta upp ett paket ur säcken tappade han helt sonika ansiktet! Alltså; tomtemasken åkte av och blottade min egen ömma moder. Minns inte om insikten väckte vare sig ilska eller bestörtning eller kanske rentav rädsla men därvid blev det; tomten fanns inte på riktigt.

Nåväl; när jag var barn var det alltid spännande att på julafton få veta om ens innersta och högsta önskningar besannats eller inte. Att jag inte skulle få en häst eller hund som vanligtvis toppade listan begrep jag nog, men det fanns ju andra saker där sannolikheten var tämligen låg att önskningarna skulle infrias.

Två sådana julklappar minns jag alldeles särskilt.

1982 var jag fem år gammal och ville så förfärligt gärna ha en cykel. Jag längtade efter att få cykla som min äldre syster men förstod samtidigt att en cykel var en väldigt dyr sak.

Men på julaftons morgon när jag vaknade och sprang in till granen så stod den där! En fin ny och glänsande blå cykel. Jag var överlycklig och ville genast börja cykla. Inomhus och med långt nattlinne svepande kring benen...

Året därpå hade My Little Pony nått mig. Några av er kanske minns de söta små hästarna med långa manar och svansar i kulörta färger. Jag hade flera stycken och byggde hus åt dem i min

bokhylla.

De hade små sängar med filtar och mattor på golven. Men det jag egentligen ville ha var slottet! My Little Pony-slottet var rosa med blå tak på tornen. Porten var gul och fungerade som en vindbrygga. Med snören kunde man fira ner den och välkomna gäster in i den rosa härligheten. Det var en dröm för en liten flicka, och helt ouppnåelig. Slottet kostade nästan 500 kronor. Det var fasansfullt mycket pengar och mina föräldrar kunde inte förstå att det enda jag ville ha den julen var en bit plast i rosa och blått.

Jag tjatade och tjatade och se; till sist bar det frukt. Envisheten segrade, mina föräldrar föll till föga, och gjorde mig till ett väldigt lyckligt barn.

Jag minns fortfarande den smått euforiska känslan när jag slet av pappret från den stora papplådan och såg de fina bilderna på sidorna. Lyckan var total, och mina ponnyhästar fick genast flytta in i slottet tillsammans med den lilla violetta draken Elliot. Hade jag kunnat ha med mig slottet i sängen så hade jag sovit med det under armen. Den julen glömmer jag aldrig.

Se upp i backen!!

I måndags kväll var det en riktigt sagolik skymning. Snön låg gnistrande vit som ett täcke, trädens grenar tyngdes ner av ett tjockt lager vinterpäls och solen sjönk ner bakom bergen.
Det var fortfarande ljust när vi gick ut på promenad. Stadens avlägsna ljus reflekterades i snön men det var helt tyst. Vi hade snowracern på släp när vi knegade uppför backen in i skogen. Snön låg djup och vi pulsade på. Blev varma och andfådda men förtjusta över allt det vackra. En magisk kväll!

Uppe på toppen av backen slängde vi oss på snowracern och tog fart. De mörka granarna susade förbi och det gick fortare än vad vi trott. Backen svängde i 90 grader och vi tog kurvan i fullt ställ under skräckblandad förtjusning. Tårarna rann utför kinderna av fartvinden och med hjärtat i halsgropen insåg jag att åkdonets styrförmåga var nästintill obefintlig. Galet, men kul!!

När vi väl fick stopp hamnade vi i en hög tjutande av skratt.

Vi konstaterade att det kunde ha gått riktigt illa, men att vi legat på rätt sida marginalen. Inte helt olikt våra MC-turer i somras.

Sedan tog vi en promenad i elljusspåret, pulsade fram under tystnad och bestämde oss för att spara den där magiska kvällen i minnet. Snön började åter falla och flingorna smälte på ögonfransarna. Vi vände hem. Väldigt lyckliga...

Första advent

Idag är det första advent.

En alldeles fantastisk första advent. I nästan alla fönster lyser stjärnor och adventsljusstakar och för att toppa mysfaktorn så snöar det! Härligt!

Vi dricker glögg, äter pepparkakor och lussekatter och bara myser i soffan.

Lussekatter ja... Jag gillar mina lussekatter utan saffran. Stopp! skriker vän av ordning, UTAN saffran!? Och ja, just det. Jag gillar inte saffran. Jag tycker i likhet med min mor att det smakar näsblod. Men då är det väl inga riktiga lussekatter tänker ni, och jo; det är det visst!

Bara lite mindre gula och väldigt mycket godare!

Om man nu kunde få folk att inse att det är en styggelse att stoppa in russin i dem så vore allt toppen. Russin är en dekoration som går bra att peta bort men det är inte ok att blanda i det i degen! Urrrk!!

Men jag kan leva med det en dag som idag. En fantastisk första advent!

Fröken katt

J har en katt. En väldigt trevlig och personlig katt.

Saga är ung, bara ett år och fortfarande tämligen lekfull. På kvällen sträcker hon ut sig i soffan på sin inmutade plats och dåsar, kisar med ögonen och spinner. Hon slumrar och utstrålar ett fantastiskt lugn, endast med avbrott för matpauser. Hon sträcker lättjefullt på sig, tvättar sig noga och studerar omgivningen en stund. Hoppar ner från soffan med ett elegant skutt och strövar med hög svansföring in i köket. En kort stund senare hör man ett kraftigt knastrande från matskålen. Jag visste inte att kattmat var så högljudd...

Vid läggdags kommer hon tyst, på mjuka pälsförsedda tassar, och hoppar upp i sängens fotända. Efter ett varv, ibland två lägger hon sig ner och inleder kvällsbadet. Hon tvättar sig minutiöst. Överallt och länge. Sträcker ut sin smäckra kropp och blir nästan dubbel så lång. Sedan spinner hon...

Fröken katt tycker om att bli kliad bakom öronen och käkarna, under hakan och ovanpå huvudet. Men inte på kroppen. Om man stryker henne över pälsen tittar hon förebrående på en, suckar och börjar tvätta sig. Förtretad över att blivit nedsmutsad, eller rufsad i pälsen av en människohand.

Hon sover ihoprullad som en liten boll men vaknar på natten och är hungrig. Hon hoppar ner med en tyst duns, släntrar ut i köket och äter igen. Krasandet fortplantar sig i tystnaden. Sedan kommer hon tillbaka, hoppar upp och kliver omkring på täcket för att hitta den perfekta platsen. Tvättar ansikte och tassar efter sin nattliga måltid.

På morgonen är hon extra gosig. Hon gäspar stort och blottar sina huggtänder som det rovdjur hon faktiskt är. Men hon påminner mer om ett kramdjur. En trött, varm och gosig pälsboll som spinner som en liten motor. Tills hon får nog av kelande och resolut lämnar rummet.

Saga har en egen dörr, men går helst igenom huvudentrén. Hon sitter fint i hallen med svansen ringlad runt tassarna och väntar på att personalen ska öppna för henne. Hon kikar ut och vid blöt väderlek vänder hon upp sitt lilla huvud och blänger missnöjt på människan som öppnat dörren. Kikar ut och tar trevande några steg ut på trappan. Hon avvaktar några sekunder innan hon tvärvänder och smiter in igen. Istället går hon in på toaletten och använder kattlådan som annars står orörd. Hon tvättar sig noga efter besöket, äter lite till och återgår sedan till sängen för att åter dåsa bort en stor del av dagen. Hon måste samla krafter för att hälsa människorna välkomna när de kommer hem från jobbet. Och kanske är detta en sådan dag då hon fångar en mus som hon i triumf bär in i huset och stolt förevisar sina människor.

Bilen bakom

I morse var jag lite sen när jag körde till jobbet. Lite sen och lite disträ. Jag satt helt enkelt och tänkte på annat när jag upptäckte attt jag befann mig i fel fil. Ingen fara, jag gasade på lite, hittade en lucka, blinkade och körde in. Jag hann nästan få in hela bilen när det slog om till rött. I samma ögonblick som jag stannade hängde sig bakomvarande bilist på tutan med all sin kraft. Upprepade gånger!

Vadfalls!?

Jag vill bara be att få påminna den vakne läsaren om att jag inte på något vis med våld trängde mig in i filen, jag var endast lite sen och jag kan möjligen även sträcka mig till att medge ett viss mått av oplanerad körning.

Men mannen (!) i bilen bakom var inte redo att förlåta ett sådant allvarligt brott i morgontrafiken. Han hängde sig återigen med all sin kraft på sitt signalhorn och körde obehagligt nära min spoiler för att inpränta sitt missnöje och mitt fatala misstag...

Men nu var den här situationen ändå utredd tänkte jag efter några hundra meter, men icke! Nu hade karln verkligen retat upp sig på allvar och lekte stroboskop genom att flippra av och på med helljuset under en halv minut...

Nu började jag bli lite fundersam och lite bekymrad. Var det en galen man i bilen bakom? Skulle han preja mig av vägen, slita upp dörren och slå mig på käften? Jag sjönk ner i sätet och försökte se lite söt och förvirrad ut men när han körde upp i filen bredvid blev det lite väl frostig stämning och jag vände resolut bort huvudet...

Jag mötte inte hans ursinniga blick, men jag skymtade ett högrött ansikte bakom rutan. Möjligen förekom det även hyttande och fingervisande...

Nåja! jag hoppas att han har lugnat ner sig nu. Det är inte bra för hjärtat att reta upp sig på det där viset!

Konsten att räcka till

Ibland har jag så dåligt samvete.

Jag skulle så gärna vilja vara så mycket. En god medmänniska, arbetskamrat, företrädare, dotter, syster, moster, vän, partner. Men tiden tycks inte räcka till. De goda föresatserna att höra av sig, ses, umgås, prestera och leverera, urholkas och strandar så småningom i ett stressande, hetsande och toppas slutligen av ett utsmetat dåligt samvete som en klistrig glasyr...

Lider jag av "Duktig-flicka-syndromet"?

Jag vet inte, men jag vet att det inte är det minsta tillfredsställande att känna såhär. Att aldrig riktigt räcka till. Att mest bara vara lite, eller nästan.

Jag vill känna att jag har kontroll. Och när jag har det; kunna slappna av och lukta på blommorna. Ta dagen som den kommer och vara nöjd.

Det är så mycket man måste, eller kanske borde... Jag får återigen ta mig själv i örat och konsultera mina tidigare inlägg i frågan. Sanningen är att man måste bara två saker; välja, och dö. Det är de enda två saker man inte kommer undan i livet.

Men om man väljer allt och tiden inte finns. Hur blir det då? Hur ska man kunna prioritera och sänka sin ambitionsnivå, och vad i hela fridens namn ska man prioritera ner? Jobb? Familj? Vänner? Boende? Fritidsaktiviteter?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste ta mig en ordentlig funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Stressar det mig mer att välja bort eller prioritera ner något, än att göra allt, och sno runt som en förgiftad råtta? Jag vet faktiskt inte, men om någon har tips på hur man multiplicerar sig så är de välkomna!

Livet från andra sidan bordet

Allt reder sig.

Under den devisen har jag försökt att leva mitt liv de senaste åren. Ända sedan jag för länge sedan var och lyssnade på en föreläsning av komikern Anna-Lena Brundin.

Det är en anmärkningsvärt klok kvinna. Hon sa något som jag sedan dess har burit med mig och försöker att agera utifrån. Nämligen:

- Om ett problem har en lösning så är det inget problem. Om det inte har en lösning, kan man bara skita i det!

Klockrent eller hur?

Smaka på den formuleringen, och applicera den på valfri situation i livet. Varför oroa sig och älta i onödan? Varför blicka bakåt istället för framåt? Varför inte leva här och nu? Just precis nu. I den här stunden...? Om du har makten att lösa problemet, så gör det! Prata inte bara om det!

Allt reder sig, och just nu känns livet ganska bra. Jag har de fyra benen på bordet som jag tidigare skrivit om; Arbetslivet, Boendet, Hälsan och Sociala relationer.

Om något falerar kan bordet ändå hållas uppe, men utan stabilitet. Om två ben fattas, kan bordet inte stå någon längre stund. För de som verkligen befinner sig nere på botten i det svarta hålet, för de som bara har ett, eller inte något endaste ben på sitt bord, är det ohållbart... Fyra stabila starka ben. Balans i livet. Förnöjsamhet. Lycka.

Jag är lycklig men inte helt frisk.

Som en annan klok man sa: - Den som är frisk har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en...

Men jag kommer att bli frisk även om det tar tid. Och jag har tre andra starka ben på mitt bord.

Från himmel till helvete

Visst är livet föränderligt. Det är märkligt hur fort ens tillvaro kan ta en helt annan vändning och ibland helt ställas på ända.

Som för mig... Från den smygande lyckan, lite osäker men ändå varm och mjuk. En förtröstan och en glädje i att ha funnit någon som så omedelbart kändes så rätt. Till oro, smärta och uppgivenhet. Vägen är så kort, mellan total lycka och kompakt mörker...

Nej jag är inte döende. (Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga) Och nej, jag är inte dumpad eller bedragen. Men jag har ont. Och jag mår inte bra.

För en månad sedan mådde jag bra. Jag var lycklig och frisk... Nu är jag sjuk. Om man är sjuk blir man med stor sannolikhet också olycklig. Men jag har något värdefullt. Ett litet ljus i mörkret. Jag har någon som delar min sorg, någon som håller om mig och tröstar mig när det känns för jävligt och det är jag tacksam för.

Men jag är inte längre jag...

Jag som i vanliga fall är glad och positiv. Ser ljust på livet och skrattar ofta. Jag som har svårt för människor som bara beklagar sig och ältar. Som gnäller över krämpor och tigger om att bli ömkade...

Nu är jag själv på väg dit. Vad ska jag säga när någon frågar hur jag mår? Jag berättar hur jag mår... Och när jag är själv grinar jag. Tycker livet är orättvist.

Undersökningarna är vidriga! Man är utelämnad, ångestladdad, nervös, orolig och ledsen. Att en främmande människa ska se och peta på en DÄR...

Skammen är nästan värst... Om man har ont i huvudet, ryggen eller i hjärtat kan man prata om det, men när det kommer till det allra privataste tar det emot... Det är inget man vill diskutera vid fikabordet på jobbet... Bara något man tiger om, och lider i ensam... Som ett dubbelt straff...

Trist att ha tråkigt

Kommer ni ihåg hur det var att vara barn? Jag minns det tämligen väl. (Troligtvis därför att det inte var så länge sedan jag var barn, eller...? Nähä, inte det!)

I vilket fall som helst, så minns jag speciellt hur det var när fantasin tillfälligt tröt och man inte för sitt liv kunde komma på något att göra. Hur frustrerande det var att vara helt sysslolös och grinig. Och det medförde såklart ett ganska intensivt tjatande på den ömma modern:

- Mamma jag har trååååkigt!!

Inte blev det festligare för det, mer en lätt irriterad stämning och tunga suckar med ett gott råd från hjärtat:

- Du får väl hitta på något!

Kära nån så dumt sagt... Om jag hade haft inspiration så hade jag ju givetvis för länge sedan sysselsatt mig själv, och inte behövt hjälp från övriga familjen.

Nu var jag inte så ihärdig i mitt tjatande för min mor kom ofta med tämligen ointressanta och rentav skamliga förslag, som att jag skulle städa mitt rum eller på annat sätt bidra till hemmets skötsel och det var ju inte tråkiga eller jobbiga saker jag ville ha att göra.

En dag kom jag på den briljanta idén att tillverka en idébox. Helt enkelt en plåtburk, en gammal kakburk tror jag att det var, som jag sedan fyllde med små lappar. På lapparna skrev jag allt jag kunde komma på. Cykla, ringa en kompis, leka affär, rita, skriva en berättelse, plocka blommor, pyssla, rasta kaninen, rota i syrrans rum osv. Mycket påhittigt!

När jag blev uttråkad och rastlös tog jag således fram min burk och drog en lapp. Ett utmärkt sätt att fördriva tiden för ett barn.

Idag är det sämre beställt. Vi är så bortskämda med upplevelser, känslor, syn- och hörselintryck och annan stimuli och när det blir tomt uppstår en frustration som är svår att matta.

Där är jag nu... Jag har trååååkigt!!!

Jag vill ha en boost, ett lyft, en kick. Förnyelse och må-bra-känsla. Allt för att förtränga att det är höst och det enda roliga man har att se fram emot, är jul om sisådär tre månader...

Skinnbrist i skohyllan

De senaste åren har det öppnat upp en hel del skokedjor runt om i stan. De är stora, syns ofta i diverse reklamsammanhang och deras koncept går ut på att sälja billiga skor.

Att tillverka skor i skinn är dyrt, att göra dem i konstläder eller syntet måste vara tok-billigt. Hur kan man annars sälja ett par vinterstövlar på 199 kr?

Men frågan är hur varma och sköna de där stövlarna är när kvicksilvret kryper ner under nollan.

Min teori är: Inte det minsta varma!

Jag har, som mina läsare vet, under åren utvecklat en mild sko-fetischism vilket genererat ett ganska ansenligt antal skor i min klädkammare. Som jag tidigare påpekat köper jag sällan riktigt dyra skor, men billiga pjucks hittar desto oftare hem till mig. Men ingen regel utan undantag och när det gäller stövlar är jag noga med att det ska vara skinn. Riktigt äkta skinn. Mina klassiska svarta stövlar med höga skaft och låg klack har hängt med i många år nu. Jag har klackat om dem ett flertal gånger och även bytt dragkedja på dem. Allt för att förlänga deras existens. Tyvärr har de ändå en begränsad livslängd och redan i vintras sjöng de på sista versen...

Jag är väl medveten om att man måste vara ute i extrem god tid för slika inköp och därför begav jag mig ut samma dag lönen landat på kontot för att inhandla ett par nya. Jag hade såklart redan recognoserat och konstaterat att det där med skinn inte längre är självklart i skobutikerna. Ett flertal av dem hade ett litet undanskymt hörn för skinnstövlar och boots och resten av hyllorna dignade av billiga skitskor (Ursäkta uttrycket)

Till sist landade jag på Jerns, en butik där konstgjort är sällsynt och priserna därmed ganska höga. Där fann jag dem.. Ett par svarta klassiska stövlar i skinn med tre spännen på skaftet av ett märke som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle köpa. Håll i er; ett par Ecco!

För mig har Ecco alltid varit fula nörd-skor för människor med fel på fötterna, men nu har de verkligen hottat upp sig och insett att bekväm kvalitet inte behöver vara skitfult. Gilla!

Löning!

Visst är det ljuvligt när dagen D infinner sig? När det rasslar till på det ökentorra kontot och slantarna rullar in? Härliga tider!

Magnus Ugglas gamla dänga "Kung i Baren" är faktiskt inte så långt från verkligheten. I alla fall har jag ett uppdämt behov som fullständigt briserar när lönen kommer. Och om man studerar folklivet på stadens gator runt den 25:e så har jag många bröder och systrar som reagerar på liknande sätt.

För en kort stund känner jag mig rik och frikostig. Unnar mig det där extra och tänker inte så mycket på vad det står på prislappen. - Åja försök inte, säger ni nu. Du är ju för sjutton fullblods-knalle och en sådan slösar minsann inte hämningslöst.

Nej, det gör jag inte, men jag är ännu mer mottaglig för bra priser, rea och erbjudanden utan att för den sakens skull pruta.

Ni vet väl vad de säger? Smålänningen frågar:

-Hur mycket kostar det? Och Knallen frågar:

- Hur möcke sa ja betala?

Jag fyndar hjärtans gärna, men så mycket Knalle är jag inte, så att jag kan förmå mig att be dem "göra något på priset" eller fråga om det är deras "bästa pris".

För mig går kvantitet ofta före kvalitet. Jag är ingen slösare, så faktum är att jag hellre köper två billiga par skor av lite sämre kvalitet än ett enda par dyra fina skor till samma pris. Därför äger jag inte så många s.k "Märkesvaror" Jag vill inte bara ha råd med ett plagg när jag kan få tre!

Det är ju inte alltid som pris och kvalitet hänger ihop, och ibland tycker jag att det blir löjligt när alla springer runt i likadana svindyra jackor, tröjor, jeans och skor, med mer eller mindre framträdande märken på, bara för att det är just en märkesvara. Inte för att den är bättre eller ens snyggare än andra...

Tramsig märkeshysteri om ni frågar mig...!

Så nu mina vänner, blir det shopping i helgen. Härliga tider, som sagt!

Höstens intåg

Efter en fin sommar med mycket sol och bad och en underbar resa till Kreta tillsammans med vännerna, är sommaren nu officiellt till ända...

Hösten tassar obönhörligt närmare och för varje dag förefaller trädkronorna aningen gulare.

Det regnar alltsom oftast, och som det gärna gör på västkusten; på tvären.

På jobbet är det som det alltid är på höstarna; full fart, och även om jag tycker att det är vansinnigt roligt, så börjar det intensiva tempot sätta sig i huvudet, och inte minst på händerna. - Hur då? undrar den vakne läsaren. På händerna!?

Och jo, det är så här: När jag är uppe i varv, peppad och lite småstressad har jag en ful ovana att bita på nagelbanden... Det ser illa ut, jag vet, och det gör infernaliskt ont med de där sönderslitna fingrarna där jag ibland lyckats gnaga så effektivt att köttet ibland är blottat.

Andra människor biter på naglarna när de är stressade, men jag måste tugga på fingrarna...

Man kan lätt se mitt inre tillstånd genom att studera mina händer, om jag inte gör som jag brukar och försöker gömma dem...

Om bara några veckor är det dags att stoppa in dem i ett par handskar eller vantar, och ingen behöver se eländet, och så blir det ju extra svårt för mig att utöva min självpåtagna kannibalism.

Tillbaka i verkligheten

Semestern är över. Finito, over and out.
Fyra härliga veckor har det varit, fyllda av sol, salta bad, grillning och goa turer med Kermit och vännerna från Sporthoj.
Min första vecka tillbaka i verkligheten har varit helt OK. En viss förvirring infann sig den första arbetsdagen, med avseende på lösenord, pinkoder och var någonstans jag hade gömt passerkort och jobbmobil, men det löste sig så småningom.
Även sommaren börjar lida mot sitt slut, men med en dåres envishet vägrar jag acceptera detta trista faktum och förlänger helt enkelt årstiden genom att åka till Kreta tillsammans med några vänner. På fredag om en vecka bär det av till Almerida Bay för ännu en vecka fylld av sol, bad, god mat och dryck. Inte dumt alls!
Med samma envishet använder jag ännu mina sommarkläder och fnyser föraktfullt åt butikernas fläskiga marknadsföring av höstens klatschiga modefärger; grått och svart... Visst fryser jag, men jag vägrar att ikläda mig hösten förrän det är absolut nödvändigt... Augusti är en sommarmånad ända in i oktober, så det så!

I sommarens soliga dagar

Halvtid i semestern och således två härliga fria veckor kvar.

Första veckan var jag tillsammans med familjen i Danmark. Närmare bestämt i Saeby. En underbar liten stad ca 1,5 mil söder om Fredrikshamn.

Det var fyra härliga dagar fyllda av sightseeing, god mat och dryck och många skratt.

I övrigt har jag inget särskilt inplanerat. Jag tar dagen som den kommer. Bestämmer aktiviteter utifrån väder och vind. Det har redan blivit en del tid nere i Björkäng och det är ju också ljuvligt att vara där. Nu har det inte varit några lugna och stillsamma dagar eftersom hela tjocka släkten varit där samtidigt och då blir det trångt! Men jag gillar det. Jag är glad över att jag har en familj. En vän till mig berättade för inte så länge sedan att han förlorade båda sina föräldrar i cancer under loppet av ett år när han var 18... Hur reser man sig ur något sånt? Men man kanske blir stärkt i någon mån. Han är en av de mest positiva och inspirerande människor jag känner.

Respekt!

Tiden lider, och jag med den...

I lördags fyllde jag år. Igen...

Man gör ju det varje år. Lägger ytterligare en milstolpe bakom sig. Födelsedagar som borde vara ljusa tilldragelser, fyllda av fest och firande, har för mig blivit dagar för reflektion och återblickande. Och tyvärr; dagar fyllda av melankoli och stundom självömkan.

Jag har fram tills nu aldrig haft åldersnoja. Inte funderat nämnvärt över min ålder och vart i livet jag befinner mig. Inte förrän nu...
Jag som brukar vara en positiv och glad person, som inte oroar sig i onödan, inte ältar och tänker på vad som kunde varit. Nu är jag där ändå.

När vännerna sedan flera år är etablerade par, börjar bilda familj och köpa hus. När du på festen inser att du är den enda singeln kvar i gänget. När din bästa killkompis försvinner ur ditt liv på grund av en tjej. När det börjar ta emot och värka i käkarna varje gång du måste le glatt och svara på den imbecilla frågan: - Och hur går det med kärleken?

Det är då jag vill sluta le och bara skrika:

- Det går inte alls fattar du väl! Det är därför jag är ensam!

Men så kommer det en ny dag. Med nya möjligheter. Då man kan resa sig ur gruset, damma av sig och köra på ett tag till utan att bry sig. Tills nästa dipp...

Med vännerna på landet

Föregående helg var synnerligen trivsam. Jag hade kört ut mina stackars (...) föräldrar från sommarhuset och bjudit ner några vänner för en helg med sol, bad, lekar, god mat och dryck. Det var en fantastisk helg, och jag påminns åter om hur kära mina vänner är mig. Hur roligt man kan ha tillsammans och hur lätt det kan vara när man gör saker ihop med andra.

Så tack till er; som bidrog till att göra helgen så lyckad, och till er som inte var där; hoppas att ni prioriterade rätt. :-)

Blötdjur

I helgen var hela familjen på landet.

Det är bara fem minuters promenad till havet, men förra året när vi var på stranden ville Ebba absolut inte gå nära vattnet. Hon satt i sin vagn och vände demonstrativt bort huvudet från det stora blöta, och struntade högaktningsfullt i alla förslag om att åtminstone bada fötterna.

I år var det annorlunda. Hennes sysslingar skuttade tjutande i vågorna och när hon såg det ville hon gärna gå i. Först lite försiktigt plaskande och sedan, blev det bad på riktigt!

Jag tog henne i handen och tillsammans vadade vi ut. Hon pep förtjust när vågorna slog in över knäna och sedan resten av kroppen, och sedan ville hon inte gå upp. Efter ett tag, började hon anta en lätt blå färg på läpparna men hon nekade ihärdigt till att hon frös. När ungen började hacka tänder insisterade jag på att vi skulle gå upp, men hon ville fortfarande inte. Till sist började jag själv bli lite nedkyld och undrade om vi inte kunde gå upp för min skull. Hon tittade på mig, log och sa:

- Du får stå ut.

Men mostern stod inte ut. Hon tog ungen på ryggen och galopperade in mot stranden och det var lyckligtvis nästan lika roligt som att bada.

Resa bokad!

I slutet av augusti åker jag till Almirida Bay på Kreta tillsammans med några vänner. Det känns kul att ha något att se fram emot, och Kreta har jag inte varit på sedan 1996...

Då var jag där med mamma, pappa och mormor. Vi bodde i Chania, en söt liten hamnstad med vitkalkade hus, små slingrande gränder och mysiga tavernor.

Mina kära föräldrar är vana resenärer, men när de är ute och reser så är det sightseeing som gäller. Aktiviteter i det oändliga... Man ska uppleva och se så mycket som möjligt på den ynka stackars veckan man är där... Sola och bada är för dem helt ointressant.

Detta hetsiga sätt att semestra passar inte mig så bra. Jag vill ha båda delar. Kanske hyra en bil, köra runt själv och upptäcka nya platser, eller följa med på en, möjligen två guidade turer. Sedan är jag nöjd. Resten av tiden vill jag slappa vid poolen eller på stranden. Jag vill dricka paraplydrinkar, äta glass och läsa böcker, bada, ligga och tänka på ingenting, ja; bara vara.

Vara spontan, fågelfri och leva i nuet. Det är semester för mig!

Omvänd Midas hand

Jag är inne i ett synnerligen dåligt flow just nu... Allt jag rör vid tycks rasa...

För en vecka sedan havererade min dator och vägrade plötsligt att öppna några program. Ett återkommande felmeddelande påstod att DLL-filen var en felaktig minnesavbildning... (Nä, jag vet heller inte vad det betyder, men efter vad jag förstår, har något viktigt som bör fungera kraschat)

Sedan dess har jag försökt leta information om vad det är för fel, och hur man åtgärdar det utan att behöva rensa hela hårddisken vid en ominstallation. Sjävklart har jag inte gjort några backup-kopior på foton, musik etc. Många gånger har jag tänkt tanken att jag nog borde, men därifrån till att köpa en extern hårddisk och dra över allt... Ja ni förstår...

Tänk så mycket man borde, och hur ledsen man kan bli när man inser följderna av att man aldrig gjorde...

Nåväl, att datorn klappade ihop fick mig att känna mig socialt avstängd. Jag förstod inte hur stor del av mitt liv jag tillbringar vid min laptop. All kommunikation och information som jag tidigare åtnjutit som en självklarhet i vardagen, försvann som i ett trollslag. (Eller snarare ett slag i magen...) Jag blev nedstämd, och kände mig ensammast i hela världen.

Samtidigt reflekterade jag över vad som skulle hända om även telefonen dog; min enda livlina ut till yttervärlden...

Jag borde ha varit med vaksam på vad jag tänkte, och hur jag sedan agerade.

Igår var det utgång på schemat och efter fixande och trixande blev det lite bråttom till bussen. In i badrummet en sista gång för att sätta fast ett par extra klämmor i håret och vips, så hade jag sopat ner telefonen, som låg på kanten av handfatet, rakt ner i toaletten...

(Ja det var spolat men det hjälper inte upp historien...)

Jag stirrade ner i stum fasa och förstod först inte vad det var som låg där nere. En millisekund senare kastade jag mig ner och försökte hysteriskt fiska upp telefonen. Det kändes som en evighet innan jag fick tag på den och kunde torka av den hjälpligt...

Alla ni som har givit era telefoner ett bad vet hur dåligt den brukar reagera på det... Min var inget undantag... I början såg allt OK ut, men en kort stund senare började skärmen flimra hysteriskt och jag kunde konstatera att jag hade fått mig ett mobilt stroboskop... Jag försökte starta om den men inget fungerade. Lampor som inte ska lysa lös, tangenter som ska vara låsta var klickbara, koder som knappades in blev till andra koder... Kort sagt; några försök senare var luren stendöd. Fuktig och stendöd!

Då ville jag nästan bryta ihop och skrika, men det hade jag inte tid med för bussen skulle inte vänta...

Jag bestämde mig för att strunta i det jag ändå inte skulle kunna påverka just där och då, och drog som planerat ut på stan.

Man skulle kunna tycka att jag drabbats nog, men ödet hade något helt annat i bakfickan... Efter en härlig helkväll några timmar senare, var det dags att ta en taxi hem. När bilen stannade nere på gatan utanför min port, började jag leta igenom fickorna efter mitt etui med kort och pengar. Det var borta...

Nu ville jag börja grina... Jag hade fått nog... Fanns det då ingen rättvisa här i världen? Jag bad taxichauffören att vända tillbaka till stället vi lämnat för att se om jag tappat det där inne. Det blev en färd med ont i magen och bakis-ångest. Väl utanför kastade jag mig ur bilen och in genom entrén. Sprang fram till soffan där vi suttit och bad de stackars kvarvarande gästerna att vänligen lyfta på sina rumpor så att jag kunde leta. Och där...! I ena hörnet mellan soffkuddarna; där var det!

Lyckan var total och jag kramade den lilla svarta rektangeln hårt i handen när jag glatt skuttade ut igen. Vid det laget hade jag fullständigt glömt bort min sura telefon i den totala glädjen över att ha kvar bankkort, körkort och trehundra kronor i sedlar... Nöjt strosade jag uppför Linnégatan och hoppade på en buss som så lägligt stannade nära hemmet.

Det var gryning. Solen steg, och de kyliga morgondimmorna vek undan. Fåglarna flöjtade och sjöng i den milda, tysta sommarmorgonen.

Och telefonen...? Den lever... Knappt. Efter att ha blivit behandlad av hårtork och upprepat milt våld. Och datorn? Har jag lånat en så länge, i väntan på att min ska bli fixad. Så är det ju. Allt löser sig så småningom.

Men nu får det räcka med tråkigheter tycker jag! Nu vill jag bara ha roliga saker i mitt liv, är det för mycket begärt månntro?

Angenäma problem

Igår skulle det bli thaimat och film hemma hos en kompis. Jag planerade lite dåligt och hamnade i tidsnöd under förberedelserna. Alldeles för sent hoppade jag in i duschen, sprang ut från badrummet halvtorr några minuter senare och rafsade åt mig de kläder jag hittade överst i garderoben. Det råkade vara ett par gamla favoriter; löst sittande svarta byxor med benfickor som är urtvättade men grymt sköna. Jag drog en t-shirt över huvudet, plockade åt mig kort, nycklar och telefon, drog på skorna i rasande tempo, varpå jag rann nedför trapporna och ut i regnet.
Först då upptäckte jag att min framgångsrika deffning haft en annan oförutsedd effekt.
Jag höll på att tappa byxorna...! Plötsligt var höfterna inte tillräckligt breda för att bära upp dem och jag fick springa till bilen i ösregnet med ett stadigt tag i byxlinningen för att de inte skulle kasa ner och lägga sig runt knäna. Måste sett hysteriskt roligt ut...!

Tiden flyger

Hjälp vad tiden går fort när man har mycket att göra. De senaste veckorna har bara flugit iväg och jag har ibland svårt att hänga med. Jag går till jobbet på måndag och vips så är det fredag och en härlig helg stundar!
Missförstå mig rätt, jag gillar när det händer lite, men ibland önskar jag att jag kunde få dra ut på den här ljuva försommaren, och verkligen få njuta lite extra. Framför allt sådana helger som den här. Grillning med goda vänner, middag med familjen och många mil på vägarna med Kermit. Jag är på resande fot en hel del i jobbet, och ibland känns det som att jag bara är hemma och sover. Kylskåpet är tommare än vanligt och det är ingen idé att handla ens till helgen. Mjölk har inte funnits på länge, och det är lite annorlunda att dricka sitt morgonkaffe svart, men det gör jag så gärna mot att få inta det på balkongen, omgiven av blommor och fågelsång. Och rätt som det är, så är det måndag igen.

Kermit i bitar

Stackars...

Här står Kermit nedmonterad i molekyler och väntar på att bli fin. Som tur är drar jag till landet i helgen och behöver inte vara ledsen för att jag inte kan köra med de andra. Sommaren är lång och vi ska ha så sjukt mycket roligt tillsammans, Kermit och jag.

På tisdag åker jag och hämtar honom och då är han ny-pimpad och fin med nytt avgassystem från Yoshimura, nya miniblinkers, kanske också ett nytt styre och läckert gröna fälgstripes. Härliga tider!

Tack för det SJ...

Jag var i Stockholm under onsdagen och torsdagen. Man brukar vara ganska sliten när man står och väntar på tåget på perrongen men glad ändå för att man snart är hemma.

Det var förr det. När tågen gick i tid...

När vi stod där, jag och kollegorna i god tid, ropades det ut i högtalarna att vårt tåg med avgångstid 16.10 var försenat på grund av fordonsfel. Sedan började det roliga... Man flyttade fram tiden först med med tio minuter i taget och sedan med tjugo minuter varpå man informerade via högtalare att tiden skulle kunna flyttas både fram och tillbaka så det var ingen idé att gå iväg och sätta sig ner någonstans.

Det var fullsmockat av folk och andra tåg kom och gick på spår 12... Det var varmt, solen bakade på och det fanns ingen skugga... Tiden gick och när 17.10 tåget kom utbröt smärre panik på perrongen. - Är det här vårt tåg? Kan vi ta det här? Men nu kommer vagnarna i fel ordning!

SJ hade så förtänksamt placerat ut en man i uniform vid plattformen och den stackaren blev nästan nedbrottad i folkmassans iver att höra vad han informerade om. Nej, detta var inte det försenade 16.10-tåget och nej, man kunde inte byta till det om man var bokad på det tidigare. Efter några minuter ropade de åter ut i högtalarna att ny avgångstid för 16.10-tåget var 17.20...! De två tågseten hade inte gått att koppla ihop så istället fick man köra dem som två separata tåg...

Till sist kom så vårt eländiga tåg in. Då hade jag tuggat på mitt åksjuketuggummi sedan kl fyra och jag kunde bara hoppas att effekten skulle hålla i sig hela resan. Jag var varm, trött, törstig men inte irriterad. Jag iddes inte... Men jag kan bara fundera över hur många timmar av mitt liv SJ = Shitty Junk är skyldig mig, totalt sett...

Grus och idioter

Igår var vi ute och körde hoj. Vi var ett gott gäng på 13 personer som flydde staden och Göteborsgvarvet. Det var varmt och vägarna lockade. Jag låg i den bakersta klungan och försökte öva mig på spårval och placering. Farten var som vanligt över medel, men på grund av vägens skick och många skarpa kurvor, inte övermäktig.
När jag kom upp i en skarp vänsterkurva såg jag direkt att något var fel. Hälften av mina kamrater hade stannat och en kille satte på varningsblinkers på sin hoj. Jag körde in till kanten och hoppade av. En av de andra killarna hade gått av vägen och hans BMW låg i diket...
Han hade inte gjort sig illa, mer än lite i ena handen men man såg på de svarta spåren genom hela kurvan, hur hojen hade lagt sig tidigt och kanat ut på kraschpuckarna. Några boende kom ut och frågade hur det hade gått, och vi kunde konstatera att det efter omständigheterna slutat väl. Vid inspektion framgick det att det låg en sträng av grus precis där han lagt ned.
En annan boende kom fram och flinade åt det hela och sa:
- Det var jävligt rätt åt dig, jag hoppas att du slog dig så in i helvete! Ni kör som fan här och det här är allmän väg!
Då ilsknade jag till, och med höjd röst förklarade jag att allmän väg innebar att vi hade lika mycket rätt att vara där som han, och att han inte hade med saken att göra. Han fortsatte gaffla och avslutade med att peta in sin ännu glödande cigarett i avgasröret på en av hojarna. (Lyckligtvis inte på Kermit, för då hade han fått se på fyrverkeri...)
Med gemensamma krafter lyckades killarna baxa upp hojen från diket och en kort inspektion gav vid handen att den klarat sig bra. En backspegel hade gått av och växelspaken var lite böjd. Kraschpuckarna hade tagit det mesta.
Tur i oturen.

Kryp och kräk

I morse när jag skulle låsa min lägenhetsdörr satt det en objuden gäst på väggen strax bredvid dörrklockan. En svart och tämligen välväxt spindel hade tagit sig in genom ett av de öppna fönstren i trapphuset, och bestämt sig för att väggen utanför just min dörr var mest hipp att hänga på.

Nu är jag inte sådär våldsamt sjåpig när det gäller spindlar, så jag lät honom eller henne sitta kvar där (den störde ju inte nämnvärt)

Döm om min förvåning när jag återkom i eftermiddags från jobbet och spindelrackarn satt kvar på exakt samma ställe. Jag funderade på om stackarn hade lämnat jordelivet och lämnat skalet kvar, men när jag försiktigt blåste på den, viftade den upprört med frambenen och såg märkbart irriterad ut. Så åter igen lät jag min beundrare (eller stalker) sitta kvar i trappan.

Inne i lägenheten var det varmt, ja rentat kôvet som mormor alltid brukade säga. (Borås. reds anm.) Så jag öppnade upp balkongdörren och inom loppet av tio minuter hade först en jordgeting och sedan en humla förirrat sig in och runt i rummet. Så tröttsamt! Inte heller getingar eller andra sticksiga insekter får mig något vidare upprörd, men de kan ju vara en smula irriterande...!

Jag avskyr att jaga runt flygfän och vifta ut dem, för de tycks aldrig fatta att man faktiskt försöker göra dem en tjänst! Istället börjar de surra runt, lätt panikslagna, och dunkar i både väggar och tak.

Den här gången hade jag tur. Av en lycklig slump hittade först jordgetingen ut och sedan även humlan. Och spindeln...? Tja så vitt jag vet så sitter den kvar...

Och i huvudet klickar LP-spelaren igång med Styles gamla dänga från 1989: Hänger utanför din dörr.

Mellan hägg och syrén

Det är en underbar försommarkväll. Jag sitter på balkongen med min laptop i knät, och lyssnar till fågelsången. Det är alldeles ljummet i luften och när det fläktar lite, driver det in små pustar med söt och varm doft av hägg. En och annan sömnig humla surrar omkring, och ibland bryts friden av en bil eller buss som kör förbi nere på gatan. Borta i horisonten glöder himlen i violett och rosa och små fluffiga skyar av mörk bomull seglar förbi. Vackert!
Det är sannerligen den vackraste tiden på året, när träd, buskar och blommor brister ut i försiktig blom, och den skira, löftesrika grönskan breder ut sig.
Skomakaren gjorde rätt. Ni vet, han som satte en lapp på dörren till sin verkstad där det stod;
"Stängt mellan hägg och syrén"

Ebba fyller tre

Idag fyller min rara systerdotter tre år. Var det verkligen tre år sedan jag körde hennes mamma till Mölndals sjukhus, lätt nervös över att vattnet skulle gå och forsa ut över passagerarsätet i min bil?
- Nä fyy, tänker ni nu, är människan så ytlig att hon bara tänker på klädseln i bilen när hennes syster kvider av värkar mitt i rusningstrafiken?
Och, självklart hade jag även systerns väl och ve för ögonen, men jag kunde liksom inte göra mer än att se till att vi kom fram så fort som det överhuvudtaget var möjligt.
(Och nej, eftersom du ändå tänkte fråga, så höll jag mig inte inom lagens riktmärken när det kommer an på hastigheten. Hade du gjort det?)

Allt gick i alla fall som bekant finfint och 12.16 föddes lilla Ebba.

Det är en rolig unge! Varje gång vi ses får hon mig att le. Som för en vecka sedan när jag var där och hon klättrade upp i mitt knä, tittade på mig och sa:
- Du är så cool!
Eller när hon leker med sina dockor och strängt förklarar för dem, att det minsann inte blir något godis förrän man har ätit upp maten.
När hennes pappa sjunger en liten stump vid middagen, får han genast en tillrättavisning som går ut på att man inte får sjunga vid bordet!
Ibland är hon på ett rysligt humör och kastar saker omkring sig. När jag förklarar att hon måste plocka upp det hon kastar på golvet fnyser hon och replikerar att det kan jag göra själv. Om jag vidhåller min uppmaning, tar hon sig för ryggen och anlägger ett lidande ansiktsuttryck varpå hon svarar:
- Jag kan inte, jag har ont i ryggen!
Som sagt, inte en tråkig stund.

På gränsen till nervöst sammanbrott

I morse var det inte roligt att vara mig...

Jag stod som ansvarig för en frukostföreläsning med 45 anmälda åhörare och tre talare i en lokal, som på plats, syntes passa dåligt för ändamålet. Ett febrilt arbete med att möblera om och mysighetsanpassa inleds... En halvtimma före start, upptäcker jag till min fasa att en helt avgörande del av ljudutrustingen jag hyrt dagen före saknas... Mixerbordet, som är hjärtat i hela anläggningen är inte med. Någonstans i virrvarret av alla svarta väskor har den blivit bortglömd, kvar i butiken...!

Jag bleknar och blir torr i halsen, pulsen stiger påtagligt, men jag uppvisar ett fokuserat och sammanbitet anlete. En mask av stel återhållsamhet, som inte förråder mitt inre kaos; den lilla tjejen Helena som helst av allt vill börja grina och låsa in sig på toaletten. Möjligen skvallrar min lätt vilda blick, och mitt korthuggna rörelsemönster om min inneboende stress när jag febrilt försöker knappa in numret på telefonen till uthyraren.

Han lovar att återkomma om en stund, skickar kort därpå sin nyvakna kollega till butiken att hämta den saknade mixern varpå han sätter sig i en taxi och anländer några minuter senare. Han kopplar ihop allt, testar ljudet och tio minuter före start är allt som det ska. Föreläsningen går galant, alla nöjda, alla glada...

Förutom min puls som fortfarande inte gått ner...

Grönt är skönt

Kermit, kära Kermit!

När jag nu skriver det här står du i säkert förvar i garaget och vilar dig under ditt lilla kapell. Du håller bilen sällskap och längtar efter helgen då du ska få din första service.

Förlåt att jag överskred ditt serviceintervall men jag vill ju så gärna umgås med dig, så jag kunde inte låta bli att köra 25 mil i söndags och tio i lördags...

När vi är ute tillsammans med de andra MC-piloterna syns du mest av alla, i din galet gröna skrud och alla tycker du är så fin. Du är lite tystlåten och blyg, men det ska vi snart ändra på. Jag lovar att fixa så att du får en kraftfull och myndig stämma!

Vi ses snart!

Storshopping på Bike-dagarna

I lördags drog jag till Trollhättan och Bike, den stora MC-butiken ni vet. En gång om året är det Bike-dagarna. Det är ett av ortens större jippon (efter fallens dagar) med provkörning, nyheter, erbjudanden och evenemang. Det fanns go-cart, och i år även underhållning i form av ett gäng unga danstjejer från Talang. Nu var det ju inte just därför jag var så angelägen om att åka dit, utan för att slutföra mitt uppdrag; hitta ett passande skinnställ och helst även ny ryggskena och stövlar. Hjälm och handskar köpte jag i somras.

Jag parkerade en bit ifrån, och var väldigt nöjd med mig själv att jag klivit upp så tidigt en lördag för att ha en sportslig chans att shoppa loss innan alla andra MC-entusiaster kommit dit.

Klockan var inte mer än halv tio och redan låg doften av grillad korv och bränt gummi som ett skimmer över hela tillställningen. Jag styrde stegen mot det största tältet och rekognoserade en stund innan jag beslutsamt ryckte tag i en säljare som sedan inte fick lov att lämna min sida under den närmsta timman. Han hette Jonas. Jag förklarade mitt dilemma för honom att alla ställ jag provat inte räckte till över höfterna, och sedan satte vi igång med provningen. Han gjorde ett ypperligt jobb och efter en stund när jag avverkat fem eller sex olika modeller kom vi fram till att Beriks damställ avgjort satt bäst. Det är tight... Riktigt tight, men kära någon, luft får man väl ändå när man öppnar visiret på hjälmen?

Stövlar hittade vi inga och inte heller en bra ryggskena, men jag var ändå helnöjd. När jag sedan tog ett avslutande varv, spontanshoppade jag även en ny hjälm, trots att det inte var tanken från början, men den var prissänkt och framför allt grymt snygg!

Så nu är jag snart färdigekiperad för intimt umgänge med Kermit på vägarna i sommar. Vi kanske ses då!

På rätt väg

Det här med viktklubb på nätet är faktiskt inte så tokigt. Jag antecknar flitigt vad jag äter, jag håller fortfarande min träning med tre gånger i veckan och dessutom eldar jobbets stegtävling på mig ytterligare. Kort sagt; jag är på G!
Redan märker jag ganska påtagliga förändringar, och jag får hålla mig i skinnet för att inte förväntansfullt kasta mig på vågen varje morgon. Det är ju så tillfredsställande att se siffrorna ticka nedåt! Min ständiga följeslagare stegräknaren däremot, kämpar jag hårt för att fylla med ännu högre siffror. Varje litet tillfälle bejakas för några extra steg.

Igår var jag i Stockholm och när jag traskade förbi Stadium kunde jag konstatera att våren är kommen på allvar; badkläder och bikinis har intagit butiksväggarna. Det är alltså dags att åter ställa sig i ett trångt provrum med taskigt lysrörsljus, och i den elaka spegeln, kritiskt granska allt som petar ut, hänger över, väller och sladdrar. Besynnerligt... Bikinin som såg så fantastisk ut på hängaren eller provdockan brukar märkligt nog inte alls se lika tjusig ut på min lösa och bleka lekamen...
Men det gör inget. Jag krymper för varje dag, och i sommar, när jag ska ha den på mig, kommer jag ändå vara skitsnygg, deffad och solbränd. Tummis!

Kermit påbackad!

Hojen, eller Kermit, som jag döpt honom till, går som ett spjut. (Ett väldigt snabbt spjut...)
I onsdags hämtade jag underverket i Borås och hela vägen hem satt jag som en fåne och log för mig själv inne i hjälmen. Funderade på om man verkligen kunde ha så roligt, på riktigt. Vilken skillnad ytterligare 30 hästapållar gör och så fantastiskt det känns att äntligen ha en hoj som svarar när man vrider till gashandtaget. Jag körde flera långa kurviga omvägar så att vi verkligen skulle kunna få lära känna varandra, och jag kan nu meddela att vi är de bästa vänner!
Men dagen därpå, i torsdags, höll det på att gå riktigt illa för Kermit...
Jag hade varit på Honda-center för att prova ytterligare ett skinnställ. (Inget passar så jag måste vara vanskapt eller felaktigt ihopsatt)
På vägen ut stannade jag bakom en bil som i sin tur hade bromsat in för en lastbil som ställt sig dumt och nu höll på att trixa sig ut. Jag stod nog gott och väl fyra, fem meter bakom bilen men fick hjärtat i halsgropen när backljusen plötsligt lyste upp som tomtebloss i ansiktet på mig och bilen i full fart backade rakt mot mig!
Jag hann bara förbanna idioten och samtidigt nypa åt handbromsen innan smällen kom.
Pang! Rakt i framhjulet på Kermit.
Jag var skärrad men framför allt var jag heligt förbannad, rent ursinnig faktiskt! Jag kastade mig av hojen, stegade fram till killen som först nu insett att han faktiskt kanske borde ha kastat en blick i backspegeln och skällde ut honom. Jag delgav honom mitt hjärtas mening i gott och väl tio minuter. Kallade honom flera mindre smickrande tillmälen och ifrågasatte hans omdöme som förare. Vid det laget såg han påtagligt blek ut och frågade om det hade gått bra med mig. Rasande skrek jag att det primära här var att hojen var helt ny! (Vilket han förstås inte kunde veta, men för mig var det oförlåtligt att han backat på en hoj som jag hunnit äga i en dag) Efter en kort inspektion då jag inte sett någon direkt påverkan på framdäcket avkrävde jag honom telefonnummer och fnös när han föreslog att jag bara skulle ta en bild på bilens registreringsskylt.
Jag ifrågasatte om det verkligen var hans bil och när han påstod att det var en självklarhet gjorde han dagens andra miss. Att provocera en människa i affekt är inte att rekommendera och när han sedan toppade med att svamla om att han inte sett mig för att jag stått i hans döda vinkel övervägde jag att verkligen visa honom en död vinkel.
Ett sådant praktfullt skådespel kan ju näppeligen passera obemärkt förbi och nu hade en nätt skara åskådare samlats för att se en blixtrande arg MC-förare, fortfarande med hjälmen på, läxa upp en ung och lätt ångerfull bilförare.
Efter denna massiva monolog skildes vi åt men jag kunde inte låta bli att medvetet lägga mig bakom honom i ett par kilometer för att inpränta det jag sagt...
Och alla ni där ute, använd backspeglarna!

Nya friska tag!

Påsken är över för den här gången och det är dags för nya friska tag.

Jag har registrerat mig på aftonbladets viktklubb och för noggranna anteckningar om vad och hur mycket jag har ätit. Bara att få eländet på pränt kan ju få vem som helst att radikalt minska intagen. När man upptäcker hur många kilokalorier saker och ting innehåller så tänker man sig för en extra gång. Dessutom blir det så jobbigt att äta saker som är ihopblandade när man måste skriva upp allt, och dessutom hålla reda på hur mycket det är.

Allt mäts i gram, hekto, skivor, portioner, koppar, matskedar och teskedar. Ärlighet vara längst heter det ju och här är det brutal ärlighet som gäller... "Det jag inte skriver upp, har jag inte ätit-taktiken" funkar inte alls!

Idag är första dagen av resten av mitt liv och det har gått över förväntan. Vår pågående stegtävling hjälper också till att hålla mig i skinnet. Att gå jorden runt på 80 dagar... Håhåjaja!

Det överfulla påskägget med godis från vår "snälle" hyresvärd passerar jag flera gånger per dag utan att plocka en endaste liten karamell. Jag stålsätter mig och håller huvudet högt, tänker på mitt nya smala jag och seglar nöjt förbi med en liten föraktfull fnysning mot socker- och fettbomben. Nu kör vi!

Äntligen april

Våren smyger sig allt närmre, om än outhärdligt långsamt. Det är blött, kallt och påminner faktiskt mest om hur det såg ut i början av november. Den enda skillnaden är att man, när man granskar de nakna grenarna lite närmare, tydligt kan skönja svällande knoppar. Snödroppar, vintergäck och en och annan krokus har också tagit sig upp ur jorden och ackompanjeras av sopbilarnas sus och väsande.
För exakt ett år sedan flyttade jag hem från Stockholm, hem till min kära västkust och min stad, Göteborg. Samtidigt bytte jag lägenhet, efter ett mångårigt köande till en tvåa med balkong och hamnade på så vis på Guldheden.
Mycket har hänt under det här året. Både bra och dåliga saker. Det är väl det som kallas livet antar jag. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn, bara att saker händer som påverkar en på många olika sätt, och man kan bara försöka att hantera det så gott det går.
Jag undrar vad det här året; 2010 bär i sitt sköte. Det ska sannerligen bli intressant att se.

Lagen om alltings jävlighet

Idag har varit en riktig skitdag!
En sådan där dag när livet fyrar av en spottloska som träffar en rakt i ansiktet och sedan följs upp av en präktig käftsmäll...
Det har regnat hela dagen... Mycket! Hämtningen av nya hojen är uppskjuten pga för mycket väta. Det suger!
När jag skulle hämta upp ett dokument från mitt konto på jobbets server fanns inget kvar. Hela filen "mina dokument" var väck... IT-supporten förstår ingenting. Vi har bytt server och då skulle allt följa med utan problem. Allt har följt med utom just MINA dokument. IT ber att få återkomma och skickar någon timma senare ett mail där man förklarar att mina dokument inte heller finns kvar på den gamla servern...! Allt jag har presterat i textväg under sex års tid är försvunnet...
Jag bestämmer mig för att åka hem. Kliver på spårvagnen och trevar i min kappficka efter mitt västtrafik-kort. Det finns inte där... Borta... Stulet eller tappat när jag dragit upp passerkort, telefon eller handskar ur de djupa fickorna... Betalar en SMS-biljett på över 20 spänn för en kortare sträcka... Livet suger!
När jag sitter på bussen från Linnéplatsen mot hemmet stannar bussen vid ett rödljus. För långt ut i korsningen visar det sig när en korsande spårvagn kommer och drämmer rakt in i bussen, backspegel mot backspegel... Det fattades bara det... Att busshelvetet skulle krocka också...! Vid det här laget börjar jag nästan skratta hysteriskt. Någon hatar verkligen mig!
Vi blir sittande i 20 minuter, sedan får vi lämna bussen.
Jag kommer hem till sist men önskar verkligen att jag inte hade lämnat sängen idag. Jag borde kanske gå och lägga mig och dra täcket över huvudet innan något mer händer...

- Ska jag blåsa?

Var hos min syster med familj idag och bakade bullar. Lilla Ebba tre år rynkar bekymrat pannan när jag slår i låret i en stol och samtidigt försöker att verka oberörd och inte svära högt så att barnet hör. När jag gnuggar stället där jag kommer att utveckla ett präktigt blåmärke, betraktar hon mig allvarsamt och frågar:
- Ska jag blåsa?
Precis som föräldrar sedan tidernas begynnelse har frågat sina barn när de slagit sig. Men vem kom egentligen på idén att skänka barn illusionen om att smärta går över genom att blåsa på den? När slutar den välmenande vanföreställningen att fungera? Och vad gör man då, när det gör ont på insidan...?

Bortom verklighetens gränser

Jag är inte bara en dagdrömmare, även om natten har jag i olika perioder en väldigt yvig och vild fantasi. Det finns ju en mängd teorier om varför man drömmer. Några menar att det är hjärnans sätt att bearbeta det som varit eller det som kommer att vara. Att vi plockar upp lösryckta ord, ansikten, minnen, händelser eller något du hört berättas och att du därefter skapar långa bildserier som du sedan kanske minns vid uppvaknandet beroende på om du befinner dig i REM-sömn eller inte.

I morse vaknade jag med följande filmsnutt fastkletad i huvudet;

Det är fest. Jag befinner mig tillsammans med ett antal människor (troligtvis vänner) utanför en gay-klubb någonstans där vi ska in. Stämningen är hög, skratten många och vi är påtagligt berusade. Vi går arm i arm och diskuterar att vi glömt att kolla upp busstider för att ta oss hem, och någonstans förstår jag att vi är utomlands. Två av killarna slinker in i en gränd för att lätta på trycket och när de kommer tillbaka möter jag upp den ena i en passionerad omfamning, begraver ansiktet i hans skinnjacka varpå jag i glädje- och alkoholrus utbrister i klingande sång;

- Kom och följ mig fram, kom och ta min hand!

Känner ni igen den? Kärleken är evig, med Lena Philipsson...

Och vem det var jag omfamnade? Tja.... Gissa själva...

Tala om att kreativiteten flödar när man sover. Långt bortom verklighetens gränser!

Fyrklövern - vägen till lycka

Har ni tänkt på vad som gör oss nöjda, glada eller rentav lyckliga?
Som jag ser det är det fyra övergripande saker i våra liv som måste fungera tillfredsställande för att kunna uppnå förnöjsamhet. De fyra (med valfri rangordning) är:

• Hälsa
• Privata relationer
• Jobb
• Boende

Om någon av dessa fyra inte fungerar, kan man ändå klara sig ett tag, ungefär som att man stöttar upp ett bord där ett ben är trasigt. Men i längden är det förödande...

En god hälsa är ingen självklarhet men uttrycket: "Hälsan tiger still" säger allt. Man tar sin goda hälsa för given fram till den dag när man inte längre har den.
Privata relationer kan innefatta familj, vänner och livskamrat. Om du varken har familj, vänner eller partner är livet för oss flockdjur i längden inte så meningsfullt.
Om du vantrivs på ditt jobb eller inte har något arbete alls att gå till, drar det ner ditt lycko-index tämligen markant.
Och slutligen; om du inte trivs där du bor, kan du bara kompensera det ett tag, sedan drar det ned dig. Att bo i fjärde hand på ett rivningskontrakt eller ute på en lerig åker när du egentligen längtar efter stadens puls är inte kul...

Så hur många av oss har fyra stabila och väl fungerande ben? Hur många har du? Tre av fyra? Jag skulle tro att de flesta av oss längtar och strävar efter fullkomlighet. Vi vill så gärna få skruva fast det sista benet och sedan jobba på att förbättra och utveckla vår fyrklöver.

Så vad ska du göra för att få bordet i balans?

När kroppen säger nej

Jag var så nöjd över att jag fått fart på min träning. Tre till fyra gånger i veckan springer jag på löpband, ägnar mig åt skivstångspass eller tränar step på bräda. Jag har hållit mig frisk och funnit att träning är ett utmärkt sätt att skingra tankarna på, när huvudet fylls av mörkt skräp som inte är det minsta konstruktivt.
Tills nu...
Jag har känt av mitt vänstra knä ett tag, framför allt vid löpningen, men intalat mig att det är normalt när man tränar hårt och att det nog går över. Igår kväll kände jag direkt när step-passet började att det inte var som det skulle. Det molvärkte och vid hopp eller steg i sidled gjorde det förbannat ont. Precis på insidan av knäskålen högg det till och sedan jag snubblat till på brädan ett par gånger och grinat illa erkände jag mig besegrad och gav upp. Jag är så besviken att jag vill tjuta. Varför kan kroppen inte bara fungera? Varför lägger den av nu?!
Jag vet inte vad det är för något som gör ont därinne, men ett knä innehåller ju en mängd saker som kan gå sönder. Ledband, korsband, ligament, meniskel och säkert en hel del annat. Kanske är det en liten inflammation som läker av sig själv om man vilar ett litet tag. Problemet är att jag inte vill vila. Jag vill träna!
Men jag är inte dummare än att jag förstår att det kan gå illa om man ignorerar kroppens signaler. Och det här förbaskade knät skriker nej ,och inte ens jag kan tala det tillrätta...

Vårtecken

För att muntra upp mig själv och intala mig själv att våren faktiskt äntligen är på frammarsch:

• Mjau, huskatten ni vet, är utsläppt nu när kylan har mildrats, och han gör som Ronja, utövar vårskrik. Som en... ja som en katt i mars! Idag när jag kom hem såg jag honom dessutom gräva och krafsa runt i rabatten av hjärtans lust.


• Skatorna ser rysligt upptagna ut med att renovera föregående års skatbon i björkarna här utanför. Vem kunde tro att det var så omständigt att välja pinnar som är lagom långa, lagom tjocka och lagom fina? De ser bekymrade ut när de spankulerar runt och småkraxar lite. Plockar upp en pinne med näbben, synar den noga och släpper den sedan till förmån för en ännu bättre.


• Snödropparna har kikat upp ur jorden om än bara i riktigt varma söderlägen.


• Gruset ligger i drivor längs vägkanterna och den bruna fuktiga myllan blottläggs när solens strålar smälter undan den hårda, smutsiga snön som ligger kvar.


• Om två veckor är det premiär för uteserveringarna.


• I alla affärer är det full vår, ja nästan försommar. I såväl kläd- som inredningsbutiker. (Jag vet, för jag har besökt dem alla)


• Och: Ta daaaa!! Jag har beställt en ny hoj! Vild, vacker och läckert illande grön är hon, My Precious...! Om två veckor hämtar jag henne i Borås och säger adjö till lillasyster ER-5.

Vår nu tack! Direkt, Omgående, med språng!

Att nå sina mål

Idag såg jag en fantastisk film. Jag och Therese var i Skövde på ett event för att prata lite om avtal, trygghet och karriär. Sedan visade vi filmen Citronträd och Motorolja. En film om att nå sina mål. Trots den usla svenska översättningen, originaltiteln är "The worlds fastest Indian", och att filmen är sedan 2005 så var det en riktig höjdare! (Att Anthony Hopkins spelar huvudrollen i en film brukar borga för kvalitet)

Filmen är baserad på en verklig historia från 60-talet, om Burt Munro, en sextioårig man från Nya Zeeland som i åratal har modifierat och trimmat sin gamla Indian Scout 1920-års modell. Han har tävlat i många år men hans stora dröm är att sätta hastighetsrekord på banan i Bonneville Flats; saltöknen i Utah i USA. Med ett krånglande hjärta, många motgångar och mager reskassa lyckas den charmige lantisen mot alla odds ta sig hela vägen fram och nå sitt mål. Man behöver inte vara motorcykelfrälst för att gilla den här filmen, den går ändå rakt in i hjärtat.

Rekommenderas!

Nattlig verklighetsflykt

I fredags natt bytte jag identitet. Från att ha varit Helena, en vanlig tjej förvandlades jag till en lack- och läderbeklädd superhjältinna. Viveka, Hilda och Jenni, blev Storm, Wonderwoman och Catwoman. Tillsammans med Linda, piraten från de sju haven, skingrade vi mörkret, räddade oskyldiga och straffade de skyldiga, alltsammans utfört med grace på skyhöga, svindyra klackar.

Vi var drottningar i baren, dominerade dansgolvet, och ingen kände igen oss... En härlig känsla, att uppträda incognito. Ingen vet vem du är, vart du kommer ifrån och vart du ska gå. Ingen vet ditt namn. Och bakom masken ser ingen hur du mår.

När morgonen grydde, mådde jag precis som jag förtjänade. Men det var det värt...

Dagdrömmar

Brukar ni dagdrömma?
Jag gjorde det mycket när jag var liten. I tanken fantiserade jag ihop en framtid där den tjocka flickan som blev retad i skolan växte upp och blev en berömd skådespelare eller författare. Att hon blev upptäckt av en slump, hyllad som ett geni och skörda oerhörda framgångar. Att hon skulle väcka respekt, beundran och rentav avund.
-Åh, tänk om man vore som hon. Tänk att få leva hennes liv!
Jag drömde om att få ge igen. Att få visa dem alla, att bli en lysande klar stjärna, vacker, lycklig och framgångsrik.
Lite senare i livet, när jag upplevt min första hjärtesorg, drömde jag romantiska drömmar om att föremålet för mina ömma känslor skulle dyka upp på ett helt oväntat ställe och förklara sin kärlek varpå vi tillsammans skulle vandra bort mot solnedgången hand i hand... Även om jag har svårt att erkänna det, så är jag en romantiker.
Jag hoppades på under och mirakel, på någon gudomlig ingivelse eller rättvisa. Att få uppleva det där som bara händer på film eller i sagor. Att se riddaren spränga fram i full karriär på en vit springare med enda mål i livet att rädda jungfrun från draken, äkta henne och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.
Jag dagdrömmer fortfarande, men inte lika hämningslöst och fantasifullt. Mer längtansfullt och sorgset, för livet har givit mig insikt. Att det aldrig blir som i sagor och på film, hur mycket man än önskar det. Utan vad jag själv förmår att göra det till.
Men min tanke är fri...

Råttor hos frisören

I den frisersalong där jag klipper mig är tjejerna inte bara frisörer utan även hundägare. Vilket genererar kunder som också är hundälskare. I salongen välkomnas alla besökare av två mycket små, nakna och kaxiga råttor med punkfrisyr. Nakenhundar. Fast de här är sällan nakna för då fryser de och därför klär mattarna på dem trendiga kläder av senaste vovvemodell. Idag hade de små hoodjackor på sig.

Själv tycker jag att det är urtramsigt att avla fram en ras som inte klarar sig utan kläder, men vi har ju tagit oss rätten att leka moder natur och avla fram de mest märkliga raser, på bekostnad av såväl fysiska som psykiska problem. Allt för att roa och behaga oss. Men det är ju knappast hundarnas fel, och därför gör jag som alla andra hundälskare som möter rara vovvar, jag böjer mig ner, klappar, gullar och rufsar dem i deras spretiga tuppkammar.

Edit: Notera att hunden på bilden inte har något med inlägget att göra.

Middagstips eller mathållningens lågvattenmärke

• 3-minuters nudlar, äts direkt ur kastrullen vid diskbänken. Smidigt!
• Knäckebröd med tveksamt gammal pesto som pålägg, alternativt ketchup (grillkrydda när det kniper)
• Ett stekt ägg. (Herregud fanns det verkligen ett ägg kvar. Hur gammalt är det?!) Salt, grillkrydda eller ketchup.
• Snabbmakaroner med ketchup. (Hur gammal är den här ketchupen egentligen...?)
• Gröt: havregryn och vatten i micron två minuter, äts naturell i avsaknad av mjölk och sylt. Glömmer alltid salta.
• En näve havrefras (mjölken fortfarande slut) Hittar några russin och festar loss på dem.
• Spaghetti. (Ketchupen slut)

Mina måltider intas utan undantag framför TV:n eller vid diskbänken. Maxtid 10 minuter. Billigt och bra, ingen nämnvärd disk att ta hand om och lunch äter man ute på jobbet.

Toppen! Verkligen...

Om slumpen, ödet och konsten att välja...

Om inte om hade funnits, heter det. Och tänk hur annorlunda mycket skulle vara då. Tänk om livet hade tagit en helt annan vändning. Om du i det där ögonblicket, när du står inför ett viktigt beslut som på det ena eller andra sättet kommer att påverka ditt liv och din framtid, hade valt annorlunda...
Jag har tidigare skrivit om att de enda två sakerna i livet man måste göra är att välja och dö. Det är de enda två ting vi inte kommer undan. Men vad kommer valen ifrån? Hur väljer vi, och vad påverkar våra val? Är det slumpen? Ödet? Noga övervägda beslut? Baserade på fakta eller känslor, eller kanske rentav lika delar av bägge? Är det rätt beslut? Var finns facit? Och om jag fattar fel beslut, kan jag ändra mig, eller måste jag leva med konsekvenserna resten av livet?

När jag tänker efter så är faktiskt den gamla klychan "med ålder kommer vishet" inte helt fel. Visst blir man lite klokare med åren? Inte så känslostyrd som i barndomen och i ungdomen, lite mer rationell och pragmatisk. Men kanske mer obenägen att släppa taget och chansa? En chans som faktiskt kan ge en avgörande utdelning? De flesta val är inte livsavgörande, de är små och snabba, där går man på "magkänslan". Märkligt att magkänslan är det som till största delen styr oss. Men vad består den av? Ett sjätte sinne? En förnimmelse eller spådom?
Empiriskt tänkande skulle jag tro. Vi baserar det mesta på tidigare erfarenheter och liknande situationer, men när vi ställs inför helt främmande och nya val, hur gör vi då? Väntar på ett tecken, en ingivelse eller kanske tar ett råd av någon annan. Går på magkänslan ändå, trots att vi famlar i mörkret, eller drar vi lott. Gamblar? Kanske... Beroende på insatsen och vad vi riskerar att förlora så kan det vara en väg. Har man inget eller lite att förlora så finns det ju allt att vinna. Om insatsen känns för hög och en eventuell förlust för stor så backar vi.

Det är frustrerande att veta att ingen har facit. Att det inte finns något "rätt" beslut. Bara ett beslut, och att följderna därav låter visa sig med tiden. Var och en får stå för sina val, med risken att ångra sig. Men ånger är en fruktansvärd känsla... Svart och kall äter den långsamt hål på en inifrån. Skapar röster inombords som gång på gång viskar att du valde fel. Att du borde... Skulle ha... Kunde ha... Och tyvärr är det vid den tidpunkten för sent... Alldeles för sent...

Vårens mode

Idag var jag i Mölndal på en förrättning, som det så fint heter. Fram på eftermiddagen hade jag en smula tid över att lyxigt slösa på att besiktiga vårens mode i klädbutikerna längs torget. Och jag kan rapportera följande; (till er som likt mig gärna vill hänga med, men inte är någon modeslav, och hänger på trenderna snäppet för sent för att vara hipp...)
I vår är det spetsar som gäller. Skira små prinsessblusar och rynk. Stora tältbylsiga skjortor och tunikor med mycket rysch, snören och band. Vi ikläder oss mjuka softa färger som rosa, , blekgrönt, babyblått, syrenlila, beige och ljust grått. Scarves i alla modeller är inne och draperas lite slarvigt runt halsen. Scarves med tofsar, bollar och annat dingel är särdeles modernt. Rutiga skjortor hänger kvar sedan föregående år och jag kan meddela att mina klarröda Converse är minst lika inne i år som i fjol.
Åttiotals-idisslandet fortsätter och midjekorta jackor, axelvaddar, t-shirtklänningar och tights i galna färgsättningar består. Dessutom är årets tryck en fjäril, alternativt ett ansikte, gärna dekorerat med miljoner silverpaljetter eller annat pynt. Vissa tecken gör gällande att skinnbrallan får ett uppsving och på skofronten gäller fortfarande; ju högre klack, desto bättre! (En given underhållning för oss klackvana, att betrakta små tonårsbrudar vingla fram på skodon de inte besitter kraft eller karaktär för att bemästra på ett snyggt sätt)
Det var allt från modefronten för den här gången, ut och shoppa!

Hockeyminne

OS hela veckan lång och det trivs jag ganska bra med. Jag är nog sådär lagom sportintresserad, men tillräckligt för att kliva upp i ottan och se Sverige möta Finland i hockey i morse. Tre Kronor lyckades fint och bjöd på en hyfsat underhållande match.
En helt annan typ av hockeyrelaterad underhållning drar jag mig till minnes när jag ser Mattias Weinhandl på isen.
Den här episoden utspelar sig på en av Avenyns många nattklubbar en sen kväll för många år sedan. Jag var där i sällskap med ett större gäng, ihoptrummat av en smått förmögen ung man som jag inte kände närmare, men som gärna och ofta viftade med sitt blanka plastkort i baren. In till vår VIP-hörna kom det ena helröret efter det andra tillsammans med groggvirke och uppskuren frukt.
Vid bordet bredvid satt två killar som såg lätt uttråkade ut. Eftersom jag inte var så imponerad av vår frikostige värd vände jag mig strax mot de två killarna och försökte inleda en konversation. Den ene satt med ryggen mot väggen och såg i det närmaste besvärad ut. Den andre svarade på tilltal men började sedan fråga om jag visste vilka Tre Kronor var.
Om det finns något som gör mig upprörd så är det människor som är nedlåtande eller gör sig lustiga på andras bekostnad och den här killen betedde sig överlägset, av någon anledning som jag överhuvudtaget inte förstod.
När jag svarat jakande på hans fråga ville han prompt att jag skulle räkna upp några spelare i laget och när jag gjort det frågade han om jag visste vem Mattias Weinhandl var och jag meddelade att jag hört namnet men inte hade haft den äran att träffa personen i fråga. Jag förstod nog vartåt det barkade men brast ut i skratt när det visade sig att det var den blyge killen mot väggen som var Weinhandl. Den kille jag pratade med var hans inte lika framgångsrike kompis. De hade spelat hockey ihop som juniorer men polaren hade som sagt inte gjort någon nämnvärd karriär.
Jag är ju som ni vet inte så lättimponerad och framför allt inte när man i total avsaknad av egen framgång försöker stjäla stjärnglans från sin kompis som råkar vara en känd idrottsman...

En viktig ingridiens i den här historien är att den utspelade sig inte så långt efter Tre Kronors så kallade sex-skandal under Sweden Hockey Games. Tre spelare tog med sig en kvinna upp på rummet på Park Hotell i Stockholm och hade sex med henne. Mediadrevet var obarmhärtigt och de hängdes ut till allmänhetens spott och spe.

Nåväl! Konversationen mellan mig och den helt okände hockeykompisen höll på att dö ut när han helt oväntat frågade om jag inte hade lust att hänga med dem till deras hotellrum. Jag höll på att sätta drinken i halsen, gapskrattade och frågade honom om han tyckte att det skulle vara lämpligt med tanke på vad de tre kåta kronorna hade hittat på några månader tidigare. Dessutom rekommenderade jag honom ett besök i kvarteren runt Rosenlund om han var sugen på lite take-away.
Han blev skitsur...!
Men jag kan aldrig höra namnet Mattias Weinhandl utan att med ett brett leende tänka på den besvärade unge mannen mot väggen och hans dryga kompis en natt på Avenyn för många år sedan...