onsdag 28 december 2011

Mellandagsmätt

I år är det ett rentav uselt år ur ledighetssynpunkt. En arbetsgivarjul, som en del väljer att kalla den. Så jag tar mig till jobbet, trots att jag inte direkt darrar av iver och förväntan när klockan ringer. Det hade varit ganska skönt att få ligga och dra sig länge, äta lyxfrukost med julskinka på vörtbröd och till det en stor mugg varm oboy. Härligt onyttigt och precis så som julen i övrigt har varit.

Vi har ätit oss, nej förresten, frossat oss igenom julafton, juldagen och annandagen. Trots att många saker på julbordet har rationaliserats bort sedan en del år, är det ändå en imponerande laddning mat som man under plågsamma former vid andra omtaget lyckas få i sig.

Det första som rök på vårt julbord när den äldre generationen började försvinna var dopp i grytan. Flottigt och menlöst tyckte vi barn. Sedan försvann syltorna. Rullsylta och pressylta. Uäääck! (Vem i hela fridens namn äter det!!??) Leverpastejen fick också förpassas och allt till förmån för två nya ting som numera har blivit en tradition på vårt julbord som inte får missas; crepes med champinjonstuvning och mimosasallad. Givetvis ska det vara hemmalagat.

I övrigt har vi det mesta som traditionen bjuder, men eftersom jag vare sig äter gravad lax eller sill i någon form (som ännu finns kvar till min övriga familjs stora glädje) så blev det två trevliga och goda alternativ för mig! Annars har vi skinka, köttbullar och prinskorv, revbensspjäll, potatis till sillen, ägghalvor, rödkål och grönkål, sillsallad, Janssons frestelse, bröd, kex, ostar och säkert en hel del till som jag har glömt.

Sedan när man har ätit tills man vill gråta är det dags för dessert... Ris a la malta med sylt eller saftsås för den som så önskar. Givetvis är gröten preparerad med obscent mycket vaniljsocker och därtill en skållad mandel. I år var det J som fick mandeln trots att både jag och min syster grävde ordentligt i skålen innan vi tog till oss en portion.

Nu skulle man ju kunna tycka att ätandet hade nått sitt crescendo men icke! Ett par timmar senare är det dags för kaffe och tårta... I år bad jag min mor att skippa tårtan och istället serverade hon mandelmusslor med grädde och hjortronsylt. Som om det skulle fylla mindre!

På kvällen avslutar vi med att pressa i oss allt julgodis som jag producerat under dagarna närmast jul. Mozartkuber blandas med chokladkola, knäck, polkagrisfudge, konfekt med vit choklad och kokos samt praliner innehållande mandelmassa, nötter, hackade aprikoser indränkta i sherry.

Sedan vill man bara gå i ide. Tänker att man nog inte behöver äta på minst ett par dagar, men ack vad man bedrar sig. Magen är kraftigt utänjd och framåt kvällningen sitter det fint med en skinkmacka och en kopp té.

Helt galet!

torsdag 22 december 2011

Förkylningens klagan såhär inför jul

Nej, det är inte jag som är förkyld. Åkomman har drabbat min käre man, och för att generalisera en smula kan man säga att han inte på något sätt förnekar det typiskt manliga sättet att hantera en förkylning på. Han ömkar och kvider. Rentav lider! (men knappast i det tysta)

Jag måste, vid anmodan, upprepade gånger lägga min hand på hans panna för att bekräfta hans utsaga om att han nog måste ha väldigt hög feber. Han blir väldigt förnärmad när jag lite försynt låter påpeka att temperaturen varken är onormal åt ena eller det andra hållet.
Han suckar och stönar, kvider som ett litet barn. Snyter sig med en plågad uppsyn och försitter intet tillfälle att ingående beskriva sina symptom.

Jag försöker verkligen att uppbringa en god laddning sympati och vara sådär omtänksam och rar, men det finns gränser! Igår rann tålamodet över och jag ylade i ett svagt ögonblick att jag inte orkade höra ett ord till om hans förkylning.

Hoppas att tillfrisknandet går fort. Nu är det bara två dagar kvar till Julafton.

tisdag 13 december 2011

Lucia

Idag är det den 13:e december och således Lucia. Jag hann med en kvart av utsändningen från Domkyrkan här i Göteborg innan det bar av till Ebbas dagis för ett live-framträdande.

Jag gillar Lucia. Jag har alltid tyckt om att sjunga. och de gamla vackra visorna och psalmerna gör mig lite varm inombords. Alla ljus som lyser upp mörkret och flickorna i sina vita särkar som skrider fram under ljuva toner. Så vackert!

Redan på dagis var lusse ett evenemang jag verkligen såg fram emot!
Men bara några år senare, i skolan var det inte så roligt. För att välja Lucia så fick nämligen klassen rösta! På den tiden hade man föga eller ingen förståelse för hur kränkande det kan vara för en liten tjock flicka att inte få en enda röst av sina klasskamrater. Jo, en röst fick jag för det mesta. Min bästa vän Anna var oerhört lojal och vi röstade givetvis på varandra. Jag ville så innerligt gärna bli Lucia, men jag visste att det var omöjligt. Det var alltid den sötaste flickan med längst hår som fick det ärofulla uppdraget och jag var definitivt inte söt.

Så hände det fantastiska. Istället för att rösta på varandra så skulle det lottas bland flickorna vem som skulle få bli Lucia! Jag knep ihop ögonen och hoppades, önskade, ja vädjade att namnet fröken skulle ropa ut, var mitt. Hon drog en lapp ur högen på katedern och läste: Helena!

Jag var överlycklig! Men den glädjen blev kortvarig. Mina älskvärda klasskamrater spillde ingen tid. Genast förklarade de för mig (utom frökens hörhåll givetvis) att någon av de andra flickorna hade passat bättre...
"- inte för att vara taskig men..." är ett numera bevingat uttryck som  upprepades ett oändligt antal gånger under min skoltid.

Plötsligt insåg jag det fasansfulla. Jag skulle stå i centrum! I fokus för allas blickar, en jätte i vit särk jämte mina nätta små klasskamrater. De skulle titta på mig, inte för att jag var en ljuv och skir Lucia, utan för att jag såg löjeväckande ut. Jag fick ångest. Glädjen över att ha blivit Lucia förbyttes i magont och illamående. Men det var så dags... Jag gjorde som jag brukade. Morskade upp mig och spelade tuff. Dolde min inre svaghet.

Luciatåget genomfördes i klassrummet inför alla föräldrar, jag minns inte om mina var där, jag minns bara att jag ville sjunka genom golvet. Till råga på allt så filmade en pappa hela tilldragelsen. Han dokumenterade hela vår skolgång och på VHS-bandet ser man tydligt hur en väldigt tjock flicka försöker att undvika kameran och tittar bort. Hon skäms, blygs över sin storlek men försöker maskera det genom att spela apa och skämta om allt.

När jag såg Ebba och hennes små dagisvänner som på ett förtjusande vis framförde såväl Luciasång som tip-tapp och staffans-visan så kan jag sakna den tiden för egen del. Inga krav eller förväntningar, ingen uppfattning om mode eller utseende. Ett sorglöst och enkelt leverne fyllt av lek och stoj. Jag hoppas att de får fortsätta att vara barn länge!

fredag 2 december 2011

Genomskådad...

Har ni tänkt på hur lätt det är att man slirar lite på sanningen när man talar med barn?
I veckan besökte jag min rara systerdotter som är fyra år och mitt uppe i den rosaskimrande Barbie-åldern med allt vad det innebär.
När vi hade ätit middag förkunnade hon att nu skulle vi se på film! Jag försökte halvhjärtat att slippa undan men resignerade ganska omgående och fanns mig strax framför en dvd med Scooby Doo. Ebba var väldigt nöjd med sällskapet och ville genast visa hela sin imponerande samling av filmer.
- Har du sett den här? frågade hon och höll fram en dvd med Barbie på.
Jag tvekade en sekund. Om jag svarade nekande skulle barnet troligen vilja visa filmen för sin moster och jag känder verkligen inte för att tillbringa över en timma med Barbie. Jag beslöt mig för att på ett lite svävande sätt säga att jag nog faktiskt hade sett den.

Men den ungen narrar man inte så lätt... Ebba höll fram filmen igen, la huvudet på sned och sa:
- Helena... Det är fult att luras.

Jag kände mig helt blottad. Försökte dra ut foten ur klaveret genom att säga att jag kanske inte hade sett den just hemma hos henne, men det hjälpte föga. Istället upplyste barnet mig om att man inte får luras.

Jag skämdes och gav upp inför den stränga förhörsledaren som tycktes se rakt igenom mig. Var min vita lögn verkligen så uppenbar? Nästa gång ska jag säga som det är; att jag inte gillar Barbie!

lördag 26 november 2011

Leggad för trisslott...

Vad är det med mig och händelser i kassan?

För ett par dagar sedan befann jag mig i en en större butik i Borås, närmare bestämt på Knalleland. Jag handlade lite av varje, och när jag kom fram till expediten bad jag om att få komplettera mina inköp med en  trisslott. Jag stod redo med mitt bankkort och skulle just skjuta in det i dosan då hon bad om legitimation.

Jag tvekade en sekund, men drog sedan lydigt fram körkortet och överlämnade det. Jag förstod inte varför hon bad om leg när jag själv stod i begrepp att knappa in min kontokod. De allra flesta affärer har lämnat det krångliga systemet då man vid kortbetalning behövde legitimera sig och signera en slip. Men när hon lämnade tillbaka körkortet tillsammans med lotten slog det mig som en bomb: Jag hade just blivit leggad för att få köpa en trisslott!

Helt omtumlad knappade jag in koden, godkände beloppet, samlade hop mina varor och dröp ut från butiken. Jag spekulerade ett tag över möjligheten att damen i kassan möjligen varit A: full eller B: påtänd men övergav den tanken när jag vände mig om och konstaterade att hon såg synnerligen kompetent och normal ut. Men jag förstod fortfarande inte. Det är 18-års gräns på spel och dobbel. Jag är 34!

Några vänner skrattade gott och tyckte att det var kul, att jag borde njuta av komplimangen. Men det är väl ingen komplimang att bli tagen för någon som inte ens är myndig!

Då kan man ju fundera på om jag på något sätt gjorde ett så dåligt eller förvirrat intryck på damen att hon  tog mig för omyndigförklarad.

Ingen vet, men vad jag skulle vilja veta är var kassörskan tänkte när hon såg personnumret på mitt körkort...

onsdag 23 november 2011

Seriöst adventsmys

 Jag måste bara få berätta en liten rolig anekdot. Igår svängde jag som hastigast förbi Coop för att i stressen rycka till mig ett paket köttfärs och en liter mjölk. (Givetvis fylldes korgen av mycker mer än så, men det hör inte till historien)
När jag ställde mig i kön till kassan och började lastade upp mina varor på bandet  lade jag märke till mannen bakom mig i kön. Nej, förresten, inte mannen utan hans varor, som han packade upp på bandet då mina snabbt blippade förbi scannern.
Snyggt och prydligt radade han upp följande: En röd adventsljusstake, tre tomtar av olika design, en julduk, två domherrar i filtat garn, en påse skumtomtar, en påse clementiner samt...:  Ett paket kondomer!

Jag kunde inte låta bli att flina brett för mig själv och spekulera över mannens planer för den stundande första advent. Undrar om hans pyntande och servering av skumtomtar och clementiner genererade använding för kondomerna...

torsdag 17 november 2011

Förlovade!

I fredags, närmare bestämt den 11.11.11 förlovade vi oss. Jag och J åkte ut till Saltholmen och i solnedgången, ute på en klippa, med havet nedanför oss gick han ner på knä och friade. Kan det bli mer romantiskt än så? Tog jag till lipen? Ja det kan ni ge er katten på att jag gjorde!

Jag vet att min man är romantisk, men att han verkligen skulle fria, när vi ändå hade kommit överens om att förlova oss, det visste jag inte. Det var ett sådant där ögonblick som man sparar i hjärtat. Den där perfekta stunden med solen som ett glödande klot på väg ner i horisonten, hand i hand med mitt hjärtas kärlek och en ring på fingret. Låter det smörigt? Då kanske du inte ska läsa mer i just det här inlägget.

Efter att vi växlat ringar tog vi oss försiktigt nerför klipporna igen och tog båten från Saltholmen till pensionat Skäret på Styrsö. Där åt vi en fin förlovningsmiddag i en underbar miljö. Vi beundrade våra nya ringar och njöt av den goda maten. När vi kom tillbaka till Saltholmen körde vi in till stan och besökte Js mormor och morfar på Stampens kyrkogård och min farmor och farfar på Örgryte gamla. Ljusen lyste upp mörkret men det gjorde nog vi med. Visst kan man stråla av lycka och vi kände oss rusiga och nyförälskade.

I ringarna hade vi graverat in: Falkeman ♥ Helvetica.
Det var våra nicknames på forumet där vi först lärde känna varandra. Vårt MC-intresse var det första vi delade och nu delar vi så mycket mer. Jag hoppas att vi får göra det många år framöver, jag och min blivande man.

fredag 4 november 2011

Alla helgon och vi vanliga

I morgon är det Alla helgons dag. Lite underligt att den dagen består som helgdag, eftersom vi i den protestantiska läran varken tror på, eller tillber helgon.

För oss är det en dag för åminnelse. Att tända ljus, och minnas de som inte längre finns med oss i livet...

Vi har en familjegrav på Örgryte gamla kyrkogård. Den lilla vitputsade kyrkan med sitt koppargröna tak har anor från 1200-talet men kyrktornet är från 1748.
Det är en liten trång kyrkogård med många stora och pampiga gravar. Några är minnesmonument i marmor med höga pelare och omsorgsfullt inhuggna inskriptioner.

Vår grav är inte riktigt så iögonfallande men ändå en förhållandevis stor med upphöjd granitram och skifferplattor. Själva gravstenen är svart och de inhuggna bokstäverna förkunnar att detta är en familjegrav. En grav som farfar köpte någon gång på 50- eller 60-talet.

Pappa har berättat att det kändes lite makabert att bli förevisad en grav där någon annan funnit sin sista vila. Farfar lär också ha varit väldigt nöjd med köpet. Och det undrar jag inte på. Då, på den tiden låg kyrkan fortfarande lite vid sidan av. Det måste ha känts fint att få välja sitt sista vilorum på en plats som andades frid. Visst var trafiken säkert märkbar redan då, men det skulle han veta, farfar, att han och farmor numer ligger begravda i ett trafikkaos... Kyrkan som en gång säkert var en idyll i utkanten av staden med ängar och åkrar runt omkring är nu inklämd i ett gytter av lastbilsbuller, blinkande trafiksignaler och avgas-os. Någon sista vila är det inte tal om...

Nåväl, idag var jag i alla fall där och placerade ut både krans (eller en grankvist-uppsättning som tycks ha ersatt kransarna) och ljus i två lyktor. Det var ännu ljust ute, men jag vet att de båda lyktorna kommer att lysa ganska ensamma... Gravarna är så gamla och i många fall bortglömda. Det finns inga anhöriga kvar, eller ingen som orkar, kan eller vill gå dit längre. Det är synd. Det är så sorgligt med en kyrkogård som under allhelgonahelgen ligger försänkt i mörker...

Men på vår grav lyser det i alla fall. Vi finns ännu kvar och kan minnas. (Även om min farfar tyvärr hann gå bort  många år innan jag föddes) Så länge det finns andra kvar som kan berätta, och hålla minnena levande så finns de ändå alltid med oss i våra hjärtan.

Och ljusen får lysa även för alla de andra. Frid över ert minne.

onsdag 2 november 2011

Drömmar

Jag sover förhållandevis lätt. Vaknar av minsta ljud och behöver både mörker och rätt temperatur i sovrummet för att kunna sova. Jag drömmer mycket, eller snarare minns mycket av mina drömmar, och ibland vaknar jag helt förundrad över vad min hjärna har hittat på under natten!

Jag drömmer ofta om hus. Små, stora, nya och gamla. Allt från slott och herrgårdar till torp och stugor.
I drömmarna befinner jag mig i olika miljöer, men det går ut på att jag rör mig där inne, från rum till rum, jag vandrar igenom korridorer och salar, uppför och nerför trappor.
Jag känner nyfikenhet och förundran, ibland känns det nästan som att jag letar efter något.

Hus har alltid trollbundit mig och jag känner mig väldigt besläktad när jag besöker en gammal byggnad. När man kliver in i ett hus kan man nästan känna stämningen där. Hus har en själ, och det känns i hela kroppen om det är ett lyckligt hus eller ett hus i sorg...

Det mest ledsamma jag vet är gamla ödetorp. En liten sned stuga  med inrasat tak, helt översållad av vegetation, flagnande färg och krossade fönsterrutor ger mig ett nyp i hjärtat. Vilka bodde där? Hur många barn fötts och har vuxit upp där inne, värmt sig vid spisen, lekt, skrattat och gråtit? Hur många har älskat och hatat, kämpat på trots att de haft det fattigt och knapert? Nu är de borta och glömda. Och huset som de en gång byggde, älskade och vårdade är nu dömt att duka under av tidens tand. Det gör mig så ledsen...

söndag 30 oktober 2011

Den tappade timman

Så här kan man läsa om sommartid:

"Sommartid innebär att lokal tid justeras fram (vanligtvis en timme) under en del av året i ett försök att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren. Genom att vi följer klockan när vi stiger upp, men dagsljuset när vi bestämmer oss för att gå och lägga oss, får sommartiden oss att stiga upp tidigare och stanna uppe längre i förhållande till normaltiden."


Vaddå!? Vi följer klockan när vi stiger upp? Jo visst på vardagarna kanske, men inte på helgen. Och följer vi verkligen dagsljuset när vi går och lägger oss? Nä på vardagarna måste man ändå gå och lägga sig i hyfsad tid på sommaren även om det är ljust, annars får man inte sina sju eller åtta timmars sömn.

Nu är det normaltid, eller vintertid igen, och det var inte alls vad vi behövde i vårt dräneringsprojekt! Istället för att kunna köra på fram till kl 18 då dagsljuset försvann, är vi nu tvungna att lägga av redan kl 17.00... Elände!
Igår var vädergudarna med oss och vi fick mycket gjort. Idag regnar det på tvären. Så den där timman gör varken till eller från idag, eftersom det ändå är ovädersmörkt ute, trots att det är mitt på dagen...


Nu är det i alla fall makadam i diket och väggen är primad. Ytskiktet är på plats och nu är det dags att lägga ner rören och få rätt fall på dem. När vi ändå hade tillgång till släp igår blev det utöver tre vändor till Allt i Mark, en tur till Bulycke för att slänga skräp och sedan en tripp till Hornbach för inköp av golv- och väggmaterial till baksidan på badrumsväggarna. J ville vara säker på att allt var tätt och riktigt monterat innan vi isolerade och täckte regelverket så vi har haft bara OSB-skivor och rör som rumsavskiljare. Inte så kul att ha i köket...


Nu har vi i alla fall material för våra inomhusprojekt när utesäsongen är över. Bara några helger kvar nu.

onsdag 26 oktober 2011

Hej plugg, igen...

För två år sedan läste jag en kurs i Rättspsykologi och den som följt bloggen kunde just i oktober 2009 läsa ett klagande inlägg om tenta-pluggandets våndor. Nu gör jag det igen.

Den här gången är det en universitetskurs som på uppdrag av bland annat min arbetsgivare ges på distans. Kursen heter Arbetslivets juridik och omfattar 15 poäng. Alltså kvartsfart.

Vansinnigt intressant är det men bitvis ganska tungt. Jag är inget fan av lagtexter, och feta kompendier med AD-domar är inget jag rekommenderar som kvällslektyr direkt. Jo förresten, de är ju grymt sövande så vid insomnia måste det vara en perfekt metod!

Inte för att ämnet är trist men upplägget... Hela textblock utan vare sig styckeindelning eller rubriker, sida upp och sida ner med löptext och meningar långa som år på finaste fikonspråk.
Jag anser mig vara tämligen väl bevandrad i den akademiska världen efter många års universitetsstudier men det här slår det mesta!

Två seminarieuppgifter har jag lyckats haspla ur mig hittills och det tycks ha gått över förväntan. Vid första fysiska kurstillfället i Stockholm träffade jag mina kurskamrater och kunde konstatera att vi var en brokig skara människor. Alla åldrar mellan 30 och 60 med varierande bakgrund och studievana.

De stackarna som senast satt på en skolbänk på 60 - eller 70-talet och aldrig någonsin har läst på universitet eller högskola är det synd om! Allteftersom informationen om kursens upplägg förmedlades från adjunkten framme vid tavlan spärrande de stackarna upp ögonen i förtvivlan och vanmakt. Pennorna rasslade frenetiskt mot konferensblocken och den 30 cm höga traven med kurslitteratur framkallade tunga suckar.

Det är faktiskt en ganska stor skillnad i studieteknik när man sitter med gigantiska mängder material. Det gäller att kunna sålla bland rättskällorna och förstå att det inte är effektivt att läsa alla böcker från pärm till pärm. (Och att det heller inte förväntas av en) Men det lär man sig, och när man väl fått ordning på sina papper och bara kan fokusera på att verkligen svara på det som uppgiften frågar efter är man så gott som hemma.

tisdag 18 oktober 2011

Rapport från diket

En och en halv månad har vi hållit på.
Rivit betong-altan, hackat, huggit, slagit, svurit och svettats. Sedan har vi burit. Släpat och slitit, vältrat och knuffat stenblock. Svurit och svettats.
Sedan har vi grävt. Hackat, bänt och brutit loss mer sten. Svurit och svettats.

J:s föräldrar har varit fantastiska! Många helger har de lagt på vårt projekt, och både försett oss med arbetskraft, mat och bullar. Långsamt har vårt gemensamma slit givit utdelning. De enorma mängderna sprängsten har till sist givit vika, och blottat grunden på huset. J:s pappa har använt stenarna och byggt terrasser framför huset för att utjämna vårt leriga, kirskåls-stup ner mot gatan.

Nästan dagligen ser vi människor stanna till nere på vägen och förundrat titta upp mot vårt hus. De undrar var vi fått all sten ifrån...

J har slitit mest av alla. I sol och regn har han arbetat nere i det smala utrymmet mellan husgrunden och urberget. Hackat och borrat, skrapat och bänt. Utöver bilmaskinen vi använde för att demontera vår altan, har vi bara använt oss av ren handkraft. En grävare hade inte kunnat ta sig upp, och eftersom de glada nybyggarna som anlade huset, sprängde själva 1947, så blev det inte mer än att man just precis kunde mura upp grunden. Utrymmet mellan berget och sulan är inte mer än någon decimeter på sina ställen. Det är inte en optimal arbetsställning att ligga nertryckt i ett lerigt dike, där det inte ens är axelbredd, och samtidigt med en liten planteringsspade skopa upp geggigt oljegrus och allsköns bråte de glada nybyggarna funnit för gott att dumpa där.

Men nu är det inte långt kvar. En helg till så är vi nere. Sedan väntar nästa steg. Att lägga ner dräneringsrör, anlägga brunnar och tilläggsisolera källaren.

Jag hoppas bara att vi blir klara innan tjälen går i jorden, men utan att säga för mycket, ser det onekligen ganska ljust ut!

lördag 8 oktober 2011

Höstmys i trädgården

Så här när vintern står och knackar på dörren är det dags att göra höstfint i trädgården. Som av en händelse råkar det även sammanfalla ypperligt med att trädgårdshandlare och blomsterförsäljare rear sina rester av perenner, buskar och träd.

Jag älskar att shoppa loss på utomhusavdelningen på Blomsterlandet eller Plantagen, men tyvärr brukar det som hamnade i vagnen där ute och var så billigt, inte alls bli lika billigt i kassan på grund av de omfattande mängderna...
Sist blev det både doft-olvon, norsk spirea och diverse lökar. Visst är det underbart på våren, när man efter den långa mörka vintern, äntligen kan se små hoppfullt gröna skott sticka upp ur den mörka jorden?

Tyvärr bor vi i ett rådjursstråk. Grannarna har hägnat in sina odlingar med elstängsel, häller ut kilovis med blodmjöl och kletar Rå-odör på pinnar, allt för att hålla de glupska djuren borta. Jag har inte kommit dithän utan hyser en stilla förhoppning om att just min trädgård ska skonas från angrepp.

Jag borde ha vetat bättre... I våras åt de (rådjuren, inte grannarna) upp skotten på mina buskar och slaktade rosorna precis när knopparna slagit ut. Grannarna skakade på huvudet och jag riktigt kände hur de rent skadeglatt inom sig förkunnade; "Vad var det jag sa!"

Nåväl, med förstärkt mod och tillförsikt inhandlade jag alltså ett gäng lökar, och med en dåres envishet planterade jag dem på ställen i trädgården jag bedömer som nästintill helt ointagliga för ett rådjur.

Men tulpaner petade väl ändå inte den tokiga människan ner i jorden, tänker ni nu! Och jo, det gjorde hon.

Alla som vet någonting om trädgårdar vet att just tulpaner är det mumsigaste ett rådjur kan tänka sig och att det skulle kunna göra vad som helst för att få smaska i sig några stycken. Men jag vägrar att ge upp. Det är MIN trädgård och jag vill odla vad jag känner för, inte vad de där eländiga kreaturen inte behagar äta...

Jag lovar att rapportera i vår, om jag får se frukterna av mitt slit och min havererade trädgårdsbudget. Håll tummarna nu!

fredag 9 september 2011

Sekt eller samfund

Längre ner på vår gata ligger en stor vit byggnad bakom en tät tvåmershäck som effektivt blockerar all insyn. Infarten skyddas av svarta höga metallgrindar. Varje dag är trafiken dit omfattande och parkeringen fylls av stora bilar. Jag ser familjer komma gående med många barn. Kvinnorna har långa kjolar, långt utsläppt hår och en liten sjalett på huvudet. Männen har kostym.

När jag flyttade till området frågade jag J vilka de var och han svarade att de var Plymouth-bröder. Jag tänkte inte så mycket på det och tiden gick. När vi såg de ålderdomligt klädda familjerna skakade vi på huvudet och refererade till dem som "playwood-bröderna"

Men för en tid sedan blev jag nyfiken. Funderade lite på vad det var för några typer och läste om dem på nätet. Jag blev både faschinerad och förbannad.

Jag tror på allas lika värde. Att alla, oavsett kön, ålder, ursprung, hudfärg eller sexuell läggning, är lika mycket värd. Det innebär också att jag respekterar olika människors tro. Även om jag inte delar någons åsikt kan jag ju ändå respektera den. Men inte om man kränker någon annan!

Enligt rörelsens egna regler får man inte göra följande:
  • Se på TV, lyssna på radio, använda dator eller mobiltelefon, läsa skönlitteratur.
  • Läsa vid universitet. De strängaste utövarna predikar att högre utbildning än grundskola är inte tillåten för flickor. Pojkar kan i undantagsfall få gå praktisk gymnasieutbildning.
  • Kandidera eller rösta i politiska val
  • Teckna en livförsäkring
  • Bära vapen
  • Delta i fackförening, yrkesförening eller någon grupp som omfattar "orena", dvs icke-medlemmar av kyrkan.
  • Bo i samma hus som, eller äta mat tillsammans med, icke-medlemmar (orena)
Utöver dessa regler får en kvinna får inte stå över en man. Preventivmedel är förbjudna, liksom att ha husdjur, eftersom man inte får slösa kärlek på dem i stället för på Gud. Medlemmarna ska klä sig och leva enkelt. Kvinnorna får inte klippa håret. Allt ekonomiskt överskott går till kollekten. Den som bryter mot reglerna blir socialt utesluten.

Med dessa regler kan det synas omöjligt att ta del i arbetslivet och därför driver de flesta av bröderna egna företag. (Hur man nu kan driva ett företag utan att använda dator eller mobiltelefon...)

Jag känner inte församlingen på vår gata, och jag vet inte om de är bokstavstroende eller "hard-core" som den värsta grenen av rörelsen, men bara den tanken, att man betraktar någon som inte är med, som OREN, gör mig fly förbannad! Att anse en kvinna underlägsen en man gör mig likaledes.
 
Skillnaden mellan en sekt och ett samfund är ibland hårfin, men en religionssociologisk minimidefinition av sekt i sju punkter har gjorts av Roy Wallis:

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.
I rest my case...

tisdag 30 augusti 2011

Och så kom hösten...

Allting har en ände men korven den har två. Och semestern tog slut den med.
Vi var nöjda. Badrummet blev klart, vi fick bytt fönster på södersidan, vi var i Stockholm, Grisslehamn, Tyskland och Björkäng och hann besöka vänner här och där, samt företa oss en hel del båtturer.

Det är underbart att få komma ut i skärgården och vi har verkligen fått användning för vår båt. Det är inget märkvärdigt. En plastbåt; Ryds, 4,40 lång med en Johnson-motor på 100 hästar. (Och ja; det ÄR en för stor motor i förhållande till båten, men kära nån, det måste ju hända något när man gasar...)

Den tar oss dit vi vill och vi har varit på många öar och ätit god mat och god glass. Rörö, Källö-Knippla, Hönö, Fotö och Marstrand. Jag älskar verkligen västkusten och norra skärgården!

När badrummet blev klart började vi fundera över nästa projekt och kom överens om att högsta prioritet var dränering av grunden. Dystert kunde vi konstatera att den gjutna betong-altanen på sydsidan utgjorde ett hinder och tvunget måste bort.

I fredags hyrde J en bilmaskin. En nätt liten sak på 40 kilo med ett metallspett som hamrade sig genom betongen med ett öronbedövande vrål. Vi turades om att hantera monstret och svor långa ramsor när spettet fastnade och maskinen måste kastas fram och tillbaka med full kraft för att få det att lossna igen.

Hela fredag kväll höll vi på, och på lördagen kom J:s föräldrar och hjälpte till. Det började regna och efter ett tag var alla som dränkta katter. Regnvatten blandades med svett, smuts och sand, och stundom kändes allt övermäktigt. Det översta lagret var visserligen betong men under det hade man byggt upp med sprängsten. Allt ifrån stora stenblock ner till småsten och sand. Ofattbara mängder! Handskarna blev blöta och gick sönder i fingertopparna av slitaget från alla stenar. Vi bröt sten, lyfte sten, bar sten, vräkte ut sten i en sluttning i hällande regn.

På söndagen fortsatte vi med sammanbiten envishet och värkande kroppar. Våra ansträngningar gick nästan obemärkta förbi. I de sanslösa mängderna hade vi bara skrapat lite på ytan.
Men till helgen kör vi igen, och helgen efter det, och helgen efter det, och efter det och... Ja, ni fattar!

fredag 19 augusti 2011

Åter till mittens rike.

Som jag tidigare berättat har jag under många år närt en dröm. En dröm att få återse min barndoms semesterparadis. I mitten av Tyskland ligger det, och då; på åttiotalet bara en kort bit från den östtyska gränsen. Vår andra gemensamma semestervecka bar det äntligen av. Bilen var lagad och packad och efter ett besök med övernattning i Björkäng gav vi oss av den andra augusti, tidigt på morgonen.
Vi avverkade de första milen ner till Helsingborg och körde in mot färjekön. Jag kände mig lite upprymd och spänd precis som jag gjorde för så många år sedan. Det var varmt och med rutorna nere betraktade vi våra medresenärer. Ett nöje vi tenderar att ägna oss åt. Det brukar både vara underhållande och därtill gratis!

Efter en kort överfart i strålande solsken på övre däck återvände vi till bilen och körde av rampen. Vi bestämde oss för att köra en bit på strandvägen, bara för att det brukar vara så vackert längs med havet. När vi kände att det var dags för lunch stannade vi på ett värdshus och åt galet dyra och små räkor med bröd och citronmajonäs. Men gott var det! Och så fick jag ju möjlighet att öva min danska och det gick förvånansvärt bra.

Efter lunchen fick det vara slut med sightseeing och dags att öka på hastigheten. Ut på motorvägen och vidare till Rödby. Det var till vår besvikelse en väldigt liten färja vi fick åka med. Jag som sett fram emot enarmade banditer kände mig snuvad. Varken på färjan mellan Helsingborg/Helsingör eller på Rödby/Puttgarden såg jag skymten av dem och mynten fick ligga orörda. Istället åt vi en slabbig friterad middag med potatismos som inte direkt lyfte humöret.

Efter ganska många händelselösa mil på Autobahn nådde vi Hamburg. Där stannade vi till och gick en kort sväng på stan. Jag var inte över-imponerad. Det var som vilken stad som helst men utan mysfaktor. Även om vi hade god hjälp av vår GPS insåg vi snart att en karta hade varit bra. I en bokhandel hittade vi snart vad vi sökte; en stor hederlig ihopvikbar karta över norra Tyskland. En viss förvirring uppstod i kassan när expediten undrade om hon skulle slå in den som present...
Vi kunde knappt hålla oss för skratt länge nog för att ta oss ur affären där vi exploderade i munterhet.

Efter en bedrövlig middag på en liten italiensk restaurang där de inte tog kort, och inte heller kände sig hågade att informera sina gäster om det, bestämde vi oss för att lägga Hamburg bakom oss. Eftersom det var en osedvanligt varm sommardag med strålande sol kom vi överens om att campa. Tält och sovsäckar hade vi med oss och nu letade vi med karta och GPS efter en camping som låg söderut. Till sist hittade vi en som hette Jesteburg.
Det var kväll när vi äntligen kom fram. Vi hade åkt igenom små små byar med vindlande vägar och mängder av gamla korsvikeshus med halmtak.
Det var en liten camping inramad av skog och, förstod vi senare; järnväg...

Ägaren Herr Hubert Lewandowski tog emot oss och på knackig skoltyska försökte jag göra mig förstådd. Det gick tydligen bra för vi blev anvisade en plats för tältet och fick köra in bilen, allt för den nätta summan av 15,50 €. Han förklarade att grindarna var låsta melan 22.00 och 08.00 men vi hade ingen önskan att ge oss av före kl 8 så det gjorde inget.
När vi rest tältet tog vi en promenad och kunde konstatera att hela området var en semesterby för tyskar. De hade sina husvagnar uppställda permanent och en del såg ut att ha tagits över av vegetation. De måste  ha stått där i över tio år. Några hade byggt in sina vagnar i små hus och en del hade hela trädgårdar med höga häckar.

Vi och en familj från England var ensamma campare, några få permanentboende fanns också, men i övrigt var campingen märkligt öde.
Bakom vårt tält stod en stor granhäck, och bakom den; en pool full av skrikiga ungar... De små glinen hade tydligen inga regler alls för kl tio plaskade de och hojtade de ännu. Sedan blev det stilla en stund.

Vi hade gått och lagt oss men insåg snabbt att någon sömn skulle det inte bli än på ett tag. Istället för att leka "plaska och skrik så högt man kan" övergick satungarna till att leka Pirates of the Carabien. De slogs med svärd, gapade och levde och som extra förstärkning körde de ledmotivet till filmen på en bandare på repeat!
Jag var rasande och när skitungarna till sist började smyga runt vårt tält och kasta saker på tältduken började jag fantisera om att bunta ihop dem och tejpa igen matluckan på dem.

En granne längre bort kom till sist fram och undrade försynt om pojkarna möjligen kunde sänka stereon och sedan blev det lugnt. Men inte kunde jag sova för det. Luftmadrassen var för mjuk och jag frös i min sovsäck. Varje kvart dundrade långa godståg förbi på järnvägen. Sammanbitet bestämde jag mig för att aldrig tälta mer.

När morgonen kom rev vi tältet som var blött av dagg och kondens och lämnade Jesteburg. Vårt nästa mål var Goslar. Denna härliga medeltida stad som numera återfinns på Unescos världsarvslista. Jag mindes att vi, när jag var barn, alltid såg ett klockspel med figurer i Goslar, någonstans på ett torg, och jag trodde mig veta att det spelade klockan tolv på dagen. Det slumpade sig så att vi körde in i Goslar några minuter i tolv. Jag skuttade ut bilen och började leta mellan husen. Till sist kom vi fram till torget och rådhuset och där längst upp, där var det! Det klingade i klockorna och figurerna kom ut. Jag kände till och med igen melodin! Jag kände mig så nostalgisk och insåg att det var ungefär 25 år tidigare som jag stått på samma plats och tittat på samma skådespel. Det kändes fantastiskt!

Vi åt lunch på en restaurang vid torget och J övertalade mig att beställa dessert, trots att jag var mätt. Denna plats krävde en lokal specialitet; Apfelstrudel. Jag gjorde som jag brukar; petade bort äpplena och åt upp resten. J beställde sin med glass, grädde och vaniljsås! Men så såg han också lidande ut mot slutet.

Proppmätta tog vi en promenad och tittade på allt staden hade att erbjuda. Med en liten klump i halsen kunde jag konstatera att det var mycket tomma lokaler, många affärer som stängt igen och inte alls samma myllrande folkliv jag mindes från förr. En sak var i alla fall sig lik; det var nästan uteslutande tyskar där. Väldigt få turister från andra nationer har hittat dit. På turistinformationen fanns det inte heller några broschyrer på engelska.

Resan fortsatte. En bit sydöst om Goslar ligger Bad Harzburg, en gammal kurort dit fok vallfärdade för att dricka brunn. Alldeles intill Harz, en stor nationalpark med fantastisk natur. Med den tidigare natten i färskt minne beslöt vi oss för att hitta ett rum. Inne på den lilla turistbyrån vid tågstationen träffade vi en trevlig dam som tyvärr inte talade ett ord engelska men även nu fungerade skoltyskan och hon lyckades fixa ett rum till oss hos en uthyrare.

Förr var det mest änkor efter kriget som hyrde ut delar av de stora husen till friluftstörstande stadsbor, eller krassliga människor. Det finns nästan fler läkare i stan än vanliga invånare, men idag är även spa-trenden väl utbredd. Nåväl; den tiden då man kunde sätta upp en skylt med "Zimmer Frei" är över. Myndigheterna har styrt upp uthyrningen och idag ska man vara auktoriserad och betala skatt för sina gäster. Det gjorde att vi fick en hel förteckning över boenden med fina bilder och angiven standard. Vår uthyrare hade två stjärnor på fasaden men det var helt och rent, och det räckte för oss.

När vi installerat oss och kört in bilen på gården tog vi en promenad ner på byn. Gågatan genom centrum är inramad av stora träd och jag mindes väl den lummiga allén och alla blommor. På en liten öppen plats såg jag en fontän som jag också kände igen. Den är ljuvlig! Full av små troll, som hänger över kanterna, gör grimaser, häller vatten på varandra och till och med en på kanten, som glatt kissar ner i vattnet.

Ett annat kärt återseende var den stora granitkulan. På en liten lekplats vid sidan av promenadstråket finns en stor granitkula som man kan snurra på. Den satt jag och snurrade på när jag var liten, och genast bad jag J att ta ett foto på mig uppflugen på kulan. De som passerade tyckte väl jag var knäpp men det bjuder jag på!

Eftermiddagen övergick i kväll och mörka moln rullade in över idyllen. Det gjorde oss inget för vi hade hittat en glasseria! Italiensk Gelato när den är som bäst! Det var nog den godaste glass jag någonsin ätit och den gigantiska portionen med banan och chokladsås var en hel middag! Turligt nog satt vi under en stor markis för plötsligt brakade ovädret lös! Det åskade, blixtrade och regnet vräkte ner. Vi satt kvar för att vänta ut det, men blev sittande länge nog för att börja frysa. Efter en halvtimmas väntande lättade det något och vi småsprang tillbaka till vårt pensionat. Det var ljuvligt att få sova i en riktig säng och jag var helt utsövd morgonen därpå. Stackars J hade nästan inte sovit alls eftersom han tyckte att madrassen var på tok för hård.

Efter en god och generöst tilltagen frukost gav vi oss av. Regnet hängde i luften men vi hade bestämt oss för att åka upp i Burgberg-linbanan. Linbanan byggdes redan 1929 och sedan dess har fler än 25 miljoner passagerare åkt med den! Berget i sig är inte så imponerande högt med sina 483 meter men det räckte gott för att det skulle hissna i magen när man tittade ner. Det är vackert däruppe och det är porten in till Harz med sina många vandrings-och cykelstigar. Där finns också ruinerna av ett gammalt slott och ett monument över Bismarck. Åter översköljdes jag av minnen från barndomen och en god portion nostalgi.  Eftersom vädret var ganska trist var utsikten från berget begränsad, och efter en stunds knatande åkte vi ner igen. Nu var det bara en sak till jag var tvungen att få se: Campingen!

Av min mor hade jag fått veta att den hette Wolfstein och låg österut, inte alls långt från gamla östtyska gränsen. Direkt när vi kom dit kände jag igen mig och jag kunde minnas var lekplatsen låg och ängen med utsikt över de skogsklädda bergen i fjärran. Lite som landskapet i inledningen av Sound of Music. Jag drog mig till minnes att jag i sjuårsåldern hade tappat en tand någonstans på campingområdet och att jag då i förtvivlan letade för att inte gå miste om den vanligtvis så goda affären med tandfén. Givetvis hittade jag den inte, men jag vill minnas att min far ändå såg till att jag inte gick lottlös när jag så snöpligt tappat min trofé.

Tråkigt nog var campingen nästan tom på folk. Öde gapade platserna, och på området för säsongsboende var det helt tyst och stilla. Entrén var ombyggd, och borta var restaurangen och det stora akvariet i väggen där man kunde peka och välja vilken fisk man ville ha tillagad. Det kändes ledsamt.
Det började dugga och vi fortsatte vår resa. Vi fortsatte österut och kom så småningom till den gamla östtyska gränsen. En by som plötsligt en dag på det brutalaste sätt separerades från sina grannar. De rostiga lyktstolparna stod kvar och i marken fanns det järnvägsräls nedsänkt i asfalten som plötsligt bara upphörde. Vid sidan av vägen stod ett monument och en stor skylt med texten: Här var Europa delat fram till och med den 11 november 1989 kl 16.00.

Jag minns att vi var där när jag var liten. En bit från gränsen var ett utsiktstorn av trä uppbyggt, där man kunde se in över taggtråden, in i Östtyskland. Jag var för liten för att fatta det då, att det var historia som skrevs. Att man kunde se soldater med vapen på andra sidan, människor av samma folk, fast delade av en mur och taggtråd. Jag tyckte det var urtrist och plockade hellre blommor vid en bäck en bit bort. Helt ovetande om att jag troligtvis var bevakad av beväpnade soldater med kikare från andra sidan.

Vi fortsatte men vädret förbättrades inte och eftersom jag var nöjd, och inte hade fler önskemål på min nostalgitripps-lista så bestämde vi oss för att köra på och förhoppningsvis komma hem samma kväll. J körde hela vägen och förutom ett stopp vid ett vägarbete på en halvtimma gick det undan. Ett snabbt stopp på ett Mc Donalds och sedan drog vi vidare. Vi nådde Köpenhamn vi halv åtta och då hade vi äntligen lyckats köra ifrån regnet. Det blev middag i Nyhavn och till sist övernattning i Björkäng dit vi kom vid elvatiden på kvällen. Vi var trötta men väldigt nöjda med vår roadtripp.

onsdag 10 augusti 2011

Roadtrip

Jag gillar att åka bil och kör mer än gärna själv. Min pigga spanska senorita Seat Leon är härlig att ratta och svarar snabbt med ett mjukt sus från turbon när man pressar henne. Men före semestern lät hon inte längre så pigg. Ett distinkt pysande, pffrrrruuttt lät från motorrummet  och jag misstänkte att något var tokigt med avgassystemet. J viftade bort det med att det inte var något att bry sig om, och att det bara lät sportigt... Jo pytt!

Vår första gemensamma semestervecka hade vi bestämt att besöka huvudstaden. Turista några dagar och sedan köra vidare till Grisslehamn där ena storkusinen bor.
Halv åtta på morgonen kom vi iväg och avverkade milen i tämligen rask takt. Tidig lunch blev det på ett hamburgerhak på vägen och vi nådde Stockholm lagom för att börja vårt turistande i gamla stan. Vi hittade en finfin parkering på Riddarholmen och påbörjade vårt strosande. Vädret var ömsom sol, ömsom en droppe eller två, men det gjorde oss ingenting. Vi besökte Livrustkammaren och fikade på Stortorget lagom tills solen dök upp igen. Så småningom drog vi oss mot Gärdet och lägenheten vi fått låna. Ett par hus från där jag bodde när jag gjorde ett gästspel på 1,5 år.

Efter lite uppackning och bäddande av säng bestämde vi oss för att promenera genom Östermalm i jakt på en bra restaurant. Det var svårare än vi trodde att hitta något lämpligt men till sist landade vi på ett italienskt ställe med gudomligt goda pizzor. Vi strosade en bit på Strandvägen och fick hoppa in i en port när himlen åter öppnade sig och generöst välsignade oss med lite väta.

Dagen därpå tog vi bilen och körde till Vaxholm. Jag har en släkting som bor där och vi hälsade på helt oanmälda och blev bjudna på kaffe i trädgården. På tillbakavägen kom vi överens om att även om Stockholm skärgård har sin charm, så kan den ändå inte mäta sig med västkusten. Landskapet med de kala, mjukt rundade klipporna som skiljer sig så mycket från inlandet är fantastiska, och vattnet är härligt salt. Möjligen är vi aningen partiska men kan ni hålla det emot oss?

Åter i stan blev det ett besök på Söder. Vi åt lunch på en uteservering på Medis och letade sedan upp Katarina Brandstation där exteriören är med i Nile City. Stadsmuseet hann vi också med och sedan blev det plötsligt dags för middag. Vi fick underhållning till maten då gatan utanför plötsligt fylldes av brandbilar, poliser och ambulanser. Någon hade känt röklukt och nu hissade man upp en stor korg med teleskopkran för att utröna var det kom ifrån. Efter en lång stund packade de ihop och åkte igen, det enda vi kunde se var att fönstren på översta våningen stod på vid gavel, inget annat.

Dag tre tänkte vi vika åt en båttur, kanske till Fjäderholmarna och dagen passade synnerligen bra. Det var redan varmt, trots att det var ganska tidigt, och solen strålade med full kraft.

När J startade motorn började något blinka i instrumentpanelen. Det var Laddningslampan... Jag kan inte mycket om bilar, men så mycket vet jag att det inte är ett gott tecken. Efter en stund under motorhuven gissade J att det var remmen eller remspännaren som varslade om uppsägning.

Därefter följde en sista dag i Stockholm vi lätt kunde varit utan. Utan att veta exakt hur långt bilen skulle gå innan batteriet la av, navigerade vi oss ut mot ytterområdena och märkesverkstäderna. För att göra en lång historia kort så avverkade vi tre eller fyra verkstäder som inte hade tid att hjälpa oss, och de hade ändå inte delar hemma. Det var en dyster stämning i bilen, och tystnaden ackompanjerades bara av lampans retfulla blinkande. Varje gång J gasade tändes den upp och  på tomgång släcktes den. För att spara det lilla batteri vi hade kvar stängde vi av AC:n; radion och ljuset. Solen gassade obarmhärtigt och trots nedhissade rutor var det fruktansvärt hett i kupén.

Efter en stund gav vi upp. Vi befann oss i Kungens kurva och hade slut på idéer och verkstäder att fråga. Det blev köttbullar på IKEA och mycket funderande. Till sist avgjorde J att det var bäst att göra jobbet själv. Vi åkte till Mekonomen och köpte rem och remspännare och inne på Jula köpte han ett verktygsset och arbetshandskar. Istället för en båttur i skärgården stod han med huvudet i motorrummet i 25-gradig värme på en parkering. Efter drygt en timma, mycket svett och möda var han klar. Vi packade in allt i bilen och höll tummarna. Tyvärr hjäpte bytet inte. Lampan blinkade fortfarande och J svor fula ramsor. Nu visste han att det måste vara generatorn som var kass.


Vi ringde till min svåger som varit bilmekaniker och han tipsade om att det fanns begagnade generatorer att köpa på bildemonteringar runt om stan. Tyvärr låg de alla en bit utanför Stockholm och vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna nå fram innan batteriet skulle lägga av, men vi hade inget val. Det hade blivit sen eftermiddag när vi rullade ut mot Huddinge och ett industriområde en bit ut på landet. Vi drog en suck av lättnad när vi nådde fram, och en ännu större när vi såg att de stängde kl 17 och vi var där 16. 30. Vi fick vår generator som suttit i en Audi TT och nästa mekanikerjobb påbörjades.

Under hela vår dag hade jag haft kontakt med kusinen som väntade oss i Grisslehamn och avlagt rapport, men vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna ta oss dit. När J var klar var klockan strax efter fem och industriområdet var helt öde. Han startade motorn och äntligen funkade det!

Minns ni att jag redan före vår avresa påpekat att det väste och pös från avgassystemet? Det ljudet hade under vår tripp blivit avsevärt värre och en granskning av flexslangen mellan motorn och avgasröret bekräftade det jag misstänkt; det var hål!

Men missljud kan man leva med så länge motorn går och det gjorde den nu. Lättade påbörjade vi färden norrut och strax efter sju ankom vi Grisslehamn och en härlig grillkväll. Det var så trevligt att vi satt uppe och pratade halva natten och dagen därpå promenerade vi runt byn innan vi påbörjade återresan till Göteborg. Allt gick bra och vi unnade oss ett stopp i Gränna där vi köpte ett gäng polkagrisar, och ännu ett stopp utanför Borås där vi fick té och macka hemma hos mamma och pappa.

Vi det här laget väsnades vårt fordon något fruktansvärt och lät mer som en gammal raggarbil med hela avgassystemet på svaj. När vi kom hem var det sent och vi skrattade något hejdlöst när vi försökte smyga oss upp för backen hemma. Som tur var, var de flesta grannarna bortresta.

Som om J inte fått nog av att leka bilmek fick han allt vackert fortsätta visa sina färdigheter. Ett par dagar senare bytte han slangen och fröken Seat återfick sin ljuva stämma.

Vår första del av semestern var till ända och nu stundade nästa äventyr: Tyskland!

måndag 18 juli 2011

Musjakt!

Härom natten vaknade jag av att katten vispade runt i köket, på ett synnerligen misstänkt sätt. Direkt förstod jag att hon åter igen burit in en av sina troféer, beviset på hennes förträfflighet som jägare. Jag kastade mig upp ur sängen och in i köket, lagom för att se hur vårt lilla rovdjur misslynt petade runt med tassen i hålrummet mellan den nya badrumsväggen och golvet.

Jag svor för mig själv när jag sjasade undan henne och själv försökte spana ner i sågspånet men utan att se något. Att ha en mus under golvet i köket var inte något jag hade tänkt mig, men då jag inte kunde göra mer just då, återgick jag till sängen och mitt sovande.
Morgonen därpå låg både J och jag på golvet och lös med ficklampa ner i hålet och krafsade runt sågspånet utan framgång. Katten som för länge sedan tappat intresset, tittade oförstående på oss när vi grälade på henne om oskicket att ta in levande byten i huset.

Dagen gick och på kvällen satt vi i soffan och såg på TV. Plötsligt spratt J till och pekade mot matsalen. Och där på golvet satt en liten mus och tittade på oss. Vi flög upp ur soffan och försökte jaga in den i ett hörn men den var snabb och pilade in i köket igen. Vi tjöt av förtret och hoppades att den inte skulle dyka ner i hålet igen. Jakten fortsatte. Vi drog ut kyl och frys och lös med ficklampan i alla små skrymslen och vrår men tji mus! Uppgivet återvände vi till soffan. En stund senare när J kom in i köket hade den lilla gynnaren vågat sig fram igen och den här gången lyckades vi fånga den under en plastburk när den sprang på fönsterbrädan.

Försiktigt bar vi ut den i trädgården och satte ner burken på marken. När vi lyfte på den satt musen helt stilla i ficklampans sken och kikade på oss med sina blanka små ögon. Sedan skuttade den snabbt därifrån.

fredag 15 juli 2011

Väderstyrd

"Om ett problem har en lösning, så är det inget problem, om det inte har en lösning kan man ändå bara skita i det!"

Dessa kloka ord har jag refererat till många gånger.

En enkel devis, men ack så svår att applicera i verkliga livet; Att inte låta saker, som man inte kan påverka, beröra en.

Väder är en sådan sak. Jag vet att jag är väderstyrd. Sol gör mig glad, tunga regnmoln och blåst gör mig nedstämd. Små skitsaker i sammanhanget. Jag lever och har en förhållandevis god hälsa, en underbar familj och vänner, en sambo som jag älskar och ett hus att bo i med en härlig grön trädgård att greja i. Jag har det bra. Bättre än många andra. Så varför blir jag så missmodig och låg när regnet öser ner och tunga skyar jagar över himlen? Varför vill jag bara dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter visar sig?

Det gör mig skamsen. Att inte ta vara på livet, utan gnälla över väder och vind. Respektlöst på något sätt... Nu ska jag gå ut och vara tacksam. Tacksam över att jag kan gå, och över att jag kan känna regnet på min kind. Att jag kan se och höra dropparna slå emot gatan. Att jag kan känna doften av svensk sommar.

Tack för det!

onsdag 13 juli 2011

När chocken lagt sig...

Några dagar har passerat sedan dramat på gatan. Grannen är hemma igen och repar sig långsamt. Sex stygn i bakhuvudet, en brosk-skada i näsan, blåslagen i ansiktet och stel i kroppen. Hans fru och dotter mår inte heller så bra. Vi har träffats nästan varje dag och bara pratat. Processat det som hänt. Ältat om och om igen...
Polisen har ännu inte gripit någon, men enligt uppgift bevakar de flera adresser. Vi är på helspänn hela tiden. Spanar ner på gatan när främmande bilar passerar. Lyssnar efter motorljud från motarder. Funderar över hur allvarligt menade hoten var...
Någonstans försöker vi ändå återgå till vardagen. Se på TV, handla, laga mat, fortsätta renovera badrummet, men tankarna finns där hela tiden, snurrar runt som ett svart moln och lägger sig över våra sinnen.

Gjorde vi fel? Skulle vi ha agerat annorlunda? Var det värt det? Civilkurage kostar på, och ibland är priset för högt. Ilskan väller fram i vågor och snuddar vid hat. Varför kom inte polisen när vi ringde? Varför dröjde ambulansen? Varför har de fortfarande inte gripit någon?

Hur lång tid kommer passera innan vi känner trygghet igen?
Ingen vet...

söndag 10 juli 2011

Man misshandlad efter bråk om motorcykel

"En man blev vid femtiden på lördagseftermiddagen misshandlad av en yngling med en skruvmejsel. Upprinnelsen till bråket gällde en stulen motorcykel som färdades på gatan i hög hastighet. När mannen tillsammans med sina grannar stannade föraren uppstod bråk och en hotfull situation. Ynglingen lämnade då platsen som passagerare på en annan motorcykel och återkom en stund senare med fler personer. En av dem hotade mannen till livet, högg mot honom med en skruvmejsel och slog honom sedan i ansiktet. Mannen föll och började blöda kraftigt från näsa och huvud. Polis och ambulans kallades till platsen. Mannens familj som blev vittne till dramat chockades svårt."

Så kunde det ha stått i tidningen idag. För det var vad som hände igår på vår gata...

Vi hade kalas igår eftersom jag fyller år idag. Mina och J:s föräldrar, tillsammans med min syster och hennes dotter. Hela dagen och kvällen dessförinnan hade MC:n, en KTM, kört upp och ner för gatan i hög hastighet eftersom parken vid vändplatsen blivit ett tillhåll för ungdomar. På vår gata bor det många barn och flera av grannarna irriterade sig på buskörningen. Vår närmsta granne berättade att han ringt polisen flera gånger men att de inte kom...

Vi satt ute på balkongen och jag hörde höga röster från gatan. Jag gick ner tillsammans med svärmor och där nere stod J och hans pappa tillsammans med vår granne och hade stoppat MC:n som nu var i sällskap med ännu en hoj. Det var en aggressiv stämning och killen skrek att han skulle åka men eftersom hojen var stulen med uppbrutet tändningslås så förklarade vi att han fick gå därifrån. Han hotade oss flera gånger men till sist hoppade han upp bakom sin kompis och drog iväg ner för backen. Motorcykeln stod kvar och vi förstod att de nog skulle försöka ta den tillbaka. Vi körde undan den en bit för att den inte skulle stå mitt i gatan, men inte längre än att den var väl synlig.

Efter en kort stund hörde vi motorljud uppifrån parken. Fyra personer dök upp och en kille hade en skruvmejsel i handen som han viftade med. Alla skrek och de vrålade ut hotelser. Nu hade fler grannar kommit ut på gatan och blev vittne till hur killen först kastade en colaburk som missade målet och hur han sedan högg mot grannen med skruvmejseln. Han väjde undan och träffades då av en knytnävsslag som tog över näsan och sänkte honom. Jag stod snett bakom och såg hur han föll handlöst baklänges ner i asfalten. Jag kan ännu höra dunsen av hans bakhuvud och se hur blodet strömmade fram...

Alla skrek och flera försökte skydda honom mot killen. Gänget tog med sig motorcykeln och försvann från platsen. Situationen var kaotisk. Jag ringde efter polis och ambulans medan grannens fru och dotter skrek hysteriskt. Blodet rann nerför backen och jag kände paniken komma. Det var långa minuter innan de kom men då hade grannen återfått medvetandet. Tre polisbilar kom till sist och när ambulansen åkte iväg med vår granne påbörjade de förhören.

Vi var rädda... De hotade oss till livet och ingen vet vad de är kapabla till. I natt var vi extra noga med att låsa alla dörrar, men samtidigt gör det mig förbannad att någon ska få mig att känna mig osäker i mitt eget hem. Det här är mitt hus och ingen ska få inkräkta på min trygghet. Framför allt inte några osnutna sketungar, även om jag vet att de redan är förhärdade brottslingar. Men det här är VÅR gata, och ingen ska ta den ifrån oss!

tisdag 5 juli 2011

Semesterminnen

Det är ett tag kvar för min del. Till semester och ledighet. Men den 21:a juli är det min tur att mentalt stämpla ut och stänga av jobbet för fyra fria veckor.
Vi har inte planerat så mycket. Det blir att fixa med badrummet och göra lite korta dagsutflykter, kanske med MC eller båt. Annars ska vi turista i Stockholm några dagar, och sedan avsluta vistelsen i norr med att hälsa på min kusin i Grisslehamn. Om det hinns med, tar vi bilen och drar söderut, till Tyskland. Jag vill så gärna se det igen. Och vad är det då hon vill se, undrar du nu... Jo, jag vill återvända till Harz.

När min syster och jag var små tillbringade vi många husvagns-somrar i Bad Harzsburg, en underbar liten medeltidsby nära Goslar, en mindre väldigt gammal stad med korsvirkeshus, slott och borgar och mängder av rosor!

Jag minns morgonen när det var dags för avfärd. Mamma och pappa hade packat bilen och husvagnen kvällen före, och vi blev väckta okristligt tidigt. Sömndrucket vacklade man ut med sin kudde under armen och hörde fåglarna sjunga sin gryningssång. Det var redan ljummet i luften, trots den tidiga timman och det doftade sommar och solvarm bil.

Vi klättrade in i baksätet och kivades en stund om var vi skulle sitta, men vanligtvis slutade det med att jag hamnade på golvet med min kudde och en filt. (Tidigt i livet fick jag erfara, att man med en syster som är nio år äldre, sällan vann så många strider... )

Vi hade i alla fall laddat upp med serietidningar, våra Sony Walkman med kassettband, inspelade från Tracks och Rakt Över Disc och jag hade plockat med mig en större del av min imponerande samling mjukisdjur. Kort sagt; vi var resklara.

Jag minns den spänning och förväntan som låg i luften på väg mot färjelägret där vi skulle åka båt, något som jag var väldigt glad åt! Tax-free-butiken, de enarmade banditerna, ljuden på bildäck och skräckblandad förtjusning när bogvisir eller portar äntligen öppnades och vi fick köra ur det bullriga mörkret och ner på fasta marken igen.

Jag minns inte hur länge vi körde, men jag minns lunchpauserna på rastplatser där den enkla husvagnsmenyn erbjöd makaroner och falukorv, eller soppa med smörgås, alternativt fiskpinnar med pulvermos. Riktigt ledsen blev man bara när den vidriga trekantiga burkskinkan i gelé med sparrisstuvning serverades.

När det blev dags för saft och kaffe-paus var det Nes-cafe som gällde, eller "Näs-kaffe". Till det var det Wafferkex med citron eller choklad, eller i värsta fall vidriga mandelkubbar. Hade man riktig tur fanns det kammarjunkare med kardemumma!

Mina semesterminnen är ljusa och fina. Det var en underbar tid fylld av många upplevelser och sevärdheter. Det var vackra miljöer och spännande äventyr. Ibland lite väl spännande...

Vi åkte linbana upp på bergstoppen Brocken, där legenden säger att häxorna bor, för det är Blåkulla. Mina föräldrar underblåste gärna den myten, och jag smög omkring och undrade vilka av tanterna som var häxor. Ett år hade de någon festlighet med riktiga häxor som jagade skrikande barn över gräset. I albumet hemma finns en bild på mig när jag klamrar mig fast runt mammas hals, livrädd för häxorna. Den ömma modern gapskrattar på bilden och försöker balansera sin dotter som egentligen passerat åldern då man blir buren.

 Men det var en härlig tid. Och jag är så glad över att ha så fina sommarminnen. Nu får jag och J samla nya minnen tillsammans.

tisdag 28 juni 2011

I denna ljuva sommartid

Midsommar kom och gick. Vi firade tillsammans med mina föräldrar och släktingar i Björkäng. Dansade kring midsommar-stången, åt sill och drack nubbe.

(I ärlighetens namn gjorde jag faktiskt bara det sistnämnda eftersom jag avskyr att leka offentligt lika mycket som jag avskyr sill, men det går alldeles utmärkt att äta köttbullar till snapsen kan jag meddela!)

På kvällen grillade vi och drack härliga vita viner från Frankrike. Även om vi inte kunde sitta ute, då det i vanlig ordning var tämligen svalt midsommarväder, så kändes det ändå att det är sommar!

På midsommardagen drog vi vidare till Småland för nästa kalas på söndagen då J:s farmor fyllde 90 år. Det var ett härligt gäng som träffades, över 20 gäster, unga som gamla.  Äldst var Greta med sina 90 år och yngst lilla Annie, tre veckor ung.

När vi sjungit och hurrat för födelsedagsbarnet, ätit och druckit i flera timmar, var det dags att vända hem till Göteborg. Vi kom hem vid åtta-tiden på kvällen och kunde konstatera att det var en ljuvlig försommarkväll. Solen stod ännu högt och det var helt stilla. Fåglarna pilade fram och tillbaka för att mata sina hungriga ungar och mellan varven sjöng och flöjtade de av hjärtans lust.
Vi bestämde oss för att ta en tur med båten och eftersom den ligger i en småbåtshamn bara tio minuters bilfärd från oss så var det snart gjort att hoppa ombord och kasta loss.

Det var fantastiskt! J:s mamma hade så förtänksamt packat ner en del överblivet från kalaset till oss, innan vi lämnade Småland, och snart satt vi förtöjda vid en kobbe och mumsade på melon, vindruvor, jordgubbar och snacks. Solen värmde skönt och vågorna kluckade mot skrovet. Måsarna höll sig på behörigt avstånd och allt var sådär perfekt som det kan vara, en svensk sommarkväll i skärgården.

måndag 20 juni 2011

Tvångs-lekarnas förbannelse.

Läser rubriken "Gör din midsommar till en lek" i dagens Göteborgs Posten och känner omedelbart rysningar längs ryggraden. Sävehofs damlag testar midsommarlekar, och jag drar mig till minnes brottsstycken ur min egen svunna barndom, där det klämkäckt och obligatorsikt skulle lekas vid olika tillfällen.
Med sorg minns jag hur den tjocka flickan, som inget hellre ville än att vara osynlig och bortglömd, gjordes till åtlöje i diverse "roliga" lekar som hoppa säck, springa med ägg i en sked i munnen, äta kolasnören på tid eller kasta tennisboll. Att avstå var inget alternativ. ALLA SKA VARA MED! Mantrat upprepades under hela mig uppväxt och ledsamma skolår. Men jag ville inte vara med. Jag ville sjunka genom jorden av skam när min hopplöst feta kropp dallrade fram över gräset. När jag med mörkrött ansikte flåsade av ansträngningen, som andra ungar inte ens blev rosiga av. När svetten bröt fram, och jag med den drunknades förtvivlan i vanlig ordning skojade bort allt. Gjorde narr av mig själv innan någon annan hann göra det.

I de vuxnas ögon var jag den där tjocka glada ungen som alltid hade svar på tal. Jag spelade apa, skojade och skämtade, men inombords grät jag. Jag såg och hörde allt, men försökte bortse från mina klasskamraters kvävda fniss, viskningar och rullande ögon. Kamrater... Jo just det...

Att tvinga barn att delta i aktiviteter borde vara förbjudet. Att utsätta barn för andra barns (och vuxnas) subtila elakheter borde vara straffbart. De kunde lika gärna ha kastat upp mig på en scen inför hela skolan, naken med en strålkastare riktad mot den feta barnakroppen. Förnedringen var ändå så djup att jag kan känna den inom mig än idag.
Jag kan inte få en ny barndom, mina skolår är sedan länge till ända, men jag lider med alla de barn som fortfarande utsätts för lekarnas förbannelse. De barn som går ett sommarlov till mötes med lättare hjärta än andra barn, för de vet att de får vara ifred i tio underbara, ljuvliga veckor från glåporden, viskningarna, knuffarna och skratten.

Jag fick inte välja. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du som läser det här aldrig någonsin utsätter ett barn för tvångs-lekarnas förbannelse. Det traumat sitter kvar. För resten av livet...

fredag 17 juni 2011

Hoarding

Vet ni vad hoarding är? Det visste inte jag heller förrän tills igår.
Jag satt och slötittade på TV och zappade mig fram och tillbaka mellan kanalerna. Av en händelse kom jag att hamna mitt i ett program om människor med tvångssyndrom när det gällde att samla och göra sig av med saker. Syndromet Compulsive hoarding som ungefär kan översättas med tvångsmässigt samlande, eller samlarsjuka, där den som är drabbad inte kan förmå sig att göra sig av med någonting, trots att tingen saknar värde.
En äldre dam levde i ett fruktansvärt kaos med skit i högar och ja; det var just skit! När hon inte längre kom in på toaletten på grund av alla saker, påsar, petflaskor, burkar, papper, tidningar, leksaker, prydnadssaker etc så började hon använda vuxenblöjor som hon sedan lagrade omkring sig, fulla med urin och avföring...

Huset var fullt av ohyra och började ätas upp inifrån av urin och smuts. Stanken var outhärdlig och situationen uppmärksammades först när hon ramlade av sin toastol i köket och inte kunde ta sig upp. Räddningspersonalen fick bryta upp dörren för att rädda henne.
Då var hon i så dåligt skick att läkarna övervägde att amputera hennes ben som var helt sönderfrätta av urin och avföring och därtill angripna av bakterier och ohyra.

Visst är det märkligt... Hur en människa inte förmår att ens göra sig av med en använd blöja... Att inte kunna slänga ett kvitto, en tidning, en förpackning, burk eller flaska... Att uthärda att leva i en sanitär katastrof med skadedjur och insekter myllrande över avskrädeshögarna. Att inte kunna sova i en säng eller ens kunna nå sitt badrum och göra sina behov på grund av alla saker och allt skräp.

Och andra sidan myntet, där en människa inte klarar av att någonting är i oordning, att något står snett, är dammigt, eller inte sorterat efter storlek och färg. Att få ångest över ett gult blad på en krukväxt eller en tavla på sniskan. Kamma mattfransarna med liten kratta och gnida sönder alla ytor med sjuklig städ-iver, överdosera bakteriedödande medel och älska klorin, inte klara av att röra något utan vita bomullshandskar och duscha flera gånger om dagen. Sjukt åt andra hållet.

Tur att man är lite lagom pedant-slarvig och heeelt normal.. (!)

tisdag 14 juni 2011

Hantverkare...

Vi bor i ett bygg-kaos. Inte nog med att badrummet långsamt håller på att ta form; mitt i alltihop ordnades det renovering av tegelfasaden på södersidan. Väder och vind har gått hårt åt fogarna mellan telgelstenarna, och det porösa murbruket har börjat vittra sönder.

Det började inte bra. På Kristi Himmelfärdsdag ringde de från firman som skulle fixa jobbet och berättade att firman som skulle leverera byggställningen skulle komma redan  på fredagen. Vi trodde att vi hade god tid på oss att ta bort betongräcket till den gjutna balkongen men nu blev det lätt panik. Utrustade med en slägga turades vi om att med råstyrka, ilska och envishet banka ner betongen småbit för småbit. Jag fick praktfulla blåsor i händerna och värk i kroppen i flera dagar efter det, men ner kom det sabla räcket till slut!

Fredagen var en klämdag och jag var ledig. Ledig och ledig förresten! Jag var hemma och tvättade, städade och förberedde J:s födelsedagskalas. Mellan varven spanade jag ut på gatan för att se när den där ställningsfirman kom men tji! Ingen kom...

På onsdagen veckan därpå kom tegelgubbarna. De stod och rev sig i huvudet en bra stund när det inte fanns något att klättra på, men några telefonsamtal senare (som lät ganska irriterade) lovade ställningsfirman att komma omgående. Nu blev arbetet försenat, men några dagar senare drog det igång.

Vet ni hur mycket det dammar och skitar ner när man skär ut gamla tegelfogar ur en vägg? Det visste inte jag heller förrän hela trädgården och mitt trädgårdsförråd under balkongen täcktes av ett tjockt lager damm. Efter att de dammat ner allt drog de fram vattenslangen och spolade... Det blev inte rent, utan resulterade i ett lager grå murbruksgegga överallt... Ställningen var inte helt inplastad som vi tydligen kommit överens om och allt spreds för vinden.

Nu har de ockuperat trädgården. Lagt upp lager med säckar på min nysådda gräsmatta, kastat verktyg överallt. En av dem hade slängt sin tröja över trappräcket och i natt regnade det. Ha! Det kan de gott ha för att de inte tänker längre än näsan räcker!

Utöver ett hafsigt och slarvigt arbete med att täcka, och en fullständig avsaknad av att vara lite rädd om närmiljön, berättade en av dem att han hade tagit två fästingar på katten och att hon bet honom. Klart hon gjorde! Hon känner inte honom och här tar han sig friheter. Saga är en väldigt speciell kattfröken med mycket integritet och det borde han verkligen respektera. Ge katten i katten!

Igår kväll samlade jag fimpar på gräsmattan och funderade på J:s utbrott där han i affekt vrålade att det aldrig någonsin skulle komma in en hantverkare mer i vårt hus. Jag är böjd att hålla med!

fredag 10 juni 2011

Blomster-frossa!

Ända sedan jag var en liten tös i flätor har jag älskat blommor. Hemma i mormor och morfars sommarstuga stod det ofta vattenfyllda kaffefat med små tusenskönor som barnet stolt överlämnat. Utan stjälkar förstås, men det var ju vackert ändå. Gräsmattan var fylld av de små vita blommorna som övergick i mörkt rosa och utgjorde en oemotstådlig lockelse för en unge.

När jag blev äldre gav jag mig ut på otaliga expeditioner i syfte att i triumf bära hem en imponerande bukett blommor till min ömma moder. Min specialitet var att hitta blommor där det till synes saknades. Min far, som är lite av en botanisk expert, artbestämde inslagen i buketterna med hjälp av en fältflora och jag lyssnade och lärde. De latinska namnen lade jag sällan på minnet men förvånansvärt många arter sitter kvar i huvudet och ibland roar jag mig med att identifiera dem i vår vildvuxna trädgård.

Trädgården är min stora hobby och min skyddszon. Här sker såväl kontemplation och reflektion som rekreation. För mig är det ljuvligt att få skapa och forma något som jag vill ha det. Därför har jag utvecklat ett lätt missbruk. Ni som känner mig vet att jag har en förkärlek för skor och ibland tenderar att överdosera inköpen. Detsamma gäller även för blommor, buskar och andra växter .

Jag blir lätt euforisk inne i en handelsträdgård och får verkligen lägga band på mig för att inte kasta ner allt jag ser i en kundvagn. Jag vågar inte räkna på hur mycket pengar jag har lagt på perenner, blommande buskar, jord och gödsel, men jag skulle kunna handla hur mycket som helst för att få min gröna oas precis så som jag vill ha den. Jag vill ha en syrénberså och en rosenrabatt, vill känna doften av shersmin och pioner, jag vill njuta av blomsterprakt från såväl paradisbuske som rosenprakttry och jag vill ha en odling med frukt och bär. Fänrikshjärta, klint och prästkragar, riddarsporre, stockros och lejongap. Jag vill ha allt!

Men jag får hejda mig och bida min tid. Den här trädgården stod övergiven i många år och det kommer att ta tid att få den att återuppstå i all sin prakt. Tid och pengar. Men en dag blir den färdig och då ska jag njuta frukterna av all möda. Och jag är på god väg!