God påsk!

I vårt barndomshem firades alla högtider ordentligt, och påsken var inget undantag. Då ingen i familjen har någon dragning åt det religiösa hållet, så firade vi påsk på samma sätt som vi firade jul;  det vill säga inte till åminnelse av Jesus, utan som en efterlängtad högtid som gick ut på att äta gott, njuta av ledigheten och träffa kär släkt och vänner.

Öppna spisen som till jul var sprängfylld av tomtar, snögubbar, lussetåg, fylldes kring påsk med kycklingar, påskkärringar och björkris med fjädrar i gult och orange. I en liten skål växte frodigt grönt prydnadsgräs och där trippade små gula kycklingar. I köksfönstret hängde en påskkärring på en kvast och i matkällaren trängdes påskmaten med must och lådvis med ägg. Härligt!

Till traditionen hörde också att jag och min syster fick var sitt ganska förnämligt påskägg, fyllt av diverse godsaker och ibland även en liten peng. Det där påskägget var så djupt inrotat i vårt medvetande att när vi, trots att vi sedan länge var vuxna och utflyttade, fick frågan från vår ömma moder  om vi verkligen ville ha påskägg när vi kom hem, framkallade ett vildsint utrop av harm och indignation. Självklart ville vi ha påskägg! 

Idag är jag inte så noga med det där, men att ge bort påskägg är trevligt, framför allt om de innehåller något hemlagat. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att göra eget påskgodis. Ungefär samma som julgodiset men mer roliga marsipanfigurer. Kycklingar och ägg doppade i choklad, lakritskola och chokladkola och minttryfflar står och gottar till sig i kylen. I morgon ska jag fylla äggen och sedan blir det i sanning en god påsk!

Första tanden

Ja visst gör det ont när knoppar brister... skrev Karin Boye, och ont lär det också göra när små tänder bryter igenom tandköttet. Lilla E har dregglat och tuggat på allt som hon kommit åt de senaste månaderna, och bekymrat har vi granskat hennes underkäke, utan att se minsta antydan till tand. Men så igår morse, vid den sedvanliga inspektionen kände jag något litet vasst i gommen. Äntligen en tand!

Man ska inte jämföra barn, men alla gör det ändå och jag är inget undantag. När lilla E nu har passerat åtta månader och hon fortfarande inte hade fått några tänder, började jag bli smått orolig. Samtliga av hennes små lekkamrater från föräldragruppen har nu flera gaddar att visa upp men lilla E visade fortfarande upp samma tandlösa leende. (Som visserligen är tämligen bedårande, men det vore ju trist om hon förblev tandlös livet ut.)

För att göra saker värre så kröp några av de små telningarna, men lilla E, som just har lärt sig att sitta någorlunda stadigt, visade inget intresse av att försöka ta sig fram. Detta genererade tankar på sen utveckling och en nästan lite ursäktande attityd från min sida på öppna förskolan.

- Ja hon är lite sen, men hon är lite tidigt född.
(Vilket är en svag förklaring eftersom hon bara är född 12 dagar före utsatt tid och inte alls räknas som prematur...)

Varför känner man sig föranledd att ursäkta sitt barns utveckling? På BVC skrattade sköterskan åt mina farhågor att barnet saknade tandanlag och hon konstaterade att hon under alla de år hon hade jobbat, ännu aldrig hade haft en unge som inte hade fått tänder. Alla utvecklas olika fort och utvecklingen sker i trappsteg.

Svärmor som är en klok kvinna menar att det bara ställer till problem om barn till exempel börjar gå väldigt tidigt. De är så ostadiga att de mest ramlar och slår sig, och det är ett elände att hålla reda på vart de är någonstans.

Så trots att vi har haft en period av gråt och gnäll, feber och ont i magen så är jag ändå väldigt glad över det där lilla risgrynet.

Nu är det bara att invänta nästa, och nästa och... ja, ni fattar...

Retro, vintage och second hand

Kärt barn har många namn och det som för en del år sedan bara var begagnat eller ärvt är nu hippt och omåttligt populärt. Visst är det bra att sakerna kommer till andras användning och glädje ännu en gång istället för att slängas men måste just teakmöbler från 50-talet vara så eftertraktade...?

Vi är på jakt efter tre bokhyllor i teak istället för våra ganska skamfilade Billyhyllor men det verkar stört omöjligt att få tag på till en rimlig penning. Plötsligt inser folk att de sitter på en guldkalv och den gamla bråten i källaren annonseras ut på Blocket under benämningen "retro" för tusentals kronor.

De hjälporganisationer som bedriver andra-hands-försäljning svämmar över av pryttlar och det som är skräp för någon, är en skatt för någon annan... Jag brukar passa på att kika runt när jag har vägarna förbi men det är mycket skit. Godbitarna försvinner blixtsnabbt och jag ger mig tusan på att det är antikhandlare eller Blocket-försäljare som köper upp de bästa grejorna som de sedan gör sig en bra förtjänst på. Få människor vet vad sakerna är värda, men idag är det svårt att göra några direkta fynd när hyenorna flockas och dammsuger loppmarknader rena på fina saker.

En annan sak som jag stört mig på länge är oskicket att måla antika möbler vita och benämna dem som Shabby Chic. WTF!? En fanérmöbel från 1880-talet i imperialstil målad vit är väl för tusan inte shabby chic!? Det är inte färgen som är det centrala, det är stilen, och en sådan praktfull möbel med snidade detaljer och mjukt böljande linjer kan väl knappast kvala in i stilgenren "lantlig"?

Nej skärpning säger stilpolisen!