Vi renoverade ju förvisso den lilla toaletten på boendeplanet för ett par år sedan, men då fanns det inte utrymme för några extravaganser i form av badkar. Efter flyttning av väggar blev det en duschhörna och det kändes ju våldsamt lyxigt mot originalutförandet med enbart handfat och toalett.
Lilla E älskar att bada och varannan kväll drar vi fram en blå plastbalja och placerar den i duschen, fyller den med vatten och låter ungen få plaska av liv och lust. Det är en procedur som tar tid och kräver en inte helt obetydlig styrka när det är dags att tömma ut badvattnet i toaletten. Hjälp vad tungt vatten kan vara!
Så drömmen om det där badkaret utvecklades till en plan. En tanke om en möjlig placering i tvättstugan där det i dagsläget finns en dusch i en nish. (Fulduschen, kallad) Så i fredags besökte vi Badrumsgruppen på Ringön och gjorde upp affären med en av deras säljare, fick hjälp med att lasta in karet i bilen och styrde sedan hem. J och hans pappa baxade in emaljmonstret och sedan premiärbadade J själv.
Kvällen därpå var det lilla E:s tur att få nyttja det och hennes förtjusning gick inte att ta miste på. Hon badar ofta hos både mormor och farmor och nu kunde även hennes föräldrar bjuda på ett generöst tilltaget utrymme för badlekarna.
Jag minns själv hur trevligt det var att bada när jag var barn. Ofta badade jag och min syster skumbad och vår uppfinningsrikedom när det gällde att dekorera varandra och badrummet med skum var obegränsad. Det enda smolket i den glädjebägaren var att avloppet nog inte riktigt var dimensionerat (eller rengjort) för att klara av den mängd vatten och strömmade ut vid töming. Varje gång man drog ur proppen tog det några minuter innan det sedvanliga vrålet ljöd genom hemmet: - Mammaaaaa!!! Det svämmar över!!!
Den ömma modern fick komma rusande, köra ner armen och i blindo bland allt skum leta fram proppen för att sedan placera den lite på snedden över utloppet så att bara lite vatten rann ner. Därefter fick hon ta fram hink och skurtrasa och svabba upp en mindre ocean från golvet. men vad gör man inte för sina älskade ungar?