Nu är det nog! Här ska bli ändring på kost och stillasittande.
Graviditetskilona sitter i överflöd jämt fördelat över min slappa kropp och nu är det minsann hög tid att göra något åt det! Eftersom jag tidigare har lyckats väl med att lägga om livsstil och därmed uppnå en vikt som jag trivs med, vet jag att jag är kapabel att göra det igen. Jag måste bara bestämma mig och vara riktigt motiverad.
Förra gången var det vårt bröllop, och viljan att kunna komma i MC-kläderna som var katalysatorn. Den här gången är det förvisso ingen bröllopsklänning att komma i, men väl andra kläder. Jag är så hjärtligt trött på att loda omkring i tights och storskjortor. Jag vill ha mina söta sommarklänningar och jeans.
18 kilo vore lämpligt att minska och jag är högst medveten om att det kommer att ta tid. Inga snabblösningar här inte, nu är det varaktighet som gäller. Så vad är knepet undrar ni?
- Inget alls. Bara den enkla ekvationen som fungerar på alla människor, oavsett hur man ser ut; äta mindre och nyttigare och röra på sig mer. Inkomster och utgifter. Man kan förvisso gå ner i vikt på en diet enbart bestående av geléhallon också om man bara äter väldigt lite, men nu är det ju inte bara vikt det kommer an på utan även hälsa.
Jag har anlag för att utveckla högt blodtryck och medicinerade under första graviditeten och direkt efter den andra. Läkaren informerade mig om att jag bör tänka på att kolla trycket då och då, samt hålla en hälsosam livsstil.
Så nu är det andra bullar, dvs. INGA bullar, eller kakor, eller jätteportioner. Det jag tycker är jobbigast är nog begränsningen av jordgubbar och glass för det råkar jag vara svårt förtjust i. Men lite får man offra för en god sak och jag kommer att tacka mig själv när jag nått mitt mål. Nu kör vi!
torsdag 26 juni 2014
söndag 22 juni 2014
Tid, såväl en förbannelse som lycka.
Tiden försvinner för mig trots att jag gör allt som står i min makt för att hänga med.
Tiden räcker inte till, eller snarare; JAG räcker inte till, och det gör mig stundom bedrövad...
Jag har de senaste månaderna blivit en utomordentlig projektledare med en extra superkraft; FLEXIBILITET. Jag har utvecklat en enastående förmåga att improvisera och kasta mig mellan tre eller fyra olika uppgifter men ändå är det inte tillfyllest. (Till exempel har jag försökt att skriva detta inlägg tre gånger men fått avbryta efter några rader...)
Sanningen är att man inte kan detaljplanera något med två barn, vilket kan tyckas märkligt eftersom tillvaron med två barn faktiskt kräver planering.
Alltsom oftast händer det att jag glömmer, tappar (såväl ting som tålamod) och i frustration utökar listan på saker som behöver göras.
Rörig i huvudet är ett konstant tillstånd och det blev både jag och J varse på ett ganska trist sätt idag. Vi hade bestämt oss för att företa oss en utflykt denna soliga söndag och tillbringade hela morgonen med att förbereda för det. Till sist satt båda barnen påklädda och mätta i varsin bilbarnstol och vi kunde påbörja resan mot Marstrand. Det var en fin bilresa. Den lilla sov och den stora satt och pladdrade om allt hon såg genom sitt fönster.
När vi närmade oss Marstrand vände sig J till mig och sa; - Du tog med skötväskan va?
Mitt humör sjönk omedelbart, för det hade jag inte. J hade packat väskan och ställt den i hallen men med ansvar för var sin unge hade ingen av oss kommit ihåg att ta med den helt nödvändiga väskan med blöjor, nappflaska, mjölkersättning, solhattar och extrakläder.
Den glada stämningen i bilen förbyttes i en besviken suck. Det var bara att vända och åka tillbaka igen och hoppas att lilla S inte skulle vakna ur sin sömn innan vi hann hem igen. Lunchen som vi hade tänkt inta på någon trevlig restaurang på Marstrand blev istället till korv och makaroner hemma i uterummet.
Trist, var ordet, sa Bull...
Tiden räcker inte till, eller snarare; JAG räcker inte till, och det gör mig stundom bedrövad...
Jag har de senaste månaderna blivit en utomordentlig projektledare med en extra superkraft; FLEXIBILITET. Jag har utvecklat en enastående förmåga att improvisera och kasta mig mellan tre eller fyra olika uppgifter men ändå är det inte tillfyllest. (Till exempel har jag försökt att skriva detta inlägg tre gånger men fått avbryta efter några rader...)
Sanningen är att man inte kan detaljplanera något med två barn, vilket kan tyckas märkligt eftersom tillvaron med två barn faktiskt kräver planering.
Alltsom oftast händer det att jag glömmer, tappar (såväl ting som tålamod) och i frustration utökar listan på saker som behöver göras.
Rörig i huvudet är ett konstant tillstånd och det blev både jag och J varse på ett ganska trist sätt idag. Vi hade bestämt oss för att företa oss en utflykt denna soliga söndag och tillbringade hela morgonen med att förbereda för det. Till sist satt båda barnen påklädda och mätta i varsin bilbarnstol och vi kunde påbörja resan mot Marstrand. Det var en fin bilresa. Den lilla sov och den stora satt och pladdrade om allt hon såg genom sitt fönster.
När vi närmade oss Marstrand vände sig J till mig och sa; - Du tog med skötväskan va?
Mitt humör sjönk omedelbart, för det hade jag inte. J hade packat väskan och ställt den i hallen men med ansvar för var sin unge hade ingen av oss kommit ihåg att ta med den helt nödvändiga väskan med blöjor, nappflaska, mjölkersättning, solhattar och extrakläder.
Den glada stämningen i bilen förbyttes i en besviken suck. Det var bara att vända och åka tillbaka igen och hoppas att lilla S inte skulle vakna ur sin sömn innan vi hann hem igen. Lunchen som vi hade tänkt inta på någon trevlig restaurang på Marstrand blev istället till korv och makaroner hemma i uterummet.
Trist, var ordet, sa Bull...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)