Barnlycka

Smaka på det ordet ni!
Hade någon frågat mig för tio år sedan vad jag tyckte om barn så hade vederbörande fått en kraftfull utläggning om skrikiga ungar, äckliga dregglande små varelser som bara skitar ner och är i vägen. Aldrig att jag tänkte offra mig, mitt liv och min identitet för att sätta barn till världen! Jag var verkligen benhårt fast rotad i min övertygelse om att mitt ställningstagande var korrekt och livslångt.

Alla mina vänner visste att jag blev våldsamt upprörd av skrikiga barn i närmiljön och gärna muttrade något i stil med:
- Håller du inte käft nu unge ska jag verkligen ge dig något att vråla över...

Vid ett tillfälle på en Stena-färja fällde jag till och med en kommentar om att slänga en hysteriskt skrikande unge överbord. Inte så snyggt men det var så jag kände.

Men så ruckades min världsbild en smula när min syster nedkom med sin lilla dotter. Stora E som är sju år idag lyckades redan som nyfödd liten bebis slå an en ton i hjärtat hos sin moster, och plötsligt fann jag mig besöka henne så gott som varje vecka för att inte missa något viktigt steg i hennes tillväxt och utveckling. Förvånat började jag finna sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade. Jag brydde mig verkligen om ett barn. Tyckte om ett barn, ja rentav älskade ett barn... Ytterst märkligt...

Några år förflöt, och sakta men säkert började jag umgås med tanken på barn i mitt liv. Kunde det verkligen vara så att föräldraskap från och med nu skulle kunna finnas med i mina livsval?
Och ja, efter ytterligare några år och fler barn i den nära bekantskapskretsen insåg jag att barn ville jag ha.

Sedan tog det ytterligare några år att hitta en snäll och rolig man som delade den framtidsvisionen, men när det skedde så gick det fort. Väldigt fort kan jag känna efter fyra års förhållande med hus och två barn.

Märkligt hur livet kan ta olika vändningar och ibland spela en ett spratt. Visst är det jobbigt ibland med barn. Dålig sömn, tvåårstrots, bebisskrik och mer därtill. Men så händer det där som gör att man glömmer det jobbiga.

Att vakna tidigt vid sidan av lilla S när hon bökar omkring i spjälsängen, vända på huvudet och möta hennes blå ögon som blir till små springor när hon fyrar av ett strålande, lyckligt leende då våra blickar möts. Att hålla henne mot mig och pussa på de mjuka runda kinderna tills hon förtjust utstöter små glada tjoanden.
Att en stund senare se lilla E komma springande i bara blöjan, med kaninen under armen, nappen i munnen och det blonda håret i en gloria runt huvudet efter nattens sömn. - Lyfta upp mamma! Sovit gott!
Att få krama henne i farten och kittla henne tills hon kiknar av skratt.

Och då är jag så tacksam. Jag har en fantastisk livskamrat och två underbara töser som är friska och starka och som jag inte heller har behövt kämpa för att få. Det är verkligen något jag bär med mig varje dag. För alla är inte så lyckosamma och jag värdesätter det jag har. En underbar familj.

Ingen fara!

Lilla E har just fyllt två och är i det stadie då hon upptäcker och utvecklar sitt språk. Hon är som ett litet eko och upprepar glatt allt vi säger, alldeles oavsett om det är förmaningar, ömhetsbetygelser eller oförutsedda kraftuttryck som ibland har en tendens att slinka ur föräldrarna när de tappar något, snubblar eller slår sig. 

Som en liten papegoja återger hon konversationer vi haft, och det är svårt att hålla sig för skratt när hon låtsas prata i telefon och härmar både betoning och till och med kroppsspråk. Hon har ett imponerande ordförråd även om det ibland är obegripligt, men det är alldeles bedårande att höra henne ropa: 

- Äckliiiing!!! (älskling)

När hon blir arg morrar hon och skriker - Itte heller!!! och Vill itte! 

Hon försöker förmedla sig, men ibland går det inte hem hos mottagarna. Förra veckan var ett sådant tillfälle. Jag hade lastat in barnen i bilen och var på väg till Borås och mina föräldrar. Stämningen var till en början god och lilla E höll sig sysselsatt med lite leksaker och en gammal tidning som låg kvarglömd. Lillasyster sov. När vi kommit till Landvetter började lilla E att gnälla och ynka. Jag blev lite irriterad eftersom hon både var mätt och utsövd och rimligen inte hade någon anledning att vara missnöjd. Ynkadet tilltog och lilla E började skruva på sig och sa - Inte ba! - Inte ba! 

Och det var verkligen inte bra. Plötsligt hörde jag henne hosta till och sedan ge upp ett illtjut. Hela frukosten hade kommit upp och landat över hennes mage, och var värre var; på hennes älskade kanin. Lilla E var hysterisk eftersom hon inte hade upplevt något liknande förut och jag blev tvungen att stanna vid vägkanten och sanera det värsta innan jag kunde svänga av vid en mack och köpa våtservetter. 

Stackars lilla E. Hon var så ledsen... Jag försökte lugna henne genom att förklara att det inte var någon fara. Händelsen upprepades tyvärr ett par mil senare men då var vi nästan framme hos mormor och morfar som hade förberett ett bad för lilla E, och en hink med såpvatten för bilbarnstolen. 

Av det lärde jag mig att lilla E blir åksjuk om hon har för mycket att greja med under färd. Inför hemresan tog jag bort allt som kunde distrahera så att det enda spännande blev utsikten genom fönstret och då gick det bra. 

Just uttrycket - "Det är ingen fara" har vi nog använt ganska frekvent eftersom lilla E gärna säger det till oss. Det började egentligen när vi försökte tvätta håret på barnet. Varje gång vi skulle blöta ner de tunna testarna skrek hon i panik och arbetade snabbt upp sig till ren hysteri. Hon var nästan inte kontaktbar trots att vi försäkrade henne om att det inte var något farligt att bli blöt i håret. 

Det slutade med att vi bestämde oss för att bara tvätta håret i nödfall, om hon hade fått något kladd i det eller liknande. Vi ville inte utsätta henne för det trauma hon upplevde att en hårtvätt utgjorde. 

Men det är lite hjärteknipande att se henne betrakta det utspillda mjölkglaset med sina himmelsblå ögon och sedan leende konstatera. 

- Ingen fara!

Den äventyrliga skatan

En dag för några veckor sedan hade vi en objuden gäst i vårt uterum. Jag var inne i huset och reagerade plötsligt på att något fladdrade till utanför. Ett våldsamt flaxande och ett gällt squeekk avslöjade inkräktaren. Det var en ung skata. Den eländiga fågeln hade helt sonika flugit in genom de öppna glaspartierna för att se om det fanns något trevligt att äta på bordet. (Som tur var fanns det inte det just idag.)

Jag stönade inombords och hoppades att det fjäderprydda kräket skulle hitta ut av sig själv, och det på momangen, men icke! Jag försökte att hjälpa till genom att öppna upp glaspartierna på alla sidor, men det verkade den inte alls uppskatta utan tackade för hjälpen genom att upprört flaxa med vingarna och skita på heltäckningsmattan. Då blev jag riktigt sur och jagade ut den med ett väsande ljud och våldsamt viftande med armarna.

Sedan dess har den hoppat runt på taket och på altanräcket och plirat på mig med sina svarta blanka ögon. Den är otroligt närgången och verkar inte alls förstå hur världen fungerar och att nyfikenhet kan vara skadligt för hälsan. Men historien är inte slut där...

För någon vecka sedan tyckte jag mig höra ett rasslande ljud någonstans inifrån murstocken. Varje gång jag stannade upp för att lyssna, tystnade det och så höll det på i ett par timmar. Men så tyckte jag mig kunna identifiera ljudet. Det lät misstänkt likt en fågel som ramlat ner i skorstenen...
Flaxande av vingar och sot som rasade ner i kaminen, vittnade om en objuden gäst någonstans inifrån pipan.

Jag svor inombords och förstod att det måste vara den nyfikna skatan som lyckats ramla ner i skorstenen. När J kom hem såg han att den fallit ända ner till takplåten på kamininsatsen. En stor hög med färskt sot innanför glasluckorna skvallrade om att skatan lyckats sota ur pipan på vägen ner med sitt flaxande. Efter lite trixande och väldigt försiktigt opererande med arbetshandskar på lyckades J få tag i pippin och lyfte ut den i trädgården. Den var helt kolsvart och såg mer ut som en koltrast än en skata men efter en stunds putsande och en kort vilopaus såg den nästan normal ut igen. Kanske något tufsigare men säkert inte det minsta klokare.

Och det visade sig i förrgår då jag hörde ett våldsamt liv på skatorna. De skrek och tjattrade i högan sky och jag sprang ut för att se vad som stod på. I gräset låg katten och smög och skatorna gjorde utfall och skrek åt den blodtörstiga missen. Lite längre bort såg jag mer exakt vad det var hon låg och lurpassade på. En skata...(!) hade trasslat in sig i nätet över bärbuskarna och satt nu ohjälpligt fast. Hon flaxade vilt och framkallade ett transliknande tillstånd på kattkräket vars svans svängde farligt från sida till sida. Jag rusade fram och trasslade loss pippin och skällde lite på den för att den var så otroligt korkad.

Den flög upp och satte sig på vedbodtaket och kraxade lite retsamt till katten som besviket lommade därifrån... Nu hoppas jag att skatkräket kan hålla sig i skinnet ett tag till.

Trädgård i träda...

Jag överväger att ge upp. Trädgårdssäsongen 2014 får anses vara förlorad för min del.
Alla ni som kan något om trädgårdar, vet att om man inte håller efter ogräset under senvåren, så kan det snabbt ta över, och i en del fall till och med ta död på en trädgård.

Jag orkade inte kravla runt på knä och luka ogräs när jag var höggravid, och när lilla S föddes var det andra saker som stod högre i prioritering. Det sorgliga resultatet av det är att min älskade trädgård nu är igenväxt, ruffig och förfallen. Till råga på allt så har ett rackarns rådjur funnit för gott att mumsa i sig barken på det körsbärsträd som jag och J fick i bröllopsgåva, och samtidigt förse sig av mina stackars ynka rosor som jag till min glädje fått se i knopp för första gången på flera år.
Övermodigt hoppades jag på att inget hungrigt kreatur skulle hitta dem i år...

När de reade perenner på Blomsterlandet köpte jag i vild shoppingyra flera stycken som sedan bara fick stå, eftersom jag inte hann plantera dem. Nu är de på väg att dö i sina krukor... Förbannelse!

Då och då tar jag ett tag för att hålla undan det värsta, men det är som att ösa en sjunkande eka med en fingerborg. Det är nog bättre att avvakta hösten, låta ogräset vissna ner och riva bort det nya på vårkanten istället. Och kanske, om jag verkligen försöker, så hinner jag beskära mina prydnadsbuskar innan hösten är här. Det får bli målsättningen.