Ett skrik i natten...

Det var fredag och klockan var strax efter midnatt. Jag och J hade just gått och lagt oss och jag hade precis somnat.
Allt var tyst, men så plötsligt, slets sömnen abrupt itu av ett gällt skrik!

Vi flög ur sängen och såg på varandra med uppspärrade ögon. Skriken utifrån lät fasansfulla och fick håren att ställa sig upp på armarna. Jag försökte förtvivlat att få upp rullgardinen och persiennen för att se om någon blev mördad nere på gatan. J kastade på sig byxor och skor och rusade ut i natten.

Vid det laget hade jag vaknat till liv och sansat mig så tillvida att jag förstod att det måste vara något djur som skrek. Att det inte var katter som slogs var jag säker på eftersom vi är mer än väl bekanta med sådana ljud.

Skriken tystnade och J återvände in i huset och berättade att det var en räv nere på gatan. Tätt bakom honom kom vår katt strykande med raggen rest och vild blick. Det var ett möte dem emellan som utmynnade i rävens fruktansvärda läten.

Jag var helt darrig och blek efter det plötsliga adrenalinpåslaget och det tog lång tid att få ner pulsen och komma till ro igen. Till sist somnade vi men jag förundras fortfarande av hur naturen kan ha utrustat Mickel Räv med så märkliga röstresurser.

Ungen tvättar håret...!

Jo, ni läste rätt.
Den frekvente följaren av bloggen minns kanske vårt dilemma avseende hårtvätt hos vår bedårande lilla treåring. Att ens närma sig håret med duschmunstycket fick henne att skrika i falsett, spärra upp ögonen i skräck och gråta förtvivlade tårar. Hårtvättarna i samband med kvällsbadet framkallade ett sådant hysteriskt utbrott, att det till sist räckte med att viska ordet, för att lilla E ylande skulle konstatera att hon INTE tänkte tvätta håret.

Men så plötsligt händer det (precis som i Triss-reklamen) Igår började barnet på eget bevåg att hälla vatten över huvudet tills håret var helt genomblött. Ivrigt uppmuntrad och påhejad av sina förbluffade föräldrar, fick hon sedan själv ta en klick schampo i handen och massera in i håret. Med lite hjälp genomförde hon sedan en ordentlig hårtvätt med efterföljande sköljning medelst en vattenkanna, och hon protesterade inte en enda gång!

Att hon sedan propsade på att även lillasyster skulle tvätta sina tunna hårtestar gjorde inte så mycket, utan bidrog bara till att avdramatisera proceduren ytterligare. Lilla S var inte lika frejdig som sin äldre syster utan förkunnade med ilskna tjut att hon inte fann behandlingen en nämnvärt positiv upplevelse. Något vi lätt kunna ha fördragsamhet med en kväll som denna. Då lilla E äntligen ville tvätta håret...

Häxägg

Igår ägnade jag mig åt lite välbehövligt trädgårdsarbete. Utrustad med inget annat än mina bara händer rev jag ogräs och ansade förlupna skott.
Under några syrener upptäckte jag plötsligt något underligt. Halv begravt i jorden stack något vitt och skrynkligt upp. Jag petade lite på det med en pinne och kunde konstatera att det var några runda bollar med vit läderaktig yta, omgivna av geléaktigt slem.
- Ormägg! skrek jag till och kastade mig bakåt i panik.

Men när jag hade besinnat mig något, samt beväpnat mig med en planteringsspade, bestämde jag mig för att avlägsna dem från min trädgård. Försiktigt grävde jag runt föremålen men lyckades ändå komma åt en av dem så att den läderaktiga hinnan gled åt sidan och blottade en hård, grågul geléklump. Livrädd för att få se en orm ringla ur klumpen skyndade jag mig att kasta den nedför en slänt och förpassa den från tomtgränsen.

Jag hittade ytterligare ett par som fick göra den första följe. När jag var klar torkade jag noga av spaden med lätt darrande händer och gick in. Det var slutansat för min del, åtminstone för den dagen...

Nyfikenheten tog överhanden och jag började googla på vad det kan ha varit för typ av ägg. Till min förvåning hittade jag inga bilder som överensstämde med fynden jag gjort. Däremot passade det väldigt väl in på en annan företeelse, nämligen häxägg.

"Ormäggen" var inga ormägg alls utan äggformade förstadier till svampar, närmare bestämt Stinksvamp, även kallad liksvamp på grund av dess starka odör. Dessa häxägg påstods till och med  vara en delikatess som gick bra att förtära. Bara tanken fick det att vända sig i magen. Att svampen sedan hade ett utseende som lätt förde tankarna till ett erigerat manligt könsorgan var egentligen det enda roliga.

Mormor Margit

Idag har Margit namnsdag.
I vår familj har vi aldrig firat namnsdagar med någon ordning, mer än med ett flyktigt grattis. (I den mån man kommer ihåg, eller blir påmind om det)

Min mormor hette Margit och var en sådan urtyp för hur man föreställer sig just en mormor. En snäll tant som trivdes bäst i köket, där hon regerade med ett stort förkläde över känningen eller städrocken vid bullbak, köttbullsrullning, krämkokning och potatisskalning.

Det är så jag minns henne. Eller på huvudet i något grönsaksland vid sommarstugan. Hennes sönderrivna armar efter duster med krusbärs- eller hallonbuskarna. Jordiga fingrar och sjaletten på huvudet. Promenader till grannarnas hönshus för att "mata typperna".

Hennes stilla gungande när hon sträckte ut sig i hammocken för att vila sin värkande rygg. Hembakta kakor och egen saft. Det gröna gräset och tusenskönor i drivor. Det var sommar, sol och en barndom så fri och lycklig som den kan bli.

Mormor är död sedan många år. Sommarstugan såld och förfallen men minnena gömmer jag för alltid i mitt hjärta. Tack mormor!

Länge leve kärleken. Igen...!

I måndags hissades flaggorna. De regnbågsfärgade tygstyckena fladdrade muntert i vinden och på gator och torg manifesteras än en gång allas rätt till att älska vem man vill.

Om en vecka börjar West Pride, festivalen där alla är välkomna och där budskapet är Kärlek.

Som av en händelse så råkade flagghissningen sammanfalla med min och J:s tvååriga bröllopsdag. Inte mycket att yvas över, tänker ni kanske nu, och trots att jag är lyckligt gift, så är jag benägen att hålla med. Har man varit levt tillsammans
 i sisådär 25, 30 år eller mer, då är det i sanning läge att fira!

Mina föräldrar har varit gifta i lite drygt 40 år. En imponerande bedrift, eller kanske bara ett konstaterande. Är man ett bra team, trivs ihop, hyser respekt och kärlek för varandra och aldrig slutar kommunicera eller ha roligt ihop så tror jag att det är receptet på framgång.

Man kan, enligt min mening, inte lova att älska varandra resten av livet, man kan bara lova att jobba på sitt förhållande. Underhålla det, nära, ansa och vårda.
Lite som en krukväxt...
Inte ge upp för tidigt, utan försöka minnas varför man en gång valde att leva ihop. Ibland skiter det sig ändå men då har man i alla fall försökt och det är värt mycket.

Man ska aldrig stanna kvar i en dålig relation. Varför omge sig med människor som inte får en att må bra? Varför ta skit? Nej, behandla andra som du själv vill bli behandlad, var vänlig och ärlig, stå upp och räta på ryggen människa. Du är bra! Och du är värd det bästa!