Jag fick glasögon när jag var elva år gammal.
Någonstans förstod jag nog vartåt det barkade eftersom samtliga medlemmar i resterande familjen var glasögonbärare, men jag hoppades innerligt att få slippa.
Jag var redan utsatt i skolan. "Den tjocka" skulle nu också bli "Glasögonormen"... Jag grät men insåg till sist att situationen blivit ohållbar. Vid ett glosförhör på svarta tavlan blev det plötsligt väldigt påtagligt att mitt kisande och gissande faktiskt berodde på att jag inte kunde uttyda mer än fragment av det skrivna. De veckorna, fram tills de motvilligt utprovade glasögonen levererades, fick jag sitta vid katedern när något skulle läsas från tavlan.
Jag hatade det! Ända sedan dess har jag avskytt glasögon och har svårt att betrakta det som en snitsig accessoar. Så fort jag kunde började jag med kontaktlinser.
På den tiden var det månadslinser som inför natten skulle läggas i en behållare med vätska (Väteperoxidlösning) som tillsammans med en platta i botten på burken under sex timmar konverterades till vanlig koksaltlösning.
Ibland hade processen inte varit 100%-igt framgångsrik och det förstår var och en att väteperoxid i ögat inte är något man direkt går och längtar efter, men det var vad som hände när man sedan satte in linsen. Många morgnar stod jag med ett svidande, illrött och rinnande öga, förtvivlat grävande för att försöka få ut plastbiten igen.
När tekniken sedan utvecklades räckte det med en vanlig koksaltlösning i en enkel plastburk och det enda man behövde hålla reda på då var när det var dags att byta linserna mot ett nytt par. När jag tröttnat på att slabba med vätskor och burkar gick jag helt över på endagslinser och så har det varit under många år nu. För det mesta går det bra, men det är störande att alltid behöva tänka på att inte dyka under vattnet vid bad, eller gnugga sig för hårt i ögonen. Ibland händer det att ögonen blir torra och stundom åker en lins på sned eller in under ögonlocket. Mycket obehagligt...
Så nu äntligen har jag gjort slag i saken! Jag har bokat tid för en ögonlaserbehandling. Om lite drygt en månad kommer jag förhoppningsvis att upptäcka en helt ny värld med fullgod syn utan hjälpmedel. Det ser jag verkligen fram emot!
fredag 18 september 2015
torsdag 10 september 2015
Teknikutveckling och sociala medier
Efter två dagars personalkonferens på Aronsborg, med seminarie av en guru på sociala medier, har jag just kommit till insikt om hur extremt borttappad jag är. Jag trodde i min enfald att våra arbetsverktyg var både moderna och väl utvecklade till vår verksamhet, men ack så fel jag haft...
Min facebooksida är tämligen skral och jag delar så gott som aldrig några länkar eller inlägg. Jag lägger sällan in något eget längre, utan scrollar lite passivt igenom flödet för att "hålla koll" på vänner jag inte talar med dagligen.
Jag provade att twittra en gång, men blev så våldsamt stressad av hastigheten på flödet och förbannade min otillräcklighet att hinna med att läsa allt som flipprade förbi. Jag kanske har en gammal profil på Linkedin som i så fall är vilande sedan många år, och instagram har jag överhuvudtaget aldrig givit mig in på. Snapchat vet jag knappt vad det är...
Jag har en filofax. En kombinerad papperskalender och plånbok i ett. Något som mina kollegor har våldsamt roligt åt och senast förra veckan blev jag hänvisad till som "den analoga"... Jag har just själv insett hur hopplöst omodern och odigital jag är...
Någon hade sagt till vår föreläsare att hon inte behövde tänka på att spara ihop till ett körkort till sin dotter eftersom hon troligtvis aldrig skulle komma att behöva ett. Det var nämligen inte troligt att hon någonsin skulle köra bil...
Hjälp! Om teknikutvecklingen och digitaliseringen går så snabbt så får jag hålla i mig!
Min facebooksida är tämligen skral och jag delar så gott som aldrig några länkar eller inlägg. Jag lägger sällan in något eget längre, utan scrollar lite passivt igenom flödet för att "hålla koll" på vänner jag inte talar med dagligen.
Jag provade att twittra en gång, men blev så våldsamt stressad av hastigheten på flödet och förbannade min otillräcklighet att hinna med att läsa allt som flipprade förbi. Jag kanske har en gammal profil på Linkedin som i så fall är vilande sedan många år, och instagram har jag överhuvudtaget aldrig givit mig in på. Snapchat vet jag knappt vad det är...
Jag har en filofax. En kombinerad papperskalender och plånbok i ett. Något som mina kollegor har våldsamt roligt åt och senast förra veckan blev jag hänvisad till som "den analoga"... Jag har just själv insett hur hopplöst omodern och odigital jag är...
Någon hade sagt till vår föreläsare att hon inte behövde tänka på att spara ihop till ett körkort till sin dotter eftersom hon troligtvis aldrig skulle komma att behöva ett. Det var nämligen inte troligt att hon någonsin skulle köra bil...
Hjälp! Om teknikutvecklingen och digitaliseringen går så snabbt så får jag hålla i mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)