Göteburgare

Vi kom att tala om vår skoltid, min sambo och jag, och lite nostalgiskt mindes vi hur man prydligt klädde insidan av sin bänk i fint blankt papper, omsorgsfullt utvalt tillsammans med böckerna (som var knivigare att slå in och därför fick man be mamma om hjälp) Vi fortsatte in på den nu så sällsynta doften av nyvässad blyertspenna och alla penn.promenader man företog sig till frökens kateder och vässaren när lektionen var tråkig.

Vi kom därefter osökt in på skolmaten och allt rysligt man petat i sig under stora kval. Men vi lyckades också komma på några maträtter som man faktiskt tyckte väldigt mycket om. I mitt fall var det spaghetti eller makaroner med köttfärssås, och den panerade fisken med potatis och stuvad spenat. När jag avslutat den meningen sprack J upp i ett saligt leende och utbrast:
- Göteburgare!

Jag stirrade på honom helt oförstående tills han förklarade att en Göteburgare var det som serverades i Göteborgs skolor istället för hamburgare. Det var helt enkelt en stor och väldigt lätt stekt skiva falukorv i ett hamburgerbröd som serverades med potatismos och sallad.
Eftersom jag är uppvuxen över fem mil öster om Göteborg så var Göteburgare ett helt okänt begrepp för mig. Han fortsatte sitt hyllningstal över den fantastiska maträtten och avslutade entusiastiskt att just det skulle vi äta till lunch idag!
Jag ville inte på något sätt förta hans glädje och förväntan men jag kunde inte låta bli att ifrågasätta om det verkligen var så gott, det lät inte som någon smaksensation direkt... Han höll ännu ett kort brandtal till Göteburgarens ära för att övertyga mig, och avslutade med att beslutsamt flyga upp ur soffan och ut genom dörren för att åka till affären och handla falukorv, hamburgerbröd och potatis.
Nu sitter jag här i soffan och ler åt hans härliga spontana infall. Det gör inget om jag inte tycker om det. Jag är beredd att testa, och potatismos är i alla fall väldigt gott!

Respekt för er old-timers där ute!

När vi rev mellanväggarna uppstod fula hål i vår annars så fina fiskbensmönstrade ekparkett. Ganska snart stod det klart att den typen av yrkeskunnande en lagning av densamma krävde, icke fanns att uppbringa bland golvfirmor.

Stavar av finaste tjock ekparkett, omsorgsfullt ihoppusslade för 65 år sedan av ett proffs, var numer en fin historia, och inget som moderna hantverkare ägnar sig åt. Trist! tänkte vi, och funderade på om det inte fanns någon pensionerad snickare eller golvläggare som skulle kunna hjälpa oss.

Någon som fortfarande har handlaget och kan knepen att få det snyggt. Så efter lite funderande skickade jag iväg ett mail till Veteranpoolen och fick nästan med vändande post ett meddelande om att de hade en pensionerad träslöjdslärare som nog skulle kunna passa för uppdraget.

Vilken lycka! Farbror Kjell var här en kväll i veckan och granskade vårt dilemma. Han kom med tips och goda råd, mätte och lade sig förtjust på knä och kände på golvet.

- Det här, sa han med ett belåtet leende, är det absolut bästa golv man kan ha. 65 år och lika fint och känn vilken tjocklek, vilken kvalitet! Det får ni inte i ett nytt golv!

Han har så rätt. Det som är gammalt är ofta gediget och äkta. Precis som han själv, och alla andra seniorer där ute. Alla som har jobbat hårt men med en yrkesstolthet som inte är så vanlig idag.

En annan grupp som också bör nämnas i samma respektfulla ordalag är alla tanter. Alla ni ordentliga, flitiga och rara damer som bar upp Sverige med ert slit. Ni som tog hand om hus och hem, man och barn. Ni som lappade, lagade, syltade, saftade, kokade, stekte och bakade. Ni som grävde i jorden, odlade och ansade, snålade och sparade för att få hushållskassan att gå ihop.

Ni är omskrivna i en fantastisk bok som jag måste få rekommendera. Den heter "De sista tanterna" och är en hyllning till alla de kvinnor som man idag går förbi på gatan utan att se. Tanterna i grå eller beige poplin-kappa och basker eller mössa, med handväskan i ett fast grepp och fotriktiga skor. De som är så oansenliga får här berätta sin historia och den är alldeles underbar!

Min mormor (frid över hennes minne) var en sådan tant. Alltid bullar i frysen och hemmagjord saft i skafferiet. Omsorg, flit och redlighet. Hon var en stor del av den lyckligare tiden under min barndom och jag är henne för evigt tacksam!

Rivande-fasen

Så har vi påbörjat köksprojektet på allvar. I helgen rev vi ner väggarna med de halvt fungerande skjutdörrarna i original från 1947 i matsalen. Dessutom monterade vi ner ytterligare två väggar bakom vilka två garderober en gång i tiden gömts.

Säga vad man vill om gamla hus, men rackarns vilket gediget arbete man lade ner, och vilket praktfullt material! Vi slet som djur (Mest J givetvis) med att bända loss gamla fina träplank av stabilaste kärnvirke och lassa ner mängder med sågspån i svarta sopsäckar. Man sparade minsann inte på spik under efterkrigstiden och vi stönade åt de grova doningarna som likt mäktiga spjut satt djupt inhamrade i foder och brädor, ditbankade av grova arbetarhänder för 65 år sedan.

Efter en veckas intensivt brytande och bändande med kofot, sågande och slitande kan vi nu betrakta resultatet. Ett helt öppet vardagsrum från yttervägg till yttervägg.
Nu är det dags att förbereda för det nya innertaket och lägga i parkettstavar på de ställen där de forna väggarna stod.

Fortsättning följer och jag lovar att hålla er uppdaterade på projekt Kök.