Väntan i vården

Jag har under en tid besvärats av min högra ljumske. Det värker och strålar ut i benet och ner i foten. Jag haltar fram, oförmögen att lyfta benet och vid varje ojämnhet jag trampar på, skjuter pilar av vass, ylande galen smärta från muskelfästet i ljumsken och ner över knä, skenben och fot.

Nätterna är värst. Det molvärker, bultar och pulserar, och minsta rörelse framkallar kvidanden och djupa andetag genom sammanbitna käkar. Jag har inte sovit på två nätter nu. För att inte väcka J med mitt kastande av och an i sängen, har jag istället flyttat ut på soffan men det hjälper inte.

Trots starka smärtstillande tabletter har jag inte kunnat sova. Bara slumrat en kortare stund i gryningen då jag slutligen slocknat av ren utmattning.

I natt var jag flera gånger uppe och haltade runt i vardagsrummet, suckade och tyckte synd om mig själv. Jag svettades och frös om vartannat. Tog fler tabletter som inte hjälpte... I ren desperation övervägde jag vid fyratiden på morgonen att karva av mig benet med en kökskniv men började istället grina.

I förmiddags åkte jag till min vårdcentral och fick träffa en läkare. Han var bra. Ställde mycket frågor, klämde, kände, sträckte och tryckte och skickade mig sedan på röntgen. Efter en halvtimmas väntan fick jag komma in. De tog tre bilder på min höft. Framifrån, bakifrån och från sidan. Sedan fick jag gå tillbaka till doktorn. Han kunde inte se någon skelettskada men eventuellt en förkalkning och eftersom han inte kände sig säker ville han skicka mig till ortopeden på Mölndals sjukhus.

När jag parkerade bilen insåg jag att besöket nog kunde ta lång tid och efter en stunds tvekan betalade jag för två timmar. Det var dumt gjort. Jag borde ha begripit bättre...

Inne i akutmottagningens väntrum var det halvfullt. Klockan var 11.40 och när jag tagit min kölapp konstaterade jag att det var fem nummer före mig men bara en sjuksköterska som tog emot vid disken. Jag väntade, väntade och väntade.

Efter två timmar blev det äntligen min tur. Framme hos sköterskan lämnade jag över remissen och utlåtandet från röntgenläkaren. Hon informerade mig om att jag nu skulle sitta ner och sedan bli uppropad till den första bedömningen som skulle göras av en sjuksköterska. Efter det skulle jag hamna i en annan kö för att få träffa en ortopedläkare. Det gjorde mig inte på bättre humör.

Vid det här laget hade min parkeringstid gått ut och jag fick halta iväg för att lägga på mer pengar. Jag var trött, hade ont, och såg den ena efter den andra av mina medpatienter passera mig i intaget. Jag blev ständigt nedprioriterad. Äldre och sjukare människor än jag fick givetvis komma in före. Jag såg två stadiga poliser eskortera in en ung man som såg synnerligen påverkad ut, en kvinna komma in på bår med bröstsmärtor, ett antal äldre personer med brutna hand- och fotleder och andra med mer osynliga krämpor. De flesta hade anhöriga med sig.

När jag väntat i tre timmar var jag trött, hungrig och ledsen. Jag vågade inte gå ifrån av rädsla för att bli uppropad och inte vara där, men jag började bli uppgiven och frågade sköterskan i luckan var någonstans i högen min journal låg. Hon förklarade tröstande att det nog inte skulle dröja så länge nu, men jag återvände dystert till min plats.

En halvtimma senare öppnades en dörr och en ung sjuksköterska ropade äntligen upp mitt namn.

Jag haltade in i undersökningsrummet där hon bad mig klä av mig och meddelade att hon strax skulle komma tillbaka och titta på min ljumske. Sedan försvann hon. Där låg jag på en brits, utan byxor under en blå filt och väntade.... I tjugo minuter låg jag där och funderade på om hon glömt bort mig, om jag skulle dra på mig kläderna igen och påkalla uppmärksamhet. Men så öppnades dörren och en man kom in. Han presenterade sig, till min stora glädje, som ortopedläkare och jag brydde mig inte om att fundera över var sköterskan tagit vägen nu när jag hade en läkare till hands.

Han lyssnade på mig när jag berättade, och meddelade att han hade studerat röntgenbilderna noggrant men att det nog var fråga om en rent muskulär skada. Efter att ha känt igenom alla muskler från ljumsken ner till foten bekräftade han att det var en skada i muskelfästet i ljumsken. Han tittade beklagande på mig och refererade till alla idrottsmän som någon gång drabbats av en sådan skada och hur smärtsam och svårläkt den är.

För att få en andra åsikt gick han ut ur rummet för att överlägga med en kollega som var specialist på idrottsskador.

När han kom tillbaka hade han med sig en remiss till en sjukgymnast. Han hade skrivit ut smärtstillande och anti-inflammatoriska tabletter och ordinerade vila. Återbesök om två veckor.

Fyra timmars väntan var över. Sedan köade jag en stund på apoteket, och avrundade dagen med en kortare bilkö genom Tingstadstunneln. Väl hemma igen svalde jag raskt min medicin och landade på soffan. Jag hoppas så innerligt att jag får sova i natt.

Tankar i barskåpet

På botten i ett vitrinskåp av ek förvarar jag min nätta samling av spiritus, och vid flytten till huset fick även J:s alkoholhaltiga drycker inleda samboskap med mina tämligen ålders-stigna flaskor.

Det blev en imponerande samling av de mest skilda slag, och arrangemanget framkallade viss munterhet. Bland annat kunde jag konstatera att min halvtomma flaska med läckert blå Curacau, nog hade passerat bäst-före-datumet, liksom den överblivna slatten med illande grön Kiwi-Pepino.

De färgglada vätskorna fick mig osökt att minnas min barndoms kalas då det till kaffet alltid bjöds på avec. Jag var bara en liten skitunge men tyckte det var väldigt kul att botanisera nere i den kombinerade mat- och vinkällaren, för mina föräldrar hade samlat på sig en imponerande mängd tax-free-dryck under sina utlandsresor.

Där fanns bland annat fina bubbliga flaskor med gyllengul bananlikör, och det bästa; en vacker prinsesslik flaska med magiskt violett innehåll som jag inte kunde stava mig igenom etiketten på. (Det var givetvis den stora åttiotalsflugan; Parfait d' Amour)

Vid kalasen tog jag på mig uppgiften att samla ihop en ansenlig mängd flaskor som jag tyckte att mina föräldrar skulle bjuda sina gäster på. Besviket kunde jag konstatera att de inte alltid uppskattade mina små färgglada förslag utan hellre föredrog de trista säkra korten: Amaretto, Baileys och kakao-likör...

Men ibland var det till min glädje någon som vågade sig på ett glas av det där vackra, och då kände jag mig väldigt nöjd med mig själv.

Så här i vuxen ålder inser jag att det som ser vackert ut inte nödvändigtvis behöver smaka lika trevligt, och jag är heller inte så förtjust i likörer. Men det ser ju tämligen dekorativt ut i skåpet så de där flaskorna får nog stå kvar ett tag till.

Oxveckorna

Det är så seeegt!
Vintern behåller sitt grepp, men i sann Göteborgsk anda har det vackra vita snölandskapet förbytts i mer välbekant grå smuts, dimma, regn och grus.
Oxveckorna är ett bra uttryck. Väldigt målande för hur det känns just nu. Trögt, långsamt och tjurigt...
Idag är det råkallt och blåser snålt. Den enda ljuspunkten denna tisdag är datumet. Det är den 25:e! Lön således.
Lägenheten är uthyrd, flyttlasset har gått till huset och möblerna är på plats, men vi lever i ett kartonghelvete...
Mändgden flyttlådor, papperskassar, svarta sopsäckar och alla annan bråte gör att jag blir helt uppgiven, och J nästintill handlingsförlamad... Var ska man börja? Och vad gör man, när det man packar upp, inte ryms i det lilla husets ganska begränsade förvaringsutrymmen?

Katten, som under inflyttningen misstänksamt ockuperade dörrmattan, om människorna skulle få för sig att försvinna utan henne, har vant sig, och förlustar sig genom att provligga samtliga nya möbler. Även flyttkartongerna utgör lämpliga viloplatser och hon måste testa dem alla.

Men när fröken Katt en dag bestämde sig för att testa klorna på min soffa, fick hon sig en välriktad stråle vatten från uppfostringsflaskan, som jag så förtänksamt placerat ut på soffbordet. Det gjorde henne lika delar förvånad och förnärmad, men minnet är kort, och när hon hade tvättat sig och lagt pälsen i ordning gjorde hon det igen med samma påföljd. Hoppas att budskapet gått fram nu.

Tappade sugar och bortslarvade karaktärer.

Januari är här och det nya året inleds, som alltid för min del, med en stor portion ilska och förbittring över de eländiga och onödiga kilon som jag samlat på mig under höst och jul.
- Vinterhull! påstår en del tröstande, men jag vet precis vad det är.
Det är latmasken som brer ut sig!

Minns ni att jag med hjälp av viktklubb.se gick ner 7 kilo i början av sommaren? De är tillbaka kan jag meddela... Med moms...
Har man en gång varit så överviktig som jag varit. (Jag gick ner 30 kilo med hjälp av Viktväktarna under 2001) så har man inga lysande förutsättningar att hålla vikten på en lagom nivå. Varje vinter fyller jag långsamt fettdepåerna ett halvt kilo i taget, utan att orka hålla i träningen...
Missförstå mig rätt, jag är inte tillbaka där jag var för tio år sedan, men det är illa nog att ha de där onödiga sladdriga kilona som gör att jag inte längre kommer i mina jeans. Tights och kjol eller klänning är vad jag går runt i, och det är ju för all del snyggt, men jag vill kunna välja plagg för att jag vill, och inte för att jag måste...
- Men snälla människa, det är väl bara att äta mindre och röra på sig mer, tänker ni nu och jo, det är ju helt korrekt.
Som alla andra överviktiga vet jag exakt vad jag ska göra för att lösa mitt problem, men att gå från teori till praktik är ibland en väldigt lång och brant uppförsbacke.
Min latmask sitter hårt invirad runt ryggraden och vilar huvudet bekvämt mot axeln, men nu är det slut! Nu ska den bort!
Nya raska tag med träning, promenader och en hälsosammare livsstil väntar, och det, mina vänner, är ett löfte!