Vita vidder och kickor

Hej mitt vinterland!
Inte sedan den 17:e november 1995 har jag skådat så mycket snö i Västsverige. Vi vaknade upp till ett inbäddat landskap av ett 30-centimeters lager med mjuk, fluffig vit snö. Underbart!
Enligt J så var snön inte ett dugg fluffig när han kämpade på med snöslungan på uppfarten och gjorde tappra försök att skotta oss fria för färd till förskola och arbete.

Jag som tänkte åka buss till jobbet, fick tänka om när man på Västtrafiks hemsida meddelade att så gott som all kollektivtrafik var inställd, alternativt kraftigt försenad. Äsch inte gjorde det mig så mycket. Istället åkte jag med när J lämnade barnen på förskolan och sedan körde han mig till stan. Det var måttligt bra plogat så jag fick skutta ur bilen utanför Nordstan och gå resten av vägen. Inte gjorde det mig något, jag var bara barnsligt förtjust och förundrad över de dämpade ljuden och den underbara vita stan, Jag pulsade på fram till Ekelundsgatan och möttes av två kollegor som lyckats ta sig till jobbet trots "snökaos" som tidningarna kallade det. - Vanlig svensk vinter! vill jag kontra med.

Hur som haver; skridskoåkningen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg fortsätter. Vi försöker att besöka dammen lite då och då för att underhålla de stapplande försöken. Men när lillasyster fick se att storasyster fått på sig skridskor utbröt ett herrans liv där det lilla barnet argt utbrast: Kickor! Ja ha kickor!
Som väl var så hade vi ett par ärvda skridskor i liten storlek (22) i källaren och de fick vi nu sätta på lilla S som förtjust klapprade runt på isen, mycket nöjd med sig själv. När vi kom tillbaka in och skulle ta av oss i hallen protesterade hon högljutt mot att behöva ta av sig sina fina nya åkdon.

Det kanske blir två skridskoprinsessor i familjen, vem vet...

Griller

Är du vass på att åka skridskor?
Det är inte jag...
Vid friluftsdagarna i skolan minns jag hur skridskorna klämde och skavde mina iskalla fötter, hur jag krampaktigt klamrade mig fast i sargen eller vid någon lika osäker kamrat, och hur jag upprepade gånger ramlade på rumpan och slog svanskotan blå. Jag hade ingen vidare uthållighet och därför lärde jag mig heller aldrig att behärska skridskoåkningen på ett avslappnat sätt.

Igår var det dags att introducera lilla E och hennes fem år äldre kusin, stora E i skridskoåkningens ädla konst. Vi höll till på dammen i närheten av oss och där stapplade de runt i en och en halv timma i bitande minusgrader. Visst är det svårt, och de första gångerna brukar det mest handla om kryp och kräl på isen, men med lite god vilja och stöttning av J som är en utmärkt skridskoåkare så kan det nog bli bra till slut. Att barnets mamma sedan inte kan åka, gör inget så länge barnet lär sig, så att hon slipper tillbringa kommande friluftsdagar i frustration och förtvivlan över sin bristande förmåga. Heja på!