Kermit i bitar

Stackars...

Här står Kermit nedmonterad i molekyler och väntar på att bli fin. Som tur är drar jag till landet i helgen och behöver inte vara ledsen för att jag inte kan köra med de andra. Sommaren är lång och vi ska ha så sjukt mycket roligt tillsammans, Kermit och jag.

På tisdag åker jag och hämtar honom och då är han ny-pimpad och fin med nytt avgassystem från Yoshimura, nya miniblinkers, kanske också ett nytt styre och läckert gröna fälgstripes. Härliga tider!

Tack för det SJ...

Jag var i Stockholm under onsdagen och torsdagen. Man brukar vara ganska sliten när man står och väntar på tåget på perrongen men glad ändå för att man snart är hemma.

Det var förr det. När tågen gick i tid...

När vi stod där, jag och kollegorna i god tid, ropades det ut i högtalarna att vårt tåg med avgångstid 16.10 var försenat på grund av fordonsfel. Sedan började det roliga... Man flyttade fram tiden först med med tio minuter i taget och sedan med tjugo minuter varpå man informerade via högtalare att tiden skulle kunna flyttas både fram och tillbaka så det var ingen idé att gå iväg och sätta sig ner någonstans.

Det var fullsmockat av folk och andra tåg kom och gick på spår 12... Det var varmt, solen bakade på och det fanns ingen skugga... Tiden gick och när 17.10 tåget kom utbröt smärre panik på perrongen. - Är det här vårt tåg? Kan vi ta det här? Men nu kommer vagnarna i fel ordning!

SJ hade så förtänksamt placerat ut en man i uniform vid plattformen och den stackaren blev nästan nedbrottad i folkmassans iver att höra vad han informerade om. Nej, detta var inte det försenade 16.10-tåget och nej, man kunde inte byta till det om man var bokad på det tidigare. Efter några minuter ropade de åter ut i högtalarna att ny avgångstid för 16.10-tåget var 17.20...! De två tågseten hade inte gått att koppla ihop så istället fick man köra dem som två separata tåg...

Till sist kom så vårt eländiga tåg in. Då hade jag tuggat på mitt åksjuketuggummi sedan kl fyra och jag kunde bara hoppas att effekten skulle hålla i sig hela resan. Jag var varm, trött, törstig men inte irriterad. Jag iddes inte... Men jag kan bara fundera över hur många timmar av mitt liv SJ = Shitty Junk är skyldig mig, totalt sett...

Grus och idioter

Igår var vi ute och körde hoj. Vi var ett gott gäng på 13 personer som flydde staden och Göteborsgvarvet. Det var varmt och vägarna lockade. Jag låg i den bakersta klungan och försökte öva mig på spårval och placering. Farten var som vanligt över medel, men på grund av vägens skick och många skarpa kurvor, inte övermäktig.
När jag kom upp i en skarp vänsterkurva såg jag direkt att något var fel. Hälften av mina kamrater hade stannat och en kille satte på varningsblinkers på sin hoj. Jag körde in till kanten och hoppade av. En av de andra killarna hade gått av vägen och hans BMW låg i diket...
Han hade inte gjort sig illa, mer än lite i ena handen men man såg på de svarta spåren genom hela kurvan, hur hojen hade lagt sig tidigt och kanat ut på kraschpuckarna. Några boende kom ut och frågade hur det hade gått, och vi kunde konstatera att det efter omständigheterna slutat väl. Vid inspektion framgick det att det låg en sträng av grus precis där han lagt ned.
En annan boende kom fram och flinade åt det hela och sa:
- Det var jävligt rätt åt dig, jag hoppas att du slog dig så in i helvete! Ni kör som fan här och det här är allmän väg!
Då ilsknade jag till, och med höjd röst förklarade jag att allmän väg innebar att vi hade lika mycket rätt att vara där som han, och att han inte hade med saken att göra. Han fortsatte gaffla och avslutade med att peta in sin ännu glödande cigarett i avgasröret på en av hojarna. (Lyckligtvis inte på Kermit, för då hade han fått se på fyrverkeri...)
Med gemensamma krafter lyckades killarna baxa upp hojen från diket och en kort inspektion gav vid handen att den klarat sig bra. En backspegel hade gått av och växelspaken var lite böjd. Kraschpuckarna hade tagit det mesta.
Tur i oturen.

Kryp och kräk

I morse när jag skulle låsa min lägenhetsdörr satt det en objuden gäst på väggen strax bredvid dörrklockan. En svart och tämligen välväxt spindel hade tagit sig in genom ett av de öppna fönstren i trapphuset, och bestämt sig för att väggen utanför just min dörr var mest hipp att hänga på.

Nu är jag inte sådär våldsamt sjåpig när det gäller spindlar, så jag lät honom eller henne sitta kvar där (den störde ju inte nämnvärt)

Döm om min förvåning när jag återkom i eftermiddags från jobbet och spindelrackarn satt kvar på exakt samma ställe. Jag funderade på om stackarn hade lämnat jordelivet och lämnat skalet kvar, men när jag försiktigt blåste på den, viftade den upprört med frambenen och såg märkbart irriterad ut. Så åter igen lät jag min beundrare (eller stalker) sitta kvar i trappan.

Inne i lägenheten var det varmt, ja rentat kôvet som mormor alltid brukade säga. (Borås. reds anm.) Så jag öppnade upp balkongdörren och inom loppet av tio minuter hade först en jordgeting och sedan en humla förirrat sig in och runt i rummet. Så tröttsamt! Inte heller getingar eller andra sticksiga insekter får mig något vidare upprörd, men de kan ju vara en smula irriterande...!

Jag avskyr att jaga runt flygfän och vifta ut dem, för de tycks aldrig fatta att man faktiskt försöker göra dem en tjänst! Istället börjar de surra runt, lätt panikslagna, och dunkar i både väggar och tak.

Den här gången hade jag tur. Av en lycklig slump hittade först jordgetingen ut och sedan även humlan. Och spindeln...? Tja så vitt jag vet så sitter den kvar...

Och i huvudet klickar LP-spelaren igång med Styles gamla dänga från 1989: Hänger utanför din dörr.

Mellan hägg och syrén

Det är en underbar försommarkväll. Jag sitter på balkongen med min laptop i knät, och lyssnar till fågelsången. Det är alldeles ljummet i luften och när det fläktar lite, driver det in små pustar med söt och varm doft av hägg. En och annan sömnig humla surrar omkring, och ibland bryts friden av en bil eller buss som kör förbi nere på gatan. Borta i horisonten glöder himlen i violett och rosa och små fluffiga skyar av mörk bomull seglar förbi. Vackert!
Det är sannerligen den vackraste tiden på året, när träd, buskar och blommor brister ut i försiktig blom, och den skira, löftesrika grönskan breder ut sig.
Skomakaren gjorde rätt. Ni vet, han som satte en lapp på dörren till sin verkstad där det stod;
"Stängt mellan hägg och syrén"

Ebba fyller tre

Idag fyller min rara systerdotter tre år. Var det verkligen tre år sedan jag körde hennes mamma till Mölndals sjukhus, lätt nervös över att vattnet skulle gå och forsa ut över passagerarsätet i min bil?
- Nä fyy, tänker ni nu, är människan så ytlig att hon bara tänker på klädseln i bilen när hennes syster kvider av värkar mitt i rusningstrafiken?
Och, självklart hade jag även systerns väl och ve för ögonen, men jag kunde liksom inte göra mer än att se till att vi kom fram så fort som det överhuvudtaget var möjligt.
(Och nej, eftersom du ändå tänkte fråga, så höll jag mig inte inom lagens riktmärken när det kommer an på hastigheten. Hade du gjort det?)

Allt gick i alla fall som bekant finfint och 12.16 föddes lilla Ebba.

Det är en rolig unge! Varje gång vi ses får hon mig att le. Som för en vecka sedan när jag var där och hon klättrade upp i mitt knä, tittade på mig och sa:
- Du är så cool!
Eller när hon leker med sina dockor och strängt förklarar för dem, att det minsann inte blir något godis förrän man har ätit upp maten.
När hennes pappa sjunger en liten stump vid middagen, får han genast en tillrättavisning som går ut på att man inte får sjunga vid bordet!
Ibland är hon på ett rysligt humör och kastar saker omkring sig. När jag förklarar att hon måste plocka upp det hon kastar på golvet fnyser hon och replikerar att det kan jag göra själv. Om jag vidhåller min uppmaning, tar hon sig för ryggen och anlägger ett lidande ansiktsuttryck varpå hon svarar:
- Jag kan inte, jag har ont i ryggen!
Som sagt, inte en tråkig stund.

På gränsen till nervöst sammanbrott

I morse var det inte roligt att vara mig...

Jag stod som ansvarig för en frukostföreläsning med 45 anmälda åhörare och tre talare i en lokal, som på plats, syntes passa dåligt för ändamålet. Ett febrilt arbete med att möblera om och mysighetsanpassa inleds... En halvtimma före start, upptäcker jag till min fasa att en helt avgörande del av ljudutrustingen jag hyrt dagen före saknas... Mixerbordet, som är hjärtat i hela anläggningen är inte med. Någonstans i virrvarret av alla svarta väskor har den blivit bortglömd, kvar i butiken...!

Jag bleknar och blir torr i halsen, pulsen stiger påtagligt, men jag uppvisar ett fokuserat och sammanbitet anlete. En mask av stel återhållsamhet, som inte förråder mitt inre kaos; den lilla tjejen Helena som helst av allt vill börja grina och låsa in sig på toaletten. Möjligen skvallrar min lätt vilda blick, och mitt korthuggna rörelsemönster om min inneboende stress när jag febrilt försöker knappa in numret på telefonen till uthyraren.

Han lovar att återkomma om en stund, skickar kort därpå sin nyvakna kollega till butiken att hämta den saknade mixern varpå han sätter sig i en taxi och anländer några minuter senare. Han kopplar ihop allt, testar ljudet och tio minuter före start är allt som det ska. Föreläsningen går galant, alla nöjda, alla glada...

Förutom min puls som fortfarande inte gått ner...

Grönt är skönt

Kermit, kära Kermit!

När jag nu skriver det här står du i säkert förvar i garaget och vilar dig under ditt lilla kapell. Du håller bilen sällskap och längtar efter helgen då du ska få din första service.

Förlåt att jag överskred ditt serviceintervall men jag vill ju så gärna umgås med dig, så jag kunde inte låta bli att köra 25 mil i söndags och tio i lördags...

När vi är ute tillsammans med de andra MC-piloterna syns du mest av alla, i din galet gröna skrud och alla tycker du är så fin. Du är lite tystlåten och blyg, men det ska vi snart ändra på. Jag lovar att fixa så att du får en kraftfull och myndig stämma!

Vi ses snart!