Vårens mode

Idag var jag i Mölndal på en förrättning, som det så fint heter. Fram på eftermiddagen hade jag en smula tid över att lyxigt slösa på att besiktiga vårens mode i klädbutikerna längs torget. Och jag kan rapportera följande; (till er som likt mig gärna vill hänga med, men inte är någon modeslav, och hänger på trenderna snäppet för sent för att vara hipp...)
I vår är det spetsar som gäller. Skira små prinsessblusar och rynk. Stora tältbylsiga skjortor och tunikor med mycket rysch, snören och band. Vi ikläder oss mjuka softa färger som rosa, , blekgrönt, babyblått, syrenlila, beige och ljust grått. Scarves i alla modeller är inne och draperas lite slarvigt runt halsen. Scarves med tofsar, bollar och annat dingel är särdeles modernt. Rutiga skjortor hänger kvar sedan föregående år och jag kan meddela att mina klarröda Converse är minst lika inne i år som i fjol.
Åttiotals-idisslandet fortsätter och midjekorta jackor, axelvaddar, t-shirtklänningar och tights i galna färgsättningar består. Dessutom är årets tryck en fjäril, alternativt ett ansikte, gärna dekorerat med miljoner silverpaljetter eller annat pynt. Vissa tecken gör gällande att skinnbrallan får ett uppsving och på skofronten gäller fortfarande; ju högre klack, desto bättre! (En given underhållning för oss klackvana, att betrakta små tonårsbrudar vingla fram på skodon de inte besitter kraft eller karaktär för att bemästra på ett snyggt sätt)
Det var allt från modefronten för den här gången, ut och shoppa!

Hockeyminne

OS hela veckan lång och det trivs jag ganska bra med. Jag är nog sådär lagom sportintresserad, men tillräckligt för att kliva upp i ottan och se Sverige möta Finland i hockey i morse. Tre Kronor lyckades fint och bjöd på en hyfsat underhållande match.
En helt annan typ av hockeyrelaterad underhållning drar jag mig till minnes när jag ser Mattias Weinhandl på isen.
Den här episoden utspelar sig på en av Avenyns många nattklubbar en sen kväll för många år sedan. Jag var där i sällskap med ett större gäng, ihoptrummat av en smått förmögen ung man som jag inte kände närmare, men som gärna och ofta viftade med sitt blanka plastkort i baren. In till vår VIP-hörna kom det ena helröret efter det andra tillsammans med groggvirke och uppskuren frukt.
Vid bordet bredvid satt två killar som såg lätt uttråkade ut. Eftersom jag inte var så imponerad av vår frikostige värd vände jag mig strax mot de två killarna och försökte inleda en konversation. Den ene satt med ryggen mot väggen och såg i det närmaste besvärad ut. Den andre svarade på tilltal men började sedan fråga om jag visste vilka Tre Kronor var.
Om det finns något som gör mig upprörd så är det människor som är nedlåtande eller gör sig lustiga på andras bekostnad och den här killen betedde sig överlägset, av någon anledning som jag överhuvudtaget inte förstod.
När jag svarat jakande på hans fråga ville han prompt att jag skulle räkna upp några spelare i laget och när jag gjort det frågade han om jag visste vem Mattias Weinhandl var och jag meddelade att jag hört namnet men inte hade haft den äran att träffa personen i fråga. Jag förstod nog vartåt det barkade men brast ut i skratt när det visade sig att det var den blyge killen mot väggen som var Weinhandl. Den kille jag pratade med var hans inte lika framgångsrike kompis. De hade spelat hockey ihop som juniorer men polaren hade som sagt inte gjort någon nämnvärd karriär.
Jag är ju som ni vet inte så lättimponerad och framför allt inte när man i total avsaknad av egen framgång försöker stjäla stjärnglans från sin kompis som råkar vara en känd idrottsman...

En viktig ingridiens i den här historien är att den utspelade sig inte så långt efter Tre Kronors så kallade sex-skandal under Sweden Hockey Games. Tre spelare tog med sig en kvinna upp på rummet på Park Hotell i Stockholm och hade sex med henne. Mediadrevet var obarmhärtigt och de hängdes ut till allmänhetens spott och spe.

Nåväl! Konversationen mellan mig och den helt okände hockeykompisen höll på att dö ut när han helt oväntat frågade om jag inte hade lust att hänga med dem till deras hotellrum. Jag höll på att sätta drinken i halsen, gapskrattade och frågade honom om han tyckte att det skulle vara lämpligt med tanke på vad de tre kåta kronorna hade hittat på några månader tidigare. Dessutom rekommenderade jag honom ett besök i kvarteren runt Rosenlund om han var sugen på lite take-away.
Han blev skitsur...!
Men jag kan aldrig höra namnet Mattias Weinhandl utan att med ett brett leende tänka på den besvärade unge mannen mot väggen och hans dryga kompis en natt på Avenyn för många år sedan...

Minnet av en morbror

Idag skulle min morbror ha fyllt år. Men det gör han inte för han finns inte här längre. Min morbror var en väldigt speciell person. En livsnjutare av rang som njöt av god mat och dryck. Morbror både rökte och snusade i perioder och avnjöt stundom en cigarr med något starkt i glaset. Han var stor och bullrig, allmänbildad som få, med ett engagemang för politik, samhällsfrågor, historia, vetenskap och geografi.
Han var ungkarl, men hade varit förlovad minst en gång och i sin ungdom var han en snygg och farlig odåga med fräck bil och cool brylcreme-frisyr. En notorisk slarver som knappt visste hur man tvättade kläder och hellre lejde bort den sysslan istället för att lära sig. En social och rolig person som var lätt att lära känna, men som ibland kunde reta en till vansinne.
Han fanns där i min besvärliga tonårstid. Han talade med mig som en vuxen, han bjöd på cigaretter utan att skvallra för mamma.(...) Han upplät sin soffa till mig när jag var ute och festade och inte kunde komma hem till byn. Han diskuterade livets upp- och nedgångar, han berättade anekdoter från sitt liv och förklarade mycket som är svårt att förstå för en arg och sårbar tjej med för mycket svart smink runt ögonen, nitar och kängor.
Han gick bort för tidigt, hann knappt fylla 60. Men jag hoppas att han i sin himmel halvligger i en stor soffa med en god cigarr och ett glas starkt i handen, och vinkar lite lojt till oss här nere i väntan på en underbar supé.

Semla eller inte

Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som vi också känner den. I sedvanlig ordning bjöds det som alltid frikostigt på semlor till kaffet på jobbet.

Jag ska villigt erkänna att jag är en något besvärlig semmelätare. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i större mängder grädde och mandelmassa totalvägrar jag. Isch...!

Så geggan i mitten skrapar jag bort helt och den får göra sällskap med lejonparten av grädden vid sidan på fatet. Men jag tycker att det är fantastiskt gott att äta den florsockerpudrade vetebullen och doppa lite lagom i grädden, ett par teskedar räcker för att få den där semmelkänslan.

Idag hade jag tur. Vid kaffet hamnade jag jämte en kollega som råkar älska mandelmassa och han försåg sig snabbt från mitt fat, efter att med klentrogen blick ifrågasatt om jag verkligen inte skulle ha den goda mandelmassan, och jag försäkrade honom om att det skulle jag inte!

Andra kamrater hade synpunkter på mitt "slabbande" som de uttryckte det, men egentligen handlar det bara om att "peta ut det gôttaste". Dvs. välja med omsorg det man tycker om och välja bort det som inte känns meningsfullt eller njutbart. Precis som i livet!

En elegant tvist, eller hur? Livet som en semla!

Innehåller både bra och dåliga saker och då gör man medvetna val. Jag hade kunnat äta allt, bulle, mandelmassa och grädde eftersom konventionen liksom kräver det. Eller för att göra andra glada och nöjda, men då hade jag liksom behövt uppoffra mig för något jag inte tror på. Varför ska man följa konventionen? Jag vägrar att göra våld på mig själv för att andra ska tycka om mig eller för att det förväntas av en.

Därför tänker jag även fortsättningsvis att skrapa bort mandelmassan och det mesta av grädden och jag kommer vara såååå lycklig!

Saker som gör mig glad

Ibland känner jag mig lite nedstämd. Utan någon särskild anledning sveps jag in i en mörk filt av svårmod och tungsinne. Det händer inte så ofta, men jag märker att avsaknaden av ljus påverkar mig på ett ogynnsamt sätt. Jag har ju i tidigare inlägg hyllat den vita vintern och den uppfriskande kylan, men nu känns det som att det räcker. Nog nu! Jag vill ha vår!
För att muntra upp mig lite försöker jag att tänka på saker som gör mig glad, och det tar inte många minuter att komma på en hel del. Till exempel;
Min familj, mina vänner, alla sorters blommor, solsken, doften av nybakat bröd, den härliga känslan när min bil är nytvättad och blänker som en lakritskaramell, att höra B säga att jag är söt, en MC-tur en vacker dag som övergår i förtrollad skymning, BBC-producerade kostymserier på TV, Loranga, Masarin och Dartanjang inläst av Toivo Pawlo. (Obetalbart när arga gubben klagar på att giraffen ätit upp hans täcke och att han vill ha ett precis likadant med kaffefläck längst upp!)
Det gäller att ta vara på de små glädjeämnena i livet och vara tacksam för dem. Små små ting kan göra stor skillnad, och man ska aldrig göra misstaget att ta dem för givna.

Renovering. Igen...

Så var det åter igen dags att dyka ner i målarhinken, ta ett stadigt grepp om penseln och kasta sig på väggarna med vild lust och frenesi. Eller tja, bita ihop och få det hela överstökat kanske...

Mina rara föräldrar har ju alltid välvilligt ryckt ut när jag flyttat till nya boenden med renoveringsbehov. De har spacklat, slipat, målat tak och väggar, tapetserat, lagt golv och på alla andra tänkbara sätt ställt upp när jag behövt dem, och nu är det dags att återgälda. De har sålt den stora villan och köpt ett kedjehus. Bra läge, fina utrymmen och utmärkt planlösning, MEN... Byggt 1964 och blygsamt uppfrächat sedan dess...
Ni förstår själva...
Hall, kök, allrum, vardagsrum, korridor med tre sovrum samt badrum, på nedre plan; gillestuga och löjligt stora förvaringsutrymmen. När jag blev förevisad det nya hemmet första gången funderade jag på om de tidigare ägarna månne bedrivit lagerverksamhet eller hyrt ut källaren till försvarets materielverk. Den är gigantisk!
Samtliga utrymmen i hela detta hus måste på något sätt åtgärdas...
Som sagt; It´s pay-back-time...
I två dagar har jag ägnat mig åt kvalitetstid med maskeringstejpen, grundmålat, betraktat hur vävtapeten törstigt slukat i sig all färg och gjort om det igen. Jag har krupit på golvet och målat med pensel, rollat väggar, klivit på stegar och inombords tackat för att föräldrarna ändå hade vett på att överlåta takmålningen till fackmän.
Renovering tar tid. Och förarbete är så tråkigt, men om man inte är noga med att maskera, spackla och slipa så syns allt i slutändan och det går man sedan och retar sig på. Bättre då att svettas och svära sig igenom den värsta fasen. Det bästa är när sista lagret färg har torkat och man försiktigt tar bort alla tejpremsor och det färdiga resultatet lyser i all sin glans.
Tillfredsställelsen av ett väl utfört arbete lägger sig som en varm och mjuk känsla i kroppen, stoltheten i att ha skapat ett helt nytt rum.
Den dagen ser jag fram emot, men i nuläget känns det oändligt långt borta.
Nu; dags för ett lager till på den törstande väven...