I lördags fyllde jag år. Igen...Man gör ju det varje år. Lägger ytterligare en milstolpe bakom sig. Födelsedagar som borde vara ljusa tilldragelser, fyllda av fest och firande, har för mig blivit dagar för reflektion och återblickande. Och tyvärr; dagar fyllda av melankoli och stundom självömkan.
Jag har fram tills nu aldrig haft åldersnoja. Inte funderat nämnvärt över min ålder och vart i livet jag befinner mig. Inte förrän nu...
Jag som brukar vara en positiv och glad person, som inte oroar sig i onödan, inte ältar och tänker på vad som kunde varit. Nu är jag där ändå.
När vännerna sedan flera år är etablerade par, börjar bilda familj och köpa hus. När du på festen inser att du är den enda singeln kvar i gänget. När din bästa killkompis försvinner ur ditt liv på grund av en tjej. När det börjar ta emot och värka i käkarna varje gång du måste le glatt och svara på den imbecilla frågan: - Och hur går det med kärleken?
Det är då jag vill sluta le och bara skrika:
- Det går inte alls fattar du väl! Det är därför jag är ensam!
Men så kommer det en ny dag. Med nya möjligheter. Då man kan resa sig ur gruset, damma av sig och köra på ett tag till utan att bry sig. Tills nästa dipp...
