Baaadaaaa!!!

I fredags gjorde vi slag i saken! Länge har vi gått och liksom suktat efter möjligheten att ta ett varmt bad men då vårt badrum i källaren är utrivet ner till betongen och saknar både inredning och vatten så har det stannat vid en dröm.

Vi renoverade ju förvisso den lilla toaletten på boendeplanet för ett par år sedan, men då fanns det inte utrymme för några extravaganser i form av badkar. Efter flyttning av väggar blev det en duschhörna och det kändes ju våldsamt lyxigt mot originalutförandet med enbart handfat och toalett.

Lilla E älskar att bada och varannan kväll drar vi fram en blå plastbalja och placerar den i duschen, fyller den med vatten och låter ungen få plaska av liv och lust. Det är en procedur som tar tid och kräver en inte helt obetydlig styrka när det är dags att tömma ut badvattnet i toaletten. Hjälp vad tungt vatten kan vara!

Så drömmen om det där badkaret utvecklades till en plan. En tanke om en möjlig placering i tvättstugan där det i dagsläget finns en dusch i en nish. (Fulduschen, kallad) Så i fredags besökte vi Badrumsgruppen på Ringön och gjorde upp affären med en av deras säljare, fick hjälp med att lasta in karet i bilen och styrde sedan hem. J och hans pappa baxade in emaljmonstret och sedan premiärbadade J själv.

Kvällen därpå var det lilla E:s tur att få nyttja det och hennes förtjusning gick inte att ta miste på. Hon badar ofta hos både mormor och farmor och nu kunde även hennes föräldrar bjuda på ett generöst tilltaget utrymme för badlekarna.

Jag minns själv hur trevligt det var att bada när jag var barn. Ofta badade jag och min syster skumbad och vår uppfinningsrikedom när det gällde att dekorera varandra och badrummet med skum var obegränsad. Det enda smolket i den glädjebägaren var att avloppet nog inte riktigt var dimensionerat (eller rengjort) för att klara av den mängd vatten och strömmade ut vid töming. Varje gång man drog ur proppen tog det några minuter innan det sedvanliga vrålet ljöd genom hemmet: - Mammaaaaa!!! Det svämmar över!!!

Den ömma modern fick komma rusande, köra ner armen och i blindo bland allt skum leta fram proppen för att sedan placera den lite på snedden över utloppet så att bara lite vatten rann ner. Därefter fick hon ta fram hink och skurtrasa och svabba upp en mindre ocean från golvet. men vad gör man inte för sina älskade ungar? 

Inskolning

Femton små personer springer runt i lokalen. De leker, bygger, låtsasäter, river ut leksaker, klättrar, hoppar, tar ifrån kompisen en kloss, blir i nästa stund själv av med dockan.

De två äldsta flickorna leker med varandra. De är snart tre år. Lilla E vill gärna vara med de "stora" men blir bryskt undanskuffad. De springer ifrån henne och leker själva i ett hörn. Hon blir inte ledsen utan byter snabbt fokus till något annat. Hon undersöker, tittar, känner och smakar på sin omgivning. En liten pojke blir ledsen och blir upplyft i en famn. Lilla E springer vidare in till mjuka mattan för att hoppa.

Efter en stund är det dags för samling och sångstund. Lilla E vill inte alls sitta med de andra barnen på golvet. Hon vill hellre öppna lådor och skåp i köket. Hon ser att det finns frukt på bänken och blir arg när hon inte får. De andra barnen har börjat sjunga namnsången och då kommer lilla E och vill vara med. Hon gör rörelserna och klappar händer när de sjungit klart.

Lådan med sångkorten går runt. Lilla E får börja. Först knackar man på lådan, sedan öppnar man och får välja ett kort med en bild på. Hon väljer det som ligger överst med en tre spöken på. De läser ramsan om spöket i kör. Men Lilla E har så svårt att sitta still. Hon springer iväg medan lådan går varvet runt bland de andra barnen och de sjunger om ekorrar, kossor, elefanter och hästar.

När sångstunden är klar är det dags för frukt. Äntligen! Lilla E tränger sig fram mot faten och grabbar åt sig en näve bananskivor och två rejäla clementinklyftor. Hon älskar frukt! Med munnen full förser hon sig från fatet igen och smackar belåtet.

Nu ska alla barnen ut på gården. Fröknarna tar ut dem i tamburen tre och tre för att klä på dem overaller, mössa, vantar och tjocka stövlar. Lilla E får vänta på sin tur. Varje gång dörren öppnas smiter hon ut men blir milt tillbakavisad. Inte ännu!

Äntligen är det hennes tur. Hon sitter på bänken och får på sig tjock tröja, overall, mössa och var är vantarna nu då? De är borta. Har något annat barn fått fel? Hon får låna ett par andra men de sliter hon av sig så fort hon kommit ut.

Men så hittar en av fröknarna hennes vantar i sin jackficka. Där har de legat sedan i fredags då lilla E också tyckte att vantar var onödigt.

Ute är det kallt. Flera minusgrader har det blivit och en del leksaker har frusit fast. Lilla E vill ha en boll som ligger på botten av en låda men bollen sitter fast. En av fröknarna säger att de ska leta upp en annan boll.

- Hej då, nu går mamma.

Lilla E bryr sig inte alls. Hon är redan på väg mot nästa leksakslåda på jakt efter en annan boll.

Knepig kost

Av en händelse ramlade jag in i en dokumentär på TV som handlade om märkliga missbruk och en ung kvinnas lite udda begär fick mig att stanna kvar i soffan. Hon missbrukade nämligen skumgummi. Jo, ni hörde rätt. Människan ÅT små bitar av sina egna soffkuddar. Under årens lopp hade hon käkat upp totalt tre soffor och en fåtölj. På senare tid hade missbruket förvärrats då hon dessutom gnuggade in skumgummibitarna i jord och rosa handkräm innan hon njutningsfullt tuggade i sig sina udda snacks.

Eftertänksamt konstaterade jag att min kost kanske lämnar en del övrigt att önska, och visst borde jag dra ner på både fett och socker och börja konsumera mer fullkorn, fiber och grönsaker, men det här var något i hästväg!

Herregud så mycket knepigt det finns i världen, men tur att det finns hjälp att få för de som behöver det. Själv var jag en gång i tiden antagen till dietistprogrammet vid Göteborgs Universitet men efter första dagen, vid uppropet avvek jag efter en rast och gick för att tala med kursadministratören. Jag informerade henne om att hon gärna fick ringa in den reserv som stod först i kön på listan, för det ska ni veta, att det var riktigt svårt att komma in, och min plats hade jag förvärvat genom ett lysande resultat på ett högskoleprov ett par år tidigare.

Hur som haver så var min direkta reflektion att många av mina blivande klasskamrater var där för sin egen skull. Bara genom en ockulär besiktning kunde jag konstatera att några torde lida av ganska svåra ätstörningar, både anorexia, extrem fetma, säkert med bullemiska inslag. Jag kände mig helt felplacerad. Inte hade jag något brinnande intresse för kalorier, proteiner, måttenheter eller andra dietistiska inslag heller, trots en väl dokumenterad erfarenhet av kraftig viktminskning flera år tidigare.

Så jag lämnade byggnaden, nöjd med mitt beslut och jag har heller aldrig ångrat mitt avhopp. Och inte har jag börjat äta skumgummi heller.

Hej 2014!

Nej, det blev inte ett endaste inlägg under december månad, och det berodde inte så mycket på att mitt liv under denna tidsperiod var tomt och innehållslöst och därmed inte värt att skriva om. Anledningen var helt enkelt en särdeles stressig julmånad.

Med tungt hjärta fick jag till sist inse att det enda rätta var att sänka mina krav och ambitionsnivån på förberedelserna inför julfirandet. Det blev inget brödbak, inga mängder med julgodis att ge bort, ingen fönsterputs och ingen egenhändigt kokt skinka. Men vet ni vad? Det blev jul ändå Och en alldeles finfin jul!

Vi samlades hemma hos oss på julafton och hade lite knytkalas. Julmat i mängder, Kalle Anka på TV och besök av Tomten.

Tomten ja... För första gången visade lilla E upp en fullt normal reaktion vid synen av en för henne helt okänd  kufisk figur i stort vitt skägg. Hon blev livrädd och sprang iväg gråtandes för att gömma sig bakom våra sängar. 

Och den ömma modern drog en djup suck av lättnad! Äntligen visade barnet upp en sund inställning till något okänt och en smula skrämmande. Lilla E som annars är ett frejdigt barn som visar tillit till allt och alla. Som inte visar rädsla för vare sig djur eller människor, höga ljud eller plötsliga rörelser. En smula bekymrat har jag konstaterat att hon låter sig lyftas upp i famnen på för henne helt okända människor (mina kollegor) utan att visa reservation eller en smula blygsel som andra barn i hennes ålder vanligtvis manifesterar.  

I tryggheten från farmors knä utrustad med napp och kanin betraktade hon misstänksamt farbrorn med säcken länge innan hon belåtet ägnade sig åt att riva av pappret på sina julklappar. I ett av paketen fanns en docka från mormor och morfar och den bar hon stolt runt på och pussade glatt. Inte helt traumatiserad efter upplevelsen med Tomten.

Efter vår sedvanliga jultrné till Borås och Rydaholm landade vi hemma igen ett par dagar innan nyårsafton. Vi hann väl knappt komma innanför dörren innan katten som nådigt hälsat oss välkomna hem igen uppgav ett vrål av smärta och överraskning. Lilla E hade slängt igen dörren till sovrummet och katten hade svansen emellan!

I ett kaos av katt, barn väskor och påsar över golvet kunde jag ändå konstatera att det inte var själva svansen som kommit i kläm utan pälsen på svansen och visst gjorde det ont när kissen försökte slita sig loss, men det gick bra och vi slapp uppsöka djur-akuten.

Nyårsafton förflöt i stillhetens tecken för att brisera i en explosion av fyrverkerier framåt tolvslaget. Då sov lilla E gott och vi stod ute på altanen och skålade in det nya året.

 

Det ska bli spännande att se vad 2014 har i beredskap åt oss. Vad det än är så tar vi oss an det tillsammans, vår lilla familj, och det är en betryggande tanke. God fortsättning på er!