Julerier

Jag älskar jul. Det är så underbart att få pyssla och pynta, baka och göra fint, tända ljus och förbereda inför själva aftonen. När jag var liten var jul en fantastisk upplevelse. Mamma och mormor stod i köket och lagade mat, förberedde allt gott på julbordet. Julmusik strömmade ur högtalarna. Granen var klädd och doftade gott, paketen låg klara under, och en hel del vid sidan av, för vi var många på julafton och till sist blev det högvis med paket som näppeligen fick plats under trädet.

Vi brukade fira jul hemma hos oss vartannat år och vartannat hos mina kusiner. Den som inte hade ljusstöpet (som brukade vara i slutet av november eller i början av december) var värdfamilj för julafton. Jag har alltid varit en hemmakatt och därför tyckte jag bäst om när julen firades hemma hos oss. Vi var som sagt många; Mamma, pappa, min syster och jag, morbror, moster och kusinerna, min andra morbror Hans, mormor och morfar, mammas moster Kerstin, hennes man morbror Jörgen och moster Astrid. 14 personer! Inte undra på att mamma och mormor stod i köket en hel vecka innan jul för att förbereda allt. Jag har alltid undrat hur man får allt att funka med så mycket folk och så mycket mat, och i år får jag reda på det.

Det är vi som har julafton i år. Lilla E:s första jul ville vi fira hemma med släkten och glädjande nog kommer alla som vi bjudit; Mormor och morfar, farmor och farfar, faster och farbror med lilla kusinen A, moster och andra kusinen Stora E. Vi blir nio vuxna och tre barn. Vi har slitit för att få nya köket i ordning och nu är det mest lite småfix kvar. Tyvärr har J precis som förra året innan jul drabbats av en förkylning som gör honom ganska utslagen och därför känns det ändå lite stressigt att få allt klart.

En pepparkaksstuga lyckades jag i alla fall montera ihop i går kväll. Jag bestämde mig för att gå all in och inte använda non-stop i år.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så brukade jag och min syster limma ihop byggsatsen med Karlssons klister och smacka på non-stop lite hur som helst. Kristyren stelnade sällan som den skulle och istället för fina istappar längs taket blev det rinnigt och tunnt.

Huset blev inte så fint men det doftade gott i alla fall. Min morbror som alltid gör delarna själv och verkligen lägger ner tid och omsorg på sitt hus brukade skratta gott åt vårt vrak, men det bjussade vi på! Men i år mina vänner blev det lite mer avancerat minsann, eller vad säger ni?

Lusse

Redan under gårdagen tjuvstartade jag och lilla E Luciafirandet genom att besöka hennes femåriga kusin stora E. Närmare bestämt på hennes dagis (ja, jag säger dagis även om det är fel. Tills förkortningen föris har satt sig i folks medvetande, kommer jag att fortsätta med det) Hur som helst vaknades det Lussetåg med efterföljande fika redan kl 8 på morgonen och eftersom vi hade en bit att köra blev det uppstigning osedvanligt tidigt.

Jag tyckte att jag hade gott om tid på mig men som alla med små barn vet, är gott om tid sällan nog med tid... Lilla E fick en flaska ersättning liggandes i sängen och när jag var färdigklädd var det dags för barnet att få tomtekostym på. Jag hade köpt en väldigt söt liten pyamasliknande tomtedräkt med tillhörande luva som jag tyckte passade alldeles ypperligt denna dag. Det tyckte uppenbarligen inte lilla E eftersom hon, lagom tills jag fått på henne den och knäppt första knappen, hostade och vomerade samtidigt vilket genererade en imponerande vit kaskad, och därmed en genomblöt tomtekostym. Det var bara att byta kläder på ungen med lätt höjd puls och ett öga på klockan som tickade på alldeles för fort.
Ibland går det troll i vissa dagar, så jag var inte ett dugg förvånad när hon pös över igen lagom tills jag hade satt fast henne i bilbarnstolen. Då var det för sent att byta kläder igen och med en stor hög hushållspapper under hakan fick hon sitta där. Men tomteluva hade jag fått på henne i alla fall.

Väl framme vid dagiset fann jag att det var fullsmockat av bilar på parkeringen. Ingen plats fanns att få och jag svor svavelosande ramsor för nu var jag på gränsen till sen. Klockan var några minuter i åtta. Till sist ställde jag mig helt regelvidrigt vid vägkanten och krånglade mig ut ur bilen med barn i overall med papper under hakan, skötväska och handväska dinglande över armen. När jag kom in var jag högröd i ansiktet och smått stressad men till min lättnad hade lussetåget inte börjat ännu. Jag visste att stora E skulle vara pepparkaksgumma. Det hade hon bestämt sedan länge, med förra årets lussande i minnet då luciakronan kliade något alldeles förfärligt i håret.

Det var ett bedårande litet lussetåg som kom in med lucior, stjärngossar, tomtar och tärnor. Stora E var den enda pepparkakan och alldeles underbart söt i sin dräkt. Här fick alla vara det de ville. Tänk om alla på alla andra ställen, kunde få vara det de ville i lussetåget utan värderingar eller krav. Om alla, oavsett kön eller utseende skulle kunna få vara tomte, pepparkaka, lucia, tärna eller stjärngosse. Det spelar ju ingen roll. Barnen hade roligt och de sjöng av hjärtans lust och det var gott att se!

Alla dessa glöggar...

Glögg är gott till en viss gräns, men min käre sambo frossar gärna i Blossas lättvinsglögg och kan enkelt göra åt ett par flaskor i veckan helt själv. De senaste dagarna har vi även provat hjortronglögg och det är minsann inte alls så dumt. Inget kan mäta sig med originalet givetvis, men hjortron var gott! Men när J kom bärande på en flaska chokladglögg i affären frynte jag på näsan.

Enligt ett barns logik resonerade han enligt följande tes: glögg = gott, choklad = gott; alltså borde glögg med chokladsmak vara en hejdundrande mumsig kombination...
I avsmakandets stund var han ändå böjd att hålla med mig. Det var ingen höjdare... Lika lite som köttbullar med vaniljglass, som också är två goda ting var för sig.

Kryddigt

- Va!? Har du grillkrydda på gröten!? sa jag, och fick J att spärra upp ögonen, slänga ner skeden, slita åt sig burken och noga läsa på etiketten, vad det var han hade hällt över sin risgrynsgröt. Jag skrockade för mig själv i förvissningen om att det var kanel, men eftersom de två burkarna ser ungefär likadana ut och innehållet är förvillande likt i skumrasket så räckte min lilla skämtsamma kommentar för att han skulle börja tvivla. Helfestligt, tyckte jag. Inte så roligt alls tyckte J.

Episoden påminner om en händelse som ägde rum vid frukosten när jag var barn. Jag och min syster satt vid köksbordet och åt filmjölk och flingor. Vår föräldrar var inte hemma men Mormor var barnvakt. Eftersom jag tyckte att filmjölk var alldeles för surt för att vara gott brukade jag sockra generöst innan jag hällde på flingorna och så gjorde jag även denna morgon. Min syster satt mittemot mig och betraktade mig länge. Till sist när jag sånär hade sockrat klart, lade hon huvudet på sned och frågade om jag var medveten om att det var salt i ströaren jag höll i handen.

Besvikelsen var total när jag insåg att hon hade rätt. Jag hade förväxlat de båda ströarna och det var mycket riktigt salt jag hade hällt över min frukost. Givetvis var filmjölken slut och av någon outgrundlig anledning tyckte Mormor att jag kunde äta det ändå...! Men där fick jag oväntat stöd av min annars så retfulla storasyster och det blev ingen söndersaltad filmjölk till frukost för mig.

Än slank han hit...

Vintern har kommit och som vanligt är stadens invånare lamslagna i mötet med "det vita guldet" som vår snöskottande granne kallar det med illa dold ironi. Han liksom många andra hatar snön så hett att den borde kunna smälta av känslostormen, men icke!
Såväl privatbilister som kollektivtrafik masar sig fram på vägarna och ändå inträffar ett flertal olyckor varje dag.
När jag vaknade i morse var det dag tre med snöfall och en ansenlig mängd hade nu samlats. På vissa håll hade den isiga vinden blåst upp riktiga drev och jag bestämde mig för att inomhusaktiviteter var att föredra. Egentligen hade jag behövt åka iväg och handla men eftersom vi bor i en brant och lång backe så var jag rädd att inte komma upp med bilen igen och jag kände verkligen inte för att kånka matkassar och barn i en isig rutchkana för att komma hem igen.

När J kom hem körde han snöslungan och röjde av det värsta sedan gårdagens omgång och sedan åkte vi tillsammans för att handla. När matkassarna var lastade åkte vi hem och konstaterade att det var riktigt halt på sina ställen. När vi nådde vår väg satsade J lite extra för att komma upp i backen, men det hjälpte föga. Bara en kort bit upp tog det stopp och han fick backa ner igen. Oturligt nog stod två bilar parkerade så dumt att det inte gick att ta ut svängen ordentligt med bra sats och nästa försök slutade även det med spinnande däck och rusande motor. När J lade i backen den här gången slirade det även bakåt och bilen gled på snedden, som en smörklick på en het potatis. Med en smäll for vi rakt in i en stenmur och gled längs med sidan. Backspegeln flög all världens väg och ett illavarslande skrapande ljud fortplantade sig i kupén. Lilla E som hade somnat till, vaknade med ett ryck och blev ledsen men lugnade sig snart.
Ledsen var även vår chaufför. Med sänkt huvud och en djup suck klev han ur för att besiktiga skadorna. Jag tröstade honom med att det kunde ha varit värre, vi kunde ha varit inblandade i en olycka där det inte bara hade blivit materiella skador. Bilen är försäkrad och allt går att lösa.

Vid en närmare granskning visade det sig att backspegeln tog upp det mesta av kollisionen och att det, utöver den, endast verkade vara bakspoilern som fått sig en törn. När vi konstaterat det gjorde vi ett tredje och sista försök att komma upp och den här gången gick det vägen. Slutet gott.

Inredningsdjävulens påfund..

• Strukturtapet. (Alla som har haft det på väggarna och velat lämna 80-talet, torde i avlägsnandets process svurit långa svavelosande ramsor)
• Fiberskiva (föregångaren och fattigmansvarianten av gipsskiva, utlöser hostattacker, nysningar irriterade ögon samt ett totalt nerdammat hus vid slipning) 
• Ledningshållare i plast med tillhörande spik. (När plasten blir gammal går den sönder och spiken går aldrig att få ur listen eftersom spikhuvudshelvetet går av)

Se där, ett litet axplock av vad den muntre renoveraren av ett gammalt hus kan stöta på för lustigheter. Härliga tider!

Mos och gegga

Lilla E har börjat med smakportioner och det är en ny upplevelse för oss alla tre. Vem kunde tro att det skulle kunna vara så svårt att peta i en unge 1 dl gröt eller grönsaksmos? Trots en bastant haklapp i hårdplast, flera rullar papper nära tillgängligt och en ängels tålamod är måltiderna numer ett spektakel som heter duga! Det flyger gröt högt och lågt. Det lilla som hamnar i munnen puttas ut med tungan och rinner utmed hakan och innanför haklappen. Lilla E som just upptäckt hur delikat det är att smaska på sina knutna nävar kör gärna in dem i munnen trots att densamma egentligen är upptagen av en inte oansenlig mängd mat. Om smaken faller damen på läppen hugger hon mot skeden som en kobra och tjuter ilsket när nästa lass inte kommer i tillräckligt snabbt.

Inspirerad av diverse föräldramagasin och mammorna i min egen föräldragrupp bestämde jag mig tidigt för att göra egen barnmat. Det kändes onödigt att köpa hem glasburkar med potatis eller morot som rimligen inte borde vara så ansträngande att koka  och mosa ihop själv. Det har gått hyfsat bra men ibland har jag fuskat och köpt i alla fall. Majspuré är trixigt att få riktigt slätt själv eftersom skalen är så sega och lilla E tycks ha utvecklat en förkärlek för just majs.

Morot och potatis går som sagt ner, även om köpematen ändå är favorit, men idag skulle vi prova blomkål och morot. I en gegga som i det närmaste är helt smaklös utan kryddor och salt upptäckte lilla E ändå att blomkål inte alls är lika gott som potatis. (Vilket jag kan hålla med om) Efter några skedar där det mesta ändå hamnade utanför knep hon till sist bestämt ihop munnen och vände bort huvudet.  Det fick bli gröt till lunch istället.

Förbannade hantverkare!

Den frekvente läsaren minns måhända att vi för ett par år sedan anlitade en byggfirma för att foga om tegelfasaden på söderväggen av huset. Utan att bli långrandig kunde vi den gången konstatera att hantverkare inte var någon hit. (Ja, det är ett synnerligen kategoriskt och trångsynt förhållningssätt, och vi borde verkligen veta bättre än att dra alla hantverkare över en kam, men så kände vi då.)

Nåväl. Efter att ha inhandlat ett stycke fönster redan i våras med avsikt att montera detsamma synnerligen omgående, så föll det sig inte bättre än att fönstret blev stående i garaget på en pall ända fram tills nu. Problemet var att det där rackarns åbäket väger sina modiga 100 kilo och lite till, och det är sannerligen inget man kastar upp på axeln och med lätta steg springer upp till huset med.

Om ni visste hur svårt det är att rekrytera villig bärhjälp till en ömtålig, otymplig och svintung tingest. Men problemen stannade inte där. Sedan ska ju det gamla tas bort och det nya monteras på plats och snyggt skulle det vara!

Kort sagt, tiden gick... Den ena månaden efter den andra, och till sist tröttnade jag och ringde en snickare.

Idag var de här. Jag hade visat dem fönstret i garaget och talat om hur mycket det vägde, men det skulle inte alls vara något problem försäkrade de. Och det var det inte heller, förrän de började bära... De stånkade och stönade, pustade och svor. När jag hade stängt in mig i sovrummet med lilla E nådde de äntligen huset.
En stund senare när jag kom ut såg jag att fönstret stod på golvet i vardagsrummet. Så långt var allt gott och väl men när jag såg att entrémattan var borta och återfann den under fönstret blev jag så trött. De två nötterna hade tröttnat på att bära och istället kommit på den lysande idéen att dra fönstret över parkettgolvet på entrémattan som givetvis var full med sand och grus på undersidan. Resultat: repor från hallen ända ut i vardagsrummet...

Idioter!

Vad händer med barnen?

Just nu känner jag mig så illa till mods. Så berörd av tidningarnas rubriker om Anna 9 år. En alldeles vanlig torsdagsmorgon på väg till skolan försvinner hon. Skolan missar att Anna inte är på lektionerna och slår inte larm. När Anna inte kommit hem från skolan på eftermiddagen kontaktar hennes pappa polisen... I ett vanligt villaområde en vanlig dag händer det som inte får hända. Man utfärdar larm, skallgångskedjor upprättas, Missing People gör ännu en fantastisk insats i samarbete med polisen. Man letar överallt men ingen har sett Anna... Förrän sent på natten, då en kvinna i Missing People möter en man på gatan i närheten av där Anna försvann. I sällskap har han ett barn iklätt en för stor herrjacka med en luva uppdragen över huvudet. - En pojke, förklarar mannen, och anledningen till att de befinner sig där är att de har delat ut smörgåsar till skallgångskedjan. Kvinnan tror honom inte. Hon drar ner luvan på barnet och ser att det är den saknade flickan.

Jag ryser när jag läser om det. Känner så med föräldrarna men är samtidigt glad och lättad att Anna är återfunnen vid liv. Gud vet vad hon har varit med om, men hon lever.
Minns samtidigt Engla, som också hon rövades bort men mördades. Hennes mamma och pappa får aldrig mer hålla om sin lilla flicka. De får inte vara med på fler skolavslutningar, fira födelsedagar, se henne växa upp till en ung kvinna.

I samma tidning läser jag om en mamma som är anhållen för misshandel och grov kränkning av sina egna barn. Hon har piskat dem med sladdar, bränt dem med knivar, bundit fast dem och hotat dem. Då minns jag Bobby. Pojken som torterades och misshandlades till döds av sin mamma och styvfar.

När jag ser lilla E sova fridfullt under en filt i soffan med nappen i munnen och favoritkaninen under armen känner jag en så stark kärlek till henne. En mors kärlek är villkorslös heter det, och en mamma blir till en lejoninna när hennes unge hotas. Men vad är det för sjuk värld vi lever i när den som ska stå för trygghet, kärlek, värme och tröst istället blir förövare? När mamma eller pappa utsätter sina egna barn för hot, våld och övergrepp? Jag kan inte förstå det.

Jag betraktar mitt barn och tänker för mig själv att jag ska göra allt jag kan för att skydda henne. Jag överöser henne med pussar, kramar henne och berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Och om någon någonsin, på något sätt skulle skada min lilla flicka, då... Gud hjälpe den personen...

När katten är borta...

Upplevde just ett stycke poetisk rättvisa när jag oförhappandes kom på en liten mus sitta och knapra på kattens torrfoder i köket.
Den dumma missen har de senaste dagarna burit in ett flertal möss som hon sedan i lekens vilda yra låtit komma undan och smita in under diverse möbler. Jag igår fångade jag en, och i morse ytterligare ett exemplar.
När jag en stund senare kom ut i köket tyckte jag mig höra ett knaprande ljud. Jag stannade till och kunde snabbt härleda ljudet till kattens matskål. Jag såg inget, men då jag böjde mig ner såg jag något vid sockeln på skafferiet. Med en kula torrfoder mellan tassarna smaskade den lille gynnaren belåtet med svansen ordentligt svept runt baktassarna.
Då jag ofrivilligt blivit lite av en expert på området, fångade jag snabbt in den under en plastburk, sköt under ett reklamblad i lite styvare papper och lyfte ut den objudne gästen. Med ett vant enhandsgrepp fick jag upp dörrens patentlås samtidigt som jag puttade upp den med foten och vänligt men bestämt kastade ut gnagaren. Nu undrar jag bara vem som sa att katter är intelligenta djur...

Vriden tid

För övrigt anser jag att oskicket att flytta klockan fram och tillbaka under året bör upphöra omgående! Det är ett elände att ställa om sig, och att få ljusare morgnar på hösten är en så kortvarig företeelse så det kunde lika gärna kvitta. Efter några veckor är det ändå mörkt större delen av dygnet.

I det gamla bondesamhället kan jag förstå att det fanns en poäng med att kunna utnyttja dagsljuset bättre, men idag, när lantbrukare nästan är lika sällsynta som grovsmeder fattar jag inte varför man väljer att hålla fast vid sommar-/vintertid. Dumheter!

Den vältaliga språkfascisten

Är jag en språkfascist?
Sanningen är, att svaret du får, är helt beroende på vem du frågar. Retar jag mig på språkliga felaktigheter? Ja, ibland. Rättar jag andra människor som säger fel? Nej, det är en irriterande vana som bör undvikas. Jag knyter näven i byxfickan, biter ihop käkarna och försöker sudda bort den språkliga grodan ur mitt minne.

Dessutom är det skillnad på människor som missar grammatiskt eller använder uttryck fel. De som inte kan, eller är under upplärning måste givetvis få säga fel. Men de som mycket väl vet att de använder språket på ett felaktigt sätt, och ändå gör det, de retar mig till vansinne!

Med risk för att låta oerhört självgod, kan jag konstatera att jag redan när jag öppnade munnen för att prata som litet yngel, talade rent och grammatiskt korrekt på en gång. Ända sedan dess har språk, såväl talat som skrivet fascinerat mig.

I medierna misshandlas språket ibland till en grad som är löjeväckande. Som nu i veckan. En man försvann från sin arbetsplats i Billdal och polisen missade att leta i mannens bil som stod utanför. Organisationen Missing People hittade honom däremot i bilen. Men vad stod det på löpsedlarna?

-Död man återfanns i bagageluckan.

För det första är det hela en tragisk historia och hemsk för alla parter, men snälla nån! Man kan väl inte hitta någon i en bagagelucka!!?? I ett bagageutrymme kanske, men inte i själva luckan...

En långt vanligare missuppfattning är att det inte är någon skillnad på hon och henne, alternativt han och honom. Varför är en del människor så ovilliga att använda honom och henne? Eller det kanske löser sig nu när vi istället ska vara politiskt korrekta och använda det könsneutrala personliga pronomet "hen".

-Men herregud människa, har du inget annat för dig än att orka störa dig på sådana skitsaker, tänker ni kanske nu.

Och svaret är, att jag inte kan hjälpa det. Jag är så hårt drillad (eller skadad) så jag reagerar med ryggmärgen när jag hör eller läser hur språket misshandlas.
Jag kanske borde lära mig att tagga ner genom att laborera lite med grammatiken.

- Jag ringde han igår
- Det är hons jacka
.........

Nej, jag är ledsen, men det går inte. Den här tanten kommer alltid att rätta, men tyst för sig själv.

Konsten att vakna

Har ni någon gång tänkt på hur många olika sätt det finns att vakna på, eller snarare bli väckt på? Den härlig känslan att självvakna helt utsövd, är ju tämligen sällsynt (och med småbarn helt obefintlig) men olika väckningsprocesser har ju olika effekt. Jag har alltid med bestämdhet hävdat att snooze är Djävulens påfund. Är man trött vill man sällan kliva ur den varma goa sängen, och att bli väckt är mest en plåga. Så varför väljer man då att dra ut på det hela och bli väckt igen och igen!? De som snoozar på morgonen och låter alarmet ringa upprepade gånger med några minuters mellanrum måste vara självplågare!

När jag var liten, minns jag att mamma kom in i rummet på morgonen och sa något i stil med - God morgon lilla solstråle, dags att stiga upp. Hon satte sig på sängkanten och strök min kind. Ju äldre jag blev (och mer ovillig att gå ur sängen) desto bestämdare blev väckningarna. Hon började med att öppna dörren och förkunna att det faktiskt var morgon, och sedan agera snooze själv genom att titta in med jämna mellanrum för att se om yngsta dottern hade masat sig ur sängen ännu.

I mina hormonstinna tonår flängde hon ganska bryskt upp dörren och tände lampan i taket. Fyy så hemskt det var att bli väckt så abrupt! Inte undra på att man var som ett åskmoln under dagens första timmar. Jag försökte förklara att jag föredrog att bli väckt lite försiktigt och kärleksfullt och föreslog att hon skulle återgå till min barndoms lilla ritual och gärna referera till mig som sin lilla solstråle.
Om hon inte skrattade rått så såg hon i alla fall på mig med höjda ögonbryn och en lätt road min. Men morgonen därpå gjorde hon i alla fall ett försök, om än tämligen misslyckat. Med samma energi som vanligt slängdes nämligen dörren upp och från ljuset i dörröppningen kunde jag höra en kraftfull stämma: - God morgon solsken, eller vad det nu var!

Med lilla E blir nätterna inte längre som förr, när det enda man väcktes av var ett och annat kattslagsmål i källaren, eller en musjakt över parketten. Mina nätter är uppdelade i tre delar där sömnen avbryts av knorranden, ynkanden, gnällanden och till sist småskrik som indikerar att barnet är vaket, och därtill hungrig som en varg. När jag sömndrucken och yrvaken lutar mig över spjälsängen kommer belöningen. Ett tandlöst, strålande och innerligt leende möter den trötta mamman och när amningen är klar en kvart senare, somnar lilla E snabbt igen i sin säng och ytterligare några timmars sömn väntar mamman. Tills nästa amning.

Retro-köket

Efter alla aktiviteter och roligheter under sensommaren då köksbygget i det närmaste stått still, är det nu dags för omtag. Nästan varje kväll jobbar J med att dra kablar, montera köksskåp, koppla rör och fundera ut hur man får allt att passa i ett gammalt hus som inte har en rak vinkel någonstans. Som jag berättat tidigare så övergav vi tanken på att köpa ett färdigt retro-kök för över 100 000 kr och köpte istället IKEA Faktum-stommar och beställde överfasade luckor från Järfälla lackering med krokhandtag för att få vårt 50-tals retro-kök. Vi beställde en diskbänk med dubbla hoar, och köpte runda eluttag för att allt skulle gå i samma stil. Bänkskiva blir Perstorps Virrvarr (även om den i ärlighetens namn inte kom förrän i början av 60-talet så vi är inte helt konsekventa)

Vårt stora bekymmer är blandaren. Under 50-talet var den gängse modellen en rak kran med två vred märkta K och V för kallt och varmt vatten. Tyvärr nytillverkas de inte och det närmaste vi hittade var en modell för 6000 kr... Men skam den som ger sig! Vi gav oss ut på blandarexpedition och besökte återbruket på Alelyckan och Hus till Hus i Alingsås för att hitta en begagnad blandare som skulle kunna renoveras för en ringa penning. Tyvärr hittade vi ingen som passade, och det blev uppenbart att just den detaljen nog inte tas tillvara i renoveringar av kök.

Nu får vi fundera ett varv till och hålla ögon och öron öppna. Den måste ju finnas därute någonstans...

Höst igen...

Det var påtagligt att hösten var kommen på allvar när vi kom hem från solen och värmen. Regn och blåst välkomnade oss, och plötsligt var det dags att rusta för nästa årstid.
I söndags bar vi in bord och stolar från altanen och kånkade upp dem på vinden. Mina tomatplantor som nu till mesta delen bestod av gula blad och halvruttna tomater fick göra sällskap med innehållet i balkonglådorna och förpassas till komposthögen en bit upp i skogen.

Efter röjningen på altanen gav jag mig i kast med att rådjurssäkra mina buskar med nät och stolpar. Tyvärr hade höstfloxen som jag planterade för ett par veckor sedan redan hamnat i magen på de glupska kräken, och kvar fanns bara några ledsna pinnar som stack upp ur jorden. Jämmer och elände! Ser jag de där marodörerna ska jag minsann jaga dem så långt att de aldrig mer hittar till mina planteringar.

Men hösten är ju inte bara mörk och trist.
Igår var en sådan där underbar mellandag med sol och friska dofter från skog och mark. Med lilla E i vagnen gav jag mig ut på en långpromenad och i två härliga timmar andades vi frisk luft och sol. Jag i rask takt, och lilla E sovande, vaggad till sömns av de ojämna skogsvägarna.

Framåt kvällen började det blåsa och regnet smattrade mot rutorna igen. Men det gjorde inte så mycket. Nu kan man ju få sitta i soffan och mysa framför en film, med tända ljus och en brasa sprakande bakom glaset i spiskasetten. Det har ju onekligen sin charm det med.

Borta bra men...

Så var vi hemma från Italien och tillbaka i vardagslunken. Vi hade en fantastisk semester och gästade ett fint bröllop där J:s syster och hennes sambo växlade ringar på en terrass i Positanos bergssida, med vidunderlig utsikt över havet.

Innan resan var vi lite oroliga för hur det skulle gå att flyga med Lilla E som bara hunnit bli tre månader, men det gick faktiskt över förväntan.
Första etappen inleddes okristligt tidigt. Redan vid halv sex var vi på Landvetter och checkade in allt vårt bagage som mer liknade en packning för en jorden-runt-resa. Vi flög till Bryssel och bytte där till nästa flyg som tog oss till Neapel. Därifrån blev det taxi ca 1 timma och 15 minuter på små slingriga vägar som klättrade uppför bergssluttningarna. När vi kom fram och öppnade bildörrarna var det hett. Över 30 grader, och den temperaturen höll i sig hela veckan. Positano är en trappornas stad och bara för att ta oss ner till vårt lägenhetshotell fick vi släpa alla väskor över 100 trappsteg ner i små trånga gränder. Vi hade barnvagnen med men den kunde vi lika gärna ha lämnat hemma. Den var inte utanför rummet en enda gång under vistelsen utan fungerade bara som säng till lilla E.

Rummet var litet med ett pentry och dubbeldörrar ut mot balkongen som vette ut över det glittrande havet. En bit utanför stranden låg mängder av båtar ute på redden eftersom det inte fanns någon riktig hamn utan bara en liten kaj där utflyktsbåtarna kunde lägga till.

Dag två i Positano var det dags för bröllopscermonien. Under en vit baldakin som skydd mot den väl starka solen, med en lokal vigselförrättare blev J:s syster och hennes sambo äkta makar. Hon var fantastiskt vacker i sin klänning och de såg så lyckliga ut. På kvällen blev det middag på en restaurang och både vårt lilla troll och deras ett-åring skötte sig utmärkt genom att sova sig igenom hela middagen.

Under resten av veckan gjorde vi bara en enda utflykt som gick till Capri, 25 minuters båtresa från Positano. Det var för varmt för att göra mycket annat än att ligga på stranden. Lilla E fick ligga i skuggan på en filt i bara blöja men hon såg ut att trivas med det. Mitt på dagen gick vi tillbaka till lägenheterna för att äta lunch och sedan återvände vi till stranden. Det var ett kånkande och bärande och klättrande i trappor som var helt galet!

Även om det var skönt att slippa frysa så var det lite väl varmt för vår lilla familj. Tyvärr kunde vi inte ha på AC:n på rummet för direkt började lilla E rossla och näsan rann. Istället fick vi kyla ut när vi inte var där, och bara ha dörrarna på glänt på natten. Det var varmt, men varje gång någon av oss klagade, påminde den andre snabbt om regnet och rusket hemma och då kändes det mer uthärdligt.

Veckan gick mot sitt slut och sista kvällen träffades vi i den största lägenheten allihop och satt på terassen där vi fick se ett märkligt skådespel. Hela dagen hade det växlat mellan sol och mörka molnfronter med några regnstänk, och på kvällen blev det plötsligt ännu varmare. Till sist kom urladdningen och mullret blandades med blixtar som korsade himlen ute över havet.

Nästa dag lämnade vi Positano. Tyvärr strulade det väl mycket för oss vid hemresan. Vid incheckningsdisken på Neapels flygplats ringlade kön lång och trots att det drog ut på tiden öppnade de inte fler diskar. Lilla E blev hungrig och jag stressad. När det blev vår tur snattrade italienskorna bakom disken länge sinsemellan och sedan meddelade de att lilla E inte fanns registrerad...! På resan ner hade hon varit med som ett tillägg på sin pappas biljett eftersom hon inte hade någon egen flygstol men nu var den bokningen plötsligt borta.

Efter mycket dividerande och många telefonsamtal blev vi nu ivägskickade till en biljettlucka längre bort där de kanske skulle kunna hjälpa oss. Kvinnan bakom plexiglaset knappade på sin dator en stund och uppgav sedan att vi nu kunde återvända till incheckningen och att allt skulle finnas där. Men när vi kom tillbaka kunde de ändå inte hitta henne i systemet. Klockan gick och irritationen växte i kön. Flygtiden sköts fram en halvtimma och mina nerver hängde utanpå. Skulle vi inte komma med flyget? Till sist tog den ena kvinnan fram en penna och skrev "+ infant" på ett av våra boardingkort. Det hade vi kunnat göra själva...

Sedan uppstod nästa problem. Barnvagnen hade vi packat ner i en hyrd väska för att skydda den från skador. Personalen såg helt oförstående ut när vi ville checka in den. De hade aldrig sett en barnvagns-väska förut och istället för att direkt checka in den som udda bagage började de tjafsa om att vi hade fler väskor än vi fick ha. Det hade inte varit något problem på resan ner men nu tog det stopp. Klockan tickade och till sist tappade J och hans pappa tålamodet och en häftig ordväxling utbröt vid disken. En kvart före planet skulle lyfta fick vi äntligen lämnat in vagnen och nu löpte vi gatlopp genom flygplatsen för att passera säkerhetskontrollen och så småningom komma till gaten.

Sedan gick allt bra men vi var trötta när vi äntligen nådde Landvetter. Lilla E sov i sitt babyskydd som hon mer eller mindre hade bott i hela veckan. Det regnade ute och inpackningen av bagage i bilen blev en blöt historia. När vi kom hem kändes trapporna upp till entrédörren lättare än vanligt och vi log bara lite trött åt kattens välkommen-hem-present; en rödhake i matskålen. Det var en fin vecka med många trevliga upplevelser, men det var skönt att vara hemma igen!

Och så går dagarna...

Lilla E är nu snart tre månader gammal och vi ser en klar förbättring på magfronten. Tidigt började vi ge henne Minifom, magdroppar som slår sönder stora luftbubblor i små bebismagar till mindre bubblor, och det tycks ha hjälpt.
Eller också är det så enkelt som att tremånaderskolik brukar försvinna efter just tre månader. Vissa kvällar är helt fria från magont, andra gråter lilla E hjärtskärande när attackerna sätter in. Turligt nog brukar det bara hålla i sig någon timma mellan kl 19-20 och sedan är det över.

Det är svårt att se någon som är så liten och hjälplös lida. Ungefär som att se ett djur ha ont. Man kan inte förklara att det går över, inte trösta eller få det onda att försvinna. Beskyddarinstinkten slår till med full kraft och det gör ont i mamma-hjärtat att se de förtvivlade ögonen, de fäktande armarna och benen och kinderna bli våta av tårar.

Lyckligtvis kommer hon själv inte att ha något minne av det, och förhoppningsvis heller inga men. Märkligt... All denna forskning och alla medicinska framsteg som har gjorts, och fortfarande kan ingen förklara varför spädbarn har ont i magen på kvällarna och ingen har heller kunnat finna någon bot.

Annars löper dagarna på för oss. En vanlig dag går fort, men är man hemma med en liten skrutta är det inte bara roligt. Tråkiga hushållssysslor som tvätt, disk och städning kräver sin tid. Matlagning för mamman och resor till affären för att handla. Sedan det roliga; promenader när vädret tillåter, och lekar fyllda av nonsensljud och förtjusta gurgel från lilla E. Visiter till vänner och bekanta, eller bara utflykter utan mål.

Lilla E är, förutom på kvällarna, en glad och nöjd bebis som sover tre gånger under dagen och nattas kl 21 på kvällen. Hon somnar själv i spjälsängen med dinglis-kaninen och ibland nappen. Sedan vaknar hon och knorrar för mat en, eller kanske två gånger på natten. När hennes pappa går upp för att åka till jobbet vaknar även lilla E och skiner som en sol. Helt klart en liten morgonmänniska.

Jag var rädd att det skulle kännas långsamt att vara föräldraledig, men nu kan jag konstatera att det går fort. Mycket fortare än man tror. Och dessutom är det inte alls så tokigt det här.

Länge leve kärleken!

Nyss hemkomna från bröllopet i Norge kan vi konstatera att kärleken blommar som aldrig förr. När min kusin och hans norska fästmö knöt äktenskapsband, hyllades deras kärlek inte bara med ord i vackra innerliga tal, utan besjöngs också av begåvade musiker.

I talen (som vi förstod till mestadel) nämndes hur de båda funnit varandra, och trots att få talare dristade sig till att ge några tips rörande ett långt och lyckligt äktenskap, lever en mening kvar i mitt minne lite extra:

- Det handlar om att välja rätt från början...

Och visst är det väl så, att man någonstans innerst inne känner så väl när det är rätt. Som två pusselbitar som passar ihop, och tillsammans blir en större helhet. När den man älskar också är ens bästa vän och förtrogna. Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skänka tröst, och själv få det, när man är som mest sårbar. Någon att skratta tillsammans med, att planera och uppleva saker tillsammans. Att lyfta varandra och få den andre att växa och blomma. Någon att hålla fast vid intill döden skiljer de älskande åt. Jag hoppas så innerligt att alla som vill ska få uppleva det.
För störst av allt, är kärleken. (Och det, mina vänner var inte ord som den där Daniel kom på, de är långt äldre än så)

Incidentrapport från tvättstugan

För ett par månader sedan investerade vi i en ny tvättmaskin och dito torktumlare. Vår gamla Miele som J köpte begagnad var i och för sig fungerande, men av någon outgrundlig anledning tycktes tvätten komma ut om inte smutsigare så i alla fall dammigare än före tvättningen. J muttrade något om att den måste ha stått i ett stall och den tidigare ägaren tvättat hästtäcken i den.
Därom vet vi inget, men det var i alla fall läge att byta upp sig lagom till lilla E:s ankomst. Dammiga barnkläder ville vi undvika.

Det är en fröjd att tvätta i en ny, tyst och energisnål maskin med program för i stort sett allt som överhuvudtaget går att tvätta. Tyvärr har det omfattande tvättandet också fört med sig ett par små missar i hanteringen. Första gången det hände tvättade jag ett par nya mörkblå jeans tillsammans med svarta underkläder och, tyvärr även också J:s Björn Borg-kalsonger med vita detaljer på, en av lilla E:s pyamasar och ett av mina linnen, klarrött före tvätten; mer brunt efter. Pyamasen som var ljust lila blev vackert blå liksom de vita detaljerna i kalsongerna. Men men... Missöden kan inträffa och det var ingen katastrof.

Men så i eftermiddags gjorde jag det igen... Lilla E har fått en söt jeansklänning från en av sina kusiner och den tvättade jag tillsammans med en av J:s rutiga skjortor. Den var svart med vita detaljer...
Elände! tänker ni nu, men kära nån... En olycka händer så lätt, och turligt nog är just den skjortan den jag gillar minst i hans garderob. Hoppas att han delar den uppfattningen när han upptäcker det lilla missödet.
Vem vet, han kanske inte ens märker något. Om inte du säger något, så gör inte jag det heller...

Barn

Nu alla läsare, blir det ett blogginlägg som berör barn. Ni som inte är intresserade av små dreglande dvärgar kan således hoppa över dagens text. Jag vet nämligen precis hur det är att inte ha barn, inte vara intresserad av barn, och definitivt inte vilja ha några själv.

Jag var så bombsäker på att jag inte ville bidra till befolkningsökningen, att jag var känd i bekantskapskretsen som den som hatade barn. (Vilket inte var sant, men nog avskydde jag skrikiga små illbattingar i ganska stor utsträckning)

Varje gång jag befann mig i närheten av små människor som skrek, muttrade jag fula ord och mumlade något i stil med; "Håller du inte käften nu unge ska jag verkligen ge dig något att skrika över...". Hemskt jag vet, men sådan var jag.

Min inställning till barn ändrades först gradvis när min syster fick barn för fem år sedan. Hennes dotter var nämligen inte bara min systerdotter och därmed nära besläktad. Hon var också lugn, tyst, och ett i övrigt väldigt lätthanterligt barn. Så till den milda grad att jag längtade svårt efter henne när vi inte hade setts på några dagar. Vem hade kunnat tro det? Att jag någonsin skulle vilja gulla med en bebis, gunga henne på knät, leka med henne och sedan när hon blev äldre, ligga nervikt på golvet bland nallar och klossar och busa, kittla och leka kurragömma tills ungen kiknade av skratt.

Nu när jag själv fått barn har jag en lite mer nyanserad bild av skrikande småtroll, men jag kan inte säga att mitt tålamod utsträcker sig längre än till min egen dotter. "Mina barn och andras ungar" stämmer ganska väl in på min syn på barn.

Mitt eget småfolk är inte ens i närheten av det lugn som hennes kusin utstrålade som liten (och fortfarande gör) Lilla E är en skrikis, en kräkis och en liten vargunge som gärna äter jämt, dag som natt. Ett heltidsarbete för en hemmaförälder.

Som idag, då morgonen inleddes 06.30 med byte av sängkläder och dusch av mamman, efter en kaskadkräkning som fått flickan i Exorcisten att blekna.

Fula ord for genom mitt huvud när det hände. Men direkt efter, när jag torkade ansikte och hals på lilla E och drog av henne den genomblöta pyamasen, möttes våra blickar, och plötsligt spelade den lilla olyckan inte någon roll alls. Istället för att skrika, fyrade min älskade unge av ett strålande innerligt leende, och mammahjärtat blev sådär mjukt och blött.

Klädvånda

Vi är bjudna på två bröllop i höst. Båda i september och båda utomlands. Ett är i Norge och ett i Italien...

Kul! tänker ni nu och antar att jag darrar av iver och förväntan eftersom jag tidigare klagat på att jag bevistat minst tio begravningar och en handfull dop i mina dagar men bara två bröllop. Och visst är det roligt! I vanliga fall älskar jag att få klä upp mig riktigt fin, fixa en lite mer festlig frisyr, använda mina fina smycken och gå på fest.

Men efter den här graviditeten är det inte mycket som är sig likt... Jag ökade kopiösa 22 kg och har bara lyckats gå ner sex av dem. Jag kan fortfarande inte ha några av mina gamla byxor, inte ens mina baggy jeans som tidigare ändå suttit förhållandevis löst över rumpa, lår och midja. Kort sagt; jag känner mig skitful!

Så när inbjudningarna damp ner i brevlådan blandades glädje och förväntan med en dyster insikt. Jag hade definitivt ingenting att ha på mig, och hade heller inte minsta lust att handla något i en storlek som jag förhoppningsvis kommer att vara långt ifrån om några månader.

Dyster till sinnes påbörjade jag uppdraget, ivrigt påhejad av J.
Många affärsrundor, sju sorger och åtta bedrövelser senare kan jag nu rapportera att jag har införskaffat en klänning för ändamålen. (Båda två)

Den är färggrann, i blågrönt med rosa, lila och orange blommor, och lite för kort för att jag ska vara helt bekväm. Dessutom har den en urringning som absolut inte lämnar något åt fantasin. Just det senare fick mig att raskt införskaffa ett linne i samma färgton som klänningstyget för min egen och anständighetens skull. J tyckte inte alls att det var nödvändigt men på den punkten har han helt fel.

En del av mina överskottskilon sitter tyvärr också på överarmarna och för att skyla dem bad jag min mor att sy en sjal till mig. Tillsammans jagade vi tyger en regnig (!) dag i Borås och fick tag i ett sidentyg i samma violetta nyans som några av blommorna i klänningen.

Min snälla mamma sydde enligt mina instruktioner, men när jag skulle prova skapelsen som blivit så fin i mitt huvud, såg det helt galet ut! Tyget var för tjockt och eftersom det var sytt dubbelt och väldigt brett så såg det ut som att jag lindat in mig i en lila presenning. Färgen som sett så bra ut i affären var också fel. Besviket förkastade jag sjalen och lämnade över till min ömma moder att leta upp ett nytt bättre tyg och sy en ny, något mindre och lättare variant.

Nu kommer nästa projekt; att hitta skor och väska som passar och det är mycket roligare! (Även om J med bestämdhet hävdar att det är fullständigt omöjligt att jag inte redan äger ett par skor som jag skulle kunna ha till min klänning. Även här har vi delade meningar, och givetvis har han helt fel...)

Konsten att få något gjort

Det är bara att erkänna. Jag hade inte fattat ett dyft. 

När min syster fick barn beklagade hon sig ibland över att hon inte längre hann med något. Att allt, från och med dotterns födelse, nu tog nästan dubbelt så lång tid. Jag tyckte det verkade konstigt eftersom barnet ändå sov en ganska stor del av dygnet. 

Förlåt mig min dumhet, alla föräldrar, men nu förstår jag... 

En bra dag med lilla E hinner jag duscha i fred utan att ungen ligger och gallskriker, jag hinner utföra andra toalettbestyr utan att i panik avbryta verksamheten och rusa ut för att dämpa vrålen. En bra dag kan jag tömma diskmaskinen och fylla den på nytt, jag hinner hänga tvätten som legat i maskinen i två dagar och fylla den med en ny omgång nerspydda babykläder. Jag kan till och med äta utan att ha barnet på armen och därmed undvika att spilla mat både på mig själv och på lilla E. 

En bra dag kan vi åka till affären utan att bilresan blir en svettig och högljudd upplevelse både för mor och barn. Vi kan gå en lång promenad, och istället för att skrika av hunger redan efter ett par timmar trots tillägg, är lillan nöjd och glad. En bra dag behöver vi inte byta kläder mer än en gång efter utbrott med kaskadkräkningar.

Så kan det vara en bra dag... 

Men det är bara att anpassa sig. Det går upp och det går ner. Vissa dagar är ok, andra riktigt bra och någon enstaka gång har vi en riktig skitdag! 

Men sånt är livet. Tiden som supereffektiv och lätt pedantisk ung kvinna är till ända, och har nu förbytts i moderskapets kamp för att få tiden att räcka till. Nu är jag morsan som resignerat överser med obäddade sängar, kaffefläckar på bordet, och dammråttor som svävar ut över parketten, och allt till förmån för en liten tjej med de blåaste ögon och underbara runda kinder. Med ett våldsamt skrikförråd...

Tokiga djurvänner...

Som den den frekvente läsaren kanske har förstått vid det här laget, så består vår familj av två djurvänner av stora mått. Så stora att vi faktiskt ibland sätter krokben för oss själva i vår iver att värna våra små pälsiga vänner. Följande episod fick min mor att explodera av skratt och tycka att vi är mer än lovligt korkade. (Vilket måhända är sant, men inte hör till saken)

Som ni vet har vi lite problem med de små gnagare som vår kära huskatt glad i hågen bär in och sedan tappar bort innan hon har hunnit leka ihjäl dem. För ett par veckor sedan förstod vi att vi nog bedrev mushotell under golvet i köket. Vi var bekymrade... På nätterna hörde vi hur de små pälsmonstren kilade runt i väggen mellan köket och badrummet och vi vågade inte ens tänka på hur smaskiga elkablarna föreföll dem.

Kort sagt; något måste göras! En musfälla måste inhandlas, det var vi rörande överens om, men en inte en sådär elak sak som med en smäll tar en liten mus av daga. Inte ville vi orsaka varken död eller lidande, inte ens för en liten skogsmus som äter upp delar av vårt hus.

På vår lokala bygghandel hittade vi den; en burfälla som på ett fiffigt sätt lurar in gnagaren och som sedan slår igen när musen kommer åt en spärr.

Glada i hågen betade vi den med en bit mariekex men tyckte det var konstigt hur fällan var konstruerad. För att den skulle gå igen var musen tvungen att springa rakt på spärren, eller snarare backa på den, och vi funderade över oddsen för att det skulle hända. Som vi befarat uteblev fångsten men däremot gick det utmärkt att kila in i fällan och hämta med sig mariekexet.

Vi hade nu gått från att upplåta husrum till att dessutom bedriva take-away-restaurang...  Förgrymmad betade jag fällan igen, den här gången med knäckebröd men si det föll dem inte på läppen. Fällan förblev tom och knäckebrödet låg kvar. Jag tyckte mig nästan höra hur de små djuren fnös åt knäckebrödsbiten.

När vi nästan var på väg att ge upp kom J på hur fällan egentligen var tänkt att användas. Man skulle givetvis fästa betet på den lilla spärren! När musen försökte ta maten, skulle den lösa ut mekanismen  och fastna i buren. Vi hade roligt en bra stund åt våra tidigare misslyckade försök men nu jäklar! Vi betade fällan på nytt, den här gången med ost som fastnade bra på metallpiggen och sedan gick vi och lade oss.

Vid sextiden på morgonen efter att jag ammat lilla E hörde jag fällan slå igen med en smäll tätt följt av ett fasligt skramlande. Jag smög upp och kunde skrockande konstatera att det blivit jackpot! I den lilla buren satt en ganska bastant krabat och försökte gräva sig ut genom gallret.

Nöjd med fångsten lyfte jag upp fällan och tassade ut i trädgården i morgonrock. I utkanten av trädgården lyfte jag upp burdörren och släppte ut vår objudne gäst som snabbt kilade in under några stenar. Inne i köket gillrade jag fällan igen och sedan gick jag och lade mig, mycket belåten över hur episoden avlöpt.

Gårdspump

Det här är ingen bebisblogg. Inget forum för hyllningar av moderskapet, eller totalfokus på den nya familjesituationen. Men visst kommer lilla E att förekomma i inläggen men inte idag. 

För idag ska vi prata om gårdspumpar. 

När jag var barn och på besök hos morföräldrarna i sommarstugan var den ett spännande inslag i lekarna. Den stod inne på grannens tomt men eftersom de sällan var där, fick vi gärna gå över den lilla bäcken i skogsdungen som delade tomterna och pumpa upp vatten. 

Inte för att det behövdes till hushållet, mormor och morfar hade egen brunn med indraget vatten i huset, men för min syster och mig och våra kusiner (som alla var stads-ungar) var det en hjärtans fröjd att kraftfullt pumpa handtaget upp och ner och sedan höra bubblet när vattnet kom forsande ur munstycket. Vi skrattade och tjöt av skräckblandad förtjusning när vattnet plaskade ner och vi blev duktigt våta om de bara sommarfötterna. 

Det tycks vara något magiskt med barn och vatten som gör att ingen normal unge kan motstå vattenlekar eller vatten i någon form. Bäckar, sjöar, pölar, vattenspridare, fontäner eller bara en hink med vatten är ett fantastiskt spännande äventyr. 

Sommarstugan är för länge sedan såld men jag vet att pumpen i grannens trädgård finns kvar. 

Därför blev jag så glad när J föreslog att vi skulle skaffa en gårdspump till vår gamla brunn som inte längre användes men som fortfarande innehåller vatten. Efter ett visst sökande hittade vi den; en grön Kronans gårdspump, precis som den jag lekte med som barn. 

Nu är den installerad och med en rysning av välbehag provade jag den, och minsann, om jag inte blev precis lika fnittrigt förtjust som för trettio år sedan!

Ont i magen...

Att livet förändras när man får barn det är nog alla ense om. Även de som inte har några, förstår att fokus flyttas från en själv till det lilla hjälplösa knyte som man har satt till världen. Men hur det känns att höra sitt barn skrika hysteriskt och hjärtskärande över magont, utan att kunna trösta eller hjälpa, det var inget vi kunde förbereda oss på...

Vi är inne på tredje veckan och reder oss ganska bra, men på kvällarna börjar det... Någon gång mellan sex och åtta sätter det igång. Först ett gnällande och ynkande som snart övergår i skrik som eskalerar och blir mer och mer intensivt. Korta stunder kan hon slappna av och det blir tyst. Men så kommer en ny magknipsattack och mönstret upprepar sig. Hela kvällen...  Det lilla ansiktet blir högrött och ihopskrynklat, ben och armar fäktar vilt och hela barnet skälver som i kramp.

Efter ett par timmar orkar man inte mer. Inget hjälper och maktlösheten är total. Och så tystnar hon. Vid tolv sover hon och vi kan andas ut. Så går natten med två amningar och på morgonen är allt bra. Hon äter och sover. Ligger i famnen och tittar, och ligger på mage en stund för att träna nacken. Lugn och rofylld.

På BVC tröstade sköterskan oss med att det går över med tiden och att vi har rätt, det finns inget mer vi kan göra än det vi redan försöker med; att vagga, bära, massera och härda ut. Så det är planen inför kvällen.

Och så kom lilla E...

Den 8 juli, två veckor före utsatt datum kom lilla E till världen. Vår familj utökades från två vuxna med katt till två föräldrar, en dotter och en katt.
Allt gick fort och lätt (eller mja inte SÅ lätt, men jag får nog medge att jag hade en ganska lindrig förlossning) och efter knappt en timma på BB var hon född. 2760 gram lätt och 47 cm kort. Lilla E...

Tyvärr stökade mitt blodtryck till det något alldeles fasligt och steg ytterligare efter nedkomsten vilket genererade en långvarig vistelse på eget rum, med barnmorskor som ständigt flängde in med blodtrycksmätare i näven, för att minst åtta gånger per dygn mäta på mamman.

Efter att ha lyssnat på stränga förmaningar att vila, vila och vila (helst inte gå ur sängen ens för att besöka damrummet) så var jag efter fem dagar hjärtligt trött på sjukhussängen och den i övrigt sterila miljön. Lilla E sov mest första dygnet, för att sedan sätta igång på allvar med att långsamt nöta ner sina smått chockade föräldrar. Varför skriker hon? Hon fick ju mat nyss? Vi bytte ju blöja precis. Har hon ont i magen?

De långa nätterna med bärande, vaggande och studsande genom korridorerna tillsammans med de andra papporna och deras ätteläggar började ta ut sin rätt på J som dagtid åkte hem för att få några timmars sömn. Och jag som inte fick lämna rummet längtade ut så jag höll på att bli tokig!

Det hysteriska skrikandet fortsatte, och både jag och J nådde förtvivlans gräns då en snäll barnmorska till sist, till skillnad från sina kollegor, inte tjatade om att amma mer, utan gav ungen lite tillägg. Direkt när hon fick ersättningen sög hon glupskt i sig alltihop. Stackaren var hungrig, och det var därför hon skrek! Ingen hade förklarat att det inte hjälpte hur mycket jag än ammade för jag hade inte tillräckligt att ge henne.

Efter det blev allt bättre. Efter varje amning fyllde vi på med ersättning och genast slutade skriken och istället fick vi uppleva en mätt, nöjd och glad bebis som sov tre timmar i sträck.

Dag fem hade medicinerna äntligen gjort sitt och trycket var acceptabelt för att vi skulle få åka hem.
Det var underbart att få komma hem även om första dygnet inte alls var någon dans på rosor. Lilla E bestämde sig för att skrika in huset rejält och skrämde ner katten i källaren där hon stannade i ett par dagar ihoprullad i en mörk garderob.

Nu är det bättre men vi tar en dag i taget. I bästa fall får vi sova fyra timmar i stöten, ibland ska det inte sovas alls. Piggast är hon just när mamman och pappan börjar säcka ungefär vid 23-01.

Släktingar och vänner har besökt och beskådat det lilla underverket (som ju alla barn är) och utstött små förtjusta rop över hur liten och nätt hon är. Blommor, kort och presenter har också anlänt i en strid ström. Och vi, fattar fortfarande inte vad som har hänt. Att vi är mamma och pappa till en liten flicka med mjukt dunigt hår på huvudet, små pytte-händer och fötter med mina öron och J:s händer. Undrar när poletten trillar ner?

Musjakt, kalas och hösnuva.

Ni vet att det bor en katt i vårt hus. Eller rättare sagt, vi får lov att bo i hennes hus... Det är kanske inte heller helt obekant att vår älskade lilla pälsboll ibland beter sig mer än lovligt dumt. Som i föregående vecka när hon plockade in en ganska bastant mus som hon sedan lyckades tappa bort. Vi märkte det när hon låg och smög på ett mörkt hörn i köket. Svansen svängde avvaktande fram och åter och ögonen var, som alltid i jaktens tjusning, svarta och klotrunda. Vi såg inget men någon timma senare när vi satt i soffan kilade något ut från köket och genom hallen. Trots raketsnabba reflexer tvärvände gnagaren när vi kom sättande och pilade raskt in bakom en bokhylla. Tji mus! 

Det gick flera dagar och trots upprepade tillsägelser att genast se till att få fram sitt byte gjorde fröken katt inga ansträngningar att hörsamma uppmaningen. Lojt sträckte hon ut sig på sängen och betraktade oss kisande när vi grälade på henne, som katter gör... 

Men så igår såg jag henne piggna till och spänt fokusera på en tavla som står lutad mot väggen i vardagsrummet i väntan på tapetsering av väggar. Uppspelt vispade hon med tassen bakom och i samma stund jag kikade såg jag den. Det var en redigt stor rackare och nu satt den minsann helt stilla! Jag for ut i köket och hämtade en plastbytta för att försöka fånga in den innan vår blodtörstiga kissemiss skulle sätta sina sylvassa klor i den. Den var ursnabb och innan jag hann kasta ner burken över den sprang den över mina fötter och in under soffan tätt följd av en förtjust katt. Jag svor en lång ramsa och tillbringade minst en halvtimmas tid med att försöka skrämma fram den igen med en sopborste. Utrustad med en ficklampa lös jag överallt därunder men ingen mus. Åter igen hade den dumma katten missat sitt mål och nu låg gnagaren och tryckte någonstans. 

När J kom hem rapporterade jag om den misslyckade jakten och uttryckte mitt missnöje med att ha skadedjur lösa i huset inför mitt födelsedagskalas dagen därpå. Fattas bara att musen skulle sticka fram sina morrhår inför min mor som inte riktigt är lika pragmatiskt lagd som jag när det gäller just möss och råttor. 

Just innan vi skulle gå och lägga oss grabbade J tag i mig och stirrade vilt till höger om sig. På armstödet till soffan, bara ett par decimeter från hans arm satt den bastanta gnagaren och kikade på oss. Nu blev det fart! Katten som långsamt strosat förbi nyss på väg mot sin matskål skulle minsann få hjälpa till att fånga kräket. Jag sprang in i köket och grabbade tag i henne och kastade upp henne i soffan, samtidigt som musen flydde upp på fönsterbrädan och just höll på att trassla in sig i persiennen. För att göra en lång historia kort så slutade jakten med att J till sist lyckades fånga den längst in under soffan och återbörda den till naturen, utan så mycket hjälp från vårt lilla odjur som mest var i vägen. Jag var bara glad över att den var ute ur huset. 

Så idag var det dags för kalas. Inget märkvärdigt, bara mina och J:s föräldrar, min syster och hennes femåriga dotter. Förvånande nog så kunde vi faktiskt sitta ute på vår nya fina veranda trots ett hotande regndis, men när kaffet var urdrucket och kakorna och jordgubbarna uppätna så började det blåsa och vi retirerade inomhus där kalaset fortskred. J var nöjd över inflyttningen eftersom han led svårt av pollenallergi och gräshalterna tycks ha slagit rekord. Vår trevliga samvaro ackompanjerades av hans trumpetliknande snytningar, snörvlanden och nysningar som skrämde halv slag på hela sällskapet. Stackaren såg helt färdig ut och klagade över sin ömmande näsa. 

Men annars var det ett finfint födelsedagskalas med många fina presenter, bland annat en solsäng som jag hoppas att jag får god användning för i sommar. Nu önskar jag mig bara lite sol och värme!

Snuvad på gubbarna

Den frekvente läsaren minns kanske att jag i början av sommaren anlade jordgubbsland i två pallkragar i ett soligt hörn av trädgården?

För att verkligen försvåra för mina ovänner sniglarna klädde jag kanterna med våtslippapper och omgärdade pallarna med grovt singel, ett underlag som de slemmiga äcklen helst inte tar sig fram på.

Det visade sig vara tämligen effektivt, för till dags dato har mig veterligt inte en enda snigel tagit sig in i kragarna och fram till de mumsiga jordgubbarna. Tyvärr visade det sig att det fanns andra skadedjur som mer än gärna festar till det på solmogna bär. 

Jag kunde inte begripa varför det var hål i mina jordgubbar. De såg fina ut men när jag granskade dem närmare var de i stort sett helt ihåliga. Uppätna inifrån av objudna inkräktare. Det tog ett par dagar innan jag lyckades få syn på de skyldiga och de var många! När jag lyfte upp en klase med jordgubbar regnade det ut gråsuggor. Stora välgödda kritter likt urtidens trilobiter hade kalasat på mina bär. 

 Besvikelsen var total och min glada odlaranda fick sig en törn. Hur i hela fridens dar håller man gråsuggor borta? Jag har ingen aning, men fram tills jag har kommit på det får jag väl köpa mina jordgubbar i affären. *surar*

Pioner och blodlönn

Efter det omfattande regn som under helgen generöst vattnat vår trädgård såg mina pioner påtagligt ledsna ut. Just pioner är en av mina favoritblommor eftersom de dels är så vackra och blommar så rikligt, dels finns i ett sådant brett utbud med avseende på form, färg och doft.

I ett land på gräsmattan nedåt gatan har jag anlagt en blomsterrabatt med klint, pioner, riddarsporrar, prästkragar och lite annat. Det är en fröjd för ögat att se hur det prunkar och växer, men som jag nämnde gjorde den ymniga vätan att de stora blomkronorna nu nickade och långsamt hukade sig mot marken.

Min kära sambo som fröjdades av hjärtans lust i garaget med renovering av en gammal motorcykel, fick vid en snabbtitt in i vardagsrummet instruktioner om att hitta en metallbåge och stötta upp pionerna. Instruktionerna var i mitt tycke glasklara men bara för att försäkra mig om att problemet var åtgärdat frågade jag lite senare på kvällen när vi satt i soffan och såg på TV om han hade stöttat upp pionerna varpå jag fick ett jakande svar.

Döm om min förvåning och indignation när jag idag upptäckte att pionerna saknade en metallbåge att vila på! Raskt förbyttes förvåningen till vrede och inom mig fräste det till av ilska för att min livskamrat så nesligt hade ljugit om den lilla tjänst jag bett honom om.

Jag hann arbeta upp mig rejält och svärande letade jag själv fram en båge och petade under de tunga växtdelarna. Efter förrättat värv gick jag muttrande uppför trappan och blev ett ögonblick stående på avsatsen vid entrédörren. Nedanför ligger våra två terasser som vi byggt upp med överbliven sprängsten från dräneringen och i dessa har jag planterat forsythia, japansk blodlönn och en mängd tulpaner. I den nedersta terassen vilade den japanska blodlönnen sina tunna grenar på en grön metallbåge som någon omsorgsfullt petat ner i jorden. Det tog ett tag innan jag fattade att det måste vara J som varit där och stagat upp lönnen och när den insikten slog mig flinade jag brett och skämdes.

Min älskling är bra på så många saker men växter och blommor är verkligen inte hans gebit. Jag tyckte att jag varit övertydlig i mina instruktioner men uppenbarligen gick det alldeles utmärkt att missförstå. Jag fick dåligt samvete över att jag blivit så arg och direkt när han kom hem kysste jag honom och visade honom hur en pion ser ut. Från och med nu så klarar han av att se skillnad på en pion och på en japansk blodlönn men nästa gång jag ber honom om en tjänst som har med trädgården att göra ska jag försöka vara mer pedagogisk.

Midsommar - en blöt historia

I år firade vi midsommar hemma hos goda vänner några mil norr om Göteborg. Vi var ett glatt gäng på sex själar som tillsammans med värdparets charmiga lille två-åring njöt av sommarens goda. Mat och dryck i goda vänners lag precis som det ska vara! Vi inledde med traditionell midsommarlunch på altanen med lax, sill, nypotatis, köttbullar (inte bara till mig kan tilläggas) sallad, bröd och goda kalla såser. Trots en del mörka moln så gick det alldeles utmärkt att avnjuta måltiden i det fria eftersom det ännu var ganska varmt i luften. Men när vi svalt de sista tuggorna började de första dropparna falla och bordet fick raskt flyttas in under tak.

Jag är kan meddela att såväl kaffe och tårta som kvällsgrillningen faktiskt avnjöts utomhus, även om det framåt kvällen blev ganska kallt. Insvepta i filtar och täcken härdade vi envist ut för att verkligen utnyttja kvällen utomhus. Vi kom fram till att det nog var mer regel än undantag att man var blöt och kall på midsommarafton och drog oss till minnes flera av föregående års firanden som just varit väldigt blöta inslag. Luttrat såg vi regnet tillta, men till sist gav vi upp och kom överens om att det lagom tempererade vardagsrummet nog var att föredra.

Det var underbart att få komma in i värmen och kura ihop sig i soffan. Och som om vi inte ätit tillräckligt dukades det nu fram chips, godis glass, jordgubbar och resten av tårtan. För att inte göra vårt trugande värdpar ledsna lyckades vi på något sätt att förse oss av bordets alla läckerheter. Sedan var det totalstopp! Plågsamt mätta spelade vi spel och hade väldigt trevligt tillsammans tills chaufförens gäspningar signalerade till övriga gäster att det var dags att bege sig hemåt.

En härlig midsommar var till ända.

Sinnenas minnen

Har ni tänkt på hur minnen ibland etsar sig fast i medvetandet? Eller bara ligger latent och vilande tills en trigger dyker upp och aktiverar det där minnet?

Vi minns ju inte bara med tanken utan också med våra sinnen. Konstigt att man fortfarande  kan komma ihåg händelser, ljud, dofter, smaker eller känslor trots att många år har passerat.

Jag kan exempelvis ännu förnimma känslan av sträv heltäckningsmatta mot mina bara knän vid golvlekarna hemma i barndomshemmet, doften i mormor och morfars sommarstuga som var så sammanlänkad med solvarmt gräs och spring i benen, och även ljudet av mattpiskarens vinande och dova bankande i de handknutna persiska mattorna.

Andra audiella barndomsminnen är de raspiga LP-skivorna som spelades på skivtallriken med det ömtåliga stiftet som inga barn fick hantera. Min mor har alltid gillat musik och spelade ofta skivor när hon städade, lagade mat eller ägnade sig åt andra hushållssysslor. Hennes favoriter var en LP med Julio Iglesias, en annan med filmmusiken till Mistrals dotter. (Minns att jag entusiastiskt sjöng med i Only Love trots att jag inte förstod ett ord engelska, men det hindrar inte en unge att ofelbart härma textraderna av hjärtans lust)

Tiderna förändras och teknik, design, liksom mode och smak byts ständigt ut. Nya ljud och dofter ersätter de gamla och nya barndomsminnen skapas. Men visst är det lite kul att få vara lite nostalgisk ibland och tillsammans med familjen leka - Minns du...?

 Bara för det måste jag leta upp Only Love på Spotifye och se om jag kommer ihåg texten.

Olika som bär

Läste i tidningen om en hybrid som upptäckts i vår kära flora. En tuva med lingon hade förälskat sig i ett blåbärsris och som en nyck av naturen hade karten pollinerats och resulterade i en relativt okänd avkomma; blingon!

Det lät onekligen spännande, men enligt upptäckaren smakade bären inget vidare även om de var fina att titta på.
Så det där med att vara lika som bär kanske man kan ta med en nypa salt då?

Det får mig osökt att tänka på min och min kära livskamrats skilda intressen när det gäller film och TV. Jag är en fantasy- sci-fi-fantast. Älskar bombastiska produktioner med sagoinspirerade teman eller härliga framtidsepos. När jag upptäckte Game of Thrones uppnådde jag nästan extas!

J är inte så intresserad. Han ser hellre Mythbusters eller dokumentärer om grandiosa byggnader eller allra helst om tekniska innovationer.

Lika är det med sport. Jag är absolut inte fotbollstokig, mer lite vardagsintresserad, och tycker att det kan vara kul att se landskamper och därmed Sveriges matcher i det pågående fotbolls-EM. Friidrott och handboll gillar jag med och hockey är ju alltid kul. J är ganska konsekvent ointresserad av allt som inte rör motorsport.

Men det gör inget att vi är olika som blingon. Vi har så många andra gemensamma intressen och framför allt så älskar vi varandra, och vad betyder en film eller en match då? Inte ett skvatt!

Antikt och kuriosa

När min mor för några år sedan började ifrågasätta innehållet i antikaffärerna, då 50-talsting kom på modet skrattade jag åt henne. Retro-vågen var här och missnöjt kunde hon konstatera att de designade TV-kannorna, serviserna, plast-attiraljerna och de smäckra möblerna i teak som varit en del av hennes ungdomstid numer klassades som antikt och kuriosa. 

Munterheten visste inga gränser när hon förtretat benämnde tingen som skräp, och lätt chockad pekade ut väsentliga delar av sitt barndomshem på hyllorna som nu var heta nyheter och betingade obscent bra betalt för handlarna. 

En röd kobra-telefon blev plötsligt en raritet och betingade ett, i hennes tycke, löjligt högt pris samtidigt som tapet- och textil-tillverkarna nytryckte gamla kända mönster som legat i glömska i så många år. 

Jag gillar det! I vår källare har vi just en sådan kvarleva på en av väggarna, en tapet som måste vara uppsatt någon gång under 50-talet. Motivet är smäckra damer i klockade klänningar och hattar i starka färger. Ett minne av gångna tider men samtidigt en modernitet mer än en historisk rest. Tyvärr går den inte att ta tillvara men nu dignar tapetkatalogerna av snarlika motiv. 

Men processen stannar inte där. När man nu har avverkat 50- och snart även 60-talet, närmar sig min barndom obönhörligt. Idag såg jag en annons på Blocket om antika telefoner. Men det var ingen Kobra-lur som var till salu. Det var en sådan här: 

Innan knapptelefonen gjorde sitt inträde under mitten av 80-talet hade vi bara sådana här telefoner hemma. Med snurrande nummerskiva där man inte fick ha bråttom för att slå numret, där sladden bara tvinnade sig hela tiden och till sist behövde snurras upp genom att låta luren dingla. En telefon som man lätt kunde skruva upp och öppna både högtalare och mikrofon för att se hur den såg ut inuti. Som man kunde tjuvlyssna i genom att lätt smyga upp luren i ett annat rum och sedan hålla för "pratdelen". 

I köket stod det en mörkgrön, i mammas och pappas rum en ljust grå. Kökstelefonen utgjorde sambandscentralen. Här förmedlades information, här planerades det aktiviteter, här mottogs meddelanden och på blocket bredvid plitades allt omsorgsfullt ner. 

Märkligt att man klarade av att leva utan att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad, utan att kunna nå eller bli nådd. Borta är lapparna på köksbordet och de i förväg överenskomna mötestiderna, men telefonerna, de lever kvar och klassas numera som antikt och kuriosa!

Alla dessa födelsedagar!

I vår familj börjar den stora firar-perioden så smått i mars. En av systerdöttrarna fyller år när snödropparna just tittar fram i det frostiga eller snötäckta gräset. Sedan blir det april och i mitten av denna väderombytliga vårmånad fyller pappa år. 

Knappt har vi firat klart förrän det rullar på med systerdotter nummer två som så fördelaktigt råkade födas den 1 maj vilket resulterar att alla är lediga för kalas just denna dag. 

Därpå kommer systerdotter nummer tre i mitten av maj, tätt följd av min kära sambo i slutet av maj. 

Det senaste tillskottet i vår lilla skara är J:s systerdotter som också hade turen att födas en röd dag då alla är lediga. Den 6:e juni firar vi henne. 

I mitten av juni fyller både min och J:s syster år och J:s mamma på amerikanska nationaldagen den 4 juli. Den 10 juli är det undertecknads tur att fira och sedan får vi en välbehövlig paus fram till mitten av september då mamma fyller år.

 

Givetvis har vi fler födelsedagar med syskon, respektive och andra släktingar resten av året, men dessa brukar vi inte fira ihop utan avklaras mer med ett grattis på Facebook.

Hela våren och sommaren är således ett ändlöst firande och planerande med tårtor och presenter. Men inte mig emot. Jag gillar kalas! Det är så trevligt att ha en anledning att få träffas, umgås och framför allt äta något gott tillsammans. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är så glad över att jag har en familj som jag älskar och som finns där för mig, och att dessutom ha fått en fantastisk bonusfamilj genom J är också helt underbart! 

Byggt var det här!

Vår iver att få köket klart innan sommaren mattades avsevärt framåt vårkanten. Det är mycket att tänka på när man bygger upp ett kök från grunden, och allt måste tänkas igenom i minst tre led framåt. Bygget har i skrivandets stund avstannat till förmån för ett annat projekt. (Ja, jag vet att Arga Snickaren kommer och slår en överhandsfräs i huvudet på den som inte avslutar ett projekt innan man börjar med nästa, men kära någon, vi HAR ju faktiskt det gamla köket kvar så vi sitter inte i sjön på det viset) 

I alla fulla fall så avgjorde det vackra maj-vädret prioriteringen. Bygglovet på trädäcket med tillhörande uterum var beviljat och J:s snälla pappa erbjöd sig att hjälpa till. Så för några veckor sedan påbörjades arbetet med att mäta, inhandla material, gjuta ner plintar och borra där berget låg i dagen. Det gick undan! På bara tre helger lyckades de snickra ihop en tredjedel av altanen ca 15 m2. 

När sista spiken var islagen i trallen kilade vi raskt ner i källaren och hämtade upp vår utemöbel och medan jag torkade rent och pyntade med en klatschig vaxduk, monterade J ihop vår nyinköpta grill. En stor och djup Weber med askuppsamlare och termometer i locket. 

I söndags kväll ringde vi in ett par vänner och hade en härlig grillmiddag i kvällssolen på vår nya fina altan. Nu fortsätter byggandet ett par helger till för att få allting klart. Och jag är inte ett dugg ledsen för att vi har ett och ett halvt kök i huset. Nu vill man ju ändå bara vara ute! 

Vår egen katta-strof

Ibland blir jag så redigt förbannad på den där lilla pälsbollen!
Tidigt i morse var det dags igen. En smäll i kattluckan strax före fem på morgonen skvallrar om att vår jägare är hemma igen efter ett av sina rövarstråt. För att verkligen inprägla i människorna att hon har återinträtt i sitt kungarike, jamar hon så högt hon kan, hela vägen från luckan, genom källaren, uppför trappan, genom hallen, och in i rummet där personalen ligger och sover.

Dessa klagande ylande ljud upprepas tills människorna börjar röra på sig eller på annat sätt visar att budskapet är mottaget. Om reaktionen uteblir, beger sig det lilla odjuret ut i vardagsrummet och vässar demonstrativt klorna mot en av sofforna. Hon vet ytterst väl att just det ljudet i alla fall får fart på de sovande, och att någon av dem snart vrålar till henne att sluta, alternativt kommer rusande halvsovande för att avbryta attacken mot möblerna.

Just denna morgon hade hon lyckligtvis inte med sig något byte in, varken dött ( som återfinns  i, alternativt vid) matskålen, eller ett levande som hon sedan vällustigt jagar runt i huset under smygande krumpsprång och smällar med rakbladsvassa klor. Ljudet av en vettskrämd pipande mus ackompanjerad av sladdande tassar mot parketten har väckt oss ett flertal gånger mitt i natten. Otaliga är de tillfällen då vi har tvingats upp i vargtimman för att i en plastburk försöka rädda en stackars liten gnagare från vår blodtörstiga kissemiss.

Denna utstuderade lilla primadonna som sällan nedlåter sig till att visa tillgivenhet, och det infaller oftast när maten är slut, eller det passar henne att göra en storstilad sorti genom huvudingången och personalen måste öppna dörren.

Men nu hoppas jag verkligen att de här fasonerna upphör och att ysterheten över vår-säsongen lägger sig och åtminstone dämpar lusten att jama sönder nattsömnen för oss.

Sköna Maj välkommen!

Härliga ljuvliga maj månad! 

Efter en ganska trist vår med kalla temperaturer och många vädermässiga bakslag så blev det så äntligen vår på riktigt! 

Ja i ärlighetens namn ska sägas att det inte var riktigt så synd om oss som jag vill låta påskina, för i mitten av april drog vi ju till Teneriffa. 

Varmt och skönt var det, men få dagar med klart väder. Trots det så gick det alldeles utmärkt att bränna upp sig ordentligt genom dis och moln. Något som vi provade i mitten av semestern och därför fick hyra bil ytterligare en dag utöver de tre vi redan inlett vistelsen med. 

Naturligtvis besökte vi Teide såväl som Santa Cruz och Puerto De La Cruz. Vi bodde på södra delen av ön, närmare bestämt på Playa de Fanabe. 

Nog om detta och åter till min hyllning av våren och sköna maj! 

När vitsipporna ystert står i full blom, och de vita stjärnorna kontrasteras med friska gröna blad, mot en i övrigt inte fullt så grön omgärdande natur. Då, är våren som vackrast! 

Jag minns när jag som liten tös var hemma hos mormor i lägenheten i stan en vårdag, och hon lite hemlighetsfullt berättade att vi skulle ut och maja! Jag hade ingen aning om vad maja var men det lät spännande! Hon ringde sin syster som bodde några hundra meter bort, kokade kaffe, blandade saft och packade en korg med kakor och bullar, slutligen tog hon en filt över armen och så gick vi nerför trapporna och mötte gammelmoster Astrid en bit bort. 

Solen sken och det var ljumt i luften. Tillsammans stretade vi uppför kullen i grönområdet bakom huset, som nu var översållad av vitsippor. Mormor och Astrid hjälptes åt att veckla ut filten och sedan slog vi oss ner i grönskan och lyssnade på fågelsången. Tanterna drack kaffe och jag fick saft. Vi åt kakor och bullar och njöt av vår picknick. Nu förstod jag vad det betydde att maja, och jag älskade det!

Leve återbruket

Vår första tanke var att sätta igen dörrhålet mellan det gamla köket (som ska bli ytterligare ett sovrum) och det nya köket, men si det gick inte. Huset värms av två luft-luft-värmepumpar och värmen är beroende av fri cirkulation. Visst blåser luften runt ganska bra men att den skulle klara av att leta sig runt två 90-graders-böjar för att kunna värma det nya sovrummet är orimligt. Visserligen gillar jag att ha det svalt när jag sover, men rimfrost i täcket är lite väl magstarkt.

Dörrar saknas på flera ställen i detta hus och det tycks omöjligt att finna en överfasad dörr från 1947 eller däromkring. Istället kom vi på den briljanta idén att återanvända en av salsdörrarna. När det fortfarande var ett valv mellan matsal och vardagsrum kunde man vid behov avskärma med två vita skjutdörrar som smög in i väggen utan att märkas när de inte användes, och de hade vi nu inte längre behov av när hela väggen försvann.

J monterade upp dörren på originalskenan och det blev hur bra som helst! När man inte behöver ha stängt smyger den in i väggen bakom kyl och frys, och ingen vet om att den finns. När man har tröttnat på köksljuden är det bara att dra igen den. Öppet eller stängt väljer man som man vill, och så får vi fortfarande möjlighet att leka jage varvet runt i en genomgång mellan hall, sovrum, kök, vardagsrum och så tillbaka ut i hallen. Strålande!

Nu när vi får det så fint i vårt nya kök/vardagsrum så är det inte utan att man kritiskt börjar granska möblemanget och önskar sig nytt. Inte allt, men vår vita matsalsmöbel matchas dåligt att mitt stora vitrinskåp i ek. Jag testade idén på J att helt enkelt måla skåpet vitt men hans vilt stirrande och vantrogna blick skvallrade om att han inte tände på den nämnvärt. Efter att han både hojtat helgerån och strängt föreläst om originalskickets betydelse släppte jag den tanken och bestämde mig istället för att försöka hitta ett nytt vitrinskåp, ett vitt.
Vårt soffbord (också det i ek) planerar jag att byta ut mot ett mer passande, kanske ett smäckert 50-talsbord i ett mörkare träslag.

Det går långsamt framåt men så fint det kommer att bli!

Förkylning i påskägget

Och så drabbade den mig... Jag som skryter om att jag så sällan är sjuk fick äta upp min kaxighet med råge. Redan på långfredagen började jag känna mig lite frusen och igenslammad och lagom till lunchen i Småland hos J:s föräldrar ville jag bara gå och lägga mig.

Efter två dagar på landet, som borde ha fyllts av härliga vårpromenader i solen men istället slutade i långa viloperioder  i sängen med både snö och regn smattrande mot rutorna, drog vi vidare till Borås för nästa stopp på vår påskturné.
Stor familjemiddag med buffé innehållande påskens alla läckerheter och ett tappert kämpande att hålla en glad min när jag återigen bara ville gå och lägga mig.

Jag tyckte så synd om mig själv att jag inte bara överkonsumerade pappersnäsdukar och nässpray, men tyvärr även godis i mängder. Typiskt att just jag inte drabbas av dämpad aptit vid sjukdom, som de flesta andra normala människor...

Nu är jag inne på förkylningens femte dag och långsamt börjar febern släppa greppet om min arma kropp. Jag behöver inte längre snyta mig en gång i kvarten och min stackars trasiga näsa kan möjligen få en chans att läka ihop...

Sällsam smäll i häll

I tisdags företog vi oss återigen en köks-expedition och styrde kosan mot en av stadens många vitvaru-kedjor. Vi var på jakt efter en spishäll till vårt framväxande nya kök.

Inne i butiken blev vi snabbt uppmärksammade av en säljare, en ung tjej som direkt frågade om hon på något vis kunde vara oss behjälpliga.
Vi visste ungefär vad vi ville ha, och började diskutera en specifik hälls olika egenskaper samt kontrollerade måtten en extra gång. Till sist frågade jag (som inte är så bekant med just glashällar) om hållbarheten. Vad skulle hända om jag exempelvis skulle tappa något tungt på den?

För att demonstrera hållbarheten greppade hon snabbt en stekpanna och ställde ner den i en hastig och ganska omild rörelse med en skarp smäll. Inget hände med hällen. Sedan påpekade hon att det som var lite mer känsligt var den fasade kanten, och för att verkligen understryka det hon nyss berättat, slog hon ganska kraftigt upprepade gånger stekpannan mot kanten...
Pang! Föga oväntat gick hörnet mycket riktigt sönder i en skur av små glasbitar inför oss chockade åskådare.
Nu skulle man ju kunna tänka sig att den unga säljaren skulle skämmas en smula eller se lite besvärad ut, men icke! Hon fann sig snabbt och konstaterade bara att det nyss inträffade bevisade med all önskvärd tydlighet att just den fasade kanten var hällens svaga punkt.

Och det hade hon ju i och för sig rätt i.

Odla i pall

Våren kryper allt närmare och idag såg jag årets första vitsippor. Lite små och späda var de allt men ändå!
Äntligen är det trädgårdstider och alla mina växtprojekt kan dra igång. Granne med krusbär, vinbär och björnbär i ett soligt hörn på tomten ska det anläggas jordgubbsland i två pallkragar. Jag har förberett genom att röja plätten från rötter och ogräs och fyllt på med makadam för att få underlaget så jämt som möjligt.

Mina två pallkragar har redan fått flytta dit, men jag har ännu inte klätt dem med markduk och inte heller försett kanterna med tjärpapp för att hålla de eländiga sniglarna ute. Efter att det är gjort är det dags att fylla dem med gosig mullrik och lite sandblandad jord för att så till sist plantera jordgubbsplantorna. Första året blir det kanske ingen skörd att prata om men nästa år!

Just nu blommar vintergrönan för fullt med sina vackert blålila blommor, lungört likaså och här och var tittar krokusar upp även om de sjunger på sista versen. Min rosenrips är översållad av knopp liksom körsbärsträden som ser ut att kunna spricka upp vilken dag som helst.

Men säg den lycka som varar. Redan i nästa vecka kommer ett vädermässigt bakslag och det blir minusgrader och eventuellt lite snö. Elände!