Barn

Nu alla läsare, blir det ett blogginlägg som berör barn. Ni som inte är intresserade av små dreglande dvärgar kan således hoppa över dagens text. Jag vet nämligen precis hur det är att inte ha barn, inte vara intresserad av barn, och definitivt inte vilja ha några själv.

Jag var så bombsäker på att jag inte ville bidra till befolkningsökningen, att jag var känd i bekantskapskretsen som den som hatade barn. (Vilket inte var sant, men nog avskydde jag skrikiga små illbattingar i ganska stor utsträckning)

Varje gång jag befann mig i närheten av små människor som skrek, muttrade jag fula ord och mumlade något i stil med; "Håller du inte käften nu unge ska jag verkligen ge dig något att skrika över...". Hemskt jag vet, men sådan var jag.

Min inställning till barn ändrades först gradvis när min syster fick barn för fem år sedan. Hennes dotter var nämligen inte bara min systerdotter och därmed nära besläktad. Hon var också lugn, tyst, och ett i övrigt väldigt lätthanterligt barn. Så till den milda grad att jag längtade svårt efter henne när vi inte hade setts på några dagar. Vem hade kunnat tro det? Att jag någonsin skulle vilja gulla med en bebis, gunga henne på knät, leka med henne och sedan när hon blev äldre, ligga nervikt på golvet bland nallar och klossar och busa, kittla och leka kurragömma tills ungen kiknade av skratt.

Nu när jag själv fått barn har jag en lite mer nyanserad bild av skrikande småtroll, men jag kan inte säga att mitt tålamod utsträcker sig längre än till min egen dotter. "Mina barn och andras ungar" stämmer ganska väl in på min syn på barn.

Mitt eget småfolk är inte ens i närheten av det lugn som hennes kusin utstrålade som liten (och fortfarande gör) Lilla E är en skrikis, en kräkis och en liten vargunge som gärna äter jämt, dag som natt. Ett heltidsarbete för en hemmaförälder.

Som idag, då morgonen inleddes 06.30 med byte av sängkläder och dusch av mamman, efter en kaskadkräkning som fått flickan i Exorcisten att blekna.

Fula ord for genom mitt huvud när det hände. Men direkt efter, när jag torkade ansikte och hals på lilla E och drog av henne den genomblöta pyamasen, möttes våra blickar, och plötsligt spelade den lilla olyckan inte någon roll alls. Istället för att skrika, fyrade min älskade unge av ett strålande innerligt leende, och mammahjärtat blev sådär mjukt och blött.