Den tappade timman

Så här kan man läsa om sommartid:

"Sommartid innebär att lokal tid justeras fram (vanligtvis en timme) under en del av året i ett försök att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren. Genom att vi följer klockan när vi stiger upp, men dagsljuset när vi bestämmer oss för att gå och lägga oss, får sommartiden oss att stiga upp tidigare och stanna uppe längre i förhållande till normaltiden."


Vaddå!? Vi följer klockan när vi stiger upp? Jo visst på vardagarna kanske, men inte på helgen. Och följer vi verkligen dagsljuset när vi går och lägger oss? Nä på vardagarna måste man ändå gå och lägga sig i hyfsad tid på sommaren även om det är ljust, annars får man inte sina sju eller åtta timmars sömn.

Nu är det normaltid, eller vintertid igen, och det var inte alls vad vi behövde i vårt dräneringsprojekt! Istället för att kunna köra på fram till kl 18 då dagsljuset försvann, är vi nu tvungna att lägga av redan kl 17.00... Elände!
Igår var vädergudarna med oss och vi fick mycket gjort. Idag regnar det på tvären. Så den där timman gör varken till eller från idag, eftersom det ändå är ovädersmörkt ute, trots att det är mitt på dagen...


Nu är det i alla fall makadam i diket och väggen är primad. Ytskiktet är på plats och nu är det dags att lägga ner rören och få rätt fall på dem. När vi ändå hade tillgång till släp igår blev det utöver tre vändor till Allt i Mark, en tur till Bulycke för att slänga skräp och sedan en tripp till Hornbach för inköp av golv- och väggmaterial till baksidan på badrumsväggarna. J ville vara säker på att allt var tätt och riktigt monterat innan vi isolerade och täckte regelverket så vi har haft bara OSB-skivor och rör som rumsavskiljare. Inte så kul att ha i köket...


Nu har vi i alla fall material för våra inomhusprojekt när utesäsongen är över. Bara några helger kvar nu.

Hej plugg, igen...

För två år sedan läste jag en kurs i Rättspsykologi och den som följt bloggen kunde just i oktober 2009 läsa ett klagande inlägg om tenta-pluggandets våndor. Nu gör jag det igen.

Den här gången är det en universitetskurs som på uppdrag av bland annat min arbetsgivare ges på distans. Kursen heter Arbetslivets juridik och omfattar 15 poäng. Alltså kvartsfart.

Vansinnigt intressant är det men bitvis ganska tungt. Jag är inget fan av lagtexter, och feta kompendier med AD-domar är inget jag rekommenderar som kvällslektyr direkt. Jo förresten, de är ju grymt sövande så vid insomnia måste det vara en perfekt metod!

Inte för att ämnet är trist men upplägget... Hela textblock utan vare sig styckeindelning eller rubriker, sida upp och sida ner med löptext och meningar långa som år på finaste fikonspråk.
Jag anser mig vara tämligen väl bevandrad i den akademiska världen efter många års universitetsstudier men det här slår det mesta!

Två seminarieuppgifter har jag lyckats haspla ur mig hittills och det tycks ha gått över förväntan. Vid första fysiska kurstillfället i Stockholm träffade jag mina kurskamrater och kunde konstatera att vi var en brokig skara människor. Alla åldrar mellan 30 och 60 med varierande bakgrund och studievana.

De stackarna som senast satt på en skolbänk på 60 - eller 70-talet och aldrig någonsin har läst på universitet eller högskola är det synd om! Allteftersom informationen om kursens upplägg förmedlades från adjunkten framme vid tavlan spärrande de stackarna upp ögonen i förtvivlan och vanmakt. Pennorna rasslade frenetiskt mot konferensblocken och den 30 cm höga traven med kurslitteratur framkallade tunga suckar.

Det är faktiskt en ganska stor skillnad i studieteknik när man sitter med gigantiska mängder material. Det gäller att kunna sålla bland rättskällorna och förstå att det inte är effektivt att läsa alla böcker från pärm till pärm. (Och att det heller inte förväntas av en) Men det lär man sig, och när man väl fått ordning på sina papper och bara kan fokusera på att verkligen svara på det som uppgiften frågar efter är man så gott som hemma.

Rapport från diket

En och en halv månad har vi hållit på.
Rivit betong-altan, hackat, huggit, slagit, svurit och svettats. Sedan har vi burit. Släpat och slitit, vältrat och knuffat stenblock. Svurit och svettats.
Sedan har vi grävt. Hackat, bänt och brutit loss mer sten. Svurit och svettats.

J:s föräldrar har varit fantastiska! Många helger har de lagt på vårt projekt, och både försett oss med arbetskraft, mat och bullar. Långsamt har vårt gemensamma slit givit utdelning. De enorma mängderna sprängsten har till sist givit vika, och blottat grunden på huset. J:s pappa har använt stenarna och byggt terrasser framför huset för att utjämna vårt leriga, kirskåls-stup ner mot gatan.

Nästan dagligen ser vi människor stanna till nere på vägen och förundrat titta upp mot vårt hus. De undrar var vi fått all sten ifrån...

J har slitit mest av alla. I sol och regn har han arbetat nere i det smala utrymmet mellan husgrunden och urberget. Hackat och borrat, skrapat och bänt. Utöver bilmaskinen vi använde för att demontera vår altan, har vi bara använt oss av ren handkraft. En grävare hade inte kunnat ta sig upp, och eftersom de glada nybyggarna som anlade huset, sprängde själva 1947, så blev det inte mer än att man just precis kunde mura upp grunden. Utrymmet mellan berget och sulan är inte mer än någon decimeter på sina ställen. Det är inte en optimal arbetsställning att ligga nertryckt i ett lerigt dike, där det inte ens är axelbredd, och samtidigt med en liten planteringsspade skopa upp geggigt oljegrus och allsköns bråte de glada nybyggarna funnit för gott att dumpa där.

Men nu är det inte långt kvar. En helg till så är vi nere. Sedan väntar nästa steg. Att lägga ner dräneringsrör, anlägga brunnar och tilläggsisolera källaren.

Jag hoppas bara att vi blir klara innan tjälen går i jorden, men utan att säga för mycket, ser det onekligen ganska ljust ut!

Höstmys i trädgården

Så här när vintern står och knackar på dörren är det dags att göra höstfint i trädgården. Som av en händelse råkar det även sammanfalla ypperligt med att trädgårdshandlare och blomsterförsäljare rear sina rester av perenner, buskar och träd.

Jag älskar att shoppa loss på utomhusavdelningen på Blomsterlandet eller Plantagen, men tyvärr brukar det som hamnade i vagnen där ute och var så billigt, inte alls bli lika billigt i kassan på grund av de omfattande mängderna...
Sist blev det både doft-olvon, norsk spirea och diverse lökar. Visst är det underbart på våren, när man efter den långa mörka vintern, äntligen kan se små hoppfullt gröna skott sticka upp ur den mörka jorden?

Tyvärr bor vi i ett rådjursstråk. Grannarna har hägnat in sina odlingar med elstängsel, häller ut kilovis med blodmjöl och kletar Rå-odör på pinnar, allt för att hålla de glupska djuren borta. Jag har inte kommit dithän utan hyser en stilla förhoppning om att just min trädgård ska skonas från angrepp.

Jag borde ha vetat bättre... I våras åt de (rådjuren, inte grannarna) upp skotten på mina buskar och slaktade rosorna precis när knopparna slagit ut. Grannarna skakade på huvudet och jag riktigt kände hur de rent skadeglatt inom sig förkunnade; "Vad var det jag sa!"

Nåväl, med förstärkt mod och tillförsikt inhandlade jag alltså ett gäng lökar, och med en dåres envishet planterade jag dem på ställen i trädgården jag bedömer som nästintill helt ointagliga för ett rådjur.

Men tulpaner petade väl ändå inte den tokiga människan ner i jorden, tänker ni nu! Och jo, det gjorde hon.

Alla som vet någonting om trädgårdar vet att just tulpaner är det mumsigaste ett rådjur kan tänka sig och att det skulle kunna göra vad som helst för att få smaska i sig några stycken. Men jag vägrar att ge upp. Det är MIN trädgård och jag vill odla vad jag känner för, inte vad de där eländiga kreaturen inte behagar äta...

Jag lovar att rapportera i vår, om jag får se frukterna av mitt slit och min havererade trädgårdsbudget. Håll tummarna nu!