Höstmys i trädgården

Så här när vintern står och knackar på dörren är det dags att göra höstfint i trädgården. Som av en händelse råkar det även sammanfalla ypperligt med att trädgårdshandlare och blomsterförsäljare rear sina rester av perenner, buskar och träd.

Jag älskar att shoppa loss på utomhusavdelningen på Blomsterlandet eller Plantagen, men tyvärr brukar det som hamnade i vagnen där ute och var så billigt, inte alls bli lika billigt i kassan på grund av de omfattande mängderna...
Sist blev det både doft-olvon, norsk spirea och diverse lökar. Visst är det underbart på våren, när man efter den långa mörka vintern, äntligen kan se små hoppfullt gröna skott sticka upp ur den mörka jorden?

Tyvärr bor vi i ett rådjursstråk. Grannarna har hägnat in sina odlingar med elstängsel, häller ut kilovis med blodmjöl och kletar Rå-odör på pinnar, allt för att hålla de glupska djuren borta. Jag har inte kommit dithän utan hyser en stilla förhoppning om att just min trädgård ska skonas från angrepp.

Jag borde ha vetat bättre... I våras åt de (rådjuren, inte grannarna) upp skotten på mina buskar och slaktade rosorna precis när knopparna slagit ut. Grannarna skakade på huvudet och jag riktigt kände hur de rent skadeglatt inom sig förkunnade; "Vad var det jag sa!"

Nåväl, med förstärkt mod och tillförsikt inhandlade jag alltså ett gäng lökar, och med en dåres envishet planterade jag dem på ställen i trädgården jag bedömer som nästintill helt ointagliga för ett rådjur.

Men tulpaner petade väl ändå inte den tokiga människan ner i jorden, tänker ni nu! Och jo, det gjorde hon.

Alla som vet någonting om trädgårdar vet att just tulpaner är det mumsigaste ett rådjur kan tänka sig och att det skulle kunna göra vad som helst för att få smaska i sig några stycken. Men jag vägrar att ge upp. Det är MIN trädgård och jag vill odla vad jag känner för, inte vad de där eländiga kreaturen inte behagar äta...

Jag lovar att rapportera i vår, om jag får se frukterna av mitt slit och min havererade trädgårdsbudget. Håll tummarna nu!