Konsten att få något gjort

Det är bara att erkänna. Jag hade inte fattat ett dyft. 

När min syster fick barn beklagade hon sig ibland över att hon inte längre hann med något. Att allt, från och med dotterns födelse, nu tog nästan dubbelt så lång tid. Jag tyckte det verkade konstigt eftersom barnet ändå sov en ganska stor del av dygnet. 

Förlåt mig min dumhet, alla föräldrar, men nu förstår jag... 

En bra dag med lilla E hinner jag duscha i fred utan att ungen ligger och gallskriker, jag hinner utföra andra toalettbestyr utan att i panik avbryta verksamheten och rusa ut för att dämpa vrålen. En bra dag kan jag tömma diskmaskinen och fylla den på nytt, jag hinner hänga tvätten som legat i maskinen i två dagar och fylla den med en ny omgång nerspydda babykläder. Jag kan till och med äta utan att ha barnet på armen och därmed undvika att spilla mat både på mig själv och på lilla E. 

En bra dag kan vi åka till affären utan att bilresan blir en svettig och högljudd upplevelse både för mor och barn. Vi kan gå en lång promenad, och istället för att skrika av hunger redan efter ett par timmar trots tillägg, är lillan nöjd och glad. En bra dag behöver vi inte byta kläder mer än en gång efter utbrott med kaskadkräkningar.

Så kan det vara en bra dag... 

Men det är bara att anpassa sig. Det går upp och det går ner. Vissa dagar är ok, andra riktigt bra och någon enstaka gång har vi en riktig skitdag! 

Men sånt är livet. Tiden som supereffektiv och lätt pedantisk ung kvinna är till ända, och har nu förbytts i moderskapets kamp för att få tiden att räcka till. Nu är jag morsan som resignerat överser med obäddade sängar, kaffefläckar på bordet, och dammråttor som svävar ut över parketten, och allt till förmån för en liten tjej med de blåaste ögon och underbara runda kinder. Med ett våldsamt skrikförråd...

Tokiga djurvänner...

Som den den frekvente läsaren kanske har förstått vid det här laget, så består vår familj av två djurvänner av stora mått. Så stora att vi faktiskt ibland sätter krokben för oss själva i vår iver att värna våra små pälsiga vänner. Följande episod fick min mor att explodera av skratt och tycka att vi är mer än lovligt korkade. (Vilket måhända är sant, men inte hör till saken)

Som ni vet har vi lite problem med de små gnagare som vår kära huskatt glad i hågen bär in och sedan tappar bort innan hon har hunnit leka ihjäl dem. För ett par veckor sedan förstod vi att vi nog bedrev mushotell under golvet i köket. Vi var bekymrade... På nätterna hörde vi hur de små pälsmonstren kilade runt i väggen mellan köket och badrummet och vi vågade inte ens tänka på hur smaskiga elkablarna föreföll dem.

Kort sagt; något måste göras! En musfälla måste inhandlas, det var vi rörande överens om, men en inte en sådär elak sak som med en smäll tar en liten mus av daga. Inte ville vi orsaka varken död eller lidande, inte ens för en liten skogsmus som äter upp delar av vårt hus.

På vår lokala bygghandel hittade vi den; en burfälla som på ett fiffigt sätt lurar in gnagaren och som sedan slår igen när musen kommer åt en spärr.

Glada i hågen betade vi den med en bit mariekex men tyckte det var konstigt hur fällan var konstruerad. För att den skulle gå igen var musen tvungen att springa rakt på spärren, eller snarare backa på den, och vi funderade över oddsen för att det skulle hända. Som vi befarat uteblev fångsten men däremot gick det utmärkt att kila in i fällan och hämta med sig mariekexet.

Vi hade nu gått från att upplåta husrum till att dessutom bedriva take-away-restaurang...  Förgrymmad betade jag fällan igen, den här gången med knäckebröd men si det föll dem inte på läppen. Fällan förblev tom och knäckebrödet låg kvar. Jag tyckte mig nästan höra hur de små djuren fnös åt knäckebrödsbiten.

När vi nästan var på väg att ge upp kom J på hur fällan egentligen var tänkt att användas. Man skulle givetvis fästa betet på den lilla spärren! När musen försökte ta maten, skulle den lösa ut mekanismen  och fastna i buren. Vi hade roligt en bra stund åt våra tidigare misslyckade försök men nu jäklar! Vi betade fällan på nytt, den här gången med ost som fastnade bra på metallpiggen och sedan gick vi och lade oss.

Vid sextiden på morgonen efter att jag ammat lilla E hörde jag fällan slå igen med en smäll tätt följt av ett fasligt skramlande. Jag smög upp och kunde skrockande konstatera att det blivit jackpot! I den lilla buren satt en ganska bastant krabat och försökte gräva sig ut genom gallret.

Nöjd med fångsten lyfte jag upp fällan och tassade ut i trädgården i morgonrock. I utkanten av trädgården lyfte jag upp burdörren och släppte ut vår objudne gäst som snabbt kilade in under några stenar. Inne i köket gillrade jag fällan igen och sedan gick jag och lade mig, mycket belåten över hur episoden avlöpt.

Gårdspump

Det här är ingen bebisblogg. Inget forum för hyllningar av moderskapet, eller totalfokus på den nya familjesituationen. Men visst kommer lilla E att förekomma i inläggen men inte idag. 

För idag ska vi prata om gårdspumpar. 

När jag var barn och på besök hos morföräldrarna i sommarstugan var den ett spännande inslag i lekarna. Den stod inne på grannens tomt men eftersom de sällan var där, fick vi gärna gå över den lilla bäcken i skogsdungen som delade tomterna och pumpa upp vatten. 

Inte för att det behövdes till hushållet, mormor och morfar hade egen brunn med indraget vatten i huset, men för min syster och mig och våra kusiner (som alla var stads-ungar) var det en hjärtans fröjd att kraftfullt pumpa handtaget upp och ner och sedan höra bubblet när vattnet kom forsande ur munstycket. Vi skrattade och tjöt av skräckblandad förtjusning när vattnet plaskade ner och vi blev duktigt våta om de bara sommarfötterna. 

Det tycks vara något magiskt med barn och vatten som gör att ingen normal unge kan motstå vattenlekar eller vatten i någon form. Bäckar, sjöar, pölar, vattenspridare, fontäner eller bara en hink med vatten är ett fantastiskt spännande äventyr. 

Sommarstugan är för länge sedan såld men jag vet att pumpen i grannens trädgård finns kvar. 

Därför blev jag så glad när J föreslog att vi skulle skaffa en gårdspump till vår gamla brunn som inte längre användes men som fortfarande innehåller vatten. Efter ett visst sökande hittade vi den; en grön Kronans gårdspump, precis som den jag lekte med som barn. 

Nu är den installerad och med en rysning av välbehag provade jag den, och minsann, om jag inte blev precis lika fnittrigt förtjust som för trettio år sedan!