Som den den frekvente läsaren kanske har förstått vid det här laget, så består vår familj av två djurvänner av stora mått. Så stora att vi faktiskt ibland sätter krokben för oss själva i vår iver att värna våra små pälsiga vänner. Följande episod fick min mor att explodera av skratt och tycka att vi är mer än lovligt korkade. (Vilket måhända är sant, men inte hör till saken)
Som ni vet har vi lite problem med de små gnagare som vår kära huskatt glad i hågen bär in och sedan tappar bort innan hon har hunnit leka ihjäl dem. För ett par veckor sedan förstod vi att vi nog bedrev mushotell under golvet i köket. Vi var bekymrade... På nätterna hörde vi hur de små pälsmonstren kilade runt i väggen mellan köket och badrummet och vi vågade inte ens tänka på hur smaskiga elkablarna föreföll dem.
Kort sagt; något måste göras! En musfälla måste inhandlas, det var vi rörande överens om, men en inte en sådär elak sak som med en smäll tar en liten mus av daga. Inte ville vi orsaka varken död eller lidande, inte ens för en liten skogsmus som äter upp delar av vårt hus.
På vår lokala bygghandel hittade vi den; en burfälla som på ett fiffigt sätt lurar in gnagaren och som sedan slår igen när musen kommer åt en spärr.
Glada i hågen betade vi den med en bit mariekex men tyckte det var konstigt hur fällan var konstruerad. För att den skulle gå igen var musen tvungen att springa rakt på spärren, eller snarare backa på den, och vi funderade över oddsen för att det skulle hända. Som vi befarat uteblev fångsten men däremot gick det utmärkt att kila in i fällan och hämta med sig mariekexet.
Vi hade nu gått från att upplåta husrum till att dessutom bedriva take-away-restaurang... Förgrymmad betade jag fällan igen, den här gången med knäckebröd men si det föll dem inte på läppen. Fällan förblev tom och knäckebrödet låg kvar. Jag tyckte mig nästan höra hur de små djuren fnös åt knäckebrödsbiten.
När vi nästan var på väg att ge upp kom J på hur fällan egentligen var tänkt att användas. Man skulle givetvis fästa betet på den lilla spärren! När musen försökte ta maten, skulle den lösa ut mekanismen och fastna i buren. Vi hade roligt en bra stund åt våra tidigare misslyckade försök men nu jäklar! Vi betade fällan på nytt, den här gången med ost som fastnade bra på metallpiggen och sedan gick vi och lade oss.
Vid sextiden på morgonen efter att jag ammat lilla E hörde jag fällan slå igen med en smäll tätt följt av ett fasligt skramlande. Jag smög upp och kunde skrockande konstatera att det blivit jackpot! I den lilla buren satt en ganska bastant krabat och försökte gräva sig ut genom gallret.
Nöjd med fångsten lyfte jag upp fällan och tassade ut i trädgården i morgonrock. I utkanten av trädgården lyfte jag upp burdörren och släppte ut vår objudne gäst som snabbt kilade in under några stenar. Inne i köket gillrade jag fällan igen och sedan gick jag och lade mig, mycket belåten över hur episoden avlöpt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar