Nedärvd styrka på upphällningen

Ja nu blir det ännu ett stycke text om hur j-ligt livet kan bete sig, och önskar läsaren någon muntrare lektyr går det bra att byta sida.

Om några dagar blir lilla S 6 månader, och det är under så lång tid som jag endast har välsignats med fyra timmars sammanhängande sömn. Varje natt...

Det tär på krafterna att inte få sova, och alla som någon gång har drabbats av sömnstörningar vet att man till sist känner sig så tom i hjärnan att förståndet långsamt tycks sippra ut. Utöver det är storasyster, lilla E, är ett väldigt aktivt barn. Ett barn som kräver mycket stimulans, såväl fysisk som psykiskt. Ibland känner jag mig inte tillfyllest för att mätta alla behov och särskilt inte nu.

För två veckor sedan drabbades J av ryggskott. Ett sådant där när man stönande rullar på sidan ur sängen på morgonen, och nästan inte törs sätta sig, av rädsla för att musklerna ska krampa ihop totalt. Ett ryggskott som innebar att han i det närmaste blev helt invalidiserad och behövde assistans för det mesta. Plötsligt var jag ensamstående med tre behövande...

Att helt ensam hantera två småbarn är ingen lek. Jag bugar mig djupt i beundran för alla ensamstående föräldrar där ute. Ni är hjältar, inget snack om saken! Jag bröt ihop många gånger under de där dagarna och tyckte att livet var skit.

Samtidigt som jag skämdes djupt över mina tillkortakommanden som förälder, kände jag för första gången på riktigt länge efter hur jag egentligen mådde, och jag kunde konstatera att jag var slut. De nedärvda moderskrafterna som hållit mig uppe under ett halvår, var helt uttömda. Dränerade.

Mitt liv har reducerats till det absolut nödvändigaste. Att förse barnen med omvårdnad. Allt annat är på paus. Mina vänner, huset, trädgården, nöjen och tid tillsammans med J.

- Det blir bättre, säger ni nu. Och ja, det tror jag med. Men det är svårt att hitta styrka i det som ligger i framtiden. Och jo, jag har själv valt det här livet och givetvis älskar jag mina barn och skulle aldrig vilja vara utan dem, men låt mig bara få sjunga en klagosång och tycka lite synd om mig så ska jag snart samla ihop spillrorna av mig själv och ta nya tag.

Kaos!

J har beredskap en vecka och gick på idag. Redan när han kom innanför dörren i eftermiddags meddelade han att det bara var en blixtvisit hemma eftersom han redan fått ett uppdrag. Typiskt... Han åt lite och försvann igen. Kvar satt jag med två barn och en växande oro för att han inte skulle hinna tillbaka innan det var dags för läggning.

Har ni försökt att lägga två barn på 2 år respektive fyra månader som kräver aktiv nattning i minst 45 minuter samtidigt? Nä, det hade inte jag heller behövt genomlida, men tiden gick och klockan närmade sig halv sju då vi vanligtvis börjar förbereda sänggåendet för våra ätteläggar. Ingen J syntes till och sammanbitet tvingades jag inse att det här skulle bli en enmans-show...

Jag började förbereda lite genom att tanka den lilla full med mat så att hon skulle bli mätt och trött, men det enda som hände var att hon låg och flaxade med armar och ben som en väderkvarn för att hålla John Blund borta. De blå ögonen var uppspärrade och för att säkerställa att jag inte glömde av henne gav hon emellanåt upp några rejäla tjoanden och illvrål.

Jag gick ut för att plocka in de sista leksakerna från altanen och när jag kom in igen möttes jag av en nakenfis som rände runt i vardagsrummet utan blöja. Ungen hade slitit av sig allt och när jag försökte fånga in henne kissade hon på mattan. Självklart...

Efter att ha svurit inombords och även muttrat några väl valda ord inför små oskyldiga barnaöron började jag torka och gnugga rent mattan. Lilla E fick raskt en ny blöja och pyjamas på sig. Under tiden hade lilla S tröttnat på att ligga på soffan och tjöt i himmelens höjd med en intensitet som skulle ha gjort vilken mistlur som helst grön av avund.

Jag tog upp henne och försökte mig på ett halvhjärtat försök att lägga henne i sin säng. Något som givetvis gjorde henne ännu mer upprörd. Efter ny blöja och pyjamas även på henne försökte jag igen med samma resultat. Icke! Jag tog med henne tillbaka till soffan där lilla E tittade på Lilla Spöket Laban på datorn och just när vi nådde fram till mattan. (Ja, samma matta som just blivit nedkissad) passade lilla S på att kaskadkräka över sig, mig och nyss nämnda matta.

Då tänkte jag för mig själv; Nu händer det... Det är just precis nu som jag kommer att tappa det. Helt totalt. Bli knäpp, sätta mig ner och vagga okontrollerat fram och tillbaka och nynna för mig själv...

Men det gjorde jag inte. Jag torkade av ungen, mattan, mig själv och lade åter ner henne i soffan. Där fick hon skrika sig igenom storasysters vällingblandning och det gjorde henne så trött att de små nävarna kom upp i ögonen för att försöka gnugga bort sömnen.

Sedan tog jag med henne in till lilla E och berättade en godnattsaga. Förklarade att läggningen inte skulle bli som vanligt eftersom pappa inte var hemma, något som inte togs så väl emot.
Jag kysste henne på kinden, sa det som vi säger varje kväll; - God natt, sov så gott, älskar dig, ses i morgon.
Efter det reste jag mig med lillan på armen och gick ut, ackompanjerad av storasysters ilskna vrål. - Mamma ligga här!!!
Något som givetvis var omöjligt.

Under de närmaste tjugo minuterna löpte jag sedan gatlopp mellan lilla S som kastade av och an i sängen under gnäll och skrik och lilla E som gråtande hävdade att hon inte kunde sova. Vilket var helt korrekt eftersom hon hade klättrat ur sängen, tänt lampan och hällt ut alla sina klossar på golvet. Jag lyfte i henne i sängen fyra gånger och stängde dörren. Efter ett par minuter öppnades dörren och barnet var på väg ut.

Till sist somnade hon av ren utmattning för det blev tyst där inifrån. Lilla S lyckade somna hon med och mamman rasade ner i soffan och började andas normalt igen.