Felköpare och klädbytardag

Det är lika bra att erkänna. Jag är en notorisk felköpare. När det gäller kläder så har jag så svårt att fatta kloka beslut i butiken. Om jag i vanliga fall betraktas som en pessimist så är det inget någon kan anklaga mig för när jag provar kläder... Jag kastar mig över den söta klänningen i fönstret och tycker att den är gudomlig på den anorektiskt smala provdockan. Jag provar i en trång provhytt med elakt ljus och kontaterar att tyget nog stretar och drar lite väl mycket här och där.
Men kära nån, det är ju bara lite vinterhull som sitter kvar! Det jobbar jag bort innan sommaren och därför kan jag med gott samvete köpa den. Och så gör jag det...
Eller den där färgen på en top som jag vet gör att jag ser illamående ut. Som passar mig så ohyggligt dåligt. Gult är en sådan färg. Jag har köpt ett antal gula plagg under årens lopp som sett så fina ut på hängare och hyllor i affären men sett förfärliga ut på mig. För att inte tala om alla finklänningar och skor som egentligen inte varit helt rätt. Kanske bara 75-80%, men som är sååå fina... Då köper jag dem....
Följden blir en garderob som svämmar över av oanvända, sparsamt använda och ibland till och med påtvingat använda skor, kavajer, klänningar, kjolar och toppar. En del saker har fortfarande haft prislappen kvar.... Ja jag vet att det är korkat men så fungerar jag...
Några gånger har jag haft en liten utförsäljning på jobbet men inspirerad av Karins miljö-tänk och återanvändnings-iver initierade jag igår en klädbytardag på jobbet. På måndag är tanken att alla tar med sig sina felköp, det som är för stort, för smått eller bara tråkigt och sedan byter vi med varandra. Vad säger ni om det?! En helt ny garderob helt gratis! Eller kanske inspiration till en uppgiven klädkonsument utan idéer. Det som inte blir bytt skänker vi till Myrorna. Jag vägrar att tro att jag är ensam om att vara felköpare. Vi får se på måndag. :-)

Flytten del 2 paniken närmar sig...

Om en vecka ska jag flytta...
Samtidigt som jag packar upp den ena banankartongen efter den andra med älskade ägodelar, som böcker och skor, håller jag på att renovera den nya lyan. Det är mycket som måste göras. Taken ska målas, alla väggar måste spacklas, slipas och målas liksom alla dörr- och fönsterkarmar. Underarbetet tar längst tid och är sååå tråkigt... Jag inledde med en ganska hög ambitionsnivå som med tiden har sjunkit avsevärt... Måste det där verkligen målas? Kan man måla taket bara en gång? Kan jag leva med att insidan på skåp och garderober är masonit- och trären? Och så dessa bakslag... Färgen tar slut, (delvis på grund av att jag satte foten rakt i färghinken när jag tog ett kliv ned baklänges från en trappstege, ska inte upprepa vad jag sa då, men det var en smula starkare än - Hoppsan!)
När vi hade målat köket nästan helt klart, kom min snälla bovärd för att riva bort alla kilometrar elkablar och suspekta ledningar som är dragna överallt runt dörrposter och golvlister. Jag var inte där då, men hade meddelat att det bara var att kliva på och sätta igång och att vi hade målat en del redan.
-Inga problem, sa han. Det ser vi.
Jo eller hur?! När vi kom dit dagen därpå hade de med liv och lust ryckt kablar både högt och lågt, även på de väggar där det var nymålat... Det var bara att ta fram tuben med spackel och sätta igång att laga... Det försenade hela projektet eftersom spacklet måste torka innan man kan slipa ner det och måla om...
Jag har inte tid för fler sådana överraskningar. Ikväll ska jag måla i badrummet. Och jag ska inte sätta färburken på golvet bakom mig...

Svett och tårar

För några månder sedan föreslog någon att vi gemensamt på jobbet skulle springa Vårruset. Det brukar vara en lite småtrevlig folkfest med ett antal tusen tjejer som efter förrättat värv föräras både picnickorg och medalj. Vi har deltagit tidigare år, men då har jag raskt promenerat runt de fem kilometrarna och sedan avnjutit picnicmåltiden på en filt. I år var jag stor i truten och meddelade att jag minsann skulle ta mig runt springande, alla fem kilometrar...
Många gånger har min glappande käft vållat mig bekymmer men den här gången undrar jag om jag inte har tagit mig vatten över huvudet.
Igår var det premiär för träning på sträckan och jag och Emma startade ganska glada i hågen och med solsken i blick.
Låt mig bara säga att solskenet mattades avsevärt efter varje kilometer för att sedan ersättas av en stirrande glasartad blick. Jag måste ha sprungit i svindlande hastigheter eller också har jag gamla och trötta ögon, för de tårades hela tiden. Med tårdränkta kinder, det sedvanliga ymniga nosrinnandet, mörkröd ansiktsfärg och ett flåsande som en blåsbälg ångade jag fram jämte Emma som är avsevärt bättre tränad. Jag kämpade och slet, snubblade på mina egna fötter, och ville till sist bara ge upp och lägga mig ner på marken... Vem kunde tro att det var så jobbigt att jogga?! Jag bet ihop länge men gav upp några hundra meter från mål. Jag manade på Emma att fortsätta och drog själv ner tempot till gång i den stora uppförsbacken. Väl på toppen piggnade jag till och kände hur lungorna åter syresattes någorlunda. Jag småjoggade nedför backen och hela vägen bort till parkeringen. Jag var trött, svettig, varm och snorig men väldigt nöjd med mig själv. Det kanske finns hopp ändå.

Vårvärme och kanin-j...lar!

Var på landet i påsk och njöt av sol, värme, god mat och min underbara familj. Varje gång jag kommer till det lilla solgula huset vid havet så inleder jag vistelsen med en liten runda i trädgården. Jag älskar blommor och trädgården har på något sätt blivit överlämnad i min ömma vård. Inte mig emot. Det finns få saker som är så avslappnande som att få dyka på huvudet ner i ett land och rensa ogräs. Känslan av tillfredsställse är total när ryggen värker efter en lång dags krattande, rotryckande, grävande, närande och vattnande. Det är så skönt att låta händerna arbeta och tankarna vandra fritt.

Tyvärr har vi ett gäng marodörer som saboterar odlingsglädjen. Sniglar för all del, men värst är ändå kaninerna. I påsk hade vi besök av en stor familj med bedårande små skuttbollar. Ungarna är bara några veckor gamla med små spetsiga öron och för stora tassar. De är som sagt söta att titta på men de (eller kanske mest deras föräldrar) skövlar allt som kommer i deras väg. Krokusarna, ginsten, syrénbuskarna, allt har de tuggat på... Totalt orädda sitter de och mumsar på mina blommor och buskar, till synes oberörda av kastade föremål, hojtande och handklappande. Visst ska det finnas plats för all flora och fauna men de kunde gott få hålla sig utanför staketet till just MIN trädgård... Tills de små liven har lärt sig att hålla sig på rätt sida stängslet så resignerar jag och nätar in varenda planta med hönsnät. Inte blir det vackert, men hellre en instängd blomma än inga blommor alls...

Västkust-virus

Min stackars kropp chockades antagligen svårt av att återföras till hembygden och reagerade således en vecka senare genom att bryta ut i en ganska kraftig förkylning. Halsen känns sträv, ögonen torra och näsan kliar och rinner. Hjärnan fungerar påtagligt långsammare än normalt och förefaller simma runt i ett lager bomull. Varje nysning framkallar gigantiska muskelsammandragningar i mellangärdet och en ny kaskad av snytbar materia ur näsan. Synnerligen obehagligt.
För att citera min vän och f.d kollega Karin; " - Var kommer allt snor ifrån...?!"

På Wikipedia kan man läsa följande:

"Snor eller nasalt mucus är det slem (mucus) som bildas av slemhinnorna i näsan. Slem bildas även av ackumulerad extracellulär vätska, vilken ökar i omfattning vid ett inflammationssvar. Under en dag kan det bildas upp emot ett par deciliter slem."

Ett par deciliter, jo pyttsan! Inte för att jag mäter i decilitermått men med tanke på hur många pappersnäsdukar jag har lyckats blötlägga totalt i mina försök att tömma näshålan på "mucus" så torde det snarare handla om LITER!

Det värsta med det här är att det inte går att påverka. Jag som är en rastlös själ kan bara invänta bättre (och friskare) tider, och som ni alla vet så avskyr jag att vänta!

Flytten del 1

Om en månad ska jag flytta. Efter en lång väntan har jag äntligen fått en lägenhet med balkong! Ren bonus är att den är delvis inbyggd och vätter mot sydväst. Jag kan se mig sitta där under ljumma sommarkvällar, sippande på ett glas vin, omgiven av blommor och allsköns nyttoväxter. (Nej, inte haschplantor! Jag pratar om tomatplantor begriper du väl!)

Jag fick nyckeln i onsdags, och kunde för första gången kliva över tröskeln till mitt kommande nya hem. Jag skrev kontrakt utan att ha sett lägenheten, men genom ombud bedömde jag att den skulle bli bra efter renovering.
Det står jag fast vid. Den kommer att bli väldigt fin, efter sanering och totalrenovering...
Men tyvärr är det illa ställt med finanserna i allmänyttan och någon renovering kunde inte komma i fråga! Däremot gick det bra att betala material, (färg och tapeter) mot att jag själv stod för jobbet. Tja, måla och tapetsera är inga större problem. Visserligen tarvar det en hel del urtråkigt förarbete men det går förhållandevis fort. Värre är det med vitvarorna i köket, golven och statusen på badrummet.
Inom en femårsperiod kommer samtliga badrum i fastigheterna i området att renoveras, men man har nyss börjat och det är flera hundra om inte tusen badrum som måste bytas ut.

Mitt badrum är verkligen en sorglig syn... De tejpbitar som satt lite här och där i badkaret fyllde tyvärr en viktig funktion, nämligen att hålla vattnet på insidan. När jag konstaterat att badkaret liknade en schweizer-ost frågade jag värden om jag fick lov att ta bort badkaret. Han tyckte inte att det var en bra idé eftersom det blästrade halkfria golvet inte tål vatten. (!) Det vore ju trist om grannen under fick ett vattenfall i sitt badrum när jag duschar...

Jag lyckades i alla fall övertala värden att slipa parketten i vardagsrummet, man får vara glad för det lilla...

Fort och fel...

Efter tolv sorger och åtta bedrövelser kunde så min flytt från Stockholm till Göteborg inledas. Med god hjälp från min mamma som medverkat vid ett antal flyttar, påbörjade vi packningen av bilen i morse. Jag hade lånat "traktorn," pappas 945:a som inte vinner några skönhetstävlingar, men som är utomordentligt väl lämpad att lasta ett mindre hem i. Efter några timmar närmade jag mig förtvivlans gräns. Bilen var proppfull och hälften var kvar uppe i lägenheten. Vi gjorde helt om och rev ut varenda pinal igen. Långsamt och metodiskt började vi packa, det var som ett gigantiskt tetris! I varje liten hålighet mellan lådor och kassar, tryckte vi in småsaker, vi byggde på längden och tvären och när vi till sist stod klara var bara dammsugaren kvar. Den fick mamma ha mellan knäna hela vägen till Göteborg.

Till vår hjälp för navigeringen hade vi även min fars GPS. En ganska onödig pryl för honom då han är utrustad med ett komplett lokalsinne samt har förhållandevis lätt för att läsa kartor. Varken jag, mamma eller min syster har någon som helst fallenhet för det där. Vi hamnar ständigt vilse utan att ens förstå hur det gick till. Nåväl, den lilla grejen tjattrade uppnosigt om att jag mitt i ett vägarbete med vindlande köer och irriterade chaufförer skulle byta fil. Det gjorde jag, men uppenbarligen inte där det var avsett. Efter många fula ord stängde jag av manicken och körde efter skyltar istället. Tyvärr visste jag inte att hänvisningen E20 mot Göteborg (som såg väldigt lämplig ut) skulle innebära total avsaknad av motorväg långa sträckor tillsammans med tung trafik där omkörning i stort sett var omöjlig. De få sträckor där det var motorväg gasade jag således på. Bråttom för att hinna till klockan fyra, då jag hade avtalat möte med bovärden för att få nyckel till nya lägenheten.

I ärlighetens namn ska väl sägas att jag för det mesta har en ganska tung högerfot. Gas-glad och rastlös stampade jag upp traktorn i svindlande hastigheter... Tills jag såg polisbilen...! Jag ställde mig på bromsen men insåg i samma ögonblick att det var för sent... Hjärtat bankade i bröstet. Jag försökte dra mig till minnes vad hastighetsmätaren hade darrat på för nuffra. Och vad det var för tillåten hastighet på skyltarna. Jag blev torr i halsen när bilen svängde ut bakom mig och lugnt signalerade åt mig att stanna vid vägkanten... En mängd fula ord rann igenom huvudet på mig, men lyckligtvis inte ut genom munnen när konstaplarna kom fram och bad mig ta med mig körkortet och ta plats i baksätet på deras bil...

- Hur fort gick det här då? hörde jag mig själv säga.

- Tja, sa den ena, vi klockade dig på 134 och det är 120 här så 14 km över...

Jag bet ihop käkarna och försökte att dölja den gigantiska suck av lättnad som vällde upp inom mig. JAG KLARADE KORTET!!

Nästa fråga kändes lättare:

- Vad kostar det här då?

- 2000 riksdaler, blev beskedet. Sura pengar, onödigt men ändå bara pengar. Konstaplarna var i alla fall väldigt trevliga. De beklagade till och med att det inte rörde sig om ett aprilskämt...

När jag hade fått blåsa och fått OK på det, sa jag som det var; att jag var väl medveten om att jag hade kört för fort och det var bara att betala och skämmas.

Men här kommer det underliga. När jag riktigt känner efter, så skäms jag inte alls! Jo lite, men inte för att jag körde för fort, utan för att jag blev påkommen! Vad säger ni om det!?

Usch, jag borde verkligen vara ledsen och ångra mig, men... Just nu är jag bara lycklig över att jag inte blev av med mitt älskade körkort, och jag svär att jag aldrig i hela mitt bilburna liv har kört så laglydigt som de resterande milen hem till Göteborg... Hoppas nu bara att jag kan hålla mig i skinnet ett bra tag!