Efter tolv sorger och åtta bedrövelser kunde så min flytt från Stockholm till Göteborg inledas. Med god hjälp från min mamma som medverkat vid ett antal flyttar, påbörjade vi packningen av bilen i morse. Jag hade lånat "traktorn," pappas 945:a som inte vinner några skönhetstävlingar, men som är utomordentligt väl lämpad att lasta ett mindre hem i. Efter några timmar närmade jag mig förtvivlans gräns. Bilen var proppfull och hälften var kvar uppe i lägenheten. Vi gjorde helt om och rev ut varenda pinal igen. Långsamt och metodiskt började vi packa, det var som ett gigantiskt tetris! I varje liten hålighet mellan lådor och kassar, tryckte vi in småsaker, vi byggde på längden och tvären och när vi till sist stod klara var bara dammsugaren kvar. Den fick mamma ha mellan knäna hela vägen till Göteborg.
Till vår hjälp för navigeringen hade vi även min fars GPS. En ganska onödig pryl för honom då han är utrustad med ett komplett lokalsinne samt har förhållandevis lätt för att läsa kartor. Varken jag, mamma eller min syster har någon som helst fallenhet för det där. Vi hamnar ständigt vilse utan att ens förstå hur det gick till. Nåväl, den lilla grejen tjattrade uppnosigt om att jag mitt i ett vägarbete med vindlande köer och irriterade chaufförer skulle byta fil. Det gjorde jag, men uppenbarligen inte där det var avsett. Efter många fula ord stängde jag av manicken och körde efter skyltar istället. Tyvärr visste jag inte att hänvisningen E20 mot Göteborg (som såg väldigt lämplig ut) skulle innebära total avsaknad av motorväg långa sträckor tillsammans med tung trafik där omkörning i stort sett var omöjlig. De få sträckor där det var motorväg gasade jag således på. Bråttom för att hinna till klockan fyra, då jag hade avtalat möte med bovärden för att få nyckel till nya lägenheten.
I ärlighetens namn ska väl sägas att jag för det mesta har en ganska tung högerfot. Gas-glad och rastlös stampade jag upp traktorn i svindlande hastigheter... Tills jag såg polisbilen...! Jag ställde mig på bromsen men insåg i samma ögonblick att det var för sent... Hjärtat bankade i bröstet. Jag försökte dra mig till minnes vad hastighetsmätaren hade darrat på för nuffra. Och vad det var för tillåten hastighet på skyltarna. Jag blev torr i halsen när bilen svängde ut bakom mig och lugnt signalerade åt mig att stanna vid vägkanten... En mängd fula ord rann igenom huvudet på mig, men lyckligtvis inte ut genom munnen när konstaplarna kom fram och bad mig ta med mig körkortet och ta plats i baksätet på deras bil...
- Hur fort gick det här då? hörde jag mig själv säga.
- Tja, sa den ena, vi klockade dig på 134 och det är 120 här så 14 km över...
Jag bet ihop käkarna och försökte att dölja den gigantiska suck av lättnad som vällde upp inom mig. JAG KLARADE KORTET!!
Nästa fråga kändes lättare:
- Vad kostar det här då?
- 2000 riksdaler, blev beskedet. Sura pengar, onödigt men ändå bara pengar. Konstaplarna var i alla fall väldigt trevliga. De beklagade till och med att det inte rörde sig om ett aprilskämt...
När jag hade fått blåsa och fått OK på det, sa jag som det var; att jag var väl medveten om att jag hade kört för fort och det var bara att betala och skämmas.
Men här kommer det underliga. När jag riktigt känner efter, så skäms jag inte alls! Jo lite, men inte för att jag körde för fort, utan för att jag blev påkommen! Vad säger ni om det!?
Usch, jag borde verkligen vara ledsen och ångra mig, men... Just nu är jag bara lycklig över att jag inte blev av med mitt älskade körkort, och jag svär att jag aldrig i hela mitt bilburna liv har kört så laglydigt som de resterande milen hem till Göteborg... Hoppas nu bara att jag kan hålla mig i skinnet ett bra tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar