Ibland kommer det glimtar av lycka.
Snabbt fladdrar de förbi på skira fjärilsvingar, genom den grå vardagen, snuddar vid ens inre, och i nästa andetag är allt som vanligt igen.
I morse kände jag det. När väckningslarmet på mobilen plingade, och den lilla varma barnkroppen kurade in sig mot mig. Det trassliga ljusa håret draperat över den mjukt rundade kinden. Ett litet varmt och sömnigt barn, som drar täcket tätare runt sig och undrar om det är morgon. Lycka.
Annars finns det inte så mycket att glädjas åt nu för tiden. Det är mörkt, blött och kallt. Grå och trött vardag. Arga och ledsna barn som vill bestämma. Ska bestämma!
Oförstående står vi vid sidan och betraktar hur vårt barn söker den ena konflikten efter den andra. Skapar konflikter där ingen borde finnas. Vill bestämma. SKA bestämma...
När vi orkar är vi tillmötesgående inom rimlighetens gräns, ibland till och med utanför.
Ibland orkar vi inte. Vi blir de föräldrarna vi inte vill vara. Som höjer rösterna, bär in det sparkande skrikande barnet på sitt rum för att lugna ner sig, som inte längre orkar resonera, förklara, jämka eller kompromissa.
Och sedan, när skriken har lagt sig, och endast den hulkande torra gråten finns kvar kan vi prata. Om vi orkar, så pratar vi om det som hände, hur det kändes och varför det blev som det blev. Hur vi ska göra nu.
Med våta kinder och tårar i ögonfransarna lägger hon sina mjuka runda armar om halsen på oss och säger förlåt.
Den varma lilla människan med sitt ljusa trassliga hår, som vill bestämma. Ska bestämma...
