Leggad för trisslott...

Vad är det med mig och händelser i kassan?

För ett par dagar sedan befann jag mig i en en större butik i Borås, närmare bestämt på Knalleland. Jag handlade lite av varje, och när jag kom fram till expediten bad jag om att få komplettera mina inköp med en  trisslott. Jag stod redo med mitt bankkort och skulle just skjuta in det i dosan då hon bad om legitimation.

Jag tvekade en sekund, men drog sedan lydigt fram körkortet och överlämnade det. Jag förstod inte varför hon bad om leg när jag själv stod i begrepp att knappa in min kontokod. De allra flesta affärer har lämnat det krångliga systemet då man vid kortbetalning behövde legitimera sig och signera en slip. Men när hon lämnade tillbaka körkortet tillsammans med lotten slog det mig som en bomb: Jag hade just blivit leggad för att få köpa en trisslott!

Helt omtumlad knappade jag in koden, godkände beloppet, samlade hop mina varor och dröp ut från butiken. Jag spekulerade ett tag över möjligheten att damen i kassan möjligen varit A: full eller B: påtänd men övergav den tanken när jag vände mig om och konstaterade att hon såg synnerligen kompetent och normal ut. Men jag förstod fortfarande inte. Det är 18-års gräns på spel och dobbel. Jag är 34!

Några vänner skrattade gott och tyckte att det var kul, att jag borde njuta av komplimangen. Men det är väl ingen komplimang att bli tagen för någon som inte ens är myndig!

Då kan man ju fundera på om jag på något sätt gjorde ett så dåligt eller förvirrat intryck på damen att hon  tog mig för omyndigförklarad.

Ingen vet, men vad jag skulle vilja veta är var kassörskan tänkte när hon såg personnumret på mitt körkort...

Seriöst adventsmys

 Jag måste bara få berätta en liten rolig anekdot. Igår svängde jag som hastigast förbi Coop för att i stressen rycka till mig ett paket köttfärs och en liter mjölk. (Givetvis fylldes korgen av mycker mer än så, men det hör inte till historien)

När jag ställde mig i kön till kassan och började lastade upp mina varor på bandet  lade jag märke till mannen bakom mig i kön. Nej, förresten, inte mannen utan hans varor, som han packade upp på bandet då mina snabbt blippade förbi scannern.

Snyggt och prydligt radade han upp följande: En röd adventsljusstake, tre tomtar av olika design, en julduk, två domherrar i filtat garn, en påse skumtomtar, en påse clementiner samt...:  Ett paket kondomer!

Jag kunde inte låta bli att flina brett för mig själv och spekulera över mannens planer för den stundande första advent. Undrar om hans pyntande och servering av skumtomtar och clementiner genererade använding för kondomerna...

Förlovade!

I fredags, närmare bestämt den 11.11.11 förlovade vi oss. Jag och J åkte ut till Saltholmen och i solnedgången, ute på en klippa, med havet nedanför oss gick han ner på knä och friade. Kan det bli mer romantiskt än så? Tog jag till lipen? Ja det kan ni ge er katten på att jag gjorde!

Jag vet att min man är romantisk, men att han verkligen skulle fria, när vi ändå hade kommit överens om att förlova oss, det visste jag inte. Det var ett sådant där ögonblick som man sparar i hjärtat. Den där perfekta stunden med solen som ett glödande klot på väg ner i horisonten, hand i hand med mitt hjärtas kärlek och en ring på fingret. Låter det smörigt? Då kanske du inte ska läsa mer i just det här inlägget.

Efter att vi växlat ringar tog vi oss försiktigt nerför klipporna igen och tog båten från Saltholmen till pensionat Skäret på Styrsö. Där åt vi en fin förlovningsmiddag i en underbar miljö. Vi beundrade våra nya ringar och njöt av den goda maten. När vi kom tillbaka till Saltholmen körde vi in till stan och besökte Js mormor och morfar på Stampens kyrkogård och min farmor och farfar på Örgryte gamla. Ljusen lyste upp mörkret men det gjorde nog vi med. Visst kan man stråla av lycka och vi kände oss rusiga och nyförälskade.

I ringarna hade vi graverat in: Falkeman ♥ Helvetica.

Det var våra nicknames på forumet där vi först lärde känna varandra. Vårt MC-intresse var det första vi delade och nu delar vi så mycket mer. Jag hoppas att vi får göra det många år framöver, jag och min blivande man.

Alla helgon och vi vanliga

I morgon är det Alla helgons dag. Lite underligt att den dagen består som helgdag, eftersom vi i den protestantiska läran varken tror på, eller tillber helgon.

För oss är det en dag för åminnelse. Att tända ljus, och minnas de som inte längre finns med oss i livet...

Vi har en familjegrav på Örgryte gamla kyrkogård. Den lilla vitputsade kyrkan med sitt koppargröna tak har anor från 1200-talet men kyrktornet är från 1748.
Det är en liten trång kyrkogård med många stora och pampiga gravar. Några är minnesmonument i marmor med höga pelare och omsorgsfullt inhuggna inskriptioner.

Vår grav är inte riktigt så iögonfallande men ändå en förhållandevis stor med upphöjd granitram och skifferplattor. Själva gravstenen är svart och de inhuggna bokstäverna förkunnar att detta är en familjegrav. En grav som farfar köpte någon gång på 50- eller 60-talet.

Pappa har berättat att det kändes lite makabert att bli förevisad en grav där någon annan funnit sin sista vila. Farfar lär också ha varit väldigt nöjd med köpet. Och det undrar jag inte på. Då, på den tiden låg kyrkan fortfarande lite vid sidan av. Det måste ha känts fint att få välja sitt sista vilorum på en plats som andades frid. Visst var trafiken säkert märkbar redan då, men det skulle han veta, farfar, att han och farmor numer ligger begravda i ett trafikkaos... Kyrkan som en gång säkert var en idyll i utkanten av staden med ängar och åkrar runt omkring är nu inklämd i ett gytter av lastbilsbuller, blinkande trafiksignaler och avgas-os. Någon sista vila är det inte tal om...

Nåväl, idag var jag i alla fall där och placerade ut både krans (eller en grankvist-uppsättning som tycks ha ersatt kransarna) och ljus i två lyktor. Det var ännu ljust ute, men jag vet att de båda lyktorna kommer att lysa ganska ensamma... Gravarna är så gamla och i många fall bortglömda. Det finns inga anhöriga kvar, eller ingen som orkar, kan eller vill gå dit längre. Det är synd. Det är så sorgligt med en kyrkogård som under allhelgonahelgen ligger försänkt i mörker...

Men på vår grav lyser det i alla fall. Vi finns ännu kvar och kan minnas. (Även om min farfar tyvärr hann gå bort  många år innan jag föddes) Så länge det finns andra kvar som kan berätta, och hålla minnena levande så finns de ändå alltid med oss i våra hjärtan.

Och ljusen får lysa även för alla de andra. Frid över ert minne.

Drömmar

Jag sover förhållandevis lätt. Vaknar av minsta ljud och behöver både mörker och rätt temperatur i sovrummet för att kunna sova. Jag drömmer mycket, eller snarare minns mycket av mina drömmar, och ibland vaknar jag helt förundrad över vad min hjärna har hittat på under natten!

Jag drömmer ofta om hus. Små, stora, nya och gamla. Allt från slott och herrgårdar till torp och stugor.
I drömmarna befinner jag mig i olika miljöer, men det går ut på att jag rör mig där inne, från rum till rum, jag vandrar igenom korridorer och salar, uppför och nerför trappor.
Jag känner nyfikenhet och förundran, ibland känns det nästan som att jag letar efter något.

Hus har alltid trollbundit mig och jag känner mig väldigt besläktad när jag besöker en gammal byggnad. När man kliver in i ett hus kan man nästan känna stämningen där. Hus har en själ, och det känns i hela kroppen om det är ett lyckligt hus eller ett hus i sorg...

Det mest ledsamma jag vet är gamla ödetorp. En liten sned stuga  med inrasat tak, helt översållad av vegetation, flagnande färg och krossade fönsterrutor ger mig ett nyp i hjärtat. Vilka bodde där? Hur många barn fötts och har vuxit upp där inne, värmt sig vid spisen, lekt, skrattat och gråtit? Hur många har älskat och hatat, kämpat på trots att de haft det fattigt och knapert? Nu är de borta och glömda. Och huset som de en gång byggde, älskade och vårdade är nu dömt att duka under av tidens tand. Det gör mig så ledsen...