Livet nu

Och sedan då? Vad händer sedan?
Jag tror att jag mår ganska bra.
Såren börjar läka, stygnen är borta, och om några veckor kommer de enda kvarvarande tecknen på min kropp vara några operationsärr.

Tumören är skickad på analys och beroende på vad de kommer fram till, så kan det bli aktuellt med cellgifter i förebyggande syfte, varannan vecka under ett halvår. I övrigt så är jag medicinskt färdigbehandlad. Det är så man säger. Inte frisk eller cancerfri; färdigbehandlad...

Så hur mår jag egentligen?

Jag vet inte riktigt. Rent fysiskt så har jag läkt ihop bra. Allt fungerar som det ska, jag har återfått rörligheten och försöker hämta hem min tappade kondition. Jag är fortfarande lite trött men upplever  ingen onormal orkeslöshet.

- Men huvudet då? frågar alla när de förhör sig om mitt hälsotillstånd. Och faktum är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig ganska lugn. Tror rentav att jag krisade klart under de intensiva dagarna då jag och hela min familj slets mellan djupaste förtvivlan och dödsångest.

Vi talade mycket med varandra. Jag har ältat med släkt, familj och vänner, i någon mån återgått till en vardag som stundtals är ganska intensiv med två små barn. Deras behov är konstanta och inte förhandlingsbara, vilket både har varit en lättnad och ett sätt att bearbeta chocken och sorgen, samtidigt som det också har varit väldigt krävande mentalt.

Vi blev tidigt erbjudna samtalsstöd med en kurator på Östra och vi bestämde att boka in en tid, men i allt det andra så sköt vi det på framtiden, och det har ännu inte blivit av. Men jag måste ringa. Om så bara för att få bekräftat att det är OK att inte må dåligt eller ha ångest. Eller för att få veta om jag löper risk att rasa ihop längre fram, trots att jag tror mig ha kontroll på mina känslor.

Jag tror att jag mår ganska bra, men jag har haft fel förr, och ödmjuk inför livet så låter jag experterna få vara med och avgöra det...

Nuddad av döden

Operationen var planerad till tisdag eftermiddag men på söndag kväll, när vi som bäst höll på att lägga barnen, ringde telefonen. Det var från sjukhuset. En sköterska berättade att de fått ett återbud på måndag morgon. - Du måste komma in direkt, nu ikväll så opererar vi i morgon bitti...

Jag var inte beredd. Uppmaningen fick mig att kastas ner i djupaste förtvivlan och vettlös skräck. - Tänk om något går fel? Om jag inte vaknar efter operationen? Ska jag dö nu?

Jag hade inte hunnit ta farväl, berätta hur jag ville ha min begravning, berätta för mina nära och kära att jag älskar dem. Bett mina vänner ta hand om J och barnen...

Med tårarna strömmande nerför mitt ansikte tog jag av mig min vigselring och därefter min förlovningsring. Mindes lyckan när J trädde dem på mitt finger. Jag bad honom ta hand om dem och bad till alla högre makter att jag åter skulle få bära dem igen. Jag tog av mig mina små öronringar i vitguld som han gav mig i present en gång, och fäste ihop alla mina smycken, sedan lade jag dem i hans hand.

Barnens farmor och farfar kom för att ta hand om de små och lilla E berättade att mamma var ledsen... Snabbt packade jag en väska med det nödvändigaste, sade adjö till mina barn och gick med tunga steg ner till bilen för att åka tillbaka till Östra.

Min rädsla var inte logisk eller rationell men jag var skräckslagen för att mina barn skulle få växa upp utan att någonsin få veta vem jag var. De är så små och deras minnen av mig skulle efter en kort tid vara borta.

Åter fick jag lägga mig i sjukhussängen på avdelning 351 B och J satt vid min sida. Narkosläkaren kom och hans ord lugnade mig lite. Han beskrev det hela som rutin, något de gör flera gånger i veckan. Att narkosen är helt säker och ingenting att oroa sig för. Det blev sent och dags för J att åka hem. När han gick grät jag stilla.

Tidigt nästa morgon var det dags. En vaktmästare hämtade mig och körde sängen ner till operationsavdelningen. Kirurgerna berättade att de istället för en öppen bukoperation hade de beslutat sig för att göra en titthålskirurgi. Det var jag tacksam för. När masken med narkos sattes mot min mun fick jag kämpa emot en impuls att slita bort den men efter några andetag mindes jag inte mer.

Många timmar senare vaknade jag upp när jag blev transportrad tillbaka till avdelningen. Omtöcknad och avdomnad men vid liv... Det hade hunnit bli sen eftermiddag innan jag var såpass orienterad att jag kunde be om min telefon för att kunna ringa J. Det var underbart att få höra hans röst, men min stämma var hes, talet släpigt och det kändes som att prata med munnen full av bomull.

Morfinpumpen arbetade hårt men där smärtan försvann kom också en obehaglig känsla av att sakna kontroll, ett frånvarande, luddigt  tillstånd och märkliga bilder som med jämna mellanrum flashade upp i min hjärna. Mycket obehagligt...

När J kom upp på avdelningen fick vi tala med en av läkarna. Hon berättade att allt hade gått väldigt bra och att de hade lyckats ta bort tumören och sy ihop delarna av tarmen igen. Ingen stomi... Det var jag också väldigt tacksam över!

Dagarna gick och jag blev långsamt piggare. En stor obehaglig MR-röntgen visade att levern var fri från metastaser och vi kunde andas ut. På fredagen kände jag mig redo att åka hem. Sjukhusmiljön tärde oerhört på mig och jag längtade hem till barnen och huset. Det var underbart att åter få andas frisk luft och att få en solstråle på näsan. Långsamt tog jag mig ner till bilen med hjälp av J och trots mitt svaga tillstånd kände jag mig pånyttfödd.

Det var underbart att få komma hem. Med en stor påse mediciner, ett läkarintyg i handen och en kropp svag som en kattunge, kunde jag äntligen få tillfriskna i fred.

De säger att cancern är borta, att de inte hittade någon spridning, att allt kan bli som vanligt igen. Men allt kommer inte bli som vanligt igen. Jag har blivit nuddad av döden, och ingenting kommer någonsin att bli som förut...

Cancerpatient

Det som bara drabbar andra, har drabbat mig.
I min mage har det växt två fantastiskt fina barn. Nu växer en tumör där...

I tisdags gick jag till vårdcentralen för att söka hjälp. Under en månads tid hade jag haft svårt att äta, illamående och krampsmärtor i magen. Det bubblade och väste på magens högra sida och jag förstod att något var fel.

En timma senare satt jag på Östra med en akutremiss i handen och väntade. Jag fick komma in på ett undersökningsrum och de började ta prover. Kopplade dropp, eftersom jag inte kunnat äta på det senaste dygnet. Ytterligare ett par timmar senare låg jag inlagd på en akutvårdsavdelning och blev skickad på kontraströntgen. Dagen därpå fick jag veta att de sett "någonting" på röntgen. De ville göra en kolonskopi. Jag hade lågt blodvärde och fick två påsar blod...

Efter det fick jag byta avdelning till en mag/tarm-avdelning.

En ny röntgen beställdes, den här gången av lungorna. Jag förstod inte hur lungorna kunde ha med mina tarmproblem att göra, men när insikten slog mig var den svår... De ville utesluta metastaser i lungorna, och jag förstod att de misstänkte cancer även om de inte sa det rakt ut.

Lungorna såg bra ut men när det blev dags att dricka de fyra liter vätska som skulle rensa ut systemet inför kameraundersökningen gick det inte. Jag tvingade i mig två liter av den saltsmakande lösningen men efter ett par timmar var magen helt uppsvullen och vätskan kom upp igen. Jag blev laxerad istället. Jag som inte ens kan ta en febertermometer rektalt av obehag grät...

Jag såg den. När kameran letade sig in genom min tjocktarm och nådde det onda stället såg jag den på skärmen. Jag behövde inte fundera på vad det var. De tröstande orden från sköterskorna om att det kunde vara vad som helst; fickor på tarmarna eller någon inflammation rann bort som önsketänkande.
Jag såg att det var en tumör.

De tog prover på den men talade inte mer om godartade förändringar. Jag hade förvandlats från Helena, en 38-årig kvinna med man och två små barn till en cancerpatient...

Jag grät. Som jag grät... J kom och höll min hand och vi grät tillsammans. Hur kunde det här hända? Varför just jag? Ska jag dö från min familj nu? Ångesten grep tag som en kall hand och pressade luften ur mig. Det här händer inte! Det kan inte hända, får inte hända. Barnen är ju bara 3 och 1,5 år. Ska jag dö ifrån dem nu?

Vi talade med läkaren och hon förklarade att de ville operera snabbt. Exakt en vecka efter mitt besök på vårdcentralen kommer jag att ligga på operationsbordet. De kommer ta bort den biten av tarmen där tumören sitter och koppla ihop ändarna igen, om det går. Så lätt det låter...

Samtidigt berättade hon att de även sett "något" på levern, men att det absolut inte behövde vara cancern som spritt sig. Då rasade jag. Började planera för min begravning och skrek i tysthet inombords...

Så här är vi nu. Jag har fått permission och fått komma hem efter fyra dygn på sjukhus. Hem till barnen och vardagsstöket. Leksaker på golvet och smutsiga skor i hallen. Det var så skönt att för en stund få låtsas att allt är som vanligt. Krama barnen, leka med dem, laga mat till dem och på kvällen, ligga i soffan och se en film tillsammans med J.

Jag är så rädd. Rädd för att dö från de jag älskar. Rädd för att mina barn inte ska få ha sin mamma i sitt liv. Min familj och mina vänner är förtvivlade. Hör av sig och undrar om det finns något de kan göra. Erbjuder sig att vara barnvakt, vill så gärna hjälpa. Deras stöd betyder mycket men det enda jag vill är att få leva och bli frisk. Och det måste jag lägga i händerna på läkarna, där har jag inget val.

Jag vill inte dö...