Cancerpatient

Det som bara drabbar andra, har drabbat mig.
I min mage har det växt två fantastiskt fina barn. Nu växer en tumör där...

I tisdags gick jag till vårdcentralen för att söka hjälp. Under en månads tid hade jag haft svårt att äta, illamående och krampsmärtor i magen. Det bubblade och väste på magens högra sida och jag förstod att något var fel.

En timma senare satt jag på Östra med en akutremiss i handen och väntade. Jag fick komma in på ett undersökningsrum och de började ta prover. Kopplade dropp, eftersom jag inte kunnat äta på det senaste dygnet. Ytterligare ett par timmar senare låg jag inlagd på en akutvårdsavdelning och blev skickad på kontraströntgen. Dagen därpå fick jag veta att de sett "någonting" på röntgen. De ville göra en kolonskopi. Jag hade lågt blodvärde och fick två påsar blod...

Efter det fick jag byta avdelning till en mag/tarm-avdelning.

En ny röntgen beställdes, den här gången av lungorna. Jag förstod inte hur lungorna kunde ha med mina tarmproblem att göra, men när insikten slog mig var den svår... De ville utesluta metastaser i lungorna, och jag förstod att de misstänkte cancer även om de inte sa det rakt ut.

Lungorna såg bra ut men när det blev dags att dricka de fyra liter vätska som skulle rensa ut systemet inför kameraundersökningen gick det inte. Jag tvingade i mig två liter av den saltsmakande lösningen men efter ett par timmar var magen helt uppsvullen och vätskan kom upp igen. Jag blev laxerad istället. Jag som inte ens kan ta en febertermometer rektalt av obehag grät...

Jag såg den. När kameran letade sig in genom min tjocktarm och nådde det onda stället såg jag den på skärmen. Jag behövde inte fundera på vad det var. De tröstande orden från sköterskorna om att det kunde vara vad som helst; fickor på tarmarna eller någon inflammation rann bort som önsketänkande.
Jag såg att det var en tumör.

De tog prover på den men talade inte mer om godartade förändringar. Jag hade förvandlats från Helena, en 38-årig kvinna med man och två små barn till en cancerpatient...

Jag grät. Som jag grät... J kom och höll min hand och vi grät tillsammans. Hur kunde det här hända? Varför just jag? Ska jag dö från min familj nu? Ångesten grep tag som en kall hand och pressade luften ur mig. Det här händer inte! Det kan inte hända, får inte hända. Barnen är ju bara 3 och 1,5 år. Ska jag dö ifrån dem nu?

Vi talade med läkaren och hon förklarade att de ville operera snabbt. Exakt en vecka efter mitt besök på vårdcentralen kommer jag att ligga på operationsbordet. De kommer ta bort den biten av tarmen där tumören sitter och koppla ihop ändarna igen, om det går. Så lätt det låter...

Samtidigt berättade hon att de även sett "något" på levern, men att det absolut inte behövde vara cancern som spritt sig. Då rasade jag. Började planera för min begravning och skrek i tysthet inombords...

Så här är vi nu. Jag har fått permission och fått komma hem efter fyra dygn på sjukhus. Hem till barnen och vardagsstöket. Leksaker på golvet och smutsiga skor i hallen. Det var så skönt att för en stund få låtsas att allt är som vanligt. Krama barnen, leka med dem, laga mat till dem och på kvällen, ligga i soffan och se en film tillsammans med J.

Jag är så rädd. Rädd för att dö från de jag älskar. Rädd för att mina barn inte ska få ha sin mamma i sitt liv. Min familj och mina vänner är förtvivlade. Hör av sig och undrar om det finns något de kan göra. Erbjuder sig att vara barnvakt, vill så gärna hjälpa. Deras stöd betyder mycket men det enda jag vill är att få leva och bli frisk. Och det måste jag lägga i händerna på läkarna, där har jag inget val.

Jag vill inte dö...