Pioner och blodlönn

Efter det omfattande regn som under helgen generöst vattnat vår trädgård såg mina pioner påtagligt ledsna ut. Just pioner är en av mina favoritblommor eftersom de dels är så vackra och blommar så rikligt, dels finns i ett sådant brett utbud med avseende på form, färg och doft.

I ett land på gräsmattan nedåt gatan har jag anlagt en blomsterrabatt med klint, pioner, riddarsporrar, prästkragar och lite annat. Det är en fröjd för ögat att se hur det prunkar och växer, men som jag nämnde gjorde den ymniga vätan att de stora blomkronorna nu nickade och långsamt hukade sig mot marken.

Min kära sambo som fröjdades av hjärtans lust i garaget med renovering av en gammal motorcykel, fick vid en snabbtitt in i vardagsrummet instruktioner om att hitta en metallbåge och stötta upp pionerna. Instruktionerna var i mitt tycke glasklara men bara för att försäkra mig om att problemet var åtgärdat frågade jag lite senare på kvällen när vi satt i soffan och såg på TV om han hade stöttat upp pionerna varpå jag fick ett jakande svar.

Döm om min förvåning och indignation när jag idag upptäckte att pionerna saknade en metallbåge att vila på! Raskt förbyttes förvåningen till vrede och inom mig fräste det till av ilska för att min livskamrat så nesligt hade ljugit om den lilla tjänst jag bett honom om.

Jag hann arbeta upp mig rejält och svärande letade jag själv fram en båge och petade under de tunga växtdelarna. Efter förrättat värv gick jag muttrande uppför trappan och blev ett ögonblick stående på avsatsen vid entrédörren. Nedanför ligger våra två terasser som vi byggt upp med överbliven sprängsten från dräneringen och i dessa har jag planterat forsythia, japansk blodlönn och en mängd tulpaner. I den nedersta terassen vilade den japanska blodlönnen sina tunna grenar på en grön metallbåge som någon omsorgsfullt petat ner i jorden. Det tog ett tag innan jag fattade att det måste vara J som varit där och stagat upp lönnen och när den insikten slog mig flinade jag brett och skämdes.

Min älskling är bra på så många saker men växter och blommor är verkligen inte hans gebit. Jag tyckte att jag varit övertydlig i mina instruktioner men uppenbarligen gick det alldeles utmärkt att missförstå. Jag fick dåligt samvete över att jag blivit så arg och direkt när han kom hem kysste jag honom och visade honom hur en pion ser ut. Från och med nu så klarar han av att se skillnad på en pion och på en japansk blodlönn men nästa gång jag ber honom om en tjänst som har med trädgården att göra ska jag försöka vara mer pedagogisk.

Midsommar - en blöt historia

I år firade vi midsommar hemma hos goda vänner några mil norr om Göteborg. Vi var ett glatt gäng på sex själar som tillsammans med värdparets charmiga lille två-åring njöt av sommarens goda. Mat och dryck i goda vänners lag precis som det ska vara! Vi inledde med traditionell midsommarlunch på altanen med lax, sill, nypotatis, köttbullar (inte bara till mig kan tilläggas) sallad, bröd och goda kalla såser. Trots en del mörka moln så gick det alldeles utmärkt att avnjuta måltiden i det fria eftersom det ännu var ganska varmt i luften. Men när vi svalt de sista tuggorna började de första dropparna falla och bordet fick raskt flyttas in under tak.

Jag är kan meddela att såväl kaffe och tårta som kvällsgrillningen faktiskt avnjöts utomhus, även om det framåt kvällen blev ganska kallt. Insvepta i filtar och täcken härdade vi envist ut för att verkligen utnyttja kvällen utomhus. Vi kom fram till att det nog var mer regel än undantag att man var blöt och kall på midsommarafton och drog oss till minnes flera av föregående års firanden som just varit väldigt blöta inslag. Luttrat såg vi regnet tillta, men till sist gav vi upp och kom överens om att det lagom tempererade vardagsrummet nog var att föredra.

Det var underbart att få komma in i värmen och kura ihop sig i soffan. Och som om vi inte ätit tillräckligt dukades det nu fram chips, godis glass, jordgubbar och resten av tårtan. För att inte göra vårt trugande värdpar ledsna lyckades vi på något sätt att förse oss av bordets alla läckerheter. Sedan var det totalstopp! Plågsamt mätta spelade vi spel och hade väldigt trevligt tillsammans tills chaufförens gäspningar signalerade till övriga gäster att det var dags att bege sig hemåt.

En härlig midsommar var till ända.

Sinnenas minnen

Har ni tänkt på hur minnen ibland etsar sig fast i medvetandet? Eller bara ligger latent och vilande tills en trigger dyker upp och aktiverar det där minnet?

Vi minns ju inte bara med tanken utan också med våra sinnen. Konstigt att man fortfarande  kan komma ihåg händelser, ljud, dofter, smaker eller känslor trots att många år har passerat.

Jag kan exempelvis ännu förnimma känslan av sträv heltäckningsmatta mot mina bara knän vid golvlekarna hemma i barndomshemmet, doften i mormor och morfars sommarstuga som var så sammanlänkad med solvarmt gräs och spring i benen, och även ljudet av mattpiskarens vinande och dova bankande i de handknutna persiska mattorna.

Andra audiella barndomsminnen är de raspiga LP-skivorna som spelades på skivtallriken med det ömtåliga stiftet som inga barn fick hantera. Min mor har alltid gillat musik och spelade ofta skivor när hon städade, lagade mat eller ägnade sig åt andra hushållssysslor. Hennes favoriter var en LP med Julio Iglesias, en annan med filmmusiken till Mistrals dotter. (Minns att jag entusiastiskt sjöng med i Only Love trots att jag inte förstod ett ord engelska, men det hindrar inte en unge att ofelbart härma textraderna av hjärtans lust)

Tiderna förändras och teknik, design, liksom mode och smak byts ständigt ut. Nya ljud och dofter ersätter de gamla och nya barndomsminnen skapas. Men visst är det lite kul att få vara lite nostalgisk ibland och tillsammans med familjen leka - Minns du...?

 Bara för det måste jag leta upp Only Love på Spotifye och se om jag kommer ihåg texten.

Olika som bär

Läste i tidningen om en hybrid som upptäckts i vår kära flora. En tuva med lingon hade förälskat sig i ett blåbärsris och som en nyck av naturen hade karten pollinerats och resulterade i en relativt okänd avkomma; blingon!

Det lät onekligen spännande, men enligt upptäckaren smakade bären inget vidare även om de var fina att titta på.
Så det där med att vara lika som bär kanske man kan ta med en nypa salt då?

Det får mig osökt att tänka på min och min kära livskamrats skilda intressen när det gäller film och TV. Jag är en fantasy- sci-fi-fantast. Älskar bombastiska produktioner med sagoinspirerade teman eller härliga framtidsepos. När jag upptäckte Game of Thrones uppnådde jag nästan extas!

J är inte så intresserad. Han ser hellre Mythbusters eller dokumentärer om grandiosa byggnader eller allra helst om tekniska innovationer.

Lika är det med sport. Jag är absolut inte fotbollstokig, mer lite vardagsintresserad, och tycker att det kan vara kul att se landskamper och därmed Sveriges matcher i det pågående fotbolls-EM. Friidrott och handboll gillar jag med och hockey är ju alltid kul. J är ganska konsekvent ointresserad av allt som inte rör motorsport.

Men det gör inget att vi är olika som blingon. Vi har så många andra gemensamma intressen och framför allt så älskar vi varandra, och vad betyder en film eller en match då? Inte ett skvatt!

Antikt och kuriosa

När min mor för några år sedan började ifrågasätta innehållet i antikaffärerna, då 50-talsting kom på modet skrattade jag åt henne. Retro-vågen var här och missnöjt kunde hon konstatera att de designade TV-kannorna, serviserna, plast-attiraljerna och de smäckra möblerna i teak som varit en del av hennes ungdomstid numer klassades som antikt och kuriosa. 

Munterheten visste inga gränser när hon förtretat benämnde tingen som skräp, och lätt chockad pekade ut väsentliga delar av sitt barndomshem på hyllorna som nu var heta nyheter och betingade obscent bra betalt för handlarna. 

En röd kobra-telefon blev plötsligt en raritet och betingade ett, i hennes tycke, löjligt högt pris samtidigt som tapet- och textil-tillverkarna nytryckte gamla kända mönster som legat i glömska i så många år. 

Jag gillar det! I vår källare har vi just en sådan kvarleva på en av väggarna, en tapet som måste vara uppsatt någon gång under 50-talet. Motivet är smäckra damer i klockade klänningar och hattar i starka färger. Ett minne av gångna tider men samtidigt en modernitet mer än en historisk rest. Tyvärr går den inte att ta tillvara men nu dignar tapetkatalogerna av snarlika motiv. 

Men processen stannar inte där. När man nu har avverkat 50- och snart även 60-talet, närmar sig min barndom obönhörligt. Idag såg jag en annons på Blocket om antika telefoner. Men det var ingen Kobra-lur som var till salu. Det var en sådan här: 

Innan knapptelefonen gjorde sitt inträde under mitten av 80-talet hade vi bara sådana här telefoner hemma. Med snurrande nummerskiva där man inte fick ha bråttom för att slå numret, där sladden bara tvinnade sig hela tiden och till sist behövde snurras upp genom att låta luren dingla. En telefon som man lätt kunde skruva upp och öppna både högtalare och mikrofon för att se hur den såg ut inuti. Som man kunde tjuvlyssna i genom att lätt smyga upp luren i ett annat rum och sedan hålla för "pratdelen". 

I köket stod det en mörkgrön, i mammas och pappas rum en ljust grå. Kökstelefonen utgjorde sambandscentralen. Här förmedlades information, här planerades det aktiviteter, här mottogs meddelanden och på blocket bredvid plitades allt omsorgsfullt ner. 

Märkligt att man klarade av att leva utan att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad, utan att kunna nå eller bli nådd. Borta är lapparna på köksbordet och de i förväg överenskomna mötestiderna, men telefonerna, de lever kvar och klassas numera som antikt och kuriosa!