Packa pappa Pekkas kappsäck...

Den stora packningen är inledd.
Snart bär det av mot snövita vidder (ca 130 cm snödjup faktiskt...) och frostnupna dagar med minus tio och nedåt.
Det ska bli härligt att få komma iväg, men packningen för dylika resor är ett ångestfyllt moment. Hur i hela fridens dagar ska vi få med allt? Sängkläder, handdukar, badkläder, tjocka kläder, varma kläder, fodrade kläder, stövlar, kängor, mat, dryck, snacks, böcker, pyssel, spel, pulkor och stjärtlappar, hjälmar och solglasögon, och listan bara växer...

Jag är för övrigt grym på att organisera; det finns ingen som packar en diskmaskin som jag. Varenda liten yta och skrymsle är utnyttjad och allt brukar få plats i en omgång. Men att packa inför en resa är knepigt när man packar för fler än sig själv. Om man inte bockar av allt man packat ner på sin väl förberedda och genomarbetade packlista så är man snart helt lost.

Men sedan är det ju ingen katastrof om något glöms, det är värre att någon glöms och det har tack och lov ännu aldrig hänt oss. Båda barnen har alltid kommit med.

Annars rullar det på i vardagen. Vi väntar med spänning på besked från kommunen om var de har för avsikt att placera vår sexåring i skola till hösten. Redan nu förbereder hon sig genom att med liv och lust gå in för lek med siffor och bokstäver. Jag blir mest trött när andra föräldrar (mammor) ska jämföra mognad och prestation genom att lite i förbifarten nämna att deras barn minsann är så försigkommen så att hon faktiskt redan både kan läsa och skriva.

Roligt för dem, men inte så kul för barnet kanske. Jag minns själv att jag var så intresserad att jag vid skolstarten vid sju års ålder också kunde både läsa och skriva, men att det den gången bara blev till min nackdel. Det innebar att jag fick sitta av tiden i klassrummet tills mina kamrater kom ikapp. Idag har man ett lite annat förhållningssätt till barns olika kunskapsnivåer, behov och inlärningstakt men jag tänker att man faktiskt är i skolan för att kunna lära sig saker. Man MÅSTE inte kunna det innan man ens har börjat. De stackars barnen ska ju ändå gå i skolan under många år så det blir nog tid för att lära sig det som ska läras in så småningom.

Det påminner mig om en söt liten historia:

Första dagen i skolan ville lille Pelle inte släppa sin pappas hand. Pappan försökte trösta sin son:
- Du behöver bara gå i skolan i nio år.
Med tårar i ögonen vände sig Pelle mot honom och sa:
- Du glömmer väl inte att hämta mig då?

Januari-blues

Som en sur, kall och grå bakfylla. Så kan man beskriva känslan efter att jul och nyår har passerat. Från glimmande juleljus och tindrande barnaögon, till barrande gran, dammigt pepparkakshus och en känsla av att vara kött- och sockerförgiftad.
Oxveckorna släpar sig fram, innerligt långsamt, förkylningarna avlöser varandra och den smutsgrå vardagen ligger som en blöt filt över oss.
Nästa större begivenhet att glädjas åt, är den obligatoriska skidsemestern i Sälen i februari men dit känns det långt.

Vi försöker fylla helgerna med meningsfullt innehåll, som i lördags då vi besökte Tuve ishall med flickorna. Jag inledde utflykten med att förklara att det var pappas uppgift att agera instruktör på isen, eftersom deras ömma moder aldrig varit uthållig nog att lära sig åka skridskor, och att det nu var för sent för mig. Deras far är lyckligtvis väl slängd på hockeyrören.
De var duktiga och kämpade på bra men efter en stund tröttnade lilla S och ville hellre sitta på bänken och äta pepparkakor. Lilla E harvade på ett bra tag till och såg faktiskt ut att trivas på isen.

I söndags välsignades vi av en gnutta sol och då tog vi en promenad runt Slättadamm och reagerade på ett konstigt ljud. Det lät märkligt, som en fågel, lite likt en storspov, och innan vi förstod vart ljudet kom ifrån, tog det ett bra tag. Ljudet uppstod när man kastade sten på den tunna isen. Plötsligt skulle alla söndagsflanörer prova att kasta sten och ljuden ekade i dalen.
- Många isfåglar idag! konstaterade en kvinna när hon passerade oss, och det var ju en passande beskrivning. Ett märkligt och lite mystiskt ljud men vackert på något sätt.

För att stå ut med den urvattnade tillvaron bestämde jag mig under måndagsmorgonen för att leva under devisen: - Räkna de lyckliga stunderna blott.

Som jag många gånger tidigare har konstaterat, finns det alltid de som har det jävligare än man själv, och att det inte är så förbannat eländigt som jag försöker påskina. Det finns mycket kvar att glädjas åt och nu går vi mot ljusare tider. Det inger hopp!