onsdag 27 oktober 2010

Livet från andra sidan bordet

Allt reder sig.
Under den devisen har jag försökt att leva mitt liv de senaste åren. Ända sedan jag för länge sedan var och lyssnade på en föreläsning av komikern Anna-Lena Brundin.
Det är en anmärkningsvärt klok kvinna. Hon sa något som jag sedan dess har burit med mig och försöker att agera utifrån. Nämligen:
- Om ett problem har en lösning så är det inget problem. Om det inte har en lösning, kan man bara skita i det!

Klockrent eller hur?
Smaka på den formuleringen, och applicera den på valfri situation i livet. Varför oroa sig och älta i onödan? Varför blicka bakåt istället för framåt? Varför inte leva här och nu? Just precis nu. I den här stunden...? Om du har makten att lösa problemet, så gör det! Prata inte bara om det!

Allt reder sig, och just nu känns livet ganska bra. Jag har de fyra benen på bordet som jag tidigare skrivit om; Arbetslivet, Boendet, Hälsan och Sociala relationer.
Om något falerar kan bordet ändå hållas uppe, men utan stabilitet. Om två ben fattas, kan bordet inte stå någon längre stund. För de som verkligen befinner sig nere på botten i det svarta hålet, för de som bara har ett, eller inte något endaste ben på sitt bord, är det ohållbart... Fyra stabila starka ben. Balans i livet. Förnöjsamhet. Lycka.
Jag är lycklig men inte helt frisk.
Som en annan klok man sa: - Den som är frisk har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en...
Men jag kommer att bli frisk även om det tar tid. Och jag har tre andra starka ben på mitt bord.

måndag 18 oktober 2010

Från himmel till helvete

Visst är livet föränderligt. Det är märkligt hur fort ens tillvaro kan ta en helt annan vändning och ibland helt ställas på ända.
Som för mig... Från den smygande lyckan, lite osäker men ändå varm och mjuk. En förtröstan och en glädje i att ha funnit någon som så omedelbart kändes så rätt. Till oro, smärta och uppgivenhet. Vägen är så kort, mellan total lycka och kompakt mörker...

Nej jag är inte döende. (Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga) Och nej, jag är inte dumpad eller bedragen. Men jag har ont. Och jag mår inte bra.
För en månad sedan mådde jag bra. Jag var lycklig och frisk... Nu är jag sjuk. Om man är sjuk blir man med stor sannolikhet också olycklig. Men jag har något värdefullt. Ett litet ljus i mörkret. Jag har någon som delar min sorg, någon som håller om mig och tröstar mig när det känns för jävligt och det är jag tacksam för.
Men jag är inte längre jag...

Jag som i vanliga fall är glad och positiv. Ser ljust på livet och skrattar ofta. Jag som har svårt för människor som bara beklagar sig och ältar. Som gnäller över krämpor och tigger om att bli ömkade...
Nu är jag själv på väg dit. Vad ska jag säga när någon frågar hur jag mår? Jag berättar hur jag mår... Och när jag är själv grinar jag. Tycker livet är orättvist.
Undersökningarna är vidriga! Man är utelämnad, ångestladdad, nervös, orolig och ledsen. Att en främmande människa ska se och peta på en DÄR...
Skammen är nästan värst... Om man har ont i huvudet, ryggen eller i hjärtat kan man prata om det, men när det kommer till det allra privataste tar det emot... Det är inget man vill diskutera vid fikabordet på jobbet... Bara något man tiger om, och lider i ensam... Som ett dubbelt straff...