Som för mig... Från den smygande lyckan, lite osäker men ändå varm och mjuk. En förtröstan och en glädje i att ha funnit någon som så omedelbart kändes så rätt. Till oro, smärta och uppgivenhet. Vägen är så kort, mellan total lycka och kompakt mörker...
Nej jag är inte döende. (Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga) Och nej, jag är inte dumpad eller bedragen. Men jag har ont. Och jag mår inte bra.
För en månad sedan mådde jag bra. Jag var lycklig och frisk... Nu är jag sjuk. Om man är sjuk blir man med stor sannolikhet också olycklig. Men jag har något värdefullt. Ett litet ljus i mörkret. Jag har någon som delar min sorg, någon som håller om mig och tröstar mig när det känns för jävligt och det är jag tacksam för.
Men jag är inte längre jag...
Jag som i vanliga fall är glad och positiv. Ser ljust på livet och skrattar ofta. Jag som har svårt för människor som bara beklagar sig och ältar. Som gnäller över krämpor och tigger om att bli ömkade...
Nu är jag själv på väg dit. Vad ska jag säga när någon frågar hur jag mår? Jag berättar hur jag mår... Och när jag är själv grinar jag. Tycker livet är orättvist.
Undersökningarna är vidriga! Man är utelämnad, ångestladdad, nervös, orolig och ledsen. Att en främmande människa ska se och peta på en DÄR...
Skammen är nästan värst... Om man har ont i huvudet, ryggen eller i hjärtat kan man prata om det, men när det kommer till det allra privataste tar det emot... Det är inget man vill diskutera vid fikabordet på jobbet... Bara något man tiger om, och lider i ensam... Som ett dubbelt straff...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar