Alla dessa distraktioner...

Jag håller fortfarande på att organisera min lägenhet.

-Ännu?! skriker ni nu, - Blir du aldrig klar människa?!

Och svaret på den frågan är lite skamfullt; näe. Inte så länge jag fastnar i annat. När jag gör roliga intressanta saker är jag oerhört fokuserad och organiserad. När det gäller "måsten" och "borden"; inte lika mycket...

För några dagar sedan fick jag hjälp med att bära upp den sista omonterade bokhyllan från källarförrådet. Jag tömde de två befintliga hyllorna som jag i husmoderlig nit faktiskt redan fyllt med alla mina böcker och åter fylldes golvet med hopplösa högar av böcker. Efter montering och skjutande hit och dit för att måtta rätt, nöjde jag mig och påbörjade isättningen av böckerna igen. Eller rättare sagt, jag försökte påbörja CD-pelaren... Men hjälp, så mycket roliga CD-skivor man har samlat på sig under åren!
Jag fastnade omgående i några brända omärkta skivor som jag bara var tvungen att lyssna igenom. (Hittade både Rammstein och åttiotals-schlager) Dessutom återupptäckte jag både tvivelaktiga inköp och en del skäms-skivor.

Har ni några skäms-skivor? Bra! Jag är av den åsikten att man ska stå för sin skivsamling. Man gör sig inte av med misslyckade köp eller presenter utan låter de få sin givna plats i samlingen och lär sig att leva med dem.

Jag kan ju passa på att erkänna att den mest skamfyllda skiva jag äger är en vinylsingel med Midi Maxi och Efti. Minns ni? Systertrion som var totalt tondöva men som såg "rätt" ut. De draftades, hypades och fick spela in låten Bad bad boys. Och ja, resten minns ni. Låten var precis lika usel som sångarinsatsen och de förföll snabbt i glömska. Men jag har min singel kvar. Som ett minne och en symbol över dålig musik. Men även dålig musik har sin plats i skivsamlingen.

Så gå nu och leta bland skivorna och kolla in vilka pinsamheter ni helst vill gömma! Erkänn nu! Någon av er har säkert något mycket värre än Midi Maxi och Efti undanstoppat!

Blötdjur

Igår var ute på tur. Jag var i Stenungsund med motorcykeln, och när jag körde upp var det ju för all del fint väder. Solen lyste även om det blåste lite väl hårda vindar på motorvägen. Jag är inte så förtjust i att mata mil på motorväg och framför allt inte när det blåser. Det blev till att klämma åt benen hårt runt tanken och krama styret krampaktigt. Som en liten bonus var det gott om tung trafik på väg norrut och sidovindarna som långtradarna genererade blev stundom lite väl spännande. Men, solen lyste och turen ute på Orust blev fin. Långa kurviga småvägar i sol, det är lycka för en motorcyklist!
Idag var det dags att vända hem. Men den soliga söndagen hade övergått i en regnig måndag... Jag väntade ett tag och hoppades på att molnen skulle skingras, men mina hoppfulla blickar mot himlen visade sig inte hjälpa ett dugg. Regnet fortsatte att falla och jag insåg till sist att jag nog ändå inte skulle komma hem torr. Det var bara att bita ihop, dra igen alla dragkedjor och kardborrfästen som fanns, knäppa knapparna och dra iväg. Det var ganska blött. Faktiskt väldigt blött. Och kallt...
Efter några mil började jag känna hur vattnet trängde igenom sömmarna i kängorna, handskarna, jackan och till sist även skinnbyxorna. Jag frös... Regnet pärlade på visiret men efter att ha torkat det femtioelva gånger lät jag det vara. Gasade på lite extra istället för att komma hem så fort som möjligt. Passerade andra semesterfirare i sina bilar och en och annan olycklig medsyster eller bror på motorcykel.
Jag kunde åtminstone se fram emot en varm dusch och torra kläder när jag kom hem, till skillnad från de stackarna hojburna turisterna som jag passerade, med stor packning och tältet surrat hårt bakpå. Att sätta upp ett tält i ösregn, redan blöt och kall kan inte vara kul...
När jag kom hem kramade jag ur handskarna, hällde ut vattnet ur kängorna, hängde upp kläderna på tork och kunde till sist nå det ljuva målet, en lång och varm dusch. Härligt!

Älskade skor!

Har ni någonsin blickat in i garderoben, i skohyllan eller på golvet i hallen, och tänkt att ni nog har för många par skor ?

Inte jag... Jag kan nämligen inte inte få för många par skor. Jag kan inte få nog av skor, faktum är att jag behöver mina skor och jag blir lycklig av skor...

Till dags dato (jag räknade igår) har jag 58 par skor / stövlar /kängor. Allt från rejäla Dr Martins till små nätta pumps med slejf på skyhög klack. Jag äger säkert minst åtta par svarta skinnstövlar i olika modeller och ett otal skor som jag av olika anledningar inte kan använda. Till min stora sorg bör tilläggas... Ofta beror det på att de var billiga, men ett halvt nummer för små. Trots det chansade jag och kunde tyvärr efter ett tag konstatera att de klämde och skavde.

Jag inser förstås att vissa människor ser detta intresse, eller kanske snarare denna böjelse, som ett problem. Det enda problem jag har med min lindriga sko-fetishism är utrymmesbekymmer... Jag har helt enkelt inte plats. Av den anledningen var det med sorg i sinnet jag lade ut mina supercoola blågula Nike-sneakers till försäljning på Tradera. De klämmer mig på lilltån så jag nästan tjuter efter mer än 10 minuter men de är sååå snygga...!

Troligtvis kommer jag tämligen omgående fylla tomrummet efter dem med ett par andra mer välsittande skossingar. Och den här gången ska jag inte köpa för små i alla fall.

Vinyl eller inte...

Jag har ett inredningsdilemma. Min lägenhet är ännu inte helt klar och jag är i valet och kvalet om huruvuda vissa saker ska få vara en aktiv del av mitt hem, eller förpassas ner i källarförrådet.

En sådan sak är min gamla stereo. En JVC i flera våningar, som på den tiden då det begav sig (Anno 1990) var höjden av lyx. Den har skivspelare, cd-spelare, dubbelkassettdäck, radio och två ganska maffiga högtalare. Den var snuskigt dyr men jag betalade själv eftersom jag hade vunnit pengar på miljonkontot där det var dragning på ens födelsedag. 5000 kr vann jag och jag tror ändå att mina föräldrar fick lägga till lite på "speleverket" som mormor kallade det. Idag är ju elektroniken både billigare och bättre, men då kostade det att ligga på topp. Självklart blev den snabbt omodern framför allt när vinylskivorna och kassettbanden fick stå tillbaka för den nya CD-tekniken, men nu har det visst blivit inne att snurra plattor. Återigen finns det skivspelare att köpa. i handeln. Och visst är det lite charmigt att spela skivor med lite hemtrevligt knaster(?)...

Så nu är frågan; ska jag låta den stå framme som en del av möblemanget, detta tämligen osnygga och skrymmande svarta monument över svunna tider, spela mina gamla LP- och EP-skivor och faktiskt använda den, eller ligger det närmast till hands att gömma undan den och istället spela musik i DVD-spelaren som inte syns...

Vinyl eller inte, det är frågan...

Zeke Varg

När min syster och hennes kille blev sambos kom även en hund med i boet. Sambon hade en långhårig schäfer vid namn Zeke. Min syster var lite skeptisk till Zeke till en början, vilket är helt förklarligt med tanke på hennes tidigare erfarenhet av schäfrar. När hon var au-pair i England, blott 18 eller 19 år gammal hade familjen där en stor och väldigt dominant schäfer. För att markera sitt missnöje med den nya ordningen hälsades syrran välkommen med en stor dos misstänksamhet och ett dovt morrande. Morrandet fortsatte och jag vill även minnas att han vid något tillfälle även gjorde utfall mot henne. Sjävklart blev hon rädd. Pappan i huset hanterade situationen som många andra hundägare gör mot hundrädda, och sa helt enkelt:

- Han är inte farlig!

Nähä, ok men då så! Är det därför han stirrar ner mig, och blottar en tandrad? Han ler? Visst?

Självklart är det idiotiskt att försöka övertyga någon som är seriöst rädd om hundens ofarlighet och väna natur. Min syster var osäker, hunden som vaktade familjen snappade upp det det och problemen fortsatte. Ingen åtgärd från familjen blev aktuell förrän han även morrade åt de två barnen. Då togs raskt ett beslut om avlivning. (Också en snabb åtgärd som många tar till för "problemhundar")

I nio fall av tio började problemet, som alla sunda hundälskare vet, i andra ändan kopplet.

Nåväl. Zeke är en ganska mager krake även om han ser stor ut på grund av pälsen och sin höjd. Han är tämligen ouppfostrad, totalt ointresserad av kel och gos men vaktar allt och alla. Hemma går han under namnet Zeke Polis. Så fort något händer utanför larmar han direkt och högljutt på gott och ont. Zeke är klumpig och bufflig men aldrig aggressiv. Han ser det som sin uppgift att valla sin flock och blir hemskt olycklig om någon stänger in sig på toaletten eller lämnar det rum där resten av flocken befinner sig. Han är nöjd och glad bara han får vara med. I övrigt är han ganska "grabbig" och vill gärna kampa och bråka på skoj. Brottas och leka jage.

Varje gång jag hälsar på och kommer innanför dörren blir han så glad och uppspelt att han inte riktigt vet var han ska göra av sig. Första gången vi sågs talade jag om för honom att man inte hoppar upp på mig när man hälsar och det förstod han direkt. Nu snor han runt som en tok, stresskliar sig under halsbandet så pälstussar flyger, hugger tag i en sko eller något annat som ligger nära och springer runt med den i munnen en stund. Sann och äkta glädje. Det är en fröjd att få bli välkomnad av en hund!

Konsten att se ljust på livet.

Alla har vi väl varit med om de där dagarna när det känns som att allt går på tok. När man missar bussar, fumlar och tappar det dyraste finaste man äger. När man sätter en fettfläck på den nytapetserade väggen, (vilket hände mig i veckan för övrigt) När håret vägrar samarbeta och spretar ut åt alla olika håll, och du samtidigt upptäcker att du har en stor finne på hakan, en fläck på tröjan och hål i skorna. När du bara säger fel saker, glömmer allt viktigt och du önskar att du aldrig hade klivit upp ur sängen samma morgon.
Som tur är infinner de dagarna sig sällan. Men när de inträffar är de jävliga. Den där känslan av att livet hoppar upp och fyrar av en spottloska i ansiktet på dig, direkt åtföljt av en välriktad käftsmäll är inget vidare.

En del människor kan skaka av sig allt det där och skratta åt eländet. Jag jobbar på det, men där med fettfläcken grämer mig så otroligt...

Däremot kunde jag faktiskt (efter ett tag) skratta åt mig själv när jag och mamma höll på att måla väggarna i köket och jag klev nerför stegen baklänges och med ett ljudligt plaffs satte foten rakt i hinken med målarfärg! En klassisk papphammar-miss. När jag hade vrålat färdigt alla fula ramsor jag kan, räddat färgen som skvimpade över och hjälpligt skrapat ren min vita tennissko som nu fick en vacker turkos färg skrattade vi så att vi fick magknip. Ibland är man fantastiskt klantig...

En annan gång var det min nyinköpta soffa som råkade illa ut. Jag hade varit ute på lokal och roat mig. Kom hem sent och lagom salongsberusad. (Ok, i ärlighetens namn så var jag nog lite mer än salongsberusad) Det var en bit in på småtimmarna och jag var hungrig. Fick en nattlig craving efter rostade mackor med smör, ost och ett stort glas Oboy.
Jag fixade till min hälsovidriga måltid i köket och placerade allt på en bricka. Brickan balanserade jag sedan in till vardagsrummet och försökte styra mot bordet. Något gick väldigt snett och hela härligheten landade istället i min nyinköpta ljusbeige soffa...

Om ni visste hur mycket Oboy det går i ett caféglas och hur mycket det blir när man spiller ut det. Och vilka fina fettfläckar det blir av rostbröd med mycket smält smör på...

Jag måste ha fått en chock, för istället för att bli förtvivlad, börja svära och kanske rentav grina, så började jag istället att skratta. Först lite hysteriskt fniss och sedan ett vrålskratt som utmynnade i magkramper och tårar som rann ner över kinderna. Mitt i natten, ensam i min lägenhet med en soffa som i det närmaste borde vara förstörd stod jag dubbelvikt och skrattade i flera minuter. Sedan försökte jag behärska mig, gav soffan första hjälpen (Tack för Vanish!) och när jag gjort allt jag kunnat gick jag och lade mig. Morgonen efter dammsög jag upp fläckborttagningspulvret som torkat och ta mig tusan om inte soffan var som ny igen! Inte ett spår syntes av min fadäs och soffan är lika fin idag, några år senare.

Men fettfläckarna på tapeten, de skrattar man inte åt... :-( Har någon ett bra tips på hur man åtgärdar sånt så är ni välkomna att höra av er.

Födelsedag!

Idag fyller jag år.
Jag har hunnit med att fira några födelsedagar under åren.

(Ånej, inte SÅ många! *fnys*)
Men det är en som jag minns alldeles speciellt. Jag skulle fylla tolv och den sommaren var ledsam på många vis. Jag var ensam. Hade ingen att "vara" med som det heter idag. Min bästis hade dumpat mig för en häftigare tjej i klassen och jag var ensam. Till en början gjorde det inte så mycket. Ända sedan jag var riktigt liten har jag haft ett behov av att få vara ifred med mina tankar och funderingar. Lekte mycket själv i skogen, klättrade i träd, byggde kojor, dämde upp bäcken och gjorde vattenfall. Men det är skillnad på att vara ensam av eget val, och på att vara det ofrivilligt. Den här sommaren var jag för stor för att leka. Jag ville "vara" med någon. Lyssna på musik, cykla till stranden, ligga på en gräsmatta och prata om killarna i klassen.

Jag minns att det var i slutet av juni. Mamma jobbade fortfarande och när jag gråtande ringde upp henne och berättade att min kompis än en gång hade ställt in vår träff till förmån till den häftigare tjejen blev hon arg.
- Kom in till stan Helena så hittar vi på någon istället, sa hon. Jag torkade besvikelsens tårar och tog bussen in till Borås.
Där möttes vi upp och gick på stan. Fikade och hade det trevligt. En sak vi alltid gjorde när vi gick på stan, var att gå in i djuraffären för att titta. Jag har alltid varit väldigt förtjust i djur och helst de med päls.

Inne i affären kunde jag längtansfullt hänga över burarna med de små söta kaninungarna hur länge som helst. Men jag visste att det var lönlöst att tjata. Under det året hade både jag och min syster förtvivlat bönat och bett om en hund, eller åtminstone om en katt. Vi argumenterade med alla till buds stående medel. Lovade att själva ta hela ansvaret, betala maten, vi grät, blev arga och upprepade mantrat om och om igen att vi ville ha ett djur. Men det blev tvär-nej.

Inne i affären var det ett välsignat liv. Tjatter från fåglar, pip och knorr från marsvin och surrande från akvariepumpar. Därför var det inte så konstigt att jag trodde jag hörde fel när mamma, som stod bakom mig sa;
- Du får välja en.
Jag var tvungen att fråga flera gånger om hon menade allvar och det gjorde hon. Jag var i sjunde himlen. Så lycklig att jag nästan började grina. Kramade mamma länge och frågade vilken hon tyckte jag skulle välja. Själv var jag inne på en av de mörkbruna dvärg-vädur-kaninerna, men mamma pekade på en liten ljus nästan vit pälsboll i ett hörn. Den hade mörkare ansikte och en liten vit "bläs" över nosryggen. Mörkgrå långa öron som den nästan trampade på. Den fick det bli. Det var en liten kille, som jag där och då döpte till Linus.

Hur var det nu då med födelsedagen, undrar ni, kommer människan aldrig till sak?
Jo lugn!

En morgon några dagar senare, den 10 juli blev jag väckt av familjen med sång, blommor från trädgården, frukost på sängen och det mest fantastiska av allt. Linus! Jag hade haft honom i några dagar men att se mamma bära in min lilla kanin och sätta honom i knät på mig gjorde mig nästan sprickfärdig av lycka. Han var min!

Linus och jag var för övrigt oskiljaktiga i många år framöver. Han blev oerhört tam, nästan som en liten hund och levde i åtta år. Vi hade mycket roligt ihop under åren, men det är en annan historia.

Ödlorna kommer tillbaka!

Läser i TV-tablån att V kommer att repriseras på fredag. Ah, vilka minnen det väcker! Det var den 11 januari 1986. Jag var åtta och ett halvt år och alldeles för liten för att få se på en sådana hemska saker på TV. Men liten och lurig som jag var lyckades jag ändå se den varje lördag. Hemma hos oss var fredag- och lördagkvällar myskvällar, som i så många andra hem. Vi brukade äta en god middag framför TV:n och kanske lite glass till efterrätt. Om det var riktig fest åkte även en påse ostbågar fram, för både jag och min syster var (och är fortfarande) helt tokiga i ostbågar. Ostbågarna ska vara av märket OLW och intagas tillsammans med ett stort glas kall mjölk till!

När vi berättar det brukar folk se äcklade ut och skrynkla ihop hela ansiktet, men vi njuter i fulla drag.

Nåväl, jag var alltså bara ett yngel, relativt kvällstrött och brukade således knoppa in efter några timmars TV-tittande. För att jag ändå skulle kunna vara med under hela myskvällen så brukade jag förbereda genom att bädda med täcke och kudde under soffbordet. Jag kunde ligga och slumra och kanske vakna till då och då när någon av misstag sparkade på mig. När resten av familjen gick och lade sig drog pappa fram mig under bordet och bar mig, fortfarande sovande, till min säng. Jag minns inte om jag mellanlandade i badrummet för tandborstning men det gjorde jag nog, eftersom mamma alltid var mycket noga med det. (Troligtvis fick jag även mina tänder borstade i ett sovande tillstånd.)

Från och med första avsnittet av V såg jag till att låtsas sova under bordet. I själva verket låg jag klarvaken där och kikade fram under täcket med uppspärrade ögon. Jag såg de uniformerade donnorna Diana och Lydia med sina gigantiska axelvaddar marchera runt på skyhöga klackar med elaka ögon och krigsmålade ansikten. (Ack ja, glada åttiotalssminkning, ) Såg dem fyra av sina laservapen, sluka vita möss, plocka ut sina ögon och slita av sig maskerna för att blotta de skräckinjagande ödle-nyllena. Jag blev lite kär i Donovan och tyckte synd om den snälla ödlan Willy som var på motståndsrörelsens sida.

Jag var för liten för att fatta vad storyn handlade om men det visuella var obetalbart. Sååå häftigt!! I skolan skröt jag om att jag sett på V men jag var noga med att utelämna att jag därmed förorsakat mig själv nattskräck med många sömnlösa timmar, lampan tänd och hjärtat vilt bankade i bröstet...

Så går det när man har livlig fantasi. Och av den anledningen ser jag idag heller inte skräckfilm. Jag fabricerar ihop för mycket tokiga saker på egen hand efteråt, när det är dags att sova, och jag vill hellre sova gott än spana och lyssna in i mörkret på jakt efter skuggor och ljud som jag hittat på alldeles själv.

Men det som var hemskt och farligt då, känns bara lite gulligt idag och för att riktigt få tokfrossa i nostalgi ska jag nog se V på fredag. Och nu så här, 23 år senare, kanske jag till och med kan få ta plats i soffan.

Idrott - från hat till kärlek

Jag äter ganska balanerat och nyttigt. Tränar, rör på mig och trivs med det. Idag, är väl bäst att tillägga. För under större delen av min uppväxt och under mitt vuxna liv har jag fått kämpa mot mig själv. Mot mitt degiga, lata och glupska jag. Som barn var jag väldigt överviktig. Fram till andra klass, mest mullig, därefter kliniskt fet. Jag led, grät och tröståt, för det fanns ändå ingen utväg. I skolan blev jag retad, förnedrad, påhoppad, slagen och utfryst. Min gympalärare var en elak ragata som efter en knäskada fått avbryta en lovande karriär som basketspelare och därefter ägnade sina dagar åt att förnedra och förakta de som inte sprang fort nog, de som aldrig lyckades fånga en boll, som inte tog sig över bockar och hinder, de som inte vågade hoppa från femman i simhallen, inte orkade eller kunde prestera tillfredsställande, i det för mig så förhatliga ämnet gymnastik. Lika positiv var hon mot de som var duktiga.

Vi hade idrott tre lektioner i veckan. Hurra, så bra tänker ni nu! Barn behöver röra på sig och lära sig att samarbeta i lagsporter. Men jag led. Jag svettades, fick blodsmak i munnen, fick alltid stå i mål i handboll och fotboll för jag kunde ju ändå inte springa, och mina lagkamrater tyckte det var utmärkt eftersom, som de också alltid påpekade, jag ändå fyllde upp nästan hela målet.
I lagsport blev jag vald sist. Killarna i klassen som var duktiga, blev lagkaptener och fick förmånen att utöva sin förvärvade makt genom att peka och välja. När valmöjligheterna var uttömda blev jag över, och den stackars grabb som dragit nitlotten väste besviket mitt namn och rullade med ögonen. I bästa fall lät de mig vara ifred, de värsta lektionerna var de när jag fick bollar i ansiktet, knuffar och tacklingar. När min lärare, som stod vid sidan och övervakade, kallade mig till sig och förklarade att jag inte var tillräckligt röd i ansiktet vilket torde innebära att jag inte engagerat mig tillräckligt.
På högstadiet växte fetman bort för att sedan återkomma i tjugoårsåldern, därefter fick jag nog, tog jag ett stadigt grepp om mig själv och bytte livsstil. Jag åt nyttigare och började träna. Men det tog emot att träna. Mina dåliga erfarenheter av fysisk aktivitet satt hårt och det tog lång tid innan jag kunde finna glädje och kraft i att röra på mig. Nu skulle jag inte vilja vara utan det, men jag kan fortfarande känna mig lite bitter över att en vuxen person, en pedagog som skulle inspirera, uppmuntra, stötta och hjälpa, istället förstörde så mycket. Barn kan vara elaka mot varandra men att vuxna och därtill lärare tar sig rätten att utöva förtryck över de som är svaga, det är oförlåtligt. Fy skäms!

Trädgård med djur

I helgen var jag på landet, i mina föräldrars hus. I ett stugområde fem minuters promenad från havet ligger den solgula träkåken omgärdad av en trädgård som blivit min glädje och stolthet. Jag är ju väldigt road av blommor och trädgårdspyntande och de tämligen svåra förutsättningarna för prunkande grönska i kustzonen ser jag som en utmaning. Ni som följer min blogg vet också att jag i våras ondgjorde mig över kaninerna som glatt smaskade i sig allt planterat som kom i deras väg. Utöver glupska gnagare finns det diverse andra problem för den glade hobbyodlaren. Jorden består mest av sand. Varje år fyller jag på säckvis med jord och varje år försvinner jorden mer och mer under sommarsäsongen och blandas upp med sand igen. Det är få växter som verkligen trivs i det torra, salta och ibland blåsiga klimatet. Rosor funkar fint. Vi har både röda klängrosor och vita rosor som doftar fantastiskt. Jag tycker om trädgårdar som doftar. Vid rosorna har vi lavendel och mot ena staketsidan står en stor jasminbuske som i år har överträffat sig själv med hundratals doftande vita blommor. Jag har också upptäckt att ginst och syréner trivs utmärkt. Nu när allt som är gott är instängt bakom nät får kaninerna nöja sig med det som växer vilt. Faktum är att jag egentligen tycker att de där små skuttkrakarna är väldigt söta. Därför blev jag lite ledsen när mamma berättade att familjen Kanin just mist två av sina tre ungar till grannens katt...
I går hälsade jag också på vår huskråka. Det är en ensam kråka som brukar sitta i tallen i ena hörnet av trädgården och kraxa lite tyst för sig själv. Han verkar nästan lite sällskapssjuk och ibland tar han sig en flygtur över altanen för att kolla in läget. Igår var det fullt pådrag med djur i trädgården och sent på kvällen när jag satt på trappan med ett glas vin och pratade i telefon, prasslade det till i buskarna och fram kom vår lille igelkott. Han stannade till när han såg mig. De små kolsvarta blanka ögonen plirade och den lilla fuktiga nosen darrade innan han bestämde sig för att försvinna in under nästa buske.
En fin Halländsk kväll, nära naturen.

Ebba i jordgubbslandet

Igår var jag hos min syster och plockade jordgubbar.
De har ett fält med självplock bara några hundra meter från där de bor och det är så smidigt att traska dit med en spann och plocka några liter. Och jo, de flesta hamnar faktiskt i spannen även om man ju bara måste provsmaka några. Ebba hade sin egen lilla hink som hon plockade i men där var nog förhållandet det omvända; fler jordgubbar landade i Ebbas mage än i hennes hink. Min syster funderade på om man skulle väga in ungen före och efter men då hade odlaren nog gått back. Igår var det många barn i jordgubbsfältet och alla var de sådär härligt röda om mun och fingrar. Ebba plockade och åt, och pratade en hel del under tiden. Det är inte mycket man förstår, men några - Nej! - Bort den! och - Blä! blev det när hon kämpade mot ogräset som växte över hennes huvud och diverse småkryp som både kliade och bets.
Efter en stund hade vi fått ihop en bra samling solmogna söta bär och vände hemåt. Klockan var sju på kvällen och det var varmt. Solen stod lågt och vindarna var ljumna. En fantastisk svensk sommarkväll när den är som bäst.

Semesterminnen

Så går vi in i juli månad och den så kallade industrisemestern. Jag vet inte hur mycket bevänt det är med det där nu för tiden, men när jag växte upp var det ett aktuellt begrepp. Idag åker de flesta familjer söderut en eller ett par gånger per år på charter men när jag var liten var det ganska ovanligt. Första gången jag åkte på chartersemester var jag runt 12 år då familjen drog till Mallorca. Det var exotiskt och fantastiskt men idag hade jag nog gäspat åt turistghettot och det gigantiska vita hotellkomplexet med den standardiserade poolen i mitten.

Vår familj drog vanligtvis alltid iväg på husvagnssemester. Jag minns den extremt tidiga uppstigningen den morgonen när det var dags att ge sig av. Hur vi hade packat vår gamla SMV några dagar i förväg och hur det kändes att halvt sovande sätta sig i den morgonkyliga bilen när solen värmde in genom sidorutan. Jag hade en kudde under ena armen och vanligtvis en nalle under den andra. Kalle Anka-tidningarna var redan instuvade liksom min systers free-style med kassettband innehållande Carola, Herreys och diverse andra artister inspelade från topplistan eller Rakt över disk med Clabbe.
Pappa hade en grön Citroên, en "Padda" som var otroligt komfortabel men som rostade snabbare än man hann lappa ihop den. En fördel var att det inte fanns någon upphöjning på golvet bak vilket gjorde att en femåring kunde ligga raklång där på filtar och kuddar. Eftersom jag var minst åkte jag raskt ner på golvet när min äldre syster intog hela baksätet.

Vi brukade åka söderut, färjade antingen Helsingborg/Helsingör eller Trelleborg/Sassnitz. Sedan gick resan till Danmark, Tyskland eller Holland. Det var ibland väldigt långa sträckor att köra med två ungar i baksätet som trätte över det mesta. Min far som är lugnet själv brukade hantera det där ganska bra. Han blev bara irriterad när mamma vimsade bort sig på kartan och inte visste om vi skulle svänga höger eller vänster eller när jag och min syster gafflade mer än vanligt där bak. En enda gång röt han till på skarpen. Jag vill minnas att det var varmt, över 30 grader och att vi hade kört på autobahn i en evighet och dessutom stått i bilkö ett antal timmar. Till sist rann sinnet över när vi återigen rök ihop över en bagatell. Han ställde sig på bromsen, vände sig bakåt och röt (!) - Nu sitter ni i var sitt hörn och håller käften!" ...
Vi var tysta som möss hela resterande resan. Vågade knappt röra oss. Pappa hade höjt rösten!