Alla har vi väl varit med om de där dagarna när det känns som att allt går på tok. När man missar bussar, fumlar och tappar det dyraste finaste man äger. När man sätter en fettfläck på den nytapetserade väggen, (vilket hände mig i veckan för övrigt) När håret vägrar samarbeta och spretar ut åt alla olika håll, och du samtidigt upptäcker att du har en stor finne på hakan, en fläck på tröjan och hål i skorna. När du bara säger fel saker, glömmer allt viktigt och du önskar att du aldrig hade klivit upp ur sängen samma morgon.
Som tur är infinner de dagarna sig sällan. Men när de inträffar är de jävliga. Den där känslan av att livet hoppar upp och fyrar av en spottloska i ansiktet på dig, direkt åtföljt av en välriktad käftsmäll är inget vidare.
En del människor kan skaka av sig allt det där och skratta åt eländet. Jag jobbar på det, men där med fettfläcken grämer mig så otroligt...
Däremot kunde jag faktiskt (efter ett tag) skratta åt mig själv när jag och mamma höll på att måla väggarna i köket och jag klev nerför stegen baklänges och med ett ljudligt plaffs satte foten rakt i hinken med målarfärg! En klassisk papphammar-miss. När jag hade vrålat färdigt alla fula ramsor jag kan, räddat färgen som skvimpade över och hjälpligt skrapat ren min vita tennissko som nu fick en vacker turkos färg skrattade vi så att vi fick magknip. Ibland är man fantastiskt klantig...
En annan gång var det min nyinköpta soffa som råkade illa ut. Jag hade varit ute på lokal och roat mig. Kom hem sent och lagom salongsberusad. (Ok, i ärlighetens namn så var jag nog lite mer än salongsberusad) Det var en bit in på småtimmarna och jag var hungrig. Fick en nattlig craving efter rostade mackor med smör, ost och ett stort glas Oboy.
Jag fixade till min hälsovidriga måltid i köket och placerade allt på en bricka. Brickan balanserade jag sedan in till vardagsrummet och försökte styra mot bordet. Något gick väldigt snett och hela härligheten landade istället i min nyinköpta ljusbeige soffa...
Om ni visste hur mycket Oboy det går i ett caféglas och hur mycket det blir när man spiller ut det. Och vilka fina fettfläckar det blir av rostbröd med mycket smält smör på...
Jag måste ha fått en chock, för istället för att bli förtvivlad, börja svära och kanske rentav grina, så började jag istället att skratta. Först lite hysteriskt fniss och sedan ett vrålskratt som utmynnade i magkramper och tårar som rann ner över kinderna. Mitt i natten, ensam i min lägenhet med en soffa som i det närmaste borde vara förstörd stod jag dubbelvikt och skrattade i flera minuter. Sedan försökte jag behärska mig, gav soffan första hjälpen (Tack för Vanish!) och när jag gjort allt jag kunnat gick jag och lade mig. Morgonen efter dammsög jag upp fläckborttagningspulvret som torkat och ta mig tusan om inte soffan var som ny igen! Inte ett spår syntes av min fadäs och soffan är lika fin idag, några år senare.
Men fettfläckarna på tapeten, de skrattar man inte åt... :-( Har någon ett bra tips på hur man åtgärdar sånt så är ni välkomna att höra av er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar