Det sköra livet

Jag tänker på det ofta. Att det skulle kunna drabba oss. Det där som man säger bara händer andra. Olyckor, sjukdom, ja till och med döden. Att något skulle skaka om vår lilla familj och förpassa oss ner i det svarta hål som kallas kris.

Mina farhågor fick näring efter att jag läst det senaste numret av Vi Föräldrar. I tidningen fanns ett reportage om en familj som inte längre var hel. En historia om tre som just skulle bli fyra när frun, mamman till deras son, och den som ännu inte var född, drabbades av cancer. Ett hastigt kejsarsnitt för att snabbt kunna operera. En dålig prognos och ett hastigt förlopp. Efter nio månader förlorade mannen sin livskamrat. De två små pojkarna sin mamma. Och jag satt med tidningen i knät och snyftade...

Rädslan är alltid där, någonstans i bakhuvudet. Att något ska hända mig, J eller våra barn. Att en av oss ska stå ensam med två små flickor, eller att vi ska förlora någon av dem, i det hemskaste som finns. Att mista ett barn...

Livet är så skört. Så bräckligt. På en sekund kan tillvaron ställas på ända. Som för den finske man som just förlorade hela sin familj. Efter ett bråk körde frun med barnen i bilen, rakt in i bussen hennes man färdades i. Hon tog med sig deras barn i döden. Det är helt ofattbart. Att ta sitt eget liv är en sak men att ta med sig sina små är oförlåtligt.

Jag läste reportagen i GP om Sebastian som kämpade mot sin cancersjukdom så tappert men förlorade när han ännu inte hunnit bli tonåring. Hur överlever man att förlora ett barn? Hur reser man sig upp och lever vidare när det värdefullaste man har har tagits ifrån en? Jag vet inte. Och jag hoppas så innerligt att jag aldrig behöver ta reda på det.

Men jag vet att det där som bara händer andra, faktiskt lika väl skulle kunna hända oss. Så jag försöker ta vara på livet, älska som om varje dag vore den sista, krama min man och våra barn, och säga att jag älskar dem. Livet är så skört...

Maten

Hörni, det här med mat...

När jag var liten åt vi aldrig middag på vardagarna. Istället föddes jag upp på mjölk och smörgås. Och om man hörsammade Brödinstitutets rekommendationer vid samma tidpunkt, som uppmanade till 6-8 brödskivor per dag, så var det kanske inte så dumt. Idag vet vi bättre...

Lagad mat åt vi på helgerna, och det som jag idag skulle kalla lunch, målet som intogs mitt på dagen, hette då middag. Lite konstigt kan man tycka, men det var så det var. Maträtterna varierade. Vi fick kokt torsk med vit sås och potatis, spaghetti och köttfärssås, köttgryta eller kotletter med sås och potatis, ugnsbakad kassler, fiskpinnar med spenat, biff eller kanske köttkorv. Rejäl vanlig husmanskost med mycket potatis som bas och alltid en grönsallad som tillbehör.

Vanligtvis åt vi även något varmt på fredag- och lördagskvällen och lite extra festligt var det då, för maten intogs vid soffbordet framför TV:n. Mamma och pappa drack vin och jag drack som vanligt mjölk. (Något som jag fortsatte med länge eftersom jag avskydde kolsyra och därför inte tyckte om läsk, till min tandläkares stora glädje)

Ordet fredagsmys var ännu inte påhittat men det hindrade inte dess existens. Jag och min syster fick dela på en påse ostbågar. (Den lilla smala påsmodellen som nu är utbytt mot XXL-size) och ibland fick vi även glass, något som jag fortfarande är svårt förtjust i.

Hemma hos oss äter vi lagad mat varje kväll. Och på helgen blir det också lunch. Det är inte helt enkelt att upprätthålla en fantasifull och nyttig meny utan att upprepa sig men jag gör mitt bästa. Vi äter lax, renskavsgryta, pasta, köttbullar, lasagne, kyckling i alla former och så det som kanske inte är så nyttigt men går fort att göra, en vinnare i småbarnsfamiljen; stekt falukorv, fiskpinnar, varma mackor, Findus pyttipanna, färdiga plättar, gröt och ärtsoppa i plastkorv.

Inte så mycket att vara stolt över, men vad gör man...? Jag överlevde som synes, trots mackdieten, (även om jag nog kan skylla en del av min barndoms övervikt på den)  och barnen fixar nog helfabrikaten utan att ta för mycket skada. Hoppas jag...

Nya fönster!

Så äntligen fick vi bytt ut de murkna, spruckna och allmänt risiga fönstren i källaren.
I ett av rummen satt ett stort fönster som troligtvis tillkommit någon gång under 60-70-talet, och det var nog i sämst skick av dem alla.
Killarna från fönsterfirman påstod att det var det värsta exemplar de någonsin hade sett, och jag gissar att det var en korrekt slutsats, eftersom hela fönstret i stort sett ramlade ut och gick i bitar när de började rucka lite på det.

Vädret var bra den första dagen men när plåtarna på utsidan fönstren skulle monteras, hade det börjat regna. Mycket...
När en av killarna ringde på dörren för att tala om att de var här, frågade jag om det innebar ett problem att det regnade. Möjligen missförstod han syftet med frågan eftersom han svarade att de hade regnjackor och att de dessutom hade betalt för lite obehag...

Jag kunde inte med att informera honom om att jag var orolig för drevningen i fönstren, och inte för deras välbefinnande, utan lät det hela bero.

Hur som helst så blev det hela i alla fall bra, och nu ska vi bara ha hit en murare som kan laga sprickorna i putsen runt karmarna. Ännu ett litet steg på vägen.

Ner och upp igen

Sådär ja. Nu är jag på banan igen, och tar mig igenom vardagen i varierande tempo.
Föregående helg fick vår familj tanka lite social gemenskap och trevnad då vi hälsade på min kusin och hans fru i Norge.

Resan gick över förväntan och båda barnen var osedvanligt lugna, trots att de satt fastspända, och E6:an norrut snarast kan beskrivas som dötrist utan någon som helst visuell underhållning.

I Strömstad pausade vi och åt lunch och lilla E fick roa sig en stund genom att åka rulltrappa med sin pappa. Något hon skulle kunna ägna större delen av en dag åt.

Vi fortsatte mot Svinesund och vidare till färjan i Moss. Det blåste en hel del men jag hade preppat med sjösjuketuggummin trots J:s himlande med ögonen och kvävda fniss. Jag var glad över det. Trots att det bara tog 40 minuter räcker det mer än väl för att utveckla illamående och konvulsioner hos en stackars känslig person som undertecknad.

Färden gick vidare från Horten till Tönsberg och till sist nådde vi det vackra gamla vita trähuset där vårt värdpar väntade på oss. Det blev ett kärt återseende för tyvärr träffas man inte så ofta trots att det faktiskt inte är så långt mellan oss.

Vi packade upp våra saker, och försäkrade att vi inte tänkte flytta in, trots att det nog såg ut så. Bilen var fullproppad med resesäng, barnstol, dubbelvagn, tre rejäla väskor, påsar med välling, matburkar och en hel del annat.

Under vårt besök hann vi med en picknick och promenad, ett besök inne i Tönsberg, mycket god mat och vin och mycket glada skratt. Det var verkligen underbart och precis vad vi behövde.

Enda smolket i glädjebägaren var att jag drabbades av migrän under hemresan på söndagen och var i det närmaste helt utslagen. J fick köra hela vägen under total tystnad för bakom mina mörka solglasögon klarade jag inte ens av ljudet av radion på låg volym. Som tur var höll sig de små i skinnet och de var faktiskt tysta nästan hela vägen hem.