Jag tänker på det ofta. Att det skulle kunna drabba oss. Det där som man säger bara händer andra. Olyckor, sjukdom, ja till och med döden. Att något skulle skaka om vår lilla familj och förpassa oss ner i det svarta hål som kallas kris.
Mina farhågor fick näring efter att jag läst det senaste numret av Vi Föräldrar. I tidningen fanns ett reportage om en familj som inte längre var hel. En historia om tre som just skulle bli fyra när frun, mamman till deras son, och den som ännu inte var född, drabbades av cancer. Ett hastigt kejsarsnitt för att snabbt kunna operera. En dålig prognos och ett hastigt förlopp. Efter nio månader förlorade mannen sin livskamrat. De två små pojkarna sin mamma. Och jag satt med tidningen i knät och snyftade...
Rädslan är alltid där, någonstans i bakhuvudet. Att något ska hända mig, J eller våra barn. Att en av oss ska stå ensam med två små flickor, eller att vi ska förlora någon av dem, i det hemskaste som finns. Att mista ett barn...
Livet är så skört. Så bräckligt. På en sekund kan tillvaron ställas på ända. Som för den finske man som just förlorade hela sin familj. Efter ett bråk körde frun med barnen i bilen, rakt in i bussen hennes man färdades i. Hon tog med sig deras barn i döden. Det är helt ofattbart. Att ta sitt eget liv är en sak men att ta med sig sina små är oförlåtligt.
Jag läste reportagen i GP om Sebastian som kämpade mot sin cancersjukdom så tappert men förlorade när han ännu inte hunnit bli tonåring. Hur överlever man att förlora ett barn? Hur reser man sig upp och lever vidare när det värdefullaste man har har tagits ifrån en? Jag vet inte. Och jag hoppas så innerligt att jag aldrig behöver ta reda på det.
Men jag vet att det där som bara händer andra, faktiskt lika väl skulle kunna hända oss. Så jag försöker ta vara på livet, älska som om varje dag vore den sista, krama min man och våra barn, och säga att jag älskar dem. Livet är så skört...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar