Lunka på...

och håll ut Helena, tids nog blir det vår...

För nu är jag inne i den sämsta perioden på hela året. Jag avskyr januari, februari och mars. Mörkt, blött, kallt, grått, blåsigt och fult.
Ja, jo visst det ljusnar något i februari och visst ser även jag att det inte längre är becksvart vid halv tre på eftermiddagen men ändå.

De tre förhatliga månaderna drabbar ännu hårdare med två små ätteläggar som behöver rastas utomhus i friska luften, och gärna på en lekplats, för att inte börja klättra på väggarna. Men när det regnar och snöar på tvären i 10 m/s är man inte överdrivet sugen på utomhusaktiviteter.

Istället försöker jag uppbringa all kraft som lektant i hemmets lugna vrå, och sammanbitet uthärda lilla S dyrkan av sin mamma. Något som manifesterar sig i att barnet tjuter som en siren när modern dristar sig att förflytta sig mer än tre steg från henne. Ylande kommer hon krypande efter och när hon når fram, drar hon sig upp till stående position via ett byxben och sjunger ut sin klagan över att inte befinna sig där hon tycker att hon bör vara; i min famn.
Lite som en elektronisk fotboja som piper när man rör sig utanför området...

På sömnfronten är det fortfarande katastrofdåligt med minst fyra uppvaknanden varje natt som kräver välling. Som grädde på moset har den lilla damen bestämt sig för att vägra äta barnmat. Jag försökte allt innan jag upptäckte varför hon blev tokig när skeden närmade sig munnen. Lilla S skulle äta själv! Så nu är det mat skurna i små tärningar, lagom för en mun med endast två tänder, som gäller. En helt ny värld har öppnat sig för barnet och hon smackar förtjust när hon pillar i sig bitar av potatis, fisk, korv och makaroner.

Lilla E trotsar vidare och som förut har vi bra dagar och sämre dagar.
- Jag kan! och -Jag vill! är två väl använda fraser och för att förhindra, eller lindra åtminstone några av utbrotten, finner vi oss i att backa de flesta redan utförda hushållsbestyr för att hon ville gjort det och kräver att få göra det.

Så går dagarna i sakta mak. Så sakta... Det grå och trista dominerar, även om jag försöker lysa upp tillvaron genom färggranna tulpanbuketter, lyxen av färska hallon för galet mycket pengar, att tanka energi på bubblande barnskratt och försöka hålla fokus på vetskapen att det blir enklare, ljusare, varmare och roligare. Det går bara lite långsamt dit.

Julen stormar ut

Det har stormat rejält de senaste dagarna. Egon har farit fram med orkanvindar och ställt till det för folk och fä. Vår stackars granne fick se sin båt fångas av vinden och vräkas ner från bockarna den var uppallad på utanför huset.
Klokt nog hade han tidigare under kvällen flyttat på bilen, som vanligtvis står parkerad bredvid, och som av en stilla försyn klarade sig även fasaden på huset med en hårsmån. Den kapsejsade båten ligger nu på uppfarten, halvt på sidan, med aktern endast några centimeter från väggen på huset.

Den natten då det var som värst slet vinden i allt som satt löst. Det tjöt runt husknuten och ventilerna slog ursinnigt i den kraftiga blåsten. Regnet piskade mot rutorna och barnen vaknade flera gånger. Vi klarade oss ändå ganska bra eftersom vi är lite skyddade i lä från berget bakom huset.

Det blåser fortfarande ganska mycket, men någon storm är det inte längre tal om. Så i söndags passade jag och barnen på att gå på julgransplundring med mormor i Borås. Föreningen som anordnade spektaklet hade bullat upp med kakor, saft, bullar och annat gott. Det såldes lotter med fina leksaksvinster och en trollkarl trollade för en entusiastisk publik. Sedan blev det dans kring granen och slutligen långdans ner till ordenssalen där tomten satt på en tron och delade ut godispåsar till alla små besökare.

Lilla E var hänförd. Hon kunde bara sitta still i någon minut, länge nog för att få i sig en halv pepparkaka och en klunk saft innan hon kavat stegade runt för att ta sig en titt på tillställningen. Plötsligt kom hon tillbaka till bordet med en mjuk och fluffig kanin under armen. Den hade hon tagit från bordet med lotterivinsterna, men efter påtryckningar från mormor lämnade hon snabbt igen stöldgodset.

Lilla S som nu har blivit nio månader, upptäckte till sin förtjusning att om man skriker riktigt ilsket och högt så blir man matad med muffinssmulor och det smakade mera!

Lilla E satt på golvet framför scenen och tittade storögt på trollkarlen i den höga hatten, men hon jublade på rätt ställe och applåderade när alla andra gjorde det.

När det äntligen blev dags för dragning i lotteriet stod hon framme vid bordet med vinsterna och tittade längtansfullt på alla fina leksaker. En snäll dam som vann på sitt nummer lät lilla E få hennes vinst, och barnet valde en rosa igelkott som drog en vagn med två blomsterféer. Lyckligt bar hon lådan bort till vårt bord och kom ihåg att tacka ordentligt.

Sedan var det dans kring granen med alla gamla ringdanslekar; det var enebärabuskar, små grodor, mormors lilla kråka, jungfru kär, björnen sover och avslutningsvis; raketen och långdans till "Nu är det jul igen". Nere hos tomten fick lilla E en godispåse när hon helt oblygt trängde sig fram och hon var mäkta stolt över sin första egna godispåse. Hon har för övrigt knappt smakat godis alls men hon var mest intresserad av tablettaskarna.

När vi åkte hem var det två trötta flickor som gäspade ikapp, mycket nöjda med kvällen.