En ändlöst grå november...

Efter att ha genomlidit en elak matförgiftning, två veckors segdragen slemhosta med ännu mer söndertrasad nattsömn till följd, lyckades jag kröna tillvaron genom att ramla ner för trappan. Nej, inte den nyss renoverade utan den smala mörka källartrappan inne i huset. Jag skulle bara ner i tvättstugan och hämta ett plagg men det höll på att ta en ända med förskräckelse.

Jag hade på mig ett par gosiga fårskinnstofflor eftersom det är lite frostigt på våra golv och det blev en utmärkt kälke när foten gled över tredje steget uppifrån och jag rasade med ett brak. J kom genast rusande och undrade hur det hade gått och jag hade lite svårt att svara på det till en början. Först ylade jag av smärta och sedan kände jag efter hur många ben jag hade brutit. (Inga, visade det sig till sist)

Med en bekymrad och medlidsam min föreslog han att jag skulle sätta mig ner istället för att stå på alla fyra och vråla svordomar men det avböjde jag bryskt eftersom jag hade slagit mig illa på ena skinkan och just i den stunden upplevde att jag nog krossat hela sätesmuskeln. (Vilket inte heller var fallet vid en noggrannare besiktning)

- Har du ont mamma? frågade lilla E och erbjöd sig snabbt att blåsa på det onda. (Det rara lilla livet)

- Ja, men det går snabbt över! stönade jag tappert fram genom sammanpressade käkar, varpå hon släppte sin mors hälsotillstånd och raskt återgick till sin hoppsa-lek.

I mitt blåslagna tillstånd tyckte jag mycket synd om mig själv och eftersom J aldrig är den som är den, delade han hjärtans gärna en chokladkartong med mig som plåster på såren. Tyvärr var det Alladins 75-års jubileumslåda och där samsades bara sådana bitar som jag avskyr...

Den enda rena chokladmedaljongen i mitten paxade jag förstås, och möjligen fick jag i mig någon bit apelsinchoklad och kanske någon tryffel men någon smaksensation, det var det inte! J mumsade lyckligt i sig resten. För den mannen finns ingen äcklig choklad...

Trip trapp

Efter flera offert-förfrågningar hos ett antal mark-mur-stensättare kunde vi konstatera att våra trappor upp till huset nära nog skulle ruinera oss. 70 års små rörelser i marken hade orsakat flera ganska rejäla sprickor i betongen i den stora trappan och trapporna på själva huset vid entrédörren hade farit väldigt illa med vatten som gått ner i håligheterna och förvandlats till sprängdeg vintertid.

Riktigt illa, konstaterade fackmännen som var här och tittade. En av dem knackade på trappan med sin skruvmejsel och det ihåliga ljudet som studsade tillbaka bådade inte gott...  En menade att det enda rätta var att riva och bygga nytt. En annan vågade inte ge ett fast pris men gissade på tre mans arbete i minst två veckors tid. Summan vågade han inte sia om.

Men så fick jag tag i en firma som verkade seriös och bra. Men när jag blev uppringd av killen som skulle komma och titta fick jag onda aningar. Han pratade engelska med slavisk brytning och direkt slog mina fördomar till och skrek - Fuskande polacker utan kollektivavtal! Men tänkt så fel man kan ha. Martin var visserligen från Litauen men hjälp så duktig han var! Noggrant gick han igenom varje centimeter av trapporna, visade och diskuterade, fotograferade och dokumenterade. Några dagar senare fick vi en offert med en rimlig summa som vi också accepterade.

För två veckor sedan började de. Killarna som var här pratade varken svenska eller engelska, men all kommunikation gick genom Martin som fortfarande var lika noggrann och informerade oss löpande om vad som hände. Jag kollade upp en extra gång att han faktiskt var anställd av firman och att allt gick rätt till. Vid ett tillfälle knackade han på dörren och undrade om jag möjligen skulle vilja vara så vänlig och ta in katten om den var vår... Jag tittade ut bakom honom och såg en serie trippande tassavtryck i den våta cementen och den lätt uppgivna blicken hos mannen som just sett sitt arbete förstöras av en enveten kattdam. Lika delar irriterad, skamsen och full i skratt jagade jag rätt på kreaturet och förpassade henne ner i källaren.

Idag blev arbetet klart och vi är så nöjda! Trapporna är hela och fina utan kattspår och nu väntar bara målningsarbete och renovering av räckena men det får bero till våren. Slutet gott, allting gott.