Önskelista, nej tack!

- Vad önskar du dig i julklapp?
Den obligatoriska frågan kommer lika säkert som den första blixthalkan och jag blir lika trött varje år. Missförstå mig rätt, jag älskar julen! Jag skulle rentav kunna kvalificera mig i kategorin äkta julfascist. Alla ska mysa bland juleljus och grandoft. Det kan inte bli för mycket pepparkakor och Stilla natt för min del. Men...

Jag är emot önskelistor. När jag var barn hade listan ett tydligt syfte och var ett sätt att kommunicera vad man mest ville ha (även om det alltid stod "Hund!!!" med spretig stil längst upp på min och det ändå aldrig blev någon hund...) För som barn har man ingen egen ekonomi, inga egna pengar att handla för, och därmed heller ingen uppfattning om vad saker och ting faktiskt kostar..

Som fattig student fanns det också en poäng med att önska sig saker som man inte hade råd att köpa, om man inte skulle leva på svältgränsen ett bra tag för att kunna spara ihop av sina surt ihoplånade slantar med avsändare från CSN.

Men idag, när jag arbetar och har en god inkomst som räcker och ibland även kan förgylla tillvaron med en liten guldkant så finns det inget behov av att önska sig saker som jag ändå skulle kunna köpa själv. Det blir bara ett sätt att byta pengar på...

Men nu tror du givetvis att jag inte tycker att man ska ge varandra julklappar, och där har du fel! Jag ger gärna bort julklappar men då ska det vara roliga saker som mottagaren uppskattar och inte heller vet att han/hon har ett behov av. Något som vederbörande aldrig skulle komma på att köpa till sig själv! Se det som en utmaning som heter duga!

Därför tänker jag inte fråga min familj vad de önskar sig i juklapp utan tänker ta reda på vad som är lämpligt att ge dem på helt egen hand. Och nu är vi snart inne i december månad så det är dags att börja. Önska mig lycka till på min

klappjakt!

Tankar på bussen

Ibland nyttjar jag kollektivtrafiken i vår stad, om än något motvilligt. Jag har åkt mycket buss och spårvagn i mina dagar och förstår absolut nyttan både för miljön och plånboken men jag gillar det inte...

Jag föredrar min bil, alla dagar i veckan. Jag gillar att köra, och tycker att det känns fantastiskt att slippa trängas med andra människor. (Ok bilköer, men det kan jag hantera bättre) Det värsta jag vet är att befinna mig på en knôkfull buss inklämd i en främmande persons armhåla under vilt fastklamrande i en ledstång under en aggressivt ryckig färd.

Människor som slarvar med hygienen, som luktar gammal vinfylla från föregående kväll, människor som utan hänsyn till sina medresenärer högt och ljudligt avhandlar sitt livs innehåll på mobilen så att alla tvingas lyssna, människor som trängs och knuffas...

Och ändå vet jag att vi i Sverige är tämligen borskämda med utrymmet. I många andra länder får man vackert finna sig i att dela väldigt intimt och där har man heller inga problem med att få sitt personliga utrymme invaderat av en främling, till exempel på en buss.

Chauffören som har till uppgift att frakta människor på ett tryggt och säkert sätt har också en påverkan på kvalitén på reseandet. Jag drar mig till minnes en chaufför som körde buss 402 under 90-talet mellan Bollebygd och Borås. Han var verkligen en man med glatt humör som det heter i visan. Han tillönskade sina resenärer en bra dag, han guidade vad vi såg från bussfönstret längs vägen och ibland sjöng han en liten stump. Givetvis passade hans ganska sorglösa syn på livet inte alla och några surkartar satt alltid och himlade med ögonen och suckade djupt. Men jag tyckte att det var uppiggande.

En annan minnesvärd chaufför var en kvinna som körde spårvagn i Göteborg någon gång i början av 2000-talet. Vi kallade henne för stönaren, för när hon ropade ut hållplatserna gjorde hon det med en hes och sensuell röst och med en inlevelse som en porrtjärna hade avundats. Utropen i högtalarna framkallade alltid halvkvävda fniss och ibland rena gapskratt bland passagerarna. Även det var tämligen underhållande. 

Nu för tiden är det ingen som utmärker sig något nämnvärt. I vårt stressade samhälle är det ingen som tar sig tid att önska en trevlig dag eller ropa ut hållplatserna istället för att låta den förinspelade rösten göra det.

Lite trist kan jag tycka, men det hade inte spelat någon roll. Jag hade ändå hellre kört bil. 

Transformering av smak

Lite märkligt är det allt...
Att vissa saker som smakar så bra, under lite andra former kan smaka så dåligt...

Men vad pratar människan om, kanske du undrar nu, och med all rätt. Så låt mig upplysa dig och andra läsare om min spaning;

Färska körsbär är gott, och allra helst sådana där bamsiga söta bigarråer med mörkt blankt skal. Men här kommer det konstiga; lägg dem i en paj, smaksätt glass eller yoghurt med dem eller gör sås av dem och plötsligt så är det svinäckligt!! (Ja det är ett starkt ord, men det är så jag känner)

Hur kan det komma sig att de får en helt annan smak? Det finns inte en tillstymmelse till igenkänning med de goda färska bären alls.

En liknande katastrofal förvandling genomgår även de goda pistage-nötterna. Från att ha varit just; goda övergår de genast i en fadd och märklig smak som inte alls lägger sig bra i gommen när de placeras i glass, tårtor, bullar eller andra produkter som man kan smaksätta med pistage... Blä!

Nä ge mig ursprungsprodukten och så låter vi bli att förstöra diverse andra livsmedel, det finns ju så många andra goda smaker som inte blir äckliga när de används till annat. Jordgubbar till exempel.

Slut på spaningen.

Förskole-förvaring...

Jag vet att förskolelärare kämpar på och gör så gott de kan. Jag vet att förutsättningarna för barnomsorg har ändrats markant sedan min egen tid på, vad som då kallades dagis. Och jag vet att det var bättre förr...!

Efter att ha avlagt studiebesök på den förskola där lilla E kommer att tillbringa sina dagar från och med januari så kan känner jag mig en smula uppgiven. Jag vet att jag stundom har en tendens att fastna i det som har varit och ofta minns tillbaka men jag måste bara få lov att göra en liten jämförelse.

Jag var ett tvättäkta dagisbarn. Mamma började arbeta heltid när jag var blott nio månader och jag fick vara på småbarnsavdelningen Kulan på Kullagården i Sandared där jag är uppvuxen. Jag har själv inga direkta minnen från denna period men när jag var två år fick jag flytta ner till daghemmet Rullan där jag började på den gröna avdelningen. Jag var ett Gröna-barn fram tills sommaren då jag skulle fylla sju och således börja skolan till hösten.

Just tiden på Rullan minns jag med stor glädje. Vi var ca 12 barn på tre fröknar. (Jo de kallades så, inte pedagoger eller förskolelärare) Jag och min kompis Anna som följts åt sedan tiden på Kulan lekte av hjärtans lust och kröp gärna upp i knät på våra favoritfröknar; Anna-Lisa (som till vår stora sorg slutade hos oss och började på den röda avdelningen...) Boel, som var så mjuk och mysig att krama och Elisabeth som även hon försvann ett tag när hon fick barn. Ett tag hade vi en manlig "fröken"; Thomas, som var omåttligt populär bland såväl pojkar som flickor. Jag minns dem som trygga, vänliga och varma personer. Fröknar som alltid hade tid för oss och tog med oss ut på äventyr i skogen, på museum, eller bara ut på gården för att bygga kojor eller åka pulka på vintern.

Jag minns kokerskan Runhild som lagade så fantastiskt god mat och aldrig blev arg när man kom och hälsade på i köket även om hon såg sträng ut.

Det var långa dagar för mig. Jag lämnades tidigt på morgonen och hämtades ofta sist av alla barn och visst var jag ledsen över det ibland när alla mina små lekkamrater började försvinna hem redan efter lunch, men ibland kom mormor och hämtade tidigt.

Idag är det annorlunda. Man ska vara väldigt glad om barngruppen "bara" består av 15 barn och med tre personal mellan 09.00 och 14.00 och två den resterande tiden, undrar jag hur det ska gå. På småbarnsavdelningarna är barnen 1-2 år och en del kan inte gå. Ett fåtal kan sitta på en vanlig liten stol och äta själva, ingen kan ta på sig själv. Alla är blöjbarn...

Maten, som lagas i ett storkök någonstans och fraktas dit, är enligt personalen egen utsago "helt ärligt, ganska dålig" och vissa dagar lever barnen på smörgåsar och frukt...

Utrymmena är underdimensionerade och några av barnen måste både äta och sova i "verkstaden" ett litet kyffe med limburkar, målarfärg och diverse material från skogen.

Jag känner en gnagande oro inför lilla E:s inskolning och jag hoppas verkligen att mina farhågor kommer på skam.

Men jag vidhåller fortfarande; det var bättre förr!

Projekt sovrum

Men hur går det egentligen med det där sovrummet, undrar kanske den frekvente läsaren. Borde inte projektet vara i hamn snart?
Jo, det kan man kanske tycka, men som alla som har satt barn till världen vet, så händer saker inte riktigt lika fort som förut.

En nulägesanalys ger vid handen att tak och väggar numer är beklädda med gipsskivor, att skruvskallarna i taket är spacklade och att hela taket målades under föregående vecka, inte mindre än fyra gånger...

Eländiga tråk-arbete!

Nu kvarstår resterande spackling av skruvskallar på samtliga väggar, applicerande av nätremsor i skarvarna och sedan sliparbete, därpå följt av tapetsering. 

Vi hittade en fin tapet som vi tror passar bra till vårt boende-tema: sent 40-tal, tidigt 50-tal och dessutom kommer en gammal taklampa som bott i mina föräldrars förråd att få ett nytt liv hos oss.  

Efter det är det montering av fönster-och dörrfoder som står på att-göra-listan och slutligen läggning av parkettgolvet i stadig ek.

Planen är fortfarande att allt ska vara klart till jul så det håller vi tummarna för!

Barn som kniper

Läser i Metro om hur läkare slår larm om skitiga och ostädade skoltoaletter som får barn att hålla sig hela dagarna med många problem som följd.


Och så drar jag mig till minnes en smärtsam episod ur min svunna barndom. Jag var sju år och hade just börjat skolan. Vi var två klasser som delade på något som kallades paviljongen. (Vilket i själva verket var en mörkbrun träbarack i vinkel med ett antal år på nacken) Plastmattan på golvet i korridoren var sliten och trasig, det luktade konstigt i klassrummen och hela träkonstruktionen var svårt fuktskadad. Att man ens placerade barn i den miljön är för mig obegripligt idag men då var det ingen som reagerade på det. Skolan hade brist på klassrum och ettorna var ju minst och torde således inte heller ta så stor plats i anspråk.

Efter några dagar i skolmiljön konstaterade jag att de två toaletterna som fanns att tillgå i ena ändan av korridoren inte var någon trygg plats. Låsen var uttjänta och kärvade ofta. Ibland blev någon elev inlåst. De var smutsiga och kalla eftersom de vette mot en yttervägg som var dåligt isolerad. På golvet låg det ofta papper slängt och ibland var det kiss både på ringen och på golvet. Det luktade illa och rädslan över att bli inlåst, med den skam det skulle innebära, fick mig att beslutsamt hålla mig.

Det gick ett tag men så en dag hade jag druckit mer än vanligt och behovet trängde på. Jag kämpade och kämpade men fick till sist ge upp och med tårar i ögonen bad jag fröken om lov att få gå på toaletten. Tyvärrr hade klassen precis kommit in från rasten och eftersom min vanligtvis så snälla fröken Christina tyckte att jag nog kunde ha klarat av mitt toalettbesök då, så nekade hon mig att gå...

Jag grät när min blåsa till sist rann över i en explosion och jag helt enkelt kissade på mig. Det sprutade i en kaskad ner över stolen, mina ben och till sist i en pöl på golvet. Min bänkkamrat tittade på mig med förvåning och utropade:
- Vad gör du!!??

Jag grät och skämdes. Skakade och ville bara dö. Fröken, Christina hade nu uppmärksammat vad som höll på att hända och snabbt skickade hon ut alla mina klasskamrater på rast. Jag minns bara resten av dagen som ett töcken. Hur jag i skam och förnedring fick ta på mig jackan och gå några hundra meter bort till fritidshemmet i nedkissade kläder. Hur jag där fick låna byxor men vara utan trosor för att det inte fanns några att låna. Jag våndades över den tidpunkt då mina klasskamrater skulle komma från skolan och hur retad och utstött jag skulle bli. Kissa på sig som en barnunge...

Och visst blev jag retad och hånad. En nidramsa författades och skanderades av de elakaste ungarna.

Den gången var det 1984, och nu, snart trettio år senare har ingenting ändrats. Visst är det för jävligt!?

Dessa hetsiga höstar...

Är det någon mer än jag som har reagerat på att hösten flyger fram?
På jobbet är det full fart hela tiden och dagarna fylls av möten och resor kors och tvärs i vår region. Tiden tycks aldrig riktigt räcka till. På hemmafronten är renovering på agendan igen efter sommaruppehållet och ambitionen är att få vårt nya sovrum (vårt tidigare kök) klart till jul.

I veckan röjde vi ur det sista och drog bort de återstående resterna av två lager plastmatta. Dels originalet från 1947 då huset byggdes, dels en lite klatschigare rutig, gissningsvis från slutet av 50-talet. Båda mattorna var omsorgsfullt fastspikade i golvplankorna med flera hundra små nubb. Det var en grannlaga uppgift att dra ut alla spikarna men efter bara några minuter kom vi överens om att det nog var lättare att bara banka ner dem i golvet. Det ska ju ändå på ett nytt parkettgolv ovanpå och undersidan är det ingen som ser.

Nu återstår att vända på en dörrkarm där dörren i dagsläget öppnas åt "fel" håll, sätta gips i tak och på väggar, dra ny el och nya uttag. (I dagsläget finns i genomsnitt ett uttag per rum, ett utslag av dåtidens devis; "det där med elektricitet, är nog bara en fluga") Fönstren är turligt nog redan bytta och sedan kvarstår det roliga. Lite målning och tapetsering och min personliga favoritdel i all renovering: inredning.

Synd bara att det är så mycket arbete innan man når till det stadiet...

Sammanfatttning

September, den första höstmånaden enligt almanackan, inleddes relativt lindrigt med gott om sol och värme. Lilla E tillfrisknade så småningom och manifesterade sin återkomst till vardagen genom att raskt undersöka huruvida hennes vita sandal gick att kasta ner i toaletten, och efter denna empiriska forskningsmetod kan vi konstatera att det gick alldeles utmärkt. Flöt gjorde den med...

Katten som nyligen utrustats med bjällra om halsen för att skona kvarterets fåglar och småvilt gjorde sin protest mot densamma känd genom att triumferande bära in en råtta. Jo, ni läste rätt, en råtta. Redigt välväxt med lång svans och därtill alldeles fullständigt vid liv och vid någorlunda god hälsa... Efter en vild jakt över vardagsrumsgolvet, då undertecknad bröt ihop och tjutande skrek att katten var djävulens avkomma och borde tas av daga, infångades gnagaren sedvanligt under en plastburk och avlägsnades genom ytterdörren.

Efter dessa händelserika dagar var det skönt att få resa iväg över helgen för att fira min mors 70-årsdag. Vi tog in på Hotell Skansen

i Båstad med vårt pick och pack och framkallade höjda ögonbryn där vi drog fram. Fem vuxna, en sexåring och en ettåring i total avsaknad av självbevarelsedrift som kånkade och bar en packning som lätt skulle kunna tolkas som ett ockuperande av stället på obestämd framtid. Det var väskor, kassar och plastpåsar överallt och det tog oss en god stund att stuva in allt på rummen. 

Efter det serverades det champagne och jordgubbar på vårt rum och vi firade den ömma modern med presenter och högtidliga skålar. Sjunga glömde vi visst, men hon verkade inte så ledsen över det. 

Jag och J tog med lilla E i vagnen och gick en lång promenad längs stranden och passade på att besöka en lekplats på vägen där barnet och även föräldrarna fick gunga. 

Under tiden badade stora E med sin mamma i poolen och hade så roligt att det närapå utbröt handgemäng när det var dags att gå upp. Försök att lyfta en sprattlande sexåring ur vattnet när hon har som roligast...

Middagen serverades kl 19.30 och det var under denna sittning som lilla E av en slump upptäckte de två roliga hålen i näsan. Under våldsamma skrattanfall petade hon upp sitt lilla finger så långt hon kunde och såg sig omkring för att se om alla andra också kunde se hur kul det var...

För att distrahera barnet ägnade vi hela kvällen åt att sticka till henne diverse ätbara ting och efter att ha fått i sig en burk barnmat, flera bitar hemlagat knäckebröd med sesamfrö, majskrokar, pommes frites från kusinens tallrik, gurkstavar, några klyftpotatisar, palsternackspuré och till sist hallonsorbét gick det inte längre att bortse från det faktum att hon hade suttit i sin barnstol vid bordet en hel kväll. När desserten var i det närmaste avslutad bröt hon ihop och vi fick raskt tacka för oss. En underbar middag var till ända.

Vi sov gott och vaknade relativt utsövda. Efter en härlig frukost fick även jag och J möjlighet att besöka poolen och bada lite bastu. Lilla e lämnade vi i mormor och morfars ömma vård. Dagen var regnig och gråmulen så någon promenad blev inte aktuell men efter utcheckningen tog vi en liten biltur till Torekov och därifrån vidare till Café Killeröd på Hallandsåsen.

Efter att ha avnjutit en underbar räkmacka med hänförande utsikt trots regnet tackade vi för oss och stuvade in vår lilla familj i bilen igen. Hemfärden blev relativt händelselös och både jag och lilla E sov gott tills vi närmade oss Göteborg igen.

En fin helg var till ända och en födelsedag firad. Borta bra, men hemma bäst.

Hej Vattenkoppor!

Stackars lilla E. På bara några timmar gick hon från att vara en rosenkindad liten solstråle till en trött och hängig liten skrutt som mest liknar en salami. Fyra prickar blev till tio och övergick sedan i vätskefyllda blåsor som raskt fick sällskap av fler.

Eftersom många är samlade i hårbotten gnider hon huvudet mot allt hon kommer åt för att lindra klådan. Tyvärr är även blöjområdet drabbat och gör det hela ännu obehagligare.
Hur förklarar man för en ettåring att hon inte får klia?

Igår hade hon ganska hög feber vilket vi utrönte redan på morgonkvisten då hon satt still i sin pappas knä i flera minuter. Enda gången lilla E sitter still är just vid feber. Det känns ovant att se sitt annars så livliga barn sitta ihopsjunken och gosa med tygkaninens öron med frånvarande blick. Lilla E som annars håller minst två personer sysselsatta. Eller som min mamma uttryckte det; hon är lite mer av allt- Och det sammanfattar det hela ganska bra.

Modets föränderliga nycker

När blev var tonåring (vilket är en del år sedan, det medges) var det tidigt 90-tal och min tillvaro fylldes av sådant som alltid lockar en brådmogen ungdom. Mode, kläder, smink, smycken, musik och tidningar. Nyss inträdda i högstadiets hormonstinna värld var det fnittriga diskussioner om söta killar som man nogsamt kollade upp i skolkatalogen. Johan i 9A med den mörka luggen i ögonen. Claes i 9E som var så vackert muskulös och liknade en grekisk gud, Kristoffer i paralellklassen med de förtrollande blå ögonen. Vi läste Frida-tidningar, duschade oss med pustar av Date-parfym, hängde på oss för stora smycken och följde slaviskt programmen på MTV för att hänga med i det senaste inom musik. 

Fritidsgården arrangerade discon och där dansade vi i neonljus och maskinframställd rök till Londonbeat, C+C Music factory, Marky Mark and the Funky Bunch. PM Dawn och många andra artister som nu är mer eller mindre begravda i glömska.

Breda jeans med insydda kilar, vita nike-gympadojjor, grälla blusar och skjortor i psykadeliska mönster, galet stora örhängen och uppsprayade luggar.

Övermodiga i grupp hängde vi bakom ett skjul på skolgården och tjuvrökte Marlboro. Jag vet inte om vi samtliga led av en överproduktion av saliv men jag minns att det spottades något alldeles förskräckligt, vilket äcklar mig enormt idag. 

Moppekillarna diskuterade trim och tjejerna bytte skor med varandra. Känslor stormade och parrelationer ingicks och bröts med blixtens hastighet. Skvaller gick som en löpeld genom korridorerna som dekorerats av intorkade snusprillor och nerklottrade känsloyttrlingar.

Även om jag minns den tiden med glädje, glömmer jag inte hur jobbigt det var att befinna sig i gränslandet. Man var i limbo. Absolut inte barn, men ännu inte vuxen. Ändå kände man sig så förståndig och världsvan men med inslag av vild glädje, ologiskt upplandat med djupaste sorg...

Även om det är länge sedan så ser det likadant ut idag. Som det alltid har varit. Känslorna är de samma. Diskussionsämnena på skolgårdarna ser ungefär ut som då. Modet har ändrats men innan subgrupperna har bildats är alla sällsamt identiska. Ingen vågar sticka ut.

Jag ser tonårstjejerna på stan. Med korta shorts, sneakers och kort liten skinjacka. Långt blankt hår och en stor väska med dödskallar i strass eller rentav designerväskor lite nonchalant under armen. Tillsammans är de kaxiga men på egen hand krymper de och ser mest ut som vilsna småtjejer. Jag minns hur det var. Gör du?

Första stegen

Igår släppte barnet äntligen kontrollen och vågade sig på en serie vaggande steg över golvet. Trots några rejäla landningar på den blöjbeklädda rumpan och ett par överhalningar framåt med händerna i mattan, så upprepade hon succén, ivrigt påhejad av både mor- och farföräldrar.

Med stor koncentration och en majskrok i vardera näven, balanserade hon skickligt med små pyttesteg tvärs över rummet akompanjerad av publikens uppmuntrande tillrop.

Ännu en milstolpe i utvecklingen är passerad och vår lilla tjej börjar bli stor. Nu inväntar vi bara den dag då störtfloden av babbel utkristaliseras i något begripligt, och vi äntligen får veta vad det är hon försöker berätta för oss i sina långa monologer.

Taskig tajming

Och så inleddes J:s föräldraledighet med ett utbrott av bältros... När de små blåsorna först dök upp diagnostiserade jag honom snabbt med svinkoppor, men fick revidera den utsagan några dagar senare när utslagen spred sig i ett tydligt band på sidan av bröstkorgen.

Till en början gjorde det inte nämnvärt ont men med tiden började de angripna nervbanorna värka med en intensitet som väl motsvarade den andra benämningen av åkomman; helveteseld...

Stackars J... Igår tog han sig till vårdcentralen och fick där utskrivet diverse medikamenter för att lindra det värsta men en bieffekt var en förlamande trötthet. Något som kan vara en smula besvärande när man ska se efter en ettåring. Igår hade barnet med blixtens hastighet krupit bort till kattens matskål där hon lät sig väl smaka av torrfodret. Det föll henne tydligen på läppen eftersom hon gjorde om samma sak igår kväll när jag kommit hem från jobbet.

Nu inväntar vi bara utbrottet av vattenkoppor som med stor sannorlikhet väntar henne om sisådär ett par veckor. Jaja, hon ska ändå ha det och barn lär ju få det lindrigare ju yngre de är... Tyvärr sammanfaller det alldeles lagom med lillkusinens dop men vi får väl se hur det blir med den saken.  

Återkomsten

Som mina kära läsare har förstått har bloggen varit semesterstängd för att nu åter fyllas på med små inblickar i en vanlig människas vardag.
Sommaren var fantastiskt fin och de fem veckorna vi hade tillsammans ägnade vår lilla familj åt att företa sig diverse små utflykter. Vi firade lilla E:s första födelsedag med sång och berg av presenter. Hela tjocka släkten var samlad för att se barnet glädjas åt papper och snören och mammans mödosamt ihopbyggda tåg-tårta. (Påminn mig om att aldrig göra om det... Hela härligheten höll på att haverera ett antal gånger innan gästerna ens hunnit sätta tårtspaden i den rosafärgade grädden)

Vi har åkt en hel del båt, besökt gården i Småland, njutit av en helg i Stockholm med min syster och stora E, varit på Vinga, Smögen och Orust och en dagsutflykt till Varberg. Mot slutet av sommaren besökte vi Torpa Stenhus och några dagar senare åkte vi museijärnvägen mellan Anten och Gräfsnäs. Till sist lyckades vi peta in ett Lisebergsbesök och avslutade hela ledigheten med en helg i Småland där lilla E fick avnjuta skogens guld. Ungen var blålila från topp till tå men lycklig över de goda blåbären som var så trevliga att plocka och äta direkt från burken.

Och så idag, återgick jag till jobbet efter 13 månaders frånvaro. Det kändes fint att vara tillbaka och jag ser verkligen fram emot den här hösten! Visst har det varit spännande att vara hemma med lilla E men nu lämnar jag över stafettpinnen till J.

Så kära läsare; I´m back in business!

Godis

Till midsommar väntade vi oss gäster, och redan i början av veckan hade jag så förståndigt handlat, för att undvika det värsta kaoset i vår matbutik.
Sill, potatis, gräddfil, jordgubbar och ett stort paket köttfärs till mina köttbullar. (Nej, jag har ännu inte kommit över min aversion för sill, och betvivlar att det någonsin kommer att hända) J gillar sill men mest den i senapsgegga.

Närmast kassorna lockade godiset förföriskt, och eftersom midsommar är en festlig högtid då det passar utmärkt att smaska i sig lite lösgodis mot slutet av kvällen, köpte jag en redigt stor påse som innehöll både det jag gillar och det J gillar. (J tycker om det mesta som är sött, men har en obskyr förkärlek för just röda ferrari-bilar)

Själv är jag svårt förtjust i salt lakrits, choklad och seg kola, gärna tillsammans med ett lite fruktigare alternativ som nappar, brio eller zoo.

Trots att jag är en gottegris så är jag inte riktigt så illa däran som J. Det finns mycket godis som inte ens går i nödfall för min del, till skillnad från J som kan häva i sig det mesta om det kniper.

Det är alltid en upplevelse att avnjuta en ask med aladdin-choklad tillsammans med min käre man.
Jag river snabbt åt mig det jag gillar bäst, dvs nästan ren choklad, kola och nöt-blandningar. J frossar belåtet i både rom-russin och körsbär i likör, avgjort de två mest äckliga bitarna i hela kartongen. Efter det går han fram som en grävskopa bland pralinerna och han ratar inget.

Hade jag vart ensam om asken så skulle jag nog ha kastat en tredjedel av innehållet.

Nåväl, något godis blev det inte ätet på midsommar men väl en hel del annat. Efter sedvanligt firande med pick-nick på en närbelägen 4H-gård blev det kaffe med kakor och sedan när vår ende kvällsgäst dök upp, åt vi en traditionell midsommarbuffé. Vi hade just satt oss till bords när jag insåg att vi glömt att lägga snapsen på kylning. Elände!

En kort stund grämde jag mig, eftersom vi enkom dricker snaps vid tre tillfällen om året i vårt hem; på jul, till påsk och sedan just på midsommar. Ja, i ärlighetens namn så kanske det kan bli en om det vankas kräftskiva framåt sensommaren också.

Men bedrövelsen försvann fort. Det fanns mycket annat gott att fukta gommen med och så förbaskat noga är det i alla fall inte.

Barns klokheter

Barn säger ibland väldigt roliga saker, och även om lilla E just bara har börjat testa sitt förråd av roliga ljud och läten, så har hennes kusin, stora E, ett större ordförråd som ibland skänker oss många skratt.

Härom dagen var hon med sin mamma och farmor på kyrkogården där farmors föräldrar ligger begravda, och frågade då som barn gör, vart man tar vägen när man dör. Farmor berättade att hennes föräldrar låg begravna nere under jorden. Stora E funderade en kort stund på det och frågade sedan farmor om hennes mamma och pappa var hemma, nu när de var där för att hälsa på dem.

När hennes mamma sedan rensade ogräs med en liten kratta kring gravstenen utbrast stora E att hon hoppades att mamma var försiktig så att hon inte krattade någon i huvudet.

Andra små roliga episoder från min barndom:

Vid tre-fyra års ålder skulle jag gå på toaletten i mammas moster Kerstins sommarstuga. Nu hör det till historien att Kerstin var handikappad och hade en förhöjd toalettstol. Efter en kort stund kom jag tillbaka med oförättat ärende. Kerstin frågade om jag inte hade kissat, varpå jag beklagande skakade på huvudet och utbrast att jag inte kunde lyfta upp mig.

Barn vill ju gärna jämföra och granska och vid en kontroll framför spegeln med mamma vid min sida kunde jag besviket konstatera att vi inte alls var särskilt lika. Inte samma ögonfärg eller hårfärg, inte samma näsa. Men så kom jag på det. jag sträckte ut tungan och bad mamma göra detsamma. Och se!
- Mamma! Jag är lik dig på tungan!

Från fröken till fru

Så gifte vi oss till sist. Jag och J växlade ringar och löften i lördags inför familj, släkt och våra närmaste vänner. Allt var sådär sagolikt som vi hade hoppats på, och eftersom det var en borgerlig vigsel så hade vi utformat den precis så som vi ville ha den. Stämningsfull, men lika enkel och okonstlad som innerlig och ärlig. Solen lyste in genom de färgade glaspartierna i kapellet på Villa Överås och flödade över de lila syrener som jag själv placerat i burspråket. J:s sysslingar spelade piano och sjöng och mina systerdöttrar var så fina som tärnor och näbb.

Efter vigseln drack vi champagne i den stora trapphallen och en annan av J:s sysslingar spelade saxofon och akustiken fick tonerna att växa och bära länge.
Lilla E skötte sig exemplariskt och satt nöjd i famnen på farfar. Storögt iakttog hon alla festklädda människor och fyrade av ett och annat leende mot någon hon kände igen.

Lunchen serverades en trappa upp i stora salongen och när vi satt oss till bords började talen. Min pappa var först ut och utan fusklapp höll han ett bejublat tal om hans yngsta dotters stora förträfflighet. (Till stort nöje för föremålet i fråga)

Sedan rullade allt på. Mellan förrätt, varmrätt och kaffe med bröllopstårta strömmade lovord och goda råd över oss. Efter ett par timmar skickade vi ut lilla E på promenad och efter 45 minuters god sömn i vagnen, orkade barnet kalasa några timmar till. Just när vår barnpromenerare kom tillbaka hade de mörka molnen som samlats just släppt ifrån sig de första dropparna. Åskan mullrade på håll och plötsligt brakade det loss. Ett häftigt monsunregn forsade ner från himlen och förkunnade att det var dags för de sista förlupna gästerna att återigen sätta sig till bords för kaffe och våningstårta, givetvis med en liten motorcykel på toppen.

Det var skönt när regnet kom för då svalnade det lite. Även om dagen varit vacker så var det ganska varmt i salongen och vi satt trångt. Min äldsta syster var väl förberedd och svalkade sig med en solfjäder, något som genererade många avundsjuka blickar.

När kaffet var urdrucket och det sista talet till ända, samlade J och jag ihop våra saker och gick ner till gårdsplanen där svärfars P1800 väntade på oss. Dagen till ära var den pimpad med band och ballonger och en skylt i bakrutan som förkunnade att den innehöll ett par nygifta.

Vi körde iväg och tog oss via småvägar västerut för att så småningom hamna på Saltholmen. På samma klippor där vi förlovade oss den 11 november 2011 satt vi nu i bröllopskläder och drack champagne. Solen glittrade muntert i vågorna och alla i småbåtarna som passerade nedanför oss, vinkade och ropade man lyckönskningar.

Sedan var det dags att åka vidare till hotellet. Jag hade bett J att boka utan att tala om för mig vilken hotell det blev, och nu skulle min nyfikenhet snart stillas. När vi närmade oss kanalen bakom Ritz förstod jag att det var det fina Dorsia som var målet.

Vi blev väl mottagna, och efter ett snabbt ombyte för mig på rummet, och avlägsnande av kavaj för J, var vi redo för att inta vår middag nere i restaurangen.  Vi var nästan ensamma i matsalen och vi njöt av den vackra miljön. Var sin cocktail fick inleda aftonen, som sedan utmynnade i ett crescendo av otroliga smakupplevelser. Maten var fantastiskt god och vinet gjorde oss lite varma och rusiga. Vi njöt i fulla drag och kvällen avslutades med en himmelskt god dessert som bara kunde toppas av nästa aktivitet; badkarsbad.

Vi har inget badkar hemma, och jag förstod nog inte hur mycket jag har saknat det förrän nu, när jag fick sjunka ner i ett varmt, lyxigt bubbelbad i ett stort badkar dekorerat med mosaik. Jag höll på att somna flera gånger, för de senaste dagarnas stress och spänning började ta ut sin rätt.

Det var underbart att sedan få gosa in sig i de maffiga kontinentalsängarna av märket Carpe Diem som kröntes av en stor gavel i vinröd gobelängmönstrad sammet. Det sista jag hörde mig själv mumla innan jag somnade, var något om att få ta med sig sängarna hem...

En fantastisk dag var till ända!

Schlager-tider!

Om man googlar ordet schlager, och sedan väljer  att låta sig informeras av Wikipedia, kan man läsa följande:

Schlager (från tyskans Schlager; 'något som slår'), är ett begrepp som ursprungligen innebär ett populärt musikstycke som "slår", d v s en slagdänga (jfr engelskans "hit" och polskans "trafiene" (träff)). Möjliga, men ålderdomliga, svenska synonymer till schlager på svenska är slagdänga och örhänge. Begreppet schlager används också som ett samlingsnamn på den typ av lättsam populärmusik som förekommit bl.a. i Melodifestivalen och på Svensktoppen från 1950-talet och framåt. På senare tid har dock schlagermusik blivit mer eller mindre synonymt med specifikt musik från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Och schlagertiden är här. Under våren har vi kunnat se delfinalerna och sedan den stora svenska melodifestivalen, och nu är det så äntligen dags för Eurovisionsschlagerfestival! (vilken tungvrickare va!?)

Det må vara hur nördigt som helst, och visst fnyses det lite föraktfullt både här och där, men jag älskar det! Ända sedan jag som liten skrutta satt med näsan 30 cm från TV:n och såg Carola vinna, och året därpå bröderna Herrey, har jag varit fast. Jag minns att vi drog ner volymen på TV:n och knäppte på radion för att få bättre ljud. Min syster spelade in låtarna på kassettband, och de följande dagarna showade jag vilt genom att mima i hopprep framför spegeln.

Idag kan jag väl ifrågasätta den musikaliska kvalitén på just de bidragen men det är inte så mycket låtarna, det är själva grejen!

Den kvällen då ESC sändes var det fest hemma. Alldeles extra-mys med festmat, ostbågar och glass. Mamma och pappa i soffan, syrran i fåtöljen och jag på golvet framför TV:n, alternativt liggande under bordet med täcke och kudde. Jag minns spänningen när signaturmelodin förkunnade att det började, och hur den blåvita loggan med bokstäverna svävade runt i cirkel, bildade ordet Eurovision. Tidningsbilagan med alla bidrag och betygsättningsrutor låg framme, och sedan började vi kritikfesten.

Och idag är det likadant. Jag och J sitter uppkrupna i var sitt hörn av soffan och kommenterar låten, framträdandet artisten, dansen, kläderna och allt annat som går att ha en åsikt om. Vi skrattar rått åt de som sjunger surt, tar oss för pannan vid dåliga låtar och gömmer oss bakom var sin skäms-kudde när allt är fel. Vi väljer ut våra favoriter och håller tummarna för dem. Röstar ibland, men bara om en låt är ovanligt bra. I år är det extra kul eftersom Loreen vann förra året och hela balunsen sänds från Malmö.

Så vad man än tycker om det, stör mig inte på lördag kväll för då, mina vänner, är jag upptagen!

Mitt och ditt...

Jag blir så trött... Natten mellan fredag och lördag bestämde sig en eller flera idioter för att vårt grillgaller på bilen var en klenod som de inte kunde leva utan.
På vår V70 har vi svarta fälgar och ett svart grillgaller med volvo-emblemet  påklistrat, eftersom det inte finns i original. Det ser snyggt ut och det tyckte uppenbarligen även de kräk som bände bort det med ett verktyg (troligtvis en skruvmejsel) och därmed åsamkade repor i lacken. Ett nytt galler kostar runt en tusenlapp men lackskadorna är inte billiga att åtgärda. Onödigt! Surt!

Vad som är ännu mer irriterande är att J redan dagen därpå hittade vårt grillgaller på en annan V70...
Några kilometer från oss står en vit V70 parkerad och där, i fronten på den såg han det; ett svart galler med ett påklistrat emblem på.

Polisanmäl! hojtade min mor, men både jag och J suckade och skakade på huvudet. Den tiden är förbi när man kunde ringa till den lokala ordningsmakten och be dem utreda stölden av en bildel. Brottet hinner inte ens hamna i en anmälan innan utredningen läggs ner. Och visst, jag förstår dem. I de knappa resursernas tidevarv ser jag hellre att polisen löser mord, misshandel och våldtäkter, men själva handlingen gör mig ursinnig! Satans fähundar som inte kan skilja på mitt och ditt!

Renoveringsfynd

När vi så äntligen kom till skott och började riva ut det gamla köket, ur det som så småningom ska bli vårt nya sovrum, gjorde vi lite nya fynd från förr.
Vad sägs om ett bokmärke föreställande en knubbig rosenkindad bebis, två idolbilder, så kallade filmisar, föreställande Freddie Skantze och Helen Shapiro, samt en liten häftad saga om Firre Fiskare?

Jo då, bakom grytskåpet som tycktes ha fungerat som gömställe eller lekstuga för något av husets barn hittade vi dessa skatter och genast googlade vi.

Vi fick veta att de två idolerna var; Trummisen i Tages, respektive en brittisk sångerska med några hits från 60-talet. På Youtube finns hennes mest kända låt:  www.youtube.com/watch?v=5I2cG-ed6hw

Men Firre Fiskare hittade vi tyvärr inget om.

I ventilen till skafferiet hittade vi några ihopknölade tidningar och det var utrivna sidor från GP torsdagen den 12 oktober 1972, samt en jul-bilaga från Järnia med diverse bra-att-ha-saker. Tidningen innehöll bland annat reklam för ett fondue-set och en ekivok bild för att locka till bastu-köp. Väldigt underhållande läsning må jag säga!

Ett äldre hus är alltid en källa till förnöjelse på olika sätt, och man vet aldrig vilka spännande tidsdokument som döljer sig i skrymslen och vrår.

Valborgsmäss

Valborg mina vänner! Ack vilka minnen denna dag väcker.
Smusslandet med nystulen häxblandning från föräldrarnas vin- och spritförråd, långa överläggningar i skolans korridorer om planerna för kvällen. Särdeles påtaglig iver och förväntan, utsöndrad av hormonstinna tonåringar, upplandad i en tät doft av moppe-avgaser, cigarettrök, Date-parfym och bubbelgum.

Hur många valborgsaftnar har man inte tillbringat utomhus i svinkalla temperaturer, ibland med regn och snålblåst. Beskådat Borås chalmeristers cortege i tunn jacka och utan handskar, med alkoholen och vännerna som enda värmekällor. Sedan tagit bussen till Sjömarken för att festa nere vid sjön. Sitta och kura vid brasan, dricka folköl och röka. Diskutera livets väsentligheter och riktigt känna hur erfaren och klok man var...

Jagas av fältassistenter, ta hand om de som fått för mycket, hålla bort håret från ansiktet på den vomerande kompisen, som bedyrade att man var "så jävla schysst", brotta ner den som skulle gå i sjön, avstyra slagsmål, tala den tillrätta som var tungsint och destruktiv.

Tja, nu när jag tänker tillbaka så var det ganska tragiskt faktiskt...

Vi hade ingenstans att vara, ingenting att göra.
Jag brukade alltid hålla mig på rätt sida gränsen när det skulle festas, för jag vågade inte släppa kontrollen helt. Det var nog tur... Både för min skull och andras. Även om jag var full, var jag den som tog hand om de som inte längre kunde ta hand om sig själva. Den som lyssnade, tröstade och kramade.

Vi var bara 14-15 år men redan kunde man se tendenserna. Vem som skulle utveckla alkoholproblem, vem som hade tvångstankar och depressiva drag, vem som redan var kriminell och senare skulle komma att tillbringa större delen av sitt vuxna liv på anstalt.

Men glädjande nog så bevisade några av mina vänner från tonåren att de vuxna hade fel. De var dömda, uträknade och stämplade av såväl lärare som föräldrar, men de reste sig. De mognade kanske sent, men idag är flera framgångsrika egna företagare, några har bildat familj och blivit ansvarstagande mammor och pappor. Några har bra jobb, betalar skatt, fredagsmyser och lever som andra medelsvenssons.
Just sådana vi svor att vi aldrig skulle bli. Lite föraktfullt talade vi om etablissemanget. Villa, vovve, Volvo, och nu är vi där själva...

Vi har inte setts på många år och de flesta har jag ingen kontakt med idag. Men då var vi så sammansvetsade. Så nära i vårt gäng där kompisarna var allt.
Andra på skolan såg inte bortom våra svarta kläder, kängor och skinnjackor.
De kallade oss för No-future-gänget.

Så fel de hade. Vi skapar vår egen framtid och den är i sanning ljus!

Och så kom våren...

Eller, ja vår och vår...

Avsaknad av minusgrader under en veckas tid, men man får inte vara kräsen. De senaste två dagarna har varit alldeles ypperliga ur vår-hänseende. Behagliga 15 grader i solen och måttliga till friska vindar. Och visst regnade det igår kväll men kära nån, det är ju bara ett stilla vår-regn.

Nu har växtligheten börjat ta fart. Krokusen blommar, liksom de intensivt blå skillorna. Magnolian är fylld av svällande sammetslena knoppar och ogräset spirar. Ack ja, nu är det i sanning vår!

I särskilt varma vrår kan våren rentav mer likna försommar. Jag har redan hittat flera små Lungörts-blommor och det är väl ändå lite tidigt såhär i mitten av april?

Min undertryckta trädgårds-iver briserade i och med plusgradernas ankomst och raskt greppade jag en spade och utökade landet med bärbuskar. Samtidigt passade jag på att flytta Björnbärsbusken till en mer lämplig plats vilande mot berget och anlade en ny rabatt dit rosorna fick flytta.

Det tar några år att lära sig vad som fungerar i en trädgård och inte. Den hårda vägen har jag fått lära mig att rosor definitivt inte vara i fred för rådjuren, och om man är som jag, envis som en lus, och bestämt vill ha rosor så får man placera dem där de otäcka kreaturen inte kommer åt dem.

Rhododendron trivs väldigt bra i vår trädgård och då borde även azaleor göra detsamma. Det finns många fina sorter att välja på, och eftersom de inte blir så vansinnigt stora så passar det bra då ytan är starkt begränsad i vår lilla täppa på berget.

I år ska de körsbärsträdet och bigarrå-trädet få sällskap av ett plommonträd och sedan ska de fina plantorna med Löjtnantshjärta omgärdas av vita och rosa Fänrikshjärtan. Kanske frisår jag krasse runt vattenpumpen eller så blir det något annat.

Vad det än blir så kommer det att bli en fantastisk trädgårdssäsong!

Glasverandan

Nu är den klar.
Glasverandan, eller uterummet, som det heter numera. Men visst låter det mycket trevligare och gemytligare att kalla den för glasveranda? Även om det kanske rent stilmässigt är mer korrekt att använda det epitetet på en liten vitmålad punchveranda i trä från 1800-talet med spröjsade fönster från mitten och upp.

En kollega till mig kallar sitt uterum för "in-ute"och det är ju helt korrekt. Man är inne, fast man är ute.

- Pensionärskuvös! fnyser en del lite nedlåtande, men det bryr vi oss föga om. Det är ju så lyxigt att kunna sitta där ute och äta trots att vinden viner utanför glaspartierna. När termometern visar på sju plusgrader ute, värmer solen upp rummet till behagliga 17 grader.

Och ärligt talat. Hur många gånger kan man sitta ute på sommaren utan att det blåser lite för kallt, det är lite regn i luften, eller det mer ovanliga tillståndet; att det helt enkelt är för varmt i solen?

Nu har vi alla valmöjligheter. Samtliga glaspartier går att skjuta ihop om det blir för hett och vi kan äta middag utan att behöva vira in oss i filtar och tröjor så fort grillningen är avslutad.

Snart blir det premiär, så skål för det!

Våg och vikt

Det är väl för trist att man inte bara kan få vara den man vill vara, utan att behöva försaka så mycket av livets goda, eller behöva träna mer än vad man själv har lust med.
Jag talar givetvis om vikt och storlek. Som ni säkert känner till vid det här laget, så har jag så gott som hela mitt liv kämpat mot övervikt, och under några år även sjuklig fetma.

En kort period runt tiden för min konfirmation var jag smal. Riktigt smal. Men bäst trivs jag när jag är lite mer hälsosamt rund. Eller som sotarn säger i Madicken när han förklarar varför han gillar Alva;
- Hon är rund där man ska vara rund, och smal där man ska vara smal. Visst är det huvudet på spiken?

Att vara smal om midjan, rund kring höfterna med en yppig barm som en pin-upp-tjej från 40-talet.

Så jag kämpar på. Drar ner på portionerna, undviker sötsaker, går långa promenader i uppförsbackar med barnvagn och tycker att det är högst orättvist att vissa människor håller vikten utan att behöver göra några uppoffringar alls...

God påsk!

I vårt barndomshem firades alla högtider ordentligt, och påsken var inget undantag. Då ingen i familjen har någon dragning åt det religiösa hållet, så firade vi påsk på samma sätt som vi firade jul;  det vill säga inte till åminnelse av Jesus, utan som en efterlängtad högtid som gick ut på att äta gott, njuta av ledigheten och träffa kär släkt och vänner.

Öppna spisen som till jul var sprängfylld av tomtar, snögubbar, lussetåg, fylldes kring påsk med kycklingar, påskkärringar och björkris med fjädrar i gult och orange. I en liten skål växte frodigt grönt prydnadsgräs och där trippade små gula kycklingar. I köksfönstret hängde en påskkärring på en kvast och i matkällaren trängdes påskmaten med must och lådvis med ägg. Härligt!

Till traditionen hörde också att jag och min syster fick var sitt ganska förnämligt påskägg, fyllt av diverse godsaker och ibland även en liten peng. Det där påskägget var så djupt inrotat i vårt medvetande att när vi, trots att vi sedan länge var vuxna och utflyttade, fick frågan från vår ömma moder  om vi verkligen ville ha påskägg när vi kom hem, framkallade ett vildsint utrop av harm och indignation. Självklart ville vi ha påskägg! 

Idag är jag inte så noga med det där, men att ge bort påskägg är trevligt, framför allt om de innehåller något hemlagat. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att göra eget påskgodis. Ungefär samma som julgodiset men mer roliga marsipanfigurer. Kycklingar och ägg doppade i choklad, lakritskola och chokladkola och minttryfflar står och gottar till sig i kylen. I morgon ska jag fylla äggen och sedan blir det i sanning en god påsk!

Första tanden

Ja visst gör det ont när knoppar brister... skrev Karin Boye, och ont lär det också göra när små tänder bryter igenom tandköttet. Lilla E har dregglat och tuggat på allt som hon kommit åt de senaste månaderna, och bekymrat har vi granskat hennes underkäke, utan att se minsta antydan till tand. Men så igår morse, vid den sedvanliga inspektionen kände jag något litet vasst i gommen. Äntligen en tand!

Man ska inte jämföra barn, men alla gör det ändå och jag är inget undantag. När lilla E nu har passerat åtta månader och hon fortfarande inte hade fått några tänder, började jag bli smått orolig. Samtliga av hennes små lekkamrater från föräldragruppen har nu flera gaddar att visa upp men lilla E visade fortfarande upp samma tandlösa leende. (Som visserligen är tämligen bedårande, men det vore ju trist om hon förblev tandlös livet ut.)

För att göra saker värre så kröp några av de små telningarna, men lilla E, som just har lärt sig att sitta någorlunda stadigt, visade inget intresse av att försöka ta sig fram. Detta genererade tankar på sen utveckling och en nästan lite ursäktande attityd från min sida på öppna förskolan.

- Ja hon är lite sen, men hon är lite tidigt född.
(Vilket är en svag förklaring eftersom hon bara är född 12 dagar före utsatt tid och inte alls räknas som prematur...)

Varför känner man sig föranledd att ursäkta sitt barns utveckling? På BVC skrattade sköterskan åt mina farhågor att barnet saknade tandanlag och hon konstaterade att hon under alla de år hon hade jobbat, ännu aldrig hade haft en unge som inte hade fått tänder. Alla utvecklas olika fort och utvecklingen sker i trappsteg.

Svärmor som är en klok kvinna menar att det bara ställer till problem om barn till exempel börjar gå väldigt tidigt. De är så ostadiga att de mest ramlar och slår sig, och det är ett elände att hålla reda på vart de är någonstans.

Så trots att vi har haft en period av gråt och gnäll, feber och ont i magen så är jag ändå väldigt glad över det där lilla risgrynet.

Nu är det bara att invänta nästa, och nästa och... ja, ni fattar...

Retro, vintage och second hand

Kärt barn har många namn och det som för en del år sedan bara var begagnat eller ärvt är nu hippt och omåttligt populärt. Visst är det bra att sakerna kommer till andras användning och glädje ännu en gång istället för att slängas men måste just teakmöbler från 50-talet vara så eftertraktade...?

Vi är på jakt efter tre bokhyllor i teak istället för våra ganska skamfilade Billyhyllor men det verkar stört omöjligt att få tag på till en rimlig penning. Plötsligt inser folk att de sitter på en guldkalv och den gamla bråten i källaren annonseras ut på Blocket under benämningen "retro" för tusentals kronor.

De hjälporganisationer som bedriver andra-hands-försäljning svämmar över av pryttlar och det som är skräp för någon, är en skatt för någon annan... Jag brukar passa på att kika runt när jag har vägarna förbi men det är mycket skit. Godbitarna försvinner blixtsnabbt och jag ger mig tusan på att det är antikhandlare eller Blocket-försäljare som köper upp de bästa grejorna som de sedan gör sig en bra förtjänst på. Få människor vet vad sakerna är värda, men idag är det svårt att göra några direkta fynd när hyenorna flockas och dammsuger loppmarknader rena på fina saker.

En annan sak som jag stört mig på länge är oskicket att måla antika möbler vita och benämna dem som Shabby Chic. WTF!? En fanérmöbel från 1880-talet i imperialstil målad vit är väl för tusan inte shabby chic!? Det är inte färgen som är det centrala, det är stilen, och en sådan praktfull möbel med snidade detaljer och mjukt böljande linjer kan väl knappast kvala in i stilgenren "lantlig"?

Nej skärpning säger stilpolisen!

Nattmaror

Brukar ni minnas vad ni drömmer?
Det händer att jag vaknar just när filmen spelas upp i huvudet, och jag förundras över vilken våldsamt livlig fantasi jag har begåvats med.
Ibland är drömmen av det otrevligare slaget och för ett par nätter sedan avbröts min sömn av att jag vaknade med ett ryck. Hjärtat bultade vildsint i bröstkorgen och jag drog hårt efter andan. I mitt något förvirrade tillstånd kunde jag ändå direkt härleda till vad som orsakat min fysiska reaktion.

Jag går på en brygga i en småbåtshamn som samtidigt är en bassäng för badande. Vattnet omgärdas på alla sidor av flytbryggor som utgör en ram. Jag går bryggan fram, och mina stövlar låter dovt mot plankorna. Jag är iklädd fullt skinnställ med ryggskena, MC-boots, handskar och hjälm. Vid en badstege kikar jag ned i vattnet och där ser jag en man som står upprätt under vattnet. Han har en randig t-shirt på sig, och hans långa hår svävar ut. Jag förstår att han har drunknat. I nästa sekund rör han sig och drar sig upp för stegen. Allt var bara ett skämt...

Jag fortsätter att gå och når en passage där underlaget förändras. Istället för att kliva på trä tar jag nästa steg ut på någonting annat. Just när jag förflyttar tyngden inser jag att det är en madrass som flyter. En tunn rosa madrass med Hello Kitty på. Tiden saktar ner och jag känner hur madrassen ger vika och hur jag sjunker nedåt. Jag inser med skräck att jag inte kommer att kunna hålla mig flytande i mina MC-kläder. Oändligt sakta sjunker jag men sträcker ut händerna mot två män som står ovanför mig.
- Snälla hjälp mig, hör jag mig själv säga samtidigt som paniken rusar igenom mig.

Och där vaknar jag...

Otäckt var ordet, sa Bull.

Längtan efter vår

När jul och nyår är över infaller den svåraste tiden på året. Februari är en oändligt seg månad. Ömsom snö och kyla, ömsom dimma, regn och slask. Allt är smutsigt och fult, dött och kallt. Mars är inte mycket bättre. Något ljusare, det medges, men vädermässigt brukar de två vara likaledes urusla.

Jag längtar efter vår och värme. Längtar efter att få känna solens strålar smeka mitt ansikte. Trånar efter att få höra fåglarna flöjta i det nyutspruckna bladverket, dra in den mjuka lovande doften av mylla och späda skott. Att få andas våren i djupa andetag.

Längtar efter att få falla ner på knä och rensa land från spirande ogräs, känna jorden under mina händer och försiktigt bädda runt vårlökarnas knoppar som blygt tittar fram ur den mörka myllan. Rensa undan döda fjolårslöv, kvistar och gräs för att frigöra det som växer därunder. Det som ska knoppas, frodas och till sist blomma ut i fantastiska färger och dofter fram på försommaren.

Som jag längtar...

Ynkliga familjen

Så slog årets första förkylning till med full kraft och fällde hela familjen. Under loppet av några timmar insjuknade såväl jag och J som lilla E. Första natten var fruktansvärd. Ungen bara skrek och gnällde, hostade och blossade i hög feber. Någon gång i gryningen somnade hon äntligen och sov, om än oroligt fram till på förmiddagen. Rödögd och osedvanligt stillsam hängde hon i famnen med 39,4 i feber. Stackars liten...
Det måste vara hemskt att känna sig så sjuk utan att förstå varför, vad en förkylning är och inte heller fatta att det går över så småningom. Situationen förbättrades inte av att både mamman och pappan var i det närmaste utslagna av egna virus.

Jag var inte mycket sjuk när jag var liten, men när jag väl blev dålig så var det allvar. Jag som vanligen hade energi i överflöd och alltid sprang, hoppade eller studsade ville bara sova. Jag minns väl mammas svala hand på min panna. Hur hon satt på sängkanten och stoppade om sjuklingen. Hur hon vände på kudden så att den svala sidan kom uppåt. Om jag var riktigt dålig brukade jag få ligga i hennes säng. När man var sjuk och hade ont i halsen fick man glass. Det brukade också vara det första friskhetstecknet när aptiten återkom. (Även om aptiten endast omfattade just glass)

Lilla E är bättre idag med något lägre feber, J är hemma från jobbet men känner sig också lite bättre. Troligtvis dröjer det ett par dagar innan jag tillfrisknar eftersom jag vet att det ligger ett paket glass i frysen och jag inte är ett dugg sugen...

Lek på tu man hand

I helgen lämnade vi vår dotter i farmor och farfars ömma vård och reste till Stockholm. Huvudsyftet var att besöka MC-mässan men vi passade samtidigt på att gå på stan, äta på restaurang, gå på café, shoppa och besöka Hallwyllska muséet, en av mina absoluta favoriter bland alla sevärdheter vår huvudstad har att bjuda på.
Jag går igång totalt på historiska miljöer, och är de sedan helt orörda i sin originalutformning och därtill ett hem som en gång utgjorde vardagsmiljö för de människor som levde då, så är det en fest för alla sinnen. Det finns inte många sådana ställen bevarade men några få kloka människor förstod tidigt att det som var helt normalt för dem skulle te sig oerhört exotiskt och historiskt intressant för kommande generationer.

Det var härligt att få rå sig själva och inte vara styrda av något annat än den tidpunkt då flyget skulle gå hem igen. Även om jag i ärlighetens namn kan säga att vi båda var väldigt glada över att återse lilla E när vi kom hem.

Blåhjon

Vet ni vad Blåhjon är för något?
Nej det visste inte jag heller förrän kylan kom och det blev dags att hämta bränsle i vedboden.

Varje gång när vi bar in ved irriterades vi av att det blev så bôsigt. Vårt stora lager av vedträn tycktes plötsligt falla i bitar, fulla av ett fint trämjöl. Stora barkbitar hade lossnat och låg och skräpade över hela golvet och det stod klart att vi drabbats av ohyra. Efter googlande på trämjöl och skadedjur på ved visade det sig att de skyldiga var just Blåhjon. Ett kryp som angriper ved från barrträd, borrar sig in genom barken och äter upp skiktet mellan bark och trä, med den påföljd att barken ramlar av i ett moln av fint trädamm. Turligt nog påverkas inte själva träet och det går fortfarande bra att elda med det, men det skräpar ner något fruktansvärt...

Men det är bara att sopa och hålla god min. Vi är ändå väldigt glada över vårt vedförråd eftersom det varit runt tio minusgrader i ett par veckor nu. Det blir en go värme från kaminen och så är det ju så trevligt att se en brasa spraka muntert därinne. En av vinterns höjdpunkter faktiskt.

Hyss och bus

Vid juletid då katten som bäst bodde in sig under granen, och vi gladdes åt att de flesta julgranskulor idag är av plast och inte glas, påmindes min syster om ett traumatiskt barndomsminne. Hon var liten och helt betagen av de blänkande julgranskulorna. Hon visste nog att man inte fick röra, men hur det nu var så lyckades hon på barns vis att riva ner en kula i golvet varpå den gick i kras. För att undanröja beviset för hennes olydnad, samlade hon snabbt ihop bitarna (utan att skära sig på de sylvassa skärvorna) och gömde dem under sin säng. Givetvis återfanns resterna av julgranskulan kort därpå av den ömma modern som nog mest var lättad över att min syster inte hade skadat sig.

Det kom mig osökt att tänka på diverse små hyss och bus som förekommit i vår familj. Barn är ju så oändligt påhittiga och redan när mamma var liten lyckades hon 1;  placera ett glödhett strykjärn på en duk med ett brännhål som följd, 2; mata sin yngre bror med rakblad när han satt i sin lekhage, 3; fortsätta temat mata lillebror genom att bjuda honom på hosttabletter med magpumpning som följd. Min andre morbror provade att åka rutchkana på morfars bil med pjäxor på, och fick ett rejält kok stryk för reporna i lacken.

Pappa kunde han också, och en oförsiktig springlek runt ett bord med en fotogenlampa slutade med brännskador över kroppen och sjukhusvistelse för den lille gossen.

Själv var mina infall inte fullt så våldsamma. Till exempel så inredde jag en skogsdunge på tomten med designfiltar i ull av Viola Gråsten och glömde att ta in dem när det började regna. Då jag redan hade gjort något förbjudet och således skulle falla i onåd, kändes det bäst att inte säga något, och tilltaget upptäcktes först en vecka senare.

När min syster och jag bråkade och hon till mitt förtret låste in sig på sitt rum, hängde jag mig helt sonika i handtaget som givetvis gav vika eftersom det var gjort av plast. Således kom hon inte ut, vilket kanske var säkrast för hennes retfulla lillasyster.

Under en av våra semesterresor med husvagnen lyckades jag kleta in ett vingummi i hennes vita kjol, med den påföljd att hennes resoluta vedergällning under flera års tid förhindrade mig att någonsin våga äta vingummin igen.

Säga vad man vill om vår familj, men påhittiga har vi minsann alltid varit!

Sex månader

Kan ni fatta att det redan har gått sex månader? Att den där lilla spetiga fågelungen som föddes i juli redan är ett halvår gammal? Tid är en märklig sak. Ibland går den så fruktansvärt långsamt och ibland flyger den vanvettigt fort. Tid blir väldigt påtaglig när man har barn omkring sig. Det är först då man verkligen märker hur fort det går.

Lilla E kan nu med lätthet vända sig åt endera hållet. Hon har ett bra tag kunnat rotera från mage till rygg och häromdagen vände hon sig från rygg till mage. Hon testar diverse volymregister, jollrar, tjoar och hojtar, morrar och tjuter. När man skojar med henne kiknar hon av skratt. Några tänder har vi ännu inte sett röken av, men hon har de senaste månaderna dreglat och njutningsfullt gnuggat allt hon får tag på mot det kliande och ömmande tandköttet.

Lilla E är en morgonmänniska. När hon slår upp ögonen i gryningen är hon sitt allra soligaste jag, men det osedvanligt goda morgonhumöret dalar sakta under dagen, och på kvällen är hon mest trött och gnällig. Hon äter med god aptit det mesta, men får fortfarande ersättning i nappflaska. Favoritmaten är gröt alternativt burkmaten majs/potatis. Hon älskar att bada och plaskar så vilt att den som badar henne i baljan måste klä av sig alla kläderna och stänga in sig bakom duschväggarna i badrummet. Allt blir genomblött!

Lilla E är en sällskapsmänniska som älskar att träffa andra människor och då alldeles särskilt barn. Hon är redan en förtjusande underhållare, men kan även uppskatta en tur i barnvagnen eller en egen lekstund med någon av alla sina bitringar eller skallror. En annan favoritsysselsättning är att fånga fötterna och tugga på sina strumpor ett tag.

När hon ska sova vill hon ha nappen och Ninen, en snuttekanin som vi så klokt köpt ett par uppsättningar av.

Det händer nya saker varje dag och vi gläds åt varje minut med vår älskade lilla E.

2013

Nytt år, nya utmaningar och goda föresatser. I vanlig ordning känns den bleka och sladdriga kroppastollen tyngre än vanligt kort efter jul och det googlas friskt på såväl diet och fasta som träningstips.
Efter graviditeten med lilla E då jag ökade 22 kg har det varit skralt med insatser för att göra något åt de sista 10 kilon som jag så väl behöver få bort. Jag har ju osedvanligt lätt att lägga på mig och familjelivet gör det inte enkelt att lägga om kost och träna 3-4 gånger i veckan. Men jag vet ju att jag kan, om jag bara bestämmer mig för det. Har man en gång gått ner 30 kilo och lyckats någorlunda med att hålla den vikten under 10 år så kan man göra det igen.
Nåväl, nog om vikt.

Ett nytt år var det ja. Det gamla avslutades med god mat, ett par glas vin och gratis underhållning i form av ett omfattande fyrverkeri utanför fönstret. Jag och J stod inne i värmen och beskådade det gnistrande skådespelet över dalen och tillönskade varandra ett gott nytt år.
Jag är för övrigt inte uppvuxen med raketavfyrande. Hemma hos oss var marshaller på altanräcket det festligaste som gavs under nyårsnatten, men då övriga befolkningen i Sandared gärna brände av raketer hade vi alltid gratis underhållning med fin utsikt genom de stora perspektivfönstren. Även där stod man tryggt och säkert inne i värmen, utan att ha lagt pengar på några ljuspjäser och utan att riskera varken fingrar, öron eller ögon. Alldeles ypperligt!

Men hur gick det nu med köket? frågar sig vän av ordning, och då jag kan glatt och stolt meddela att det blev klart för användning dagen före julafton. Eftersom vi stod som värdar till julfirandet med 9 gäster gladde det mig alldeles oerhört att kunna duka upp julbordets alla läckerheter på bänk och spishäll i vårt nya fina kök. Nu saknas bara några små detaljer som lister, fog på några ställen och något hyllplan.

Så här blev det. Ingen kan väl tro att det här en gång var en mindre matsal med väggar, valv och skjutdörrar. Det tog sin tid, med mycket planering, rivande, ritande, mätande och räknande, rekande och handlande, byggande och svärande. Lite mindre än ett år tog det från start till slut, men då kom det en altan emellan och en liten E.

Nästa projekt blir nog uterummet, men det får dröja ett tag. Både vi och J:s föräldrar behöver vila från renovering några veckor och bara njuta av resultatet.