Ibland nyttjar jag kollektivtrafiken i vår stad, om än något motvilligt. Jag har åkt mycket buss och spårvagn i mina dagar och förstår absolut nyttan både för miljön och plånboken men jag gillar det inte...
Jag föredrar min bil, alla dagar i veckan. Jag gillar att köra, och tycker att det känns fantastiskt att slippa trängas med andra människor. (Ok bilköer, men det kan jag hantera bättre) Det värsta jag vet är att befinna mig på en knôkfull buss inklämd i en främmande persons armhåla under vilt fastklamrande i en ledstång under en aggressivt ryckig färd.
Människor som slarvar med hygienen, som luktar gammal vinfylla från föregående kväll, människor som utan hänsyn till sina medresenärer högt och ljudligt avhandlar sitt livs innehåll på mobilen så att alla tvingas lyssna, människor som trängs och knuffas...
Och ändå vet jag att vi i Sverige är tämligen borskämda med utrymmet. I många andra länder får man vackert finna sig i att dela väldigt intimt och där har man heller inga problem med att få sitt personliga utrymme invaderat av en främling, till exempel på en buss.
Chauffören som har till uppgift att frakta människor på ett tryggt och säkert sätt har också en påverkan på kvalitén på reseandet. Jag drar mig till minnes en chaufför som körde buss 402 under 90-talet mellan Bollebygd och Borås. Han var verkligen en man med glatt humör som det heter i visan. Han tillönskade sina resenärer en bra dag, han guidade vad vi såg från bussfönstret längs vägen och ibland sjöng han en liten stump. Givetvis passade hans ganska sorglösa syn på livet inte alla och några surkartar satt alltid och himlade med ögonen och suckade djupt. Men jag tyckte att det var uppiggande.
En annan minnesvärd chaufför var en kvinna som körde spårvagn i Göteborg någon gång i början av 2000-talet. Vi kallade henne för stönaren, för när hon ropade ut hållplatserna gjorde hon det med en hes och sensuell röst och med en inlevelse som en porrtjärna hade avundats. Utropen i högtalarna framkallade alltid halvkvävda fniss och ibland rena gapskratt bland passagerarna. Även det var tämligen underhållande.
Nu för tiden är det ingen som utmärker sig något nämnvärt. I vårt stressade samhälle är det ingen som tar sig tid att önska en trevlig dag eller ropa ut hållplatserna istället för att låta den förinspelade rösten göra det.
Lite trist kan jag tycka, men det hade inte spelat någon roll. Jag hade ändå hellre kört bil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar