I denna ljuva sommartid

Midsommar kom och gick. Vi firade tillsammans med mina föräldrar och släktingar i Björkäng. Dansade kring midsommar-stången, åt sill och drack nubbe.

(I ärlighetens namn gjorde jag faktiskt bara det sistnämnda eftersom jag avskyr att leka offentligt lika mycket som jag avskyr sill, men det går alldeles utmärkt att äta köttbullar till snapsen kan jag meddela!)

På kvällen grillade vi och drack härliga vita viner från Frankrike. Även om vi inte kunde sitta ute, då det i vanlig ordning var tämligen svalt midsommarväder, så kändes det ändå att det är sommar!

På midsommardagen drog vi vidare till Småland för nästa kalas på söndagen då J:s farmor fyllde 90 år. Det var ett härligt gäng som träffades, över 20 gäster, unga som gamla.  Äldst var Greta med sina 90 år och yngst lilla Annie, tre veckor ung.

När vi sjungit och hurrat för födelsedagsbarnet, ätit och druckit i flera timmar, var det dags att vända hem till Göteborg. Vi kom hem vid åtta-tiden på kvällen och kunde konstatera att det var en ljuvlig försommarkväll. Solen stod ännu högt och det var helt stilla. Fåglarna pilade fram och tillbaka för att mata sina hungriga ungar och mellan varven sjöng och flöjtade de av hjärtans lust.

Vi bestämde oss för att ta en tur med båten och eftersom den ligger i en småbåtshamn bara tio minuters bilfärd från oss så var det snart gjort att hoppa ombord och kasta loss.

Det var fantastiskt! J:s mamma hade så förtänksamt packat ner en del överblivet från kalaset till oss, innan vi lämnade Småland, och snart satt vi förtöjda vid en kobbe och mumsade på melon, vindruvor, jordgubbar och snacks. Solen värmde skönt och vågorna kluckade mot skrovet. Måsarna höll sig på behörigt avstånd och allt var sådär perfekt som det kan vara, en svensk sommarkväll i skärgården.

Tvångs-lekarnas förbannelse.

Läser rubriken "Gör din midsommar till en lek" i dagens Göteborgs Posten och känner omedelbart rysningar längs ryggraden. Sävehofs damlag testar midsommarlekar, och jag drar mig till minnes brottsstycken ur min egen svunna barndom, där det klämkäckt och obligatorsikt skulle lekas vid olika tillfällen.
Med sorg minns jag hur den tjocka flickan, som inget hellre ville än att vara osynlig och bortglömd, gjordes till åtlöje i diverse "roliga" lekar som hoppa säck, springa med ägg i en sked i munnen, äta kolasnören på tid eller kasta tennisboll. Att avstå var inget alternativ. ALLA SKA VARA MED! Mantrat upprepades under hela mig uppväxt och ledsamma skolår. Men jag ville inte vara med. Jag ville sjunka genom jorden av skam när min hopplöst feta kropp dallrade fram över gräset. När jag med mörkrött ansikte flåsade av ansträngningen, som andra ungar inte ens blev rosiga av. När svetten bröt fram, och jag med den drunknades förtvivlan i vanlig ordning skojade bort allt. Gjorde narr av mig själv innan någon annan hann göra det.

I de vuxnas ögon var jag den där tjocka glada ungen som alltid hade svar på tal. Jag spelade apa, skojade och skämtade, men inombords grät jag. Jag såg och hörde allt, men försökte bortse från mina klasskamraters kvävda fniss, viskningar och rullande ögon. Kamrater... Jo just det...

Att tvinga barn att delta i aktiviteter borde vara förbjudet. Att utsätta barn för andra barns (och vuxnas) subtila elakheter borde vara straffbart. De kunde lika gärna ha kastat upp mig på en scen inför hela skolan, naken med en strålkastare riktad mot den feta barnakroppen. Förnedringen var ändå så djup att jag kan känna den inom mig än idag.

Jag kan inte få en ny barndom, mina skolår är sedan länge till ända, men jag lider med alla de barn som fortfarande utsätts för lekarnas förbannelse. De barn som går ett sommarlov till mötes med lättare hjärta än andra barn, för de vet att de får vara ifred i tio underbara, ljuvliga veckor från glåporden, viskningarna, knuffarna och skratten.

Jag fick inte välja. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du som läser det här aldrig någonsin utsätter ett barn för tvångs-lekarnas förbannelse. Det traumat sitter kvar. För resten av livet...

Hoarding

Vet ni vad hoarding är? Det visste inte jag heller förrän tills igår.
Jag satt och slötittade på TV och zappade mig fram och tillbaka mellan kanalerna. Av en händelse kom jag att hamna mitt i ett program om människor med tvångssyndrom när det gällde att samla och göra sig av med saker. Syndromet Compulsive hoarding som ungefär kan översättas med tvångsmässigt samlande, eller samlarsjuka, där den som är drabbad inte kan förmå sig att göra sig av med någonting, trots att tingen saknar värde.
En äldre dam levde i ett fruktansvärt kaos med skit i högar och ja; det var just skit! När hon inte längre kom in på toaletten på grund av alla saker, påsar, petflaskor, burkar, papper, tidningar, leksaker, prydnadssaker etc så började hon använda vuxenblöjor som hon sedan lagrade omkring sig, fulla med urin och avföring...

Huset var fullt av ohyra och började ätas upp inifrån av urin och smuts. Stanken var outhärdlig och situationen uppmärksammades först när hon ramlade av sin toastol i köket och inte kunde ta sig upp. Räddningspersonalen fick bryta upp dörren för att rädda henne.
Då var hon i så dåligt skick att läkarna övervägde att amputera hennes ben som var helt sönderfrätta av urin och avföring och därtill angripna av bakterier och ohyra.

Visst är det märkligt... Hur en människa inte förmår att ens göra sig av med en använd blöja... Att inte kunna slänga ett kvitto, en tidning, en förpackning, burk eller flaska... Att uthärda att leva i en sanitär katastrof med skadedjur och insekter myllrande över avskrädeshögarna. Att inte kunna sova i en säng eller ens kunna nå sitt badrum och göra sina behov på grund av alla saker och allt skräp.

Och andra sidan myntet, där en människa inte klarar av att någonting är i oordning, att något står snett, är dammigt, eller inte sorterat efter storlek och färg. Att få ångest över ett gult blad på en krukväxt eller en tavla på sniskan. Kamma mattfransarna med liten kratta och gnida sönder alla ytor med sjuklig städ-iver, överdosera bakteriedödande medel och älska klorin, inte klara av att röra något utan vita bomullshandskar och duscha flera gånger om dagen. Sjukt åt andra hållet.

Tur att man är lite lagom pedant-slarvig och heeelt normal.. (!)

Hantverkare...

Vi bor i ett bygg-kaos. Inte nog med att badrummet långsamt håller på att ta form; mitt i alltihop ordnades det renovering av tegelfasaden på södersidan. Väder och vind har gått hårt åt fogarna mellan telgelstenarna, och det porösa murbruket har börjat vittra sönder.

Det började inte bra. På Kristi Himmelfärdsdag ringde de från firman som skulle fixa jobbet och berättade att firman som skulle leverera byggställningen skulle komma redan  på fredagen. Vi trodde att vi hade god tid på oss att ta bort betongräcket till den gjutna balkongen men nu blev det lätt panik. Utrustade med en slägga turades vi om att med råstyrka, ilska och envishet banka ner betongen småbit för småbit. Jag fick praktfulla blåsor i händerna och värk i kroppen i flera dagar efter det, men ner kom det sabla räcket till slut!

Fredagen var en klämdag och jag var ledig. Ledig och ledig förresten! Jag var hemma och tvättade, städade och förberedde J:s födelsedagskalas. Mellan varven spanade jag ut på gatan för att se när den där ställningsfirman kom men tji! Ingen kom...

På onsdagen veckan därpå kom tegelgubbarna. De stod och rev sig i huvudet en bra stund när det inte fanns något att klättra på, men några telefonsamtal senare (som lät ganska irriterade) lovade ställningsfirman att komma omgående. Nu blev arbetet försenat, men några dagar senare drog det igång.

Vet ni hur mycket det dammar och skitar ner när man skär ut gamla tegelfogar ur en vägg? Det visste inte jag heller förrän hela trädgården och mitt trädgårdsförråd under balkongen täcktes av ett tjockt lager damm. Efter att de dammat ner allt drog de fram vattenslangen och spolade... Det blev inte rent, utan resulterade i ett lager grå murbruksgegga överallt... Ställningen var inte helt inplastad som vi tydligen kommit överens om och allt spreds för vinden.

Nu har de ockuperat trädgården. Lagt upp lager med säckar på min nysådda gräsmatta, kastat verktyg överallt. En av dem hade slängt sin tröja över trappräcket och i natt regnade det. Ha! Det kan de gott ha för att de inte tänker längre än näsan räcker!

Utöver ett hafsigt och slarvigt arbete med att täcka, och en fullständig avsaknad av att vara lite rädd om närmiljön, berättade en av dem att han hade tagit två fästingar på katten och att hon bet honom. Klart hon gjorde! Hon känner inte honom och här tar han sig friheter. Saga är en väldigt speciell kattfröken med mycket integritet och det borde han verkligen respektera. Ge katten i katten!

Igår kväll samlade jag fimpar på gräsmattan och funderade på J:s utbrott där han i affekt vrålade att det aldrig någonsin skulle komma in en hantverkare mer i vårt hus. Jag är böjd att hålla med!

Blomster-frossa!

Ända sedan jag var en liten tös i flätor har jag älskat blommor. Hemma i mormor och morfars sommarstuga stod det ofta vattenfyllda kaffefat med små tusenskönor som barnet stolt överlämnat. Utan stjälkar förstås, men det var ju vackert ändå. Gräsmattan var fylld av de små vita blommorna som övergick i mörkt rosa och utgjorde en oemotstådlig lockelse för en unge.

När jag blev äldre gav jag mig ut på otaliga expeditioner i syfte att i triumf bära hem en imponerande bukett blommor till min ömma moder. Min specialitet var att hitta blommor där det till synes saknades. Min far, som är lite av en botanisk expert, artbestämde inslagen i buketterna med hjälp av en fältflora och jag lyssnade och lärde. De latinska namnen lade jag sällan på minnet men förvånansvärt många arter sitter kvar i huvudet och ibland roar jag mig med att identifiera dem i vår vildvuxna trädgård.

Trädgården är min stora hobby och min skyddszon. Här sker såväl kontemplation och reflektion som rekreation. För mig är det ljuvligt att få skapa och forma något som jag vill ha det. Därför har jag utvecklat ett lätt missbruk. Ni som känner mig vet att jag har en förkärlek för skor och ibland tenderar att överdosera inköpen. Detsamma gäller även för blommor, buskar och andra växter .

Jag blir lätt euforisk inne i en handelsträdgård och får verkligen lägga band på mig för att inte kasta ner allt jag ser i en kundvagn. Jag vågar inte räkna på hur mycket pengar jag har lagt på perenner, blommande buskar, jord och gödsel, men jag skulle kunna handla hur mycket som helst för att få min gröna oas precis så som jag vill ha den. Jag vill ha en syrénberså och en rosenrabatt, vill känna doften av shersmin och pioner, jag vill njuta av blomsterprakt från såväl paradisbuske som rosenprakttry och jag vill ha en odling med frukt och bär. Fänrikshjärta, klint och prästkragar, riddarsporre, stockros och lejongap. Jag vill ha allt!

Men jag får hejda mig och bida min tid. Den här trädgården stod övergiven i många år och det kommer att ta tid att få den att återuppstå i all sin prakt. Tid och pengar. Men en dag blir den färdig och då ska jag njuta frukterna av all möda. Och jag är på god väg!

Välkommen Annie!

J. har blivit morbror. I går morse födde hans syster en liten perfekt flicka på självaste nationaldagen. Det är bekvämt det där. Att fylla år på en dag då alla är lediga.

En av mina systerdöttrar är född den 1:a maj och det är alltid kalas då eftersom det passar så bra.

Visserligen muttrade en annan av systrarna att hon sedan flickebarnet föddes, förnekades möjligheten att demonstrera för att istället äta tårta, men det tar vi med ro. Hon är säkert välkommen att ha med sig ett plakat eller banderoll till kalaset om hon så skulle önska. Och kalas är ju så himla trevligt!

Men nu var det ju sötaste lilla Annie som kom till världen och J. blev som sagt morbror. Jag har ju varit moster i hemskt många år nu till fyra barn (varav de flesta inte alls är barn längre) och känner mig ganska hemtam med den titeln. Men visst är det något speciellt och fantastiskt!?

Man hinner glömma bort hur små och späda de är när de är alldeles nykläckta och vi satt helt förundrade med det lilla knytet i famnen. Ackade och ojade oss över att allt var så litet och perfekt utmejslat. Den lilla lilla munnen, den lilla söta näsan, de små minihänderna med ytte-pytte-fingrar. Helt fantastiskt!

Välkommen till världen Annie!