Med sorg minns jag hur den tjocka flickan, som inget hellre ville än att vara osynlig och bortglömd, gjordes till åtlöje i diverse "roliga" lekar som hoppa säck, springa med ägg i en sked i munnen, äta kolasnören på tid eller kasta tennisboll. Att avstå var inget alternativ. ALLA SKA VARA MED! Mantrat upprepades under hela mig uppväxt och ledsamma skolår. Men jag ville inte vara med. Jag ville sjunka genom jorden av skam när min hopplöst feta kropp dallrade fram över gräset. När jag med mörkrött ansikte flåsade av ansträngningen, som andra ungar inte ens blev rosiga av. När svetten bröt fram, och jag med den drunknades förtvivlan i vanlig ordning skojade bort allt. Gjorde narr av mig själv innan någon annan hann göra det.
I de vuxnas ögon var jag den där tjocka glada ungen som alltid hade svar på tal. Jag spelade apa, skojade och skämtade, men inombords grät jag. Jag såg och hörde allt, men försökte bortse från mina klasskamraters kvävda fniss, viskningar och rullande ögon. Kamrater... Jo just det...
Att tvinga barn att delta i aktiviteter borde vara förbjudet. Att utsätta barn för andra barns (och vuxnas) subtila elakheter borde vara straffbart. De kunde lika gärna ha kastat upp mig på en scen inför hela skolan, naken med en strålkastare riktad mot den feta barnakroppen. Förnedringen var ändå så djup att jag kan känna den inom mig än idag.
Jag kan inte få en ny barndom, mina skolår är sedan länge till ända, men jag lider med alla de barn som fortfarande utsätts för lekarnas förbannelse. De barn som går ett sommarlov till mötes med lättare hjärta än andra barn, för de vet att de får vara ifred i tio underbara, ljuvliga veckor från glåporden, viskningarna, knuffarna och skratten.
Jag fick inte välja. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du som läser det här aldrig någonsin utsätter ett barn för tvångs-lekarnas förbannelse. Det traumat sitter kvar. För resten av livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar