Barns vittnesmål

Den här veckan har vi på kursen i Rättspsykologi behandlat metoder för förhör av barn. Föreläsningen heter Barns vittnesmål och fokuserar på barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det är tungt att lyssna på. Så tungt... Visste ni att när man tillfrågat vuxna människor, så har mellan 7-17% av kvinnorna och mellan 3-8% av männen utsatts för sexuella övergrepp någon gång i sin barndom? Siffrorna inkluderar även övergrepp av jämnåriga och gränsen för barn går i den här studien vid 15 års ålder. Förstå hur många där ute mitt ibland oss som bär på en mörk hemlighet och på så mycket sorg skuld och skam.

Vi får lära oss att de flesta övergrepp aldrig kommer till myndigheternas eller till någon vuxens kännedom. Att de här barnen lever ensamma i det här helvetet och att många ända upp i vuxen ålder bär det inom sig utan att någonsin berätta.

Vi går igenom vilka barn som utgör "lätta" offer och på vilket sätt pedofiler agerar. En berättelse handlar om en mamma i Ryssland som bor ensam med sin dotter. Via internet får hon kontakt med en svensk man och de börjar brevväxla. Han verkar snäll och omtänksam. Efter ett tag föreslår han att hon ska lämna den fattiga tillvaron i Ryssland, ta med sitt barn och flytta till honom i Sverige. Men en längtan om en bättre tillvaro för sig och sin dotter säljer mamman av allt hon kan och flyttar till Sverige. När de kommer fram och installerat sig i hans lägenhet dröjer det bara några timmar innan mannen förgriper sig på flickan. Hon är ensam i Sverige. Har inget skyddsnät, inga vänner, talar inte språket och är helt utelämnad till mannen. Hon vågar inte berätta för sin mamma och flera år passerar innan någon slår larm.

Vi har också fått lära oss vad dissociation är.

En femårig pojke blir utsatt för mycket grova och förnedrande sexuella övergrepp av sin styvfar. Han blir filmad och filmen beslagtas senare av polisen. På filmen ser man pojken stå på alla fyra och bli utsatt för ett övergrepp som måste vara extremt fysiskt smärtsamt. Men pojken tycks inte märka det. Han läser en serietidning som ligger framför honom på golvet samtidigt som han nynnar för sig själv. Det är hans skyddsmekanism. Han tränger bort upplevelsen från sitt medvetande och går in i en annan värld.

Jag gråter inombords när jag hör berättelserna. Vilka är dessa monster som kan utsätta försvarslösa barn för något sådant?

Jo, sanningen är att det är grannar, föräldrar, mor- eller farföräldrar, släktingar, syskon, lärare, dagispersonal och andra som kommer barnen nära. Överallt finns det pedofiler. De riktar främst in sig på barn som har ett bristfälligt socialt nätverk. Barn från dysfunktionella familjer med missbruk och våld. Barn som törstar efter uppmärksamhet, stöd och hjälp. Men det finns inga garantier. Alla barn är tyvärr potentiella offer, även om de kommer från välordnade förhållanden...

Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att alla barn ska kunna få växa upp i en trgg och lugn miljö. Att de ska få leka och få vara barn. Utan problem, utan rädsla och sorg. Att de ska kunna lita på vuxna. Och att inga barn ska behöva bli utsatta för det ofattbara, att en annan människa tar sig rätten att förgripa sig på dem.

Se dig omkring. Hur många i din närhet är offer eller förövare?

Skrämmande tanke, eller hur?

Räven raskar i höstrusket

Det är möjligt att man, sedan urminnes tider (ok, en lätt överdrift, lev med det) har beklagat sig över hur tidigt affärerna inleder sin julskyltning och pyntning men i år slår de väl ändå alla rekord?! Full jul den 20 oktober...?! Vadfalls? Vad hände med den kommersiellt gångbara och direktimporterade Halloween som de senaste åren ändå i någon mån har hejdat de allra ivrigaste julpyntarna frampå höstkanten? Brukar vi inte se pumpor, spöken och dödskallar draperade i spindelnät eller åtminstone de lite mer dämpade svenska allhelgona-attributen; gravlyktor och kransar såhär i oktober?

Nej då inte i år. Handlarna verkar ha kommit på att jul säljer betydligt bättre än Halloween och därmed, i girighetens tecken, inlett julen så fort man bara kan med efter sommaren...

Vänta bara, i den här takten dröjer det inte länge förrän julpyntet trängs med midsommartillbehören och man blandar sommarhits i högtalarna med julsånger... Jamen visst! Sill och nubbe har vi ju i båda högtiderna! Köp två betala för en och få både midsommarkrans och tomteluva på köpet.

Ur led är tiden. Jag må låta som en gammal gnälltacka men det var bättre förr... Skyltsöndag, det var grejor det!! Vilken spänning, vilken glädje och förväntan. Fattas nu bara att NK bestämmer sig för att köra sin traditionella avtäckning av julskyltade fönster i samband med att löven faller. Då går jag i strejk.

Ett bryskt uppvaknande

Inget kan förstöra en dag som att med en hårsmån undvika att bli överkörd...
Jag promenerar till jobbet varje morgon. En nätt liten sträcka som tar ungefär 45 minuter om man traskar på i hygglig rask takt. Det är ju för all del ganska mörkt och ibland både kallt och blött men jag är utrustad med dubbla reflexband och går med, för väderleken, lämplig klädsel. Dessutom lyssnar jag på musik i min iPod vilket piggar upp den mest trista morgon. Idag var det lite soft Weeping Willows som jag hade i öronen när jag skulle korsa den stora vägen som går mellan Sahlgrenska och Toltorpsdalen. Just denna korsning är lite vansklig. Man måste korsa två körbanor på ett obevakat övergångsställe där de flesta bilister väljer att fullständigt ignorera hastighetsbegränsingen på 50 km/h.
Jag var försiktig och såg mig noga för innan jag korsade. Första delen gick bra men när jag befann mig mitt på övergångsstället på den andra körbanan med några meter kvar till trottoaren, såg jag i ögonvrån ett par billyktor som närmade sig i svindlande hastighet. Jag hörde bildäck tjuta samtidigt som jag på ren instinkt kastade mig framåt. När föraren fick stopp på sin fläskiga Volvo, befann han sig på det ställe där jag varit en sekund tidigare. Hade det varit halt just där hade ni antagligen fått hälsa på mig på Sahlgrenska eller på bårhuset vid det här laget.

Den första reaktionen kom från ryggmärgen direkt ner i benen men när jag förstod vad som just hänt blev jag fullständigt rasande och vände mig om för att säga honom ett par väl valda ord, men mannen bakom ratten vinkade bara lite ursäktande och gasade vidare.
Jag ville säga till honom att han ska vara väldigt tacksam över att han inte i detta nu behöver förklara för min familj att han har kört på mig på ett övergångsställe, att han kanske just var nära att göra sig skyldig till ett antal brott varav det värsta torde vara vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik.
Att han ska vara väldigt tacksam över mina snabba reflexer och den torra asfalten.
Och slutligen; att det kanske inte går så bra nästa gång...

Doften av nybakat bröd

Tentan är skriven, tärningen är kastad och det finns inget jag kan göra åt det...

Jag vet inte hur det gick men det kändes ok i alla fall och det är väldigt skönt att det är över! Efter att ha lämnat den ökända tenta-salen på Victoriagatan 30 åkte jag hem och bestämde mig för att ta en promenad i det vackra, om något kyliga höstvädret. Jag traskade genom de närbelägna gamla villakvarteren i Toltorpsdalen och drömde mig som vanligt bort till en egen liten stuga med trädgård någon gång i framtiden.

När jag kom hem kände jag mig uppiggad och beslutsam så jag tog äntligen tag i de gamla vissna och ledsna växterna på balkongen, rensade bort allt och slängde i komposten, sopade, diskade ur krukorna och staplade ihop möblerna i ett hörn inför vintern. Detta plötsliga påslag av energi utnyttjades sedan genom dammsugning, upprensning i klädhögar, diskning och slutligen genom att kvista ner till affären och panta alla burkar och flaskor som stått i en papperspåse i hallen i ett par veckor som ett konstant dåligt samvete.

Efter det; bakade jag bröd...

Jag har länge retat mig på att det dyra bröd som man köper i plastpåse i affären inte smakar något. Inte ett dyft! Istället för kryddor innehåller det en massa konserveringsmedel, E-ämnen och annan skit som jag absolut inte vill ha i mitt bröd.

Det enda raka är ju att baka själv, men det tar ju lite tid och i vårt stressade samhälle har vi inte den tiden, eller rättare sagt, vi tar oss inte den tiden.

Min salig mormor var en fena på att laga mat och baka. Hemma hos henne fanns det alltid hembakt bröd, kakor och bullar. Hon gjorde fantastiska franskbröd, eller barkis som det heter hemma i Borås, med mycket vallmofrön på.

Det är något magiskt med doften av nybakat bröd, så hemtrevligt och tryggt. Nu sitter jag här i soffan, väldigt nöjd med mig själv och njuter av en nybakad ljummen rågkaka med smör och ost och ett stort glas mjölk. Precis som hemma hos mormor.

Tenta-nerver

På lördag skriver jag min första tenta på kursen i Rättspsykologi.
Det är märkligt hur tiden så effektivt kan erodera alla minnen om hur det var att plugga till en tenta. I början av veckan fann jag mig sittandes med alla böcker och kompendier uppslagna över köksbordet och en vild önskan att kasta ut alltihop från balkongen. (Vilket hade varit ganska dumt, för det är ju tämligen ansträngande att behöva gå ner och hämta allt igen...)

Jag hade inte en aning om vart jag skulle börja, hur jag skulle lägga upp och planera denna gigantiska inhämtning av information, och såklart knäckfrågan; hur i hela fridens dar jag skulle få det jag läste att fastna i huvudet...

Nu känns det lite bättre. Jag har övat på de gamla tentorna, försökt att lära mig att tillämpa teorier med exempel, i någon mån försökt att gissa mig till vilka delar som är av större vikt än andra att känna till. Men det är ingen lek, det säger jag!
För optimal inkodning ska man inte bara läsa mycket, man får inte slarva med mat, sömn och andra viktiga grundläggande behov. Fysisk aktivitet lär också gynna effekterna av inlärning och jag har varit noga med att ta härliga höstpromenader i det fina vädret.

Det är lite ödets ironi att denna första delkurs bland annat handlar om olika teorier om hur just minnet fungerar. Saker som Inkodningsspecifika principer, glömskekurvor, bortträngning, episodiska och deskriptiva minnen och en hel del annat.

Håll tummarna nu för att jag kommer ihåg detta på lördag!

In Gum we trust

Igår reste jag till Kungliga Hufvudstaden för att delta i ett styrelsemöte med personalklubben. Det blev en fasansfullt tidig uppstigning, redan klockan 04.50 men taxin kom som den skulle och den rara damen som körde, förgyllde den tidiga morgonstunden genom att (som taxichaufförer oftast gör) prata om ditt och datt.

När jag klev på X2000-tåget och funnit min plats hann jag bara sjunka ner i sätet innan hela kupén plötsligt invaderades av en hel klass med tonåringar. Som en svärm gräshoppor stormade de in, tjoade och skrek, skrattade, knuffades och trängdes i ett moln av billig parfym och plastiga skinnjackor...

Jag log stilla för mig själv. Såg dem passera igenom mittgången på sin väg in i nästa kupé, drog en lättnadens suck när glasdörren smög igen bakom dem och noterade att det där med tyst avdelning i tågen är en välsignelse, och att jag i fortsättningen alltid ska boka det.

Jag plockade fram min iPod, greppade biljetten och intog min mirakelmedicin som möjliggör att jag överhuvudtaget kan åka X2000; Åksjuke-tuggummin.

Innan jag upptäckte denna fantastiska uppfinning hade jag dispans från vår resepolicy som endast medger tågresor mellan Göteborg och Stockholm. Jag blev så åksjuk att det enda som fungerade för mig var att istället välja flyget.

Så länge jag kan minnas har jag blivit illamående vid de flesta resor. I bilen, på bussen, på sjön.

När jag var liten kallade jag Stena-färjorna för Kräk-båtarna för det var precis det de var för mig... I vuxen ålder försökte jag ta åksjuketabletter men de var så starka att jag bara somnade och inte kunde hålla mig vaken på de möten och sammanträden jag förväntades delta aktivt i...

Inte så professionellt att sitta och snarka med hakan mot bröstet och dreggel sipprande ur mungipan...

Men nu kan jag åka hur mycket tåg och båt som helst utan att bli dålig. Bara lite dåsig, och det gör absolut ingenting. Tuggummin is the shit! som kidsen säger...