Jag är klar.
Efter sex svåra månader är jag numera färdigbehandlad och slipper åka till Östra varannan vecka för att injiceras med gifter som gör mig så dålig.
Det har varit tufft, men jag har bitit ihop. Varit stark och tålmodig, härdat ut...
Men nu är det äntligen över! Jag känner mig lättad men samtidigt trött. Huden flagar av händer och fötter, ögon och näsa rinner, ögonbryn och fransar är borta och mina blodförtunnande sprutor måste jag fortsätta med i fyra månader, men jag slipper cellgifterna!
Allt det där kommer att rätta till sig om några veckor och jag skiter faktiskt i att jag måste måla dit ögonbryn och att jag ser fruktansvärd ut i handflatorna för jag är cancerfri och får leva vidare med familj och vänner vid min sida.
Stödet från omgivningen har varit så viktigt under denna tid och jag har fått pepp både från familj älskade vänner och arbetskamrater. De har lyssnat, tröstat och ingjutit mod när mitt eget falnade. Ni har funnits där vid min sida och jag älskar er för det!
