Happy voices

Jag har börjat sjunga i kör.
Det var några år sedan sist. (Ungdomskören i Borås för 110 år sedan) men oj vad roligt det är!

Vi sjunger Elvis, Justin Timberlake, Ola Salo (som för övrigt är gästartist under konserten i Partille Arena den 9:e november) och en hel del annat.

Varje tisdag kväll ger jag hals tillsammans med femhundra anda deltagare i den svulstiga Annedalskyrkan. Det låter förvånansvärt bra!
Jag som alltid har tyckt om att sjunga ända sedan jag var riktigt liten, då jag sjöng tillsammans med pappa som kompade på gitarr. Då var det mest Taube, Bellman, Fröding och Cornelis. Jag minns att de var mäkta imponerade på mitt dagis, som det hette då, när jag utan att staka mig, och med glödande entusiasm, sjöng alla verser i Möte i Monsunen och visan om Karl Alfred.

Jag sjunger gärna lite till vardags när jag grejar hemma, men får då snabbt konkurrens av båda döttrarna som gärna tar ton. Det bådar gott inför kommande luciatåg.

Hej sladd!

När entrétaket utanför ytterdörren väl var på plats blev det dags för ny belysning. Efter lite knåpande fick min händige man både tak- och nyinköpta vägglampor att lysa.
Samtidigt passade han på att dra om elen i resten av huset eftersom sladdarna som går in genom ett hål, tar outgrundliga vägar och mynnar ut i en annan eldosa i ett annat rum, för att sedan försvinna igen.
Vi drog och slet för att få jordade uttag i ett hus där man tycks ha ansett att ett eluttag i varje rum var gränsen till oförsvarbar lyx. Ett hus där man levt under devisen att det där med elektricitet nog bara var en fluga och inte skulle kostas på...
På ett ställe var det stört omöjligt att få igenom det färggranna knippet med sladdar. Vi slet, drog, svor och svettades. Tills J metodiskt mätte upp vart någonstans stoppet satt och helt sonika hackade hål i väggen i barnens rum. Där satt två prydliga spikar rakt igenom ledningsröret som på ett synnerligen effektivt sätt hindrade all form av passage. Efter att ha avlägsnat de ovan nämnda spikarna gick det alldeles utmärkt att dra fram ny fin sladd till uttaget.
Antalet uttag är dessvärre konstanta, men grenkontakter is da shit!

Maten... Himmel och helvete

Hörni det här med mat...

Visst är det knepigt? Mat kan ju vara så fantastiskt gott, framkalla glädje och njutning och utgör en samlingspunkt för människor. Jag gillar att äta mat. Men jag gillar inte att laga mat. Absolut inte.
Faktum är att jag på riktigt ogillar det så mycket, att jag nog enbart hade köpt färdigmat om jag vore snäppet latare, rikare och oansvarigare.

Jag drar mig för att ställa mig vid spisen. Det är ett nödvändigt ont och genererar mest frustration och uppgivenhet. Att laga mat till barn är ett alldeles särdeles otacksamt uppdrag.

- Jag gillar inte pannkakor...
- Tyst, du gillar visst pannkakor!
- Näää jag vill ha plättar!

...

-Mammaaa jag vill inte ha potatis, jag vill ha pasta!
- Vi åt pasta igår, ät nu!

...

- Jag vill inte haaaa den här maten!
- Snälla ät nu!!!

...

- Vad får vi till efterrätt?
- Det blir ingen efterrätt idag. Ät upp din mat.
- Uuuuääähhhh!!!

Som sagt. Den där underbara stilla familjemiddagen med strålande barnaögon, renskrapade tallrikar och ett jublande "tack för maten" existerar inte i verkligheten. Det är bara att inse fakta..

Så jag byter kanal snabbt när det vankas matlagningsprogram på TV, ryser åt hurtiga kockar med fingret i såskastrullen och skrattar fortfarande åt lilla E:s kommentar på restaurangen i somras. Vid lunchen presenterades maten av just en sådan entusiastisk och erforderligt klädd kock. Lilla E granskade hans vitklädda uppenbarelse med den ståtliga kockmössan, funderade en stund och frågade sedan sin far:

- Pappa... Varför har han en påse på huvudet?