Snö och kök

Idag var det den stora köks-tittar-dagen för mig och J.
Vi har ritat och funderat, reviderat och ändrat alla skisser, tänkt ett varv igen och sedan börjat om...

I vårt hus har vi på vårt bo-plan endast ett sovrum. Däremot har vi ett tämligen väl tilltaget vardagsrum med tillhörande matsal i fil med skjutdörrar.
Just matsal känns lite overkill när man, som vi, mest intar måltider framför TV:n och endast nyttjar matsalen när det kommer gäster. I köket sitter vi aldrig och äter. Den lilla alkoven där köksbordet trängs med två stolar känns inte alls funktionell.

Vad gör man då? Jo: Man flyttar köket från dess befintliga plats till matsalen. Därefter slår man bort de två väggsnuttarna in mot vardagsrummet där skjutdörrarna ändå alltid står öppna och utgör ett öppet valv. Vad får man då? Jo: En öppen planlösning mellan kök och vardagsrum med matsalsmöbeln förflyttad endast ett par meter in mot tv-hörnan och gott om plats för ett snitsigt kök längs med bortersta väggen. Och vad mer? Jo: Man får ännu ett sovrum där det gamla köket låg. Visserligen ett lite märkligt L-format rum men ändå!

Så idag gav vi oss ut i akt och mening att rekognosera marknaden för kök. På morgonen just denna dag drog ett kraftigt snöväder in över västkusten och våra besök på diverse köksåterförsäljare akompanjerades av dåligt väglag och förfäran över våra medtrafikanter som tycktes helt oförstående inför det blöta och halkiga vita.

Visst är det märkligt hur en del bilister tycks sluta tänka när vädret skiftar? Plötsligt utför de helt obegripliga manövrar, kör mot enkelriktat, tvärnitar vid rödljus och struntar högaktningsfullt i att hålla ett lämpligt avstånd till framförvarande bil.

Nåväl! Efter en hel dags flängande mellan olika firmor i snömodden fann vi så äntligen vårt drömkök! Inne på Kvänum satt det uppmonterat. Ett vitt retro-kök i funkis-stil men med moderna lösningar som mjukstängande luckor och lättrullande lådor. Det var perfekt. Utom priset...

Smakar det så kostar det, och en billig variant skulle kosta minimum 129 000 kr utan bänk, diskho, blandare eller vitvaror! Som hittat...

Ordet drömkök har fått en ny innebörd. Det där köket kan man bara drömma om!

Vädergnäll

Låt mig bara få spy ur mig här och nu: Jag hatar regn och blåst!!
De senaste veckorna har varit mer än välfyllda av slikt väder och jag avskyr det innerligt. Jag får så ont i huvudet när de så påhittigt namngivna stormarna viner kring öronen och himlen är smutsigt grå eller svart.

De läsare som följt bloggen ett tag, vet att jag stundom plågas av väderframkallade migränattacker och den senaste tiden har det varit väl mycket huvudvärk i mitt liv.
Idag jobbade jag halv dag (som mitt finfina kollektivavtal föreskriver) dag före röd dag och det innebar att jag till min förundran kom hem i dagsljus. Det kändes som evigheter sedan. När jag åker till jobbet strax före halv åtta är det mörkt, och när jag kommer hem från jobbet vid halv fem är det lika mörkt.

Jag vet att det är ett lyxproblem att gnälla över vädret, sådant som man ägnar sig åt när man inte har några riktiga problem, men för mig börjar det här skitvädret i kombination med mörkret påverka min hälsa.

Sol, en decimeter snö och ett par minusgrader nu tack!

Mellandagsmätt

I år är det ett rentav uselt år ur ledighetssynpunkt. En arbetsgivarjul, som en del väljer att kalla den. Så jag tar mig till jobbet, trots att jag inte direkt darrar av iver och förväntan när klockan ringer. Det hade varit ganska skönt att få ligga och dra sig länge, äta lyxfrukost med julskinka på vörtbröd och till det en stor mugg varm oboy. Härligt onyttigt och precis så som julen i övrigt har varit.

Vi har ätit oss, nej förresten, frossat oss igenom julafton, juldagen och annandagen. Trots att många saker på julbordet har rationaliserats bort sedan en del år, är det ändå en imponerande laddning mat som man under plågsamma former vid andra omtaget lyckas få i sig.

Det första som rök på vårt julbord när den äldre generationen började försvinna var dopp i grytan. Flottigt och menlöst tyckte vi barn. Sedan försvann syltorna. Rullsylta och pressylta. Uäääck! (Vem i hela fridens namn äter det!!??) Leverpastejen fick också förpassas och allt till förmån för två nya ting som numera har blivit en tradition på vårt julbord som inte får missas; crepes med champinjonstuvning och mimosasallad. Givetvis ska det vara hemmalagat.

I övrigt har vi det mesta som traditionen bjuder, men eftersom jag vare sig äter gravad lax eller sill i någon form (som ännu finns kvar till min övriga familjs stora glädje) så blev det två trevliga och goda alternativ för mig! Annars har vi skinka, köttbullar och prinskorv, revbensspjäll, potatis till sillen, ägghalvor, rödkål och grönkål, sillsallad, Janssons frestelse, bröd, kex, ostar och säkert en hel del till som jag har glömt.

Sedan när man har ätit tills man vill gråta är det dags för dessert... Ris a la malta med sylt eller saftsås för den som så önskar. Givetvis är gröten preparerad med obscent mycket vaniljsocker och därtill en skållad mandel. I år var det J som fick mandeln trots att både jag och min syster grävde ordentligt i skålen innan vi tog till oss en portion.

Nu skulle man ju kunna tycka att ätandet hade nått sitt crescendo men icke! Ett par timmar senare är det dags för kaffe och tårta... I år bad jag min mor att skippa tårtan och istället serverade hon mandelmusslor med grädde och hjortronsylt. Som om det skulle fylla mindre!

På kvällen avslutar vi med att pressa i oss allt julgodis som jag producerat under dagarna närmast jul. Mozartkuber blandas med chokladkola, knäck, polkagrisfudge, konfekt med vit choklad och kokos samt praliner innehållande mandelmassa, nötter, hackade aprikoser indränkta i sherry.

Sedan vill man bara gå i ide. Tänker att man nog inte behöver äta på minst ett par dagar, men ack vad man bedrar sig. Magen är kraftigt utänjd och framåt kvällningen sitter det fint med en skinkmacka och en kopp té.

Helt galet!

Förkylningens klagan såhär inför jul

Nej, det är inte jag som är förkyld. Åkomman har drabbat min käre man, och för att generalisera en smula kan man säga att han inte på något sätt förnekar det typiskt manliga sättet att hantera en förkylning på. Han ömkar och kvider. Rentav lider! (men knappast i det tysta)

Jag måste, vid anmodan, upprepade gånger lägga min hand på hans panna för att bekräfta hans utsaga om att han nog måste ha väldigt hög feber. Han blir väldigt förnärmad när jag lite försynt låter påpeka att temperaturen varken är onormal åt ena eller det andra hållet.
Han suckar och stönar, kvider som ett litet barn. Snyter sig med en plågad uppsyn och försitter intet tillfälle att ingående beskriva sina symptom.

Jag försöker verkligen att uppbringa en god laddning sympati och vara sådär omtänksam och rar, men det finns gränser! Igår rann tålamodet över och jag ylade i ett svagt ögonblick att jag inte orkade höra ett ord till om hans förkylning.

Hoppas att tillfrisknandet går fort. Nu är det bara två dagar kvar till Julafton.

Lucia

Idag är det den 13:e december och således Lucia. Jag hann med en kvart av utsändningen från Domkyrkan här i Göteborg innan det bar av till Ebbas dagis för ett live-framträdande.

Jag gillar Lucia. Jag har alltid tyckt om att sjunga. och de gamla vackra visorna och psalmerna gör mig lite varm inombords. Alla ljus som lyser upp mörkret och flickorna i sina vita särkar som skrider fram under ljuva toner. Så vackert!

Redan på dagis var lusse ett evenemang jag verkligen såg fram emot!
Men bara några år senare, i skolan var det inte så roligt. För att välja Lucia så fick nämligen klassen rösta! På den tiden hade man föga eller ingen förståelse för hur kränkande det kan vara för en liten tjock flicka att inte få en enda röst av sina klasskamrater. Jo, en röst fick jag för det mesta. Min bästa vän Anna var oerhört lojal och vi röstade givetvis på varandra. Jag ville så innerligt gärna bli Lucia, men jag visste att det var omöjligt. Det var alltid den sötaste flickan med längst hår som fick det ärofulla uppdraget och jag var definitivt inte söt.

Så hände det fantastiska. Istället för att rösta på varandra så skulle det lottas bland flickorna vem som skulle få bli Lucia! Jag knep ihop ögonen och hoppades, önskade, ja vädjade att namnet fröken skulle ropa ut, var mitt. Hon drog en lapp ur högen på katedern och läste: Helena!

Jag var överlycklig! Men den glädjen blev kortvarig. Mina älskvärda klasskamrater spillde ingen tid. Genast förklarade de för mig (utom frökens hörhåll givetvis) att någon av de andra flickorna hade passat bättre...
"- inte för att vara taskig men..." är ett numera bevingat uttryck som  upprepades ett oändligt antal gånger under min skoltid.

Plötsligt insåg jag det fasansfulla. Jag skulle stå i centrum! I fokus för allas blickar, en jätte i vit särk jämte mina nätta små klasskamrater. De skulle titta på mig, inte för att jag var en ljuv och skir Lucia, utan för att jag såg löjeväckande ut. Jag fick ångest. Glädjen över att ha blivit Lucia förbyttes i magont och illamående. Men det var så dags... Jag gjorde som jag brukade. Morskade upp mig och spelade tuff. Dolde min inre svaghet.

Luciatåget genomfördes i klassrummet inför alla föräldrar, jag minns inte om mina var där, jag minns bara att jag ville sjunka genom golvet. Till råga på allt så filmade en pappa hela tilldragelsen. Han dokumenterade hela vår skolgång och på VHS-bandet ser man tydligt hur en väldigt tjock flicka försöker att undvika kameran och tittar bort. Hon skäms, blygs över sin storlek men försöker maskera det genom att spela apa och skämta om allt.

När jag såg Ebba och hennes små dagisvänner som på ett förtjusande vis framförde såväl Luciasång som tip-tapp och staffans-visan så kan jag sakna den tiden för egen del. Inga krav eller förväntningar, ingen uppfattning om mode eller utseende. Ett sorglöst och enkelt leverne fyllt av lek och stoj. Jag hoppas att de får fortsätta att vara barn länge!

Genomskådad...

Har ni tänkt på hur lätt det är att man slirar lite på sanningen när man talar med barn?
I veckan besökte jag min rara systerdotter som är fyra år och mitt uppe i den rosaskimrande Barbie-åldern med allt vad det innebär.
När vi hade ätit middag förkunnade hon att nu skulle vi se på film! Jag försökte halvhjärtat att slippa undan men resignerade ganska omgående och fanns mig strax framför en dvd med Scooby Doo. Ebba var väldigt nöjd med sällskapet och ville genast visa hela sin imponerande samling av filmer.
- Har du sett den här? frågade hon och höll fram en dvd med Barbie på.
Jag tvekade en sekund. Om jag svarade nekande skulle barnet troligen vilja visa filmen för sin moster och jag känder verkligen inte för att tillbringa över en timma med Barbie. Jag beslöt mig för att på ett lite svävande sätt säga att jag nog faktiskt hade sett den.

Men den ungen narrar man inte så lätt... Ebba höll fram filmen igen, la huvudet på sned och sa:

- Helena... Det är fult att luras.

Jag kände mig helt blottad. Försökte dra ut foten ur klaveret genom att säga att jag kanske inte hade sett den just hemma hos henne, men det hjälpte föga. Istället upplyste barnet mig om att man inte får luras.

Jag skämdes och gav upp inför den stränga förhörsledaren som tycktes se rakt igenom mig. Var min vita lögn verkligen så uppenbar? Nästa gång ska jag säga som det är; att jag inte gillar Barbie!

Leggad för trisslott...

Vad är det med mig och händelser i kassan?

För ett par dagar sedan befann jag mig i en en större butik i Borås, närmare bestämt på Knalleland. Jag handlade lite av varje, och när jag kom fram till expediten bad jag om att få komplettera mina inköp med en  trisslott. Jag stod redo med mitt bankkort och skulle just skjuta in det i dosan då hon bad om legitimation.

Jag tvekade en sekund, men drog sedan lydigt fram körkortet och överlämnade det. Jag förstod inte varför hon bad om leg när jag själv stod i begrepp att knappa in min kontokod. De allra flesta affärer har lämnat det krångliga systemet då man vid kortbetalning behövde legitimera sig och signera en slip. Men när hon lämnade tillbaka körkortet tillsammans med lotten slog det mig som en bomb: Jag hade just blivit leggad för att få köpa en trisslott!

Helt omtumlad knappade jag in koden, godkände beloppet, samlade hop mina varor och dröp ut från butiken. Jag spekulerade ett tag över möjligheten att damen i kassan möjligen varit A: full eller B: påtänd men övergav den tanken när jag vände mig om och konstaterade att hon såg synnerligen kompetent och normal ut. Men jag förstod fortfarande inte. Det är 18-års gräns på spel och dobbel. Jag är 34!

Några vänner skrattade gott och tyckte att det var kul, att jag borde njuta av komplimangen. Men det är väl ingen komplimang att bli tagen för någon som inte ens är myndig!

Då kan man ju fundera på om jag på något sätt gjorde ett så dåligt eller förvirrat intryck på damen att hon  tog mig för omyndigförklarad.

Ingen vet, men vad jag skulle vilja veta är var kassörskan tänkte när hon såg personnumret på mitt körkort...