Den röda ballongen

Långt borta såg jag en ballong snabbt stiga upp mot himlen. Det måste ha varit någonstans mot Avenyn, eller kanske vid Götaplatsen som ett litet barn tappade greppet om den. Röd var den. Den såg så lycklig ut när den muntert dansade upp mot den gråmulna himlen och lät sig föras iväg av vinden.
Det är något rörande med att se en färggrann, heliumfylld bubbla bli fri. Samtidigt som ett barn kanske gråter bittra tårar över förlusten, milt bannad av sina föräldrar.
- Du borde ha hållit ordentligt i snöret!
Som om det blev lättare att bära sorgen. Att föräldrar alltid ska vrida om kniven...
- Du borde ha..., - Du skulle ha..., - Att du aldrig kan...

Men vi gör ju det hela tiden. Vi förmanar våra barn, tillrättarvisar dem, uppfostrar dem så att de inte växer upp till dåliga människor. Vi vill att de ska vara artiga och lydiga. Säga tack och helst inte vara för högljudda. Att de ska se sig för, akta sig, akta allt runt omkring sig. Vara försiktiga...

Det kan inte vara lätt. Jag försöker minnas hur det var när jag var barn. Det jag minns mest var att jag avskydde att inte bli lyssnad på. Att försöka tala med en vuxen som inte svarar, eller bara hummar utan att faktiskt lyssna på det jag hade att säga, var frustrerande. Att bli bortviftad eller avfärdad som en irriterande fluga när jag ställde mina tusen frågor om dagen. Vad kan jag säga; jag var ett nyfiket barn med en särdeles djupgående vetgirighet.

Vårt äldsta barn är som ett kvicksilver. Hon pilar hit och dit. Klättrar, klänger, hänger, hoppar och studsar. Hon går aldrig. Hon springer eller tar sig fram med hopsa-steg. Hon har svårt att sitta still på stolen. Kroppen är i ständig rörelse. Hon tar in allt. Scannar av sin omgivning och som en antenn tar hon emot allt som pågår runt henne, och hennes fokus skiftar med vindens hastighet. Liksom sin mamma ställer hon också tusen frågor. Vill veta allt, vill se allt, vill höra allt. Varför är allt som det är?
Mest är hon ändå lik sin pappa. - Ingenting på sig, ingenting i sig, ingenting med sig, brukade hans mamma säga om sin älskade son när han var i skolåldern.
Fokus på fel saker. Tappa bort, glömma av, skjuta upp...

På måndag gör hon sin första dag i förskoleklass. Sin första skoldag, av alla de tusentals hon kommer att genomleva. Så många timmar med rumpan på en stol och fokus på en enda sak. Sitta stilla var det ja... Nu ska hon in i boxen. In i en värld av förväntingar och krav. Så många barn som har misslyckats i den världen. Fått en stämpel som präglat dem restan av deras liv. Det gör mig så sorgsen och lite rädd för hur hon ska klara sig.

Vår starka modiga tjej, med sin enorma fantasi och skrämmande goda minne för det som intresserar henne. Så framåt och frejdig. Vad kommer att hända med hennes energi och glädje? Kommer den att försvinna bort som den röda ballongen, och bara lämna kvar ett sorgset barn, som tappade taget?